I DN 2 augusti presenterades en text av Theodor Kallifatides som byggde på ett föredrag han hållit på Konstakademin tidigare i år.

Holocaust är en mörk historia som rör hela Europa. Ändå är det många som nu, inte ens ett sekel senare saknar medvetenhet om vad som hänt eller gärna vill förringa, t.o.m. förneka och glömma det hela.

I Grekland fanns kring 100.000 judar före Andra världskriget, efter kriget bara 5000. Och många länder i Europa har en liknande historia. Det handlar inte bara om nazisterna och fascisterna, Förintelsen skulle inte ha gått att genomföra i så stor skala som skedde utan medlöpare i de olika länderna och underströmmar av antisemitism som än idag gör sig gällande genom trakasserier och hatbrott mot judar. Därför får vi inte glömma.

Ondskan är allt annat än banal, därför, skriver Kallifatides…

”…är det av yppersta vikt att inte glömma hur monstren såg ut. Att inte glömma deras gärningar. Förlåta dem måste vi ändå göra eftersom vi inte kan göra annat. Men glömma dem? Aldrig. Minnet är hjärnans ädlaste funktion. Den ska användas, den ska förfinas, den ska förstärkas. Vi ska inte låta de tomma hålen i Europa fyllas av lögner och förfalskningar.
Där bodde människor. Där bodde judar. Och alla vet vad som hänt. Man har dödat dem. Man har velat utplåna dem från människornas minnen. Det får inte lyckas. Förintelsen ska inte upprepas genom glömskan. Människorna skall inte dö två gånger.”

De flesta av överlevarna från Förintelsen är nu döda, men det är viktigt att vi fortsätter att minnas historien. Därför är texter som denna livsviktiga. Detta är en mästerlig text av som levande beskriver vad som hänt. Den förtjänar plats i en antologi för skolelever som läsning i anslutning till 1900-talets historia.

Auschwitz museum. Skor från personer som mötte döden i lägren.