Nedanstående text är en sammandrag av ett föredrag Broder Alois, prior i Taizé hållet på den eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012, infört som artikel i Vatikanens tidning l´Ossevatore Romano, och överstatt till svenska av Ingrid Yden Sandgren. 

Br Alois efterträdde Br Roger som ledde Taizé under många år och mördades under en gudstjänst. Det var Br Rogers önskan att Br Alois skulle efterträda honom. Br Alois är katolskt kristen och Br Roger var reformert.

—————————-

Från dop till ett liv i kyrkan 

EN KRISTEN IDENTITET

Utdrag ur föredraget  ”En lidelse för Kristi kropps enhet”
    av Br Alois, prior i Taizé, vid Eukaristikongressen i Dublin 2012

Om kyrkosamfunden är grundade på dopet i en Ande, kan ekumenik inte främst betyda en mänsklig ansträngning att förena olika traditioner. Det viktigaste ekumeniska försöket är att försöka leva i gemenskap med Gud i Kristus genom den Helige Ande. Den schweiziske teologen Maurice Zundel från förra århundradet förklarade på ett utmärkt sätt ”att det är i en mystisk förening med Kristus som ekumeniken slutligen kan förverkligas. Annars, sade han , är ekumenik bara fåfängt prat.”

Det är sant att kyrkor och kyrkliga gemenskaper ibland visar olika sätt för att nå denna förening. Men ju djupare var och en tillhör Kristus, desto mer har de förmågan att ärligt se på varandra som systrar och bröder. Ja man kan till och med gå längre: att erkänna varandra som systrar och bröder är ett tecken på att man verkligen tillhör Kristus.

Dorotea av Gaza från 500-talet beskrev detta med en bild: Om Gud är centrum i en cirkel,  och strålarna dras mot centrum, desto närmare kommer de varandra.
En grupp protestanter och katoliker i Frankrike, ” Groupe des Dombes”, förklarar att när man skall identifiera sin kristna tillhörighet börjar de flesta nästan alltid med att säga att de är katoliker, protestanter eller ortodoxa. Men Les Dombes anser att dopet borde vara det första; alla kristna borde identifiera sig själva som döpta människor.

Ibland får man intrycket att kristna genom århundraden har vant sig vid att vara splittrade. Som förberedelse till en försoning borde man betona det bästa i de olika traditionerna. Då kan ett utbyte av gåvor ske: vi delar vad vi har fått från Gud och ser samtidigt de gåvor Gud har givit andra. Och detta utbyte är möjligt just därför att vi har en gemensam grund som förenar oss: ett gemensamt dop.

Ett delande av gåvor har börjat. Genom kyrkans bön och personliga möten har ömsesidig uppskattning fördjupats. Många har förstått att vissa aspekter av trons mysterium har förklarats bättre av en annan tradition än deras egen. Hur kan vi dela dessa skatter i framtiden? Och vad är dessa skatter?

Kristna i Öst har fokuserat på Kristi uppståndelse, som redan har förvandlat världen. Är det inte tack vare detta som många av dem lyckades övervinna decennier av lidande i det förflutna? I Öst har Kyrkofädernas lära bevarats med stor trohet. Klosterväsendet som  de gav till Väst har ingjutit kontemplativt liv åt  hela kyrkan. Kunde kristna i väst vara mera öppna för dessa skatter?

Reformationens kristna har betonat vissa av evangeliets sidor: Gud erbjuder sin kärlek gratis: genom sitt Ord möter han var och en som lyssnar och praktiserar det; den enkla tilliten till tron leder till Guds barns frihet, till det ögonblickliga livet med Gud idag; gemensam sång uttrycker Guds Ord. Är inte dessa värden  som de reformerta kristna bekänner sig till viktiga för oss alla?

Den katolska kyrkan har genom sin månghundraåriga historia synliggjort gemenskapen med Kristus. Hon har ständigt sökt efter en balans mellan den lokala kyrkan och den universella Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemensamt prästämbete har hjälpt till att behålla enheten i tron. Kunde inte alla döpta gå vidare i en fortsatt förståelse av detta prästämbete?

Är det inte för att broder Roger så envetet höll fast vid sin vision av att Kyrkan skulle föra samman alla döpta och levde det med alla konsekvenser, att han blev erkänd av olika kyrkoledare som en broder i gemenskap med Kristi kyrka? Broder Roger levde i Kristus. Han lät sig inte hejdas av splittringen mellan olika riktningar. Han upptäckte Kristus i de döpta i alla samfund. Han såg till och med kvinnor och män som utan att bekänna en speciell tro var Kristi budbärare, kärlekens och fredens vittnen: några av dem, skrev han, ”går före oss in i himmelriket.”

Under sitt liv var broder Roger aldrig rädd att förlora sin identitet. Han  menade att  en kristens identitet först av allt  finns i gemenskapen med Kristus och utifrån den i gemenskap med alla som tillhör Kristus. Redan i sin ungdom anade han, att en gemenskap av män som ständigt sökte försoning,  kunde bli ett tecken. Detta är den djupaste kallelsen i Taizé, att grunda vad han kallade ”en liknelse av gemenskap”.

Men klosterlivet hade försvunnit från de reformerta kyrkorna. Utan att förkasta sitt ursprung skapade han en gemenskap med rötter i den odelade Kyrkan som fanns före protestantismen och som genom själva sin existens ofrånkomligt blev förenad med den katolska och ortodoxa traditionen. Broder Roger var övertygad om att en sådan  gemenskap skulle bli ett synligt uttryck för Kristi Kropp, inte bara som ett mål utan något som redan finns i Gud. Kyrkan är delad men i djupet är den odelad. I Guds hjärta är den ett, Därför måste vi skapa platser där denna enhet kan utvecklas och manifesteras. Broder Roger levde ett liv så djupt rotat i den odelade Kyrkan att, född i en reformert kyrka, önskade han att den gemenskap han skapade skulle påskynda föreningen med den katolska Kyrkan och med de ortodoxa Kyrkorna.

Vår gemenskap började tidigt söka en gemenskap med den Ortodoxa kyrkan. 1965 sände patriarken Athenagoras munkar till Taizé för att de skulle leva sitt monastiska liv med oss under några år. Banden av vänskap och tillit med de Ortodoxa kyrkorna har blivit allt djupare fram till i dag.

Och när de första katolska bröderna mot slutet av 1960-talet upptogs i vår gemenskap , uppstod den allt viktigare frågan i vår kommunitet om gemenskapen med den katolska Kyrkan: hur kunde splittringens skiljemur mellan dessa två traditioner övervinnas?
För broder Roger, som i sitt liv gradvis gick in i full gemenskap med Katolska Kyrkan, blev det förverkligat på två sätt – genom att ta emot Eukaristin och genom att erkänna behovet av ett  gemensamt andligt ledarskap utövat av Biskopen i Rom.

Han såg inte detta som ”en ekumenik i betydelsen att återvända till flocken”, ty enligt hans uppfattning hade den Katolska kyrkan från och med Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet välkomnat reformationens grundläggande krav: vikten av Guds nåd, samvetets frihet. Kristuscentrerad tro och tonvikten på Bibeln. Och han skulle ha blivit glad att få höra att Biskopssynoden år 2008 i Rom,”Guds Ord i Kyrkans  liv och mission,” erinrade om att två saker redan förenar de kristna: dopet och Guds Ord.

Vår gemenskap hade kommit fram till att försoningen mellan icke-katoliker och Kyrkan i Rom inte kunde åstadkommas genom att ställa obegränsade villkor utan att hjälpa den att växa fram inifrån. Tjugonde århundradet har visat att Petrusämbetet har kunnat förändras. Johannes Paulus II vädjade till icke-katoliker att delta i denna utveckling som han skrev i encyklikan Ut Unum Sint.

Bröderna i vår gemenskap som kommer från protestantiska familjer accepterar dessa två steg utan att förkasta sina bakgrunder men genom att bredda sin tro. De bröder som kommer från katolska familjer upplever sin tro berikad genom att de öppnar sig enligt Andra Vatikankonciliet inför de reformerade kyrkornas frågor och gåvor. Detta har blivit alldeles självklart för oss.

 Om dessa försök ibland innebär begränsningar och offer – kan försoning uppnås utan offer? – så är utvidgningen av ett liv i gemenskap oändligt mycket viktigare.

————————————–

Nedan: Videoinspelning från br Alois föredrag vid Eukaristiska kongressen i Dublin