Charles Taylor är en intressant filosof som beskriver den moderna sekularismen. Mikael Fälthammar, ortodox präst skriver om honom i ett blogginlägg som jag länkar till nedan.

För 500 år sedan var det omöjligt att inte tro. Idag är otro inte bara möjligt, utan mainstream. Det sekulära påverkar allt. Det gör inte bara otro möjlig; det förändrar även tron. En viktig historisk faktor för denna utveckling var den protestantiska reformationen som förkastande sakramenten. Det blev naturalismens inledande fas.
När naturalismen helt har slagit igenom negligeras det transcendenta, den metafysiska dimensionen av tillvaron försvinner ur människans medvetande och hon försöker leva helt immanent. I sökandet efter sitt autentiska ”jag” blir hon offer för konsumism och viljan att uttrycka sig i sitt sanna jag. Vi blir offer för bolagsjättarna som cyniskt driver människan dit de vill, nu i vår senaste tid inte minst av de sociala jättarna på internet.

Taylor menar att exklusiv humanism inte förmår råda bot på samtidens problem utan att skapa nya problem. I mötet med det okända sluter sig den sekulära solidariteten i små grupper av ”rätttroende”. Olika former av sekulära solidariteter (nationalism och olika andra -ismer) genererar våld.  Den exklusiva humanismen som präglar såväl ateister som kristna, lider av ett underligt självförtroende. Därför kan den skambelägga dem som inte följer dess immanent påhittade ersättning till asketisk träning: ”Jasså, du återvinner inte?! Va, använder du plastpåsar när du handlar!?! Kör du inte elbil?!?!?!?!” Hellre medvetandegjord än gudomliggjord. Men exklusiv humanism håller inte hela vägen. Din filantropi kommer oundvikligen bli misantropisk.

När det gäller kristna varnar Taylor för några fallgropar för den som vill ur den exklusiva humanismen. Först och främst är det nostalgin hos den som vill tillbaka till en svunnen tid (vare sig det är anabaptismens första dagar, tiden kring Vaticanum I, eller det ”heliga Ryssland”). Men en annan lika farlig flykt är den realiserade eskatologins flykt, nämligen att Guds rike reduceras till vad som är moraliskt möjligt att förverkliga i denna tiden (således försvinner gudomliggörelsen). Det senare blir en slags liberal kristendom som vi ser i somliga delar av svensk kristenhet idag.