Ulla Gudmundson, tidigare diplomat och 2008-2013 Sveriges ambassadör i Vatikanen är en nära kännare av Katolska kyrkan och skriver på sin hemsida:

”Då fick jag tillfälle att reflektera kring religionens roll som politiskt mobiliserande kraft, historiskt och i vår egen tid, över religiösa samfunds förhållande till den sekulära staten och till begrepp som makt, demokrati, frihet och rättvisa.”

Hennes reflekterande förmåga har hon använt på ett konstruktivt sätt för att urskilja både negativa och positiva sidor hos Katolska kyrkan. Många gånger träffade hon påven Benedictus XVI och lärde känna honom som person. Detta ledde till att hon var mån om att korrigera den alltför negativa bild av honom som ofta rådde i sekulära radikala kretsar.

Under sin tid som ambassadör var hon med om att arrangera en konferens med kardinal Ravasi i Stockholm inom ramen för ”Hedningarnas förgård”, Katolska kyrkans projekt för dialog med den moderna sekulära världen.

Men även efter sin aktiva tid som diplomat fortsätter hon att nyfiket och engagerat kommentera och skriva om Katolska kyrkan utifrån ett perspektiv där hon försöker urskilja både det positiva och negativa. Hon sällar sig inte till ett rent sekularistiskt perspektiv som bara ser religionen som något negativt, och trots stor insikt i Katolska kyrkans problem under senare år med maktmissbruk, korruption, pedofili-skandaler etc. förmår hon i sin analyserande förmåga att se både det negativa och positiva. Hon är inte katolik själv men måste verkligen betraktas som en vän av Katolska kyrkan när hon använder sin analyserande förmåga att kommentera sådant som rör Katolska kyrkan, som nu sist i en understreckare i Svenska Dagbladet där hon kommenterar Frederic Martels bok In the Closet of the Vatican – Oower, Homosexuality, Hypocricy.

Martel som utgår från ett rent sekulärt perspektiv och som representant för gayrörelsen har han inte mycket förståelse för kyrkliga ting, även om han uppskattar flera av de biskopar och kardinaler han intervjuat och tolkar mycket av kyrkans problem i ljuset av dubbelmoral och menar att en stor majoritet av kyrkans biskopar och präster är homosexuella. Ulla Gudmundson kommenterar:

”Martels reduktionistiska förklaringsmodell gör honom blind för något som jag uppfattar som en av grundbultarna i katolicismen: acceptansen av spänningen mellan två nivåer: å ena sidan principer och ideal vars uppgift är att vägleda människan mot helighet och, å den andra, empatisk insikt om skröpliga människors oförmåga att realisera dessa ideal här på jorden. Begreppet synd har inget innehåll för Martel. Men det har det sannolikt för de ångestfyllda präster som köper sex på barerna runt Termini. Och det är notabelt att de intervjuade prästerna talar om viljan att tjäna Gud och om kärleken till kyrkan, inte om möjligheten att leva ut sin homosexualitet, som skälet till valet av livsbana.”

Fransmannen Frederic Martels bok släpptes i februari 2019 på sammanlagt 8 olika språk. Arbetet med boken har tagit 4 år och Martel har intervjuat ett stort antal personer inkluderande kardinaler, biskopar, präster och seminarister. Det är alltså  ingen skvallerbok, utan den grundar sig på noggranna källor. Inte desto mindre är Martel vidlyftig och drar ofta mer långtgående slutsatser än det rikhaltiga källmaterialet tillåter.

Att det finns en underström av homosexualitet bland prästerskapet i Katolska kyrkan är ingen hemlighet, mycket har skrivits om detta tidigare, också jag har ofta återkommit till ämnet på min blogg. Och att inga anmälningar om förtal har inkommit mot Martels bok talar väl sitt tydliga språk.

[Läs: Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet]

Martel är inte ute efter att avslöja enskilda snaskiga skandaler, utan att frilägga ett mönster han ser. Det finns ingen organiserad gaylobby i katolska kyrkan, utan snarare ett socialt system byggt på hyckleri med en skriande diskrepans mellan lära och liv. Det viktiga med Martels bok, menar Ulla Gudmundson är att riva Berlinmuren av tystnad kring något som otvivelaktigt existerar och som idag är föremål för en intensiv inomkatolsk diskussion.

Martel tar avstånd från tanken att homosexualitet skulle vara orsaken till övergrepp mot minderåriga men ser ett samband mellan tystnadskulturen kring homosexualiteten och kyrkans svårigheter under lång tid att erkänna och ta krafttag mot barnövergreppen.

Ulla skriver vidare:

”Trovärdiga känns för mig också intervjuerna med unga prästseminarister liksom Martels socialpsykologiska analys. ‘I Spanien och Italien’, skriver Martel, ‘kunde prästämbetet under fascismen bli en tillflykt för unga pojkar med osäker sexualitet.’ Trycket att gifta sig försvann, ett mobboffer kunde få socialt status. Den enkönade seminariemiljön tillät homosexuella relationer förutsatt att de sköttes diskret. ‘Men när gayrörelsen på 1970-talet drivit fram det sekulära samhällets acceptans av homosexualitet blev kyrkan istället ett fängelse.’ ”

Martel uppskattar påve Franciskus för att vilja frilägga diskrepansen mellan fasad och verklighet i Katolska kyrkan men en pikant detalj i historien är att Steve Bannon, Trumps tidigare rådgivare som nu vill driva högernationalistiska frågor i det katolska Europa vill göra en film av boken för att visa på ruttenheten under påve Franciskus pontifikat.

Ulla Gudmundson avslutar med en egen synpunkt: ”Det är svårt att se att den katolska synen på samkönade relationer kan ändras utan en uppgörelse med antropologin och synen på genus överhuvudtaget”. Där skiljer vi nog oss åt. Jag håller med så lånngt som att genusfrågorna behöver genomlysas, det behöver göras upp med okunskap, stereotypier och fördomar. Men inte så att det moderna samhället har uppnått den radikala visheten i dessa frågor som det bara är för kyrkan att anpassa sig till. Kyrkan har också mycket att ge här. Det behövs istället en spännande dialog, öppen och fördomsfri från alla håll.