Bengts Blogg

Påvens vision om en synodal kyrka: Kan resultera i mera kaos men också bli en vändpunkt som pekar framåt. Exemplet Tyskland.

Publicerat den 8 juni, 2021 av Bengt Malmgren

I en intervju 2016 sade påve Franciskus att han strävar efter en gemensam ledningsmodell för kyrkan med enhet i mångfald. Påven förespråkar i intervjun principen om synodalitetet, vilket kräver en styrning som inte sker uppifrån och ner utan förmåga att lyssna till lokalkyrkorna, att harmoniera med dem och att urskilja. 2020 annonserade han att nästa ordinarie biskopsynod skulle äga rum 2022och ha temat synodalitet: ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som skall handla om synodalitet.

För att konkretisera detta ännu mer har påven nu bestämt att biskopssynoden skall skjutas upp till 2023 för att man skall hinna med en process som möjliggör en involvering och lyssnande till hela Guds-folket och lokalkyrkorna. Det skall skall bli en process i tre steg som börjar i oktober i år. Första steget är överläggningar och konsultation i de lokala stiften, sedan på kontinental nivå kulminerande med ett möte i Rom oktober 2023.

De som är tillräckligt gamla kommer ihåg att vi hade en stiftssynod här i Sverige 1995. Per Beskow sammanfattade i Signum. Det resulterade i många visioner och krav, mer eller mindre svåra att förverkliga, men mycket rann nog ut i sanden, och att mycket förblev sig likt efteråt var nog många intryck. Synodalitet är ingen enkel sak och ställer krav på att alla involverade är besjälade av samma tro och låter sig ledas av den helige Ande. Annars finns risk att det urartar till ökad förvirring och tröttande byråkrati där målinriktade aktiva minoriteter tar sig fram och dikterar pastoral praxis till stor men för katolsk lära, sakramentalt liv och evangelisation.

Synodalitet handlar om en balans mellan centrum och periferi, vilket måste till för att få en levande kyrka som lever ut hela sin evangeliserande potential. Det finns två ytterligheter som båda är förlamande: Den ena är det som vi brukar kalla klerikalism och som drar upp starka skiljelinjer mellan hierarkiska nivåer, det andra är att betrakta lekmannainflytande som ett korrektiv till läroämbete och hierarki där beslut fattas i representativa kommittéer i likhet med sekulära parlamentariska sammanhang. Andrew Hamilton beskriver bra i en artikel i La Croix vad det handlar om och vad som står på spel:

”Synodality is above all an attitude of mind and heart that encapsulates Catholic tradition. At its heart is the conviction that the spirit is given to each member of the Church, so that each has the gift and responsibility to contribute to the lived understanding of faith and to share the gospel. The bishops with the Pope have a distinctive responsibility for teaching. But because lay people move at the edges of faith where the Gospel is shared, their insights are central in commending Christian faith. The centre of the Church is relocated at its periphery.This view of relationships in the Church is based in faith, and underlies the understanding of synodality as reciprocal process conversation in which the chief task of bishops, including the Pope, and of people is to listen for the promptings of the holy spirit. In their conversation all are variously teachers and learners.
Pope Francis’ emphasis on synodality has come under threat from two opposing directions.

– One insists on clear lines of separation with respect to dignity and authority between pope and bishops, bishops and priests, and priests and laity. It also insists on lines of separation between church and world, and between Catholic teaching and personal experience. It consequently sees conversation about faith as top down and segmented, not as a continuous flow. Pope Francis has criticised this vision of the church as clericalism. It makes for a self-preoccupied Church and prevents the flow between shared reflection, consultation and discernment that give energy to the spreading of the gospel…

– It is also threatened by an approach that applauds him (Pope Francis) for freeing conversation and opening it to more participants, but judges the process by criteria drawn from contemporary democratic parliamentary processes. In governance of the church the participants should represent constituencies, press the positions they have taken in caucus, and take votes in which majority decisions would be binding. In Pope Francis’ understanding of synodality this view would fail to recognise the canopy of guidance by the spirit in which tradition and discernment have a central part.”

Den senaste utvecklingen i Tyskland

I Tyskland publicerades den s.k. MGH-studien 2018 ”Sexual Abuse at the Hands of Catholic Clergy – A retrospective cohort study of its extent and health consequences for affected minors”, visande på omfattande övergrepp från präster i den tyska kyrkan. Den tyska biskopskonferensen under ledning av kardinal Marx diskuterade detta och beslutade att inleda en synodal process, ”den synodala vägen” där man ville titta mera övergripande på vilka systemfaktorer som kunde ligga bakom att detta kunnat fortgå under alla år. På hemsidan beskrivs vad man vill åstadkomma:

”Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT, SEXUALMORAL, PRÄSTERS LEVNADSFORM, KVINNANS STÄLLNING.” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren från bloggen Katolsk Vision).

Beslutet om den synodala vägen har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum.

Sista året har mycket fokus varit på ärkestiftet Köln och biskop Woelki som fått omfattande kritik för att inte offentliggöra rapporter om sexuella övergrepp från präster i stiftet. Läget har blivit så infekterat att påven nu beslutat att utreda det hela genom att sända två visitatorer till stiftet, en av dem kardinal Anders Arborelius som i skrivande stund sitter i samtal med ärkestiftets råd för övergreppsoffer.

Reinhard kardinal Marx har numera lämnat över ordförandeskapet i Tyska biskopskonferensen till biskopen av Limburg, Georg Bätzing, men meddelandet slog ner som en bomb i fredags att kardinal Marx skrivit till påve Franciskus och bett honom acceptera hans avgångsansökan från sitt ämbete som ärkebiskop i stiftet München-Freising som ett tecken på sitt medansvar för de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan. Kardinal Marx är tills vidare kvar i sitt ämbete då påven sagt att han behöver be och tänka över saken, men har givit tillåtelse till att kardinalens brev till honom offentliggörs.

Kardinal Marx hänvisade under fredagens presskonferensen till MGH-studien om sexövergrepp och menade att det inte räcker med att klarlägga individuella ämbetsmässiga misslyckanden, utan man måste också se över institutionella misslyckanden.

I brevet till påven skriver han att när han reflekterat över situationen i Tyskland har han mer och mer blivit klar över att det handlar också om Katolska kyrkan som helhet, inte bara idag utan sista årtiondena. Mitt intryck är, skriver han, att vi är vid en ”död punkt”, men som också kan komma att bli en vändpunkt. Han citerar därmed prästen Alfred Delp SJ som fängslades och mördades under nazist-tiden. I brev från fängelset skriver han:

”Die Kirchen scheinen sich… durch die Art ihrer historisch gewordenen Daseinsweise selbst im Wege zu stehen. Ich glaube, überall da, wo wir uns nicht freiwillig um des (wahren) Lebenswillen von der (gewohnten) Lebensweise trennen, wird die geschehende Geschichte uns als richtender und zerstörender Blitz treffen. Das gilt sowohl für das persönliche Schicksal des einzelnen kirchlichen Menschen wie auch für die Institutionen und Brauchtümer. Wir sind trotz aller Richtigkeit und Rechtgläubigkeit an einem toten Punkt. Die christliche Idee ist keine der führenden und gestaltenden Ideen dieses Jahrhunderts. Immer noch liegt der ausgeplünderte Mensch am Wege.“
https://www.kirche-im-swr.de/?page=beitraege&id=679

Kardinal Marx brev är något alldeles exeptionellt och jag tror det är helt ärligt skrivet, begrundat i bön och eftertanke. Precis så skall beslut tas, och påve Franciskus begrundar nu också i bön och eftertanke hur han skall svara. En synodal process mellan påve och en biskop som båda tar sina ämbeten på största allvar. Så behöver vi alla agera, lekmän såväl som vigda som deltar i den synodala processen. Då blir det på riktigt, bortom intrigerna och maktspelen.

Det är en hög insats kardinal Marx infogar och höjer därmed ribban för alla. Men han betonar att det är hans eget personliga beslut vilket inte innebär kritik av andra biskopar. Utan att själv vara anklagad för några oegentligheter tar han detta beslut som ett led i att som ledande biskop och representant för Katolska kyrkan i Tyskland ta sitt strukturella ansvar.

Jag tror att hans bedömning var att det behövdes en insats på den nivån för att rucka det dödläge han beskriver och få stenen i rullning. För något har hänt. Stenen har kommit i rullning och ingenting kan bli som förut. Påven är involverad genom att han måste ta ställning till brevet, och det pågår en påvlig visitation i ärkestiftet Köln. I Tyskland är detta inte längre bara en inomkatolsk angelägenhet, utan diskuteras och rapporteras om i nyhetsmedia (se videos nedan). Jag tror brevet kommer att gå till historien som en vattendelare. Jag rekommenderar det till läsning, flera gånger och med eftertanke (klicka på bilden av brevet ovan för att få en förstoring).

Med spänning följer vi utvecklingen.

Reportage på DW 4 juni, intervju med kard Marx m.fl:

Intervju i Tagesschau 24 med biskop Georg Bätzing, ordförande i Tyska biskopskonferensen (klicka på bilden):

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt kardinal Marx, sexuella övergrepp, synodalitet, tyskland | 1 kommentar

Boris Johnson och Carrie Symonds, må ni få ett lyckligt och livslångt katolskt äktenskap

Publicerat den 2 juni, 2021 av Bengt Malmgren

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har gift sig med Carrie Symonds i Westminster Cathedral, Katolska kyrkans högborg i London. Vigseln förrättades av F Daniel Humphreys, samma präst som i september förra året döpte deras son Wilfred.

Det har föranlett mycket undran och även upprördhet på sociala media. Media talar om kryphål i katolsk kyrkolag. Hur kan premiärministern behandlas på ett sätt och alla andra på ett annat sätt? Som alla vet är det förbjudet att gifta om sig i Katolska kyrkan, och Boris har ju varit gift två gånger tidigare.

Westminster cathedral link — https://rcdow.org.uk/news/wedding-in-westminster-cathedral/

Austen Ivereigh, docent i samtida kyrkohistoria vid Oxfords universitet utreder i en läsvärd artikel det hela, och konstaterar att Boris Johnson i själva verket blivit behandlad av Katolska kyrkan precis som vilken person som helst. Han ger den biografiska bakgrunden och går igenom detaljerna i katolsk sakramentslagstiftning.

Utgångspunkten är att sakramenten i Katolska kyrkan inte är en belöning för de rättfärdiga, utan något som alla katoliker har rätt till så länge det inte finns några förhindrande omständigheter och de uppfyller grundvillkoren och tar emot dem i medvetenhet om deras fulla innebörd och vikt. För att kunna vigas sakramentalt måste båda parter vara döpta kristna, och minst en måste vara katolik. De måste vara fria att gifta sig, ha genomgått undervisning om kyrkans förståelse av äktenskapet: som livslångt, mellan en man och en kvinna, öppet för nytt liv o.s.v.

På frågan huruvida ärkebiskopen av Westminster Kardinal Vincent Nichols, hade godkänt bröllopet svarade en talesman för stiftet att kardinalens godkännande inte var nödvändigt, eftersom vigseln utan undantag genomförts i enlighet med de normer som gäller för Katolska kyrkan, och vi önskar dem all lycka. I ett uttalande från stiftet sägs:

“the bride and groom are both parishioners of the Westminster Cathedral parish and baptised Catholics. It is not appropriate to comment on the personal circumstances or disposition of this couple, other than to confirm that this marriage took place in full accordance with the requirements of the Church. These requirements, rather than sentiment, must guide action. No privileges or exceptions were afforded to this couple, other than the closure of the Cathedral for security reasons.

The Catholic Church celebrates marriage as a great blessing instituted by God for the good of the spouses, their children and the wider community. Marriage is a sign of God’s love for all of human creation and the marriage of a man and a woman, both of whom are baptized Christians, is considered a Sacrament–a sacred sign of the enduring union of Christ and the Church. The Catholic Church holds that it is the legitimately manifested consent of the man and the woman marrying that creates the marriage bond which is a lifelong bond of love and fidelity and is particularly characterized by an openness to receiving the blessing of children. ”

Boris Johnson var döpt katolskt som barn, men konfirmerades i Anglikanska kyrkan då han studerade vid Eton. Nu sägs i uttalandet från Westminster-stiftet att både han och Carrie är medlemmar i Westminster Cathedral-församlingen och båda katoliker. Hur skall man förstå det? Han är döpt katolik, visserligen konfirmerad anglikanskt, men har han inte formellt gått ur Katolska kyrkan så är han i Katolska kyrkans ögon fortfarande katolik.

Ingen vet vilken andlig process premiärministern genomgått sista åren med att vara nära att dö i covid, en ny kärleksrelation och en ny son och nu genomgått äktenskapsförberedande samtal i Westminster Cathedral-församlingen och ingått ett katolskt äktenskap. Ingen förutom F Humphreys vet, och han kommer inget att säga.

Austen Ivereigh konkluderar:

”Far from Mr. Johnson getting special treatment, the point is the opposite. Assuming that certain procedures above were followed, he has been treated exactly the same as everyone else, under the same universal law. And this, it turns out, is the real stumbling block for so many.

That law says that the church will hold you to the vows you made in a sacramental marriage, but not those you made in a non-sacramental marriage because, put crudely, the church cannot be sure what those vows meant. The British tabloids like to call this a “loophole” but it is simply the working out of two different, and parallel, legal systems.”

De två systemen är 1) Katolskt ingångna sakramentalt giltiga äktenskap. Dessa är livslånga och kan inte brytas av annan anledning än att de annulleras av en kyrklig domstol. 2) Äktenskap ingångna utanför Katolska kyrkan. Dessa kan mycket väl vara giltiga men faller utanför den katolska äktenskapslagstiftningen. Om ett icke-katolskt par som gift sig blir katoliker kan giftermålet i efterhand valideras som giltigt, de behöver alltså inte gifta om sig.

Ändå är det väl så att många tycker det är orättvist att det skall gå så lätt för premiärministern att få gifta sig katolskt med tanke på hans bakgrund. Man kräver att kyrkan sänder ett tydligt budskap för att upprätthålla sin lära om äktenskapet genom att neka honom. Men det om något vore en särbehandling. Man får inte använda kyrkans sakrament i kyrkopolitiska syften, för att statuera exempel eller straffa.

Det påminner om ett näraliggande fall, Kardinal Luis Ladaria, prefekt för Troskongregationen i Rom som i ett brev varnade USA´s biskopskonferens för att fatta generella beslut att utesluta politiker som förespråkar pro choice i abortfrågan från kommunionen. För att utveckla sådana policies krävs en dialog i två steg, först mellan biskoparna själva, sedan mellan biskoparna och de pro-choice-politiker de har ansvar för. Kardinal Ladaria var också tydlig med att en sådan policy på intet sätt kan beröva den enskilde biskopen hans rätt att fatta beslut i varje enskilt fall (alla förstår att det är president Biden som är orsaken till att denna animerade diskussion uppkommit bland USA`s biskopar). [Läs mer]

Ivereigh kommentarer svårigheten med att komma ut som katolik i egenskap av brittisk premiärminister (Johnson är i så fall inte den förste, även Tony Blair blev katolik).

”Might this be the “twitch upon the thread” that Father Brown spoke of in G.K. Chesterton’s stories? The announcement from the Archdiocese of Westminster said Mr. Johnson and his new wife ‘are both parishioners of the Westminster Cathedral parish.’ Has Boris Johnson crossed the Tiber?

If so, he would not do so publicly while prime minister. There is the thorny constitutional issue of a Catholic prime minister appointing Anglican bishops in the name of the queen, the “Supreme Governor” of the Church of England. But the main obstacle is one of political distraction. The aggressively adversarial British political system encourages picking away at any perceived inconsistency or hypocrisy. A Catholic prime minister would be permanently on the defensive, accused by secularists of taking his orders from Rome and by Catholics of a lack of coherence with church teaching.
Those are some of the reasons why Tony Blair received instruction to become a Catholic while still prime minister but was not received into the church until 2008, soon after he had left office.”

(Tillägg 3 juni 2021:)

Jag vill avsluta med några reflektioner om rättssäkerhet i kyrkliga bedömningar när det gäller annulering och revalidering av vigslar.

Ivereigh skriver:

Mr. Johnson’s previous two marriages, it is safe to assume, “lacked canonical form”: That is, they did not fulfill the requirements of church law and therefore cannot be considered sacramental. (There are dispensations from these requirements in advance, and ex post facto “validations” that can change this, but—let’s again assume—that Mr. Johnson did not avail himself of them in the case of the first two marriages.) So all that was needed in this case was a simple declaration of the invalidity of his previous marriages by the church….

There is every reason to believe that Father Humphreys and the newly-married couple followed the Catholic Church’s procedures for ensuring that Mr. Johnson’s previous marriages were invalid.

Eftersom Boris Johnsons tidigare äktenskap saknade kanonisk form var det lätt att avfärda dem. Men tänk om han fortfarande var gift med sin andra fru (25-årigt äktenskap, 4 barn, skilsmässa 2018), och de båda önskade ta upp kontakten med Katolska kyrkan. Det är väl då sannolikt att deras äktenskap kunde bli revaliderat som giltigt av Katolska kyrkan. Men eftersom ingen revalidering efterfrågades behöver inte det undersökas. Men för att det nya äktenskapet skall vara giltigt krävs att de tidigare äktenskapen inte var det.
Här finns utrymme för en godtycklighet. Jag har talat med flera som varit gifta tidigare, som blivit katoliker och nu vill gifta sig på nytt. De tycker det är ovärdigt och kränkande att se ned på sitt tidigare äktenskap och stämpla det som inte allvarligt menat, men som av olika omständigheter ändå inte hade gått att hålla ihop. Ändå är det vad Kyrkan kräver för att man skall få gifta om sig.

Sedan finns det katoliker som lever i legalt oegentliga förhållanden i långvariga stabila relationer med flera barn som är aktiva församlingsmedlemmar men som nekas kommunion. I en församling jag var med i som ung fanns en sådan familj, där ena parten varit gift tidigare, därför kunde deras relation inte revalideras som ett giltigt äktenskap. Trots det var de trogna församlingsmedlemmar under alla år och accepterade att inte få gå till kommunion. Deras lydnad prisades av prästerna som ett exempel på stor katolsk tro och fromhet. De är kanske ett exempel på ett par som skulle kunna bli föremål för den öppning påve Franciskus gav i en fotnot i den apostoliska maningen Amoris laetitia att man efter en tid av botgöring kunde ge dem tillträde till kommunionen trots deras tidigare historia.

Är det verkligen adekvat att betrakta icke-katolska och katolska äktenskap med sådan skillnad? Vår moraliska standard och förmåga att fatta ansvarsfulla beslut förändras ju inte tvärt bara för att vi blir katoliker. Är det inte att se ner på våra kristna bröder och systrar i tron?

Och som påpekats, sakramenten är inte en belöning för de rättfärdiga, utan till uppbyggnad, hjälp och beskydd att leva vårt kristna liv. Annars vore ju allt bara en fråga om prestation, men kristen tro handlar helt och hållet om att öppna sig för Guds nåd.

Vi katoliker förutsätts ha en outtröttlig tilltro till Katolska kyrkans bedömningar. Men vi har sett så mycket maktmissbruk, godtycke och tystnadskultur i andra kyrkliga sammanhang, så realistiskt sett borde också processerna kring äktenskapsrätten behöva bli föremål för granskning och utvärdering. Diskussionen som uppstått kring Amoris laetitia är ett led i detta.

Det finns ett legitimt intresse att försvara kyrkans förståelse av äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna med öppenhet för nytt liv ingånget av två ansvarstagande parter som ger varandra ett livslångt löfte.

Människor kan inte betrakta kyrkan som ett serviceorgan som förser människor med vackra ceremonier utan att ställa krav på sig själva att hålla de löften man avger.

Men för att det inte skall bli ett prestationstänkande där man förtjänar nåden genom egenrättfärdighet måste det också finnas luft i systemet och en dynamik som tar hänsyn till omständigheter och att människor ett helt liv inte skall behöva lida av tidigare begångna misstag. Kyrkan lär ju att det finns utrymme för försoning och förlåtelse. Det måste också återspeglas i kyrkolagstiftningen.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt äktenskapet, Boris Johnson, England | Lämna en kommentar

Ekis Ekman: Om kön är synonymt med subjektiva egenskaper är vi tillbaka på ruta ett. Politiker och beslutsfattare måste vakna ur sin slarviga brist på verklighetsanalys.

Publicerat den 26 april, 2021 av Bengt Malmgren

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en ny bok, ”Om könets existens. Tankar om den nya synen på kön” och intervjuas i DN (betalvägg).

Det hon säger är självklart för en normalt tänkande människa, men har ändå blivit kontroversiellt.

När kön (=biologiskt kön) under 1900-talet kompletterades med begreppet genus (socialt, inlärt eller konstruerat kön) var det banbrytande och gagnade jämställdheten mellan män och kvinnor.
Nu har skett en rockad: Avgörande för vilket kön en människa har skall anses vara hur hen upplever sin könstillhörighet, oavsett hur kroppen är skapt. På kuppen har definitionen av kvinna smulats sönder. Plötsligt användes ord som ”person med livmoder” i stället för kvinna. Då är vi tillbaka på ruta ett. Om känslomässiga egenskaper skall definiera vårt kön är vi tillbaka i ett könsrollstänkande där ”kvinna” är synonymt med subjektiva egenskaper, och inte, som kvinnorörelsen kämpat för, hur en människa är skapt och enbart det.

Det kunde väl gå an om denna hysteri stannade som modeidéer i en speciell kulturelits hjärnor, men det blir allvarligt när det får avgörande konsekvenser genom att politikerna är på väg att fatta beslut som drabbar allas vår vardag. Det finns ett tryck att stympa och göra om fullt friska barnkroppar genom kemiska och kirurgiska ingrepp och att införa ett könsrelativistiskt nyspråk som enbart verkar förvirrande.

Begreppsförvirringen kring kön har lett till en 1000-procentig ökning av antalet personer mellan 15 och 19 år med diagnosen könsidentitetsstörning de sista 10 åren med tung övervikt av flickor som vill bli pojkar. Enligt ett lagförslag från 2018 ska underlivskirurgi tillåtas på femtonåringar med endast en vårdnadshavares medgivande. Förslaget har inte dragits tillbaka trots kraftig kritik från flera remissinstanser.

Tonåringar som genomgår könsbytesbehandling kan får starka kemiska preparat, först stopphormon som gör att puberteten avstannar. Det är samma doser som ges vid kemisk kastrering av vuxna män. Förskrivningen ökar i åldersgruppen 15–19 år och ger irreversibla biverkningar. Det ger hjärnpåverkan och risk för skelettpåverkan, mental påverkan m.m. Könskonträr hormonbehandling i underhållsdos behöver sedan fortsätta livet ut. I bakgrunden finns en läkemedelsindustri med intresse att tjäna pengar på livslånga behandlingar.

Enligt ett annat lagförslag skall det gå att byta juridiskt kön genom en knapptryckning. Ingen utredning eller kontakt med vården skall krävas. Utgångspunkten skall vara hur en person känner sig.

”Jag tycker inte att min grundsyn är kontroversiell” säger Kajsa Ekis Ekman som fått mycket kritik för sin inställning. Avsikten med den gränslösa öppenheten för att låta känslan avgöra könstillhörighet har varit att möta hbtq-rörelsen med lyhördhet och tolerans. Men diskussionen om kön får inte fastna vid transpersoner. ”Javisst”, säger hon, ”finns fördelar med att definiera kön som självupplevt genus – som att man täcker in personer som inte känner sig som varken det ena eller det andra, uppskattningsvis omkring en procent av befolkningen. Nackdelen är att det för resterande 99 procent blir svårare att föra statistik.”

Varken heterosexuella eller transpersoner är betjänta av ett tänkande och nyspråk som relativiserar det biologiska könet. Det leder till förvirring då det inte stämmer med den verklighet vi lever i. Även transpersoner finns i ett sammanhang där deras läggning definieras utifrån grundtillståndet man-kvinna. Att konstatera detta betyder inte att transpersoner diskrimineras. ”Anklagelserna om transfobi kommer inte främst från transpersonerna själva, utan från människor som säger sig företräda dem”, menar Ekis Ekman.

Hon menar att motvilja mot kvinnorollen ligger bakom unga flickors ökade önskan att byta kön. Här erbjuds en universallösning. Men varför sväljer politiker och beslutsfattare oreflekterat allt detta? Hon tror det beror på att strävan efter att skapa ett modernt, tolerant samhälle snubblat. Det går alldeles för fort. ”I Sverige säger man ofta naivitet när man menar slarv. Det låter bra: ‘Åh, vi visste inte!’ Det är ingen ursäkt. Kolla upp då. Det handlar inte om ett personlighetsdrag, man måste kolla upp viktiga saker.” Hon ser samma slarv i hanteringen av surrogatmödraskapen (som hon skrivit om tidigare) – och i de internationella adoptionerna, där obehagliga sanningar nu avslöjas.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt genusfrågor, könsbyte, könsroller, könsstympning, transsexualism | 1 kommentar

Hans Küng R.I.P. En stor och kontroversiell teolog har gått ur tiden

Publicerat den 12 april, 2021 av Bengt Malmgren

Hans Küng avled den 6 april vid 93 års ålder. Han föddes i Sursee, kantonen Lucern i Schweitz 1928. 1954 ordinerades han som präst i Lucern, studerade filosofi och teologi i Paris samt vid Gregorianska universitetet i Rom. 1960 blev han professor i fundamentalteologi i Tübingen, men sedan han 1979 av Troskongregationen med påve Johannes Paulus II´s goda minne fått sitt tillstånd att undervisa i katolsk teologi indraget på grund av kontroverser i tolkning av teologin kring dogmer om rättfärdiggörelseläran, påvens ofelbarhet och tolkningsrätten till Bibeln, så omvandlades hans tjänst 1980 till en fristående professur i ekumenisk teologi.

Küngs bidrag till katolsk teologi har varit omfattande, vilket inte på något sätt rubbas av hans stundvis polemiska och kontroversiella ton samt kontroversen med läroämbetet. I sin ecklesiologi utvecklade han tankar som bidrog till Andra Vatikankonciliets syn på kyrkan som gemenskap. Han kritiserade en traditionalistiskt skolastisk kyrkosyn (på konciliet representerad av t.ex. kardinal Ottaviano) som såg kyrkan som ett perfekt samhälle, och följande arvet från kardinal Newman betonade han dopet och lekmännens betydelse. Hans teologiska gärning kommer att bestå och erkännas som viktig för kyrkan. Kom ihåg att många teologer varit motarbetade av kyrkan, men senare restituerats. T.ex. teologer under tidiga 1900-talet som förebådade den utveckling som kanaliserades i Andra Vatikankonciliet, som Yves Congar och Henri de Lubac var under 1950-talet utestängda från att undervisa vid katolska institutioner, men är nu högt aktade och erkända och fick båda kardinalstatus.

Congar och de Lubac utsågs också till rådgivare (periti) under Andra Vatikankonciliet liksom Hans Küng och hans kollega, tillika med honom professor vid universitetet i Tübingen under 1960-talet, Joseph Ratzinger, som sedan blev påve Benedictus XVI. Karl Rahner och Edward Schillebeeckx var också periti vid konciliet. Alla dessa, liksom ärkebiskop Woytola av Krakow (som blev påve Johannes Paulus II) var allierade kring det som blev konciliets huvudlinje.

Congar beskriver Küngs stridbarhet och vitalitet i sin journal från konciliet:

”Evening, supper with Küng and Feiner. Küng, full of intelligence, health, youth and insistent demands. He is extremely critical… above all about the De Ecclesia and Philips. In Küng’s view, it is full of naiveties and banalities which are absolutely not up to scratch with respect to what intellectual honesty before the facts and the texts…

Küng charges at things, he goes straight ahead like an arrow. He is the exact opposite of Martimort. The latter devotes himself to the ‘possible’, to the tactical: he is a reformist, he seeks to secure what is possible; Küng demands insistently, like a revolutionary. I believe that I myself am between the two.”

Yves Congar, My Journal of the Council, pp 369-370.

Robert Moynihan mötte honom i Cambridge under 1970-talet där han föreläste och beskriver hans karaktär på liknande sätt och jämför honom med kollegan Joseph Ratzinger som var hans motsats i temperament:

”He presented his rather progressive, modernist views in a self-assured way… And he did receive that enthusiastic support. I was troubled by, and opposed to, what I took to be his too optimistic eagerness to ‘update’ the Catholic faith in keeping with the ‘right-thinking’ Western intellectual life of the mid-20th century. Yet I remember being impressed by the strength of his character: he drew all eyes to him immediately when he entered the room to begin his talk, seeming to dominate the room effortlessly. And I felt a certain respect for a man who would dare to speak about Christ and the Church in a place that already in the 1970s was so extraordinarily secular that any conversation about Christianity had already become almost taboo. In this sense, he was brave to speak in a serious and confident way about questions of Christian faith.

Years later, when, in Rome, I met his German colleague of the 1960s, Joseph Ratzinger, I was struck by the fact that Ratzinger seemed so much less extroverted, less dominating, less physically imposing, though I found Ratzinger’s thought, in its careful, crystalline intricacy, much more compelling, more attractive, more persuasive, than Küng’s thought.” (Vatican letters nr 13)
Inside the Vatican Moynihan letters nr 13, 6 april 2021

Också Henri de Lubac uppmärksammade Küng i sina dagböcker och beskrev en ”barnslig dristighet” och ett ”uppviglande och ytligt polemiskt” närmande till teologiskt engagemang.

Jean-Robert Arrnogathe, fransk präst och teolog och utgivare av den franskspråkiga upplagan av den internationella katolska tidskriften Communio, beskriver i en kommentar till hans bortgång i La Croix Küngs tid fram till årtiondet efter Andra Vatikankonciliet i uppskattande ordalag:

Hans Küng was one of the great theologians of the 20th century.Indeed, his contribution to Catholic theology has not been negligible.In the field of ecclesiology, in particular, he brought new elements that certainly contributed to the Second Vatican Council’s development of the idea of the Church as communion.He was among those who broke with the old idea of the Church as a perfect society and, following in the footsteps of Cardinal John Henry Newman (1801-1890), he stressed the importance of the laity and of baptism. All of this was developed at Vatican Council II (1962-65) and he continued to pursue these themes in the council’s aftermath.
Jean-Robert Arrnogathe: Hans Küng’s ideas were ”somewhat stuck in anti-dogma”, La Croix 8 april 2021

Därefter ser han emellertid en nedgång, som att han fastnar i antidogmatik och inte förmår utvecklas vidare efter konciliet:

”This is the Hans Küng that I remember — the theologian from before 1978. That was the year our paths diverged. It was when the French edition of his book, On Being a Christian, appeared. He was already 50 years old. Unfortunately, on this vital question, he deviated from mainstream Catholic theology.

Theologians like Joseph Ratzinger, Hans Urs von Balthasar and Walter Kasper left Concilium to found the review Communio in 1974 precisely in order to move beyond the fossilization of Vatican II and place it within the great movement of twenty centuries of councils, in this enormous development which is the Church, a living reality.In this sense, Concilium did not go far enough.”
Idem

Några som inte är kritiska till Küng är den reformkatolska rörelsen We are Church, i Sverige representerad av Vi är kyrka Sverige. Där ser man honom som sin store profet, och det är en kärlek som är besvarad av Küng själv. På Katolsk visions blogg citeras ett brev från Küng till rörelsen skrivet 2020 där han uttrycker sitt stöd och uppmuntran till rörelsen.

Jag avslutar med några egna reflektioner.

Jag tror att Küng kommer att få ett eftermäle som framstående katolsk teolog, och det motstånd och dåliga rykte han haft kommer att tona bort, precis som skedde med Congar eller de Lubac. Küng var extremt kritisk till påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI, vilka han såg som auktoritärt bakåtsträvande, medan han hälsar ledarskapet under påve Franciskus med glädje och ser i honom ett hopp för Katolska kyrkans framtid.

Men synen på de tidigare påvarna har ju reviderats med åren. Ratzinger är visserligen ingen utåtriktad och karismatisk person, men när det kommer till krita är hans teologi inte alls så bakåtsträvande som reformisterna påstår och som traditionalisterna beundrar honom för. Ratzinger skrev i sin bok Kallad till gemenskap att kyrkan både kan ses som de kristnas korporation (och som sådan felbar) och som en universell gemenskap. Under första årtusendet uppfattades Kyrkan som Kristi kropp, medan man under andra årtusendet mera började betrakta den som de kristnas korporation. En brytning skedde kring sekelskiftet 1000 som skapade den Romersk-katolska kyrkan som hon uppfattas idag, d.v.s mera som en korporation än som Kristi kropp. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur är Kristi kropp, därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Jag tror säkert det föreligger en samsyn mellan Ratzinger och Küng om denna ecklesiologiska fråga.

Och Küng är inte alls så antidogmatisk som det har kunnat verka på grund av hans otåligt stridbara personlighet. La Croix återger en intervju med honom från 1971 där den kontroversiella ofelbarhetsdogmen stod i fokus:

”Once upon a time, Catholics affirmed that the pope needed a papal state in order to be the pope. Those who disagreed were excommunicated. The pope’s state was taken from him: he remained the pope. It is the same with infallibility, in the sense of infallibility of propositions. For my part, I say: the church is infallible because it is sustained in the truth despite all errors, but it does not need infallible propositions to manifest its infallibility. Besides, I prefer the term indefectibility. This conception has behind it the original Christian message and the strongest tradition. It is not even in contradiction with Vatican I. When the infallibility of the church was defined at that time, it was supposed, in naive fashion, that this could not be conceived without infallible propositions, just as without a papal state.

The pope’s authority will not be diminished but transformed. John XXIII did not have less authority than Pius XII and nevertheless he did not insist on formulas. He did not define dogma…

Personally, I have nothing against dogmas.I have spoken very seriously of the possibility of definitions in certain urgent cases, when the church must define that which is Christian and that which is not.But dogmas must not be considered the way jurists consider laws.”
An Interview with Hans Küng, La Croix 10 april 2021

Küng anklagades för att vara liberalteologisk och vilja ändra kyrkans dogmer, men kanske det var en förhastad slutsats. Ovanstående reflektioner över ofelbarhetsdogmen skiljer sig inte från reflektioner jag hör från katolska teologer idag. Dogmens betydelse är övervärderad, det har Küng helt rätt i. Påven har använt den en enda gång sedan den tillkom 1870. Betydligt mera makt har påven genom hans beslutsrätt vid tillsättning av biskopar, något som inte talas så mycket om.

Så kanske problemet med Küng inte så mycket handlar om dogmatik och liberalteologi som om hans temperament och personlighet, vilket passar som hand i handske med vår tids polariserade klimat där konflikt och profilering främjas på bekostnad av dialog och tålmodighet. Men kanske hans otålighet också var nödvändig i en tid då kyrkan var fast i så mycket gamla låsningar. Jag återvänder till Yves Congar som reflekterar i koncilie-dagboken och jämför sig med Küng:

Faced with Küng, I once again realize the fairly horrifying degree to which I myself have been too timid, especially during the preparatory period, but even after that. I content myself with expressing my opinion, but I do not defend it, I do not stay with it. There is, on my part, a health problem: I no longer have the strength. Have I ever had it? In spite of appearances, I have always been at the end of my VERY LIMITED resources. There is also a question of mystique. I believe profoundly in: ‘Each one has what has been given to him. The servant is quite content to be there, outside in the hallway, and to hear the wedding songs’. There is also the question of destiny: SINCE 1938, I have been UNCEASINGLY under suspicion, pursued, reprimanded, limited, crushed. Finally, there is a question of the extremely keen awareness I have that that some time-lags are necessary and that an active patience has strength.

Küng is to some extent an impatient man. He has to be. It is a dangerous position. He worries me a bit, all the more so in that he is so sensitive to Protestant reactions, that he is successful and that he is surrounded by the prestige of success, and lastly that he has not the support of a community of religious and regular life. As for me, I believe profoundly in time-lags, in the necessary stages. I have SEEN that my conviction is TRUE. I have also seen so much progress made in thirty years! I have such a strong feeling that a huge body, such as the Church is needs to move in a measured rhythm . . .

Of course, I am also aware of WHAT IS MISSING in the schema and in the work of the Council. For years I have realized that at no time has the Word of God been encountered in an entirely new and fresh way. There has not been a REAL return to the sources. There have been good elements of Scripture and Tradition, providing the people of today with more than one intention and one method: but these elements have done no more than improve in some points and in certain details on existing expositions based, essentially, on the classical system alone. Exegetes have played almost no part in the work: those from Jerusalem and the Biblical Institute have been set aside. Nothing will redeem this fault, except perhaps the future. For myself, for a long time, all renewal has seemed to me to be linked with a high-level theological teaching which is truly animated by and imbued with RESEARCH. In Rome, there is no research, except in some peripheral sectors, limited, and purely technical: Byzantine sigillography and alia huiusmodi [other things of the kind]. It is by the reform of clerical education that the reform of the Church will really begin. Once that has been achieved, everything will have been gained within one or two generations. But it remains true that we could never give to theology the status that the Protestants give it: it can never be PURE research, without conditions, nor purely personal research, without communion or norms . . .

Yves Congar, My Journal of the Council, pp 369-370.

Congar frågar sig om han själv varit för timid. I det sista citerade stycket ger han uttryck för minst lika stor otålighet med konciliet som Küng själv – i själva verket inget verkligt återgående till källorna, endast lagande och lappande på ytan. Men handla har sin tid och avvakta har sin tid. Alla är vi levande lemmar i kroppen som bidrar till dess uppbyggnad. Teologi sker alltid i det sammanhang som är Kyrkan, Kristi kropp. Det är aldrig bara en personlig angelägenhet, inte heller bara ren forskning utan anknytning till den levande traditionen.

Congar, Küng, de Lubac, Schillebeeckx, Rahner, Ratzinger, Woytola var alla allierade under konciliet. Woytola blev påve Johannes Paulus II och utsåg Ratzinger till chef för Troskongregationen samt gjorde Congar och de Lubac till kardinaler, medan Küng och Schillebeeckx blev föremål för kritiska utredningar om deras lärotrohet. Man kan fråga sig varför denna splittring uppstod under den postkonciliära perioden.

Jean-Robert Arrnogathe, utgivare av den franskspråkiga upplagan av den teologiska tidskriften Communio citerades ovan. Han upplevde att Küng gick sin egen väg från sena 1970-talet. Efter konciliets avslutning 1965 startade de som var nöjda med konciliets utgång en ny teologisk tidskrift vid namn Concilium. I redaktionskommittén fanns Rahner, Küng, Schillebeeckx, de Lubac, Congar, Hans Urs von Bathasar, Ratzinger med flera. Men efter några år beslöt tre av dem, Balthasar, de Lubac och Ratzinger att lämna Concilium och grunda den nya tidskriften Communio. De angav som själ för det första att de upplevde att ledningen för Concilium uppträdde som om de utgjorde ett andra läroämbete parallellt med biskoparna. Teologer har förvisso viktiga roller i förståelsen och utvecklandet av läran, men de kan inte ersätta biskoparnas ansvar för att bevara den apostoliska tron. De önskade överbrygga ”polariseringen mellan modernister och traditionalister i kyrkan genom att erbjuda ett centralt forum där det kan finnas både försoning och kreativitet”.

Balthasar Ratzinger och de Lubac var också kritiska till Concilium-redaktionens benägenhet att förlänga konciliets anda som i en fortlöpande förändringsprocess. Koncilier är ibland nödvändigt i kyrkans historia, så resonerade de, men de är också farliga, för de representerar moment i historien då hela kyrkan ifrågasätter sig själv, ställer sig själv på paus för att dryfta centrala kontroversiella frågor. Som Nicea och Chalcedon där kristologin diskuterades, Trient som tog upp de frågor som reformationen aktualiserat. Koncilier är bra och nödvändiga för sådana ändamål, men sedan återgår kyrkan till normalt arbete . En förlängning av koncilieandan, menade de, vore liktydigt med en kyrka i ständig ovisshet och obeslutsamhet.

Ja, koncilieteologerna gick åt olika håll, men spänningarna kring de två tidskrifterna Concilium och Communio är fortfarande värt att reflektera över eftersom det är en historia som speglar en polarisering som fortfarande är aktuell. Konciliet hade sin tid, vår tid kallar oss att gå in i en ny fas, inte att nostalgiskt dröja oss kvar i koncilieandan. Förhoppningsvis kan vi nu gå mot en tid av försoning och konsolidering och ny ekumenik så att kyrkan kan bli rustad för det som är vår tids utmaning: Den nya evangelisationen.

Läs också: Biskop Barrons artikel från 2012: [Yves Congar and the meaning of Vatican II]

Läs också: [Küng and Ratzinger: opposite, but complementary paths to Jesus]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt andra vatikankonciliet, ecklesiologi, Hans Küng, teologi | 10 kommentarer

Med bedövande apati och ”trovärdig förnekbarhet” tittar vi bort medan folkmorden och vapenupprustningen fortsätter

Publicerat den 5 april, 2021 av Bengt Malmgren

I sitt budskap på Påskdagen, Urbi et Orbi tog påven upp de många konflikterna i världen som inte blivit mindre trots Corona-pandemin och som slår hårt mot speciellt de redan fattiga. Påskbudskapet i sig räddar oss inte som genom en magisk formel, vi måste göra vad vi kan för att söka fred och lindra lidandet.

Pandemin fortsätter att sprida sig och med det förvärras den sociala och ekonomiska krisen. ”Inte desto mindre – och detta är skandalöst – så har väpnade konflikter inte upphört och väpnad upprustning fortsätter. Detta är dagens skandal”, säger påven. ”Det finns fortfarande för många krig och för mycket våld i världen! Må Herren, som är vår fred, hjälpa oss att besegra krigets mentalitet.”

Påven fortsätter med att räkna upp olika kriser och konflikter i världen:

Skynda på och se till att även fattiga länder får tillgång till vaccin:
”Everyone, especially the most vulnerable among us, requires assistance and has the right to have access to necessary care. This is even more evident in these times when all of us are called to combat the pandemic. Vaccines are an essential tool in this fight. I urge the entire international community, in a spirit of global responsibility, to commit to overcoming delays in the distribution of vaccines and to facilitate their distribution, especially in the poorest countries.”
(Ser att Carl Bildt fått ett uppdrag inom WHO att leda arbetet med att effektivisera distributionen av vaccin, det s.k. ACT-A-projektet.)

Syrien: Libanon och Jordanien tar emot många flyktingar.
”I thank the nations that generously receive people who are suffering and seeking refuge. Lebanon and Jordan in particular are taking in many refugees who have fled from the conflict in Syria. May Christ our peace finally bring an end to the clash of arms in beloved and war-torn Syria, where millions of people are presently living in inhumane conditions;”

Jemen:
”in Yemen, whose situation has met with a deafening and scandalous silence”

Libyen
”Libya, where at last there is hope that a decade of bloody strife and clashes may come to an end”

Jerusalem
”The Resurrection naturally takes us to Jerusalem. On Jerusalem we ask the Lord to grant peace and security (cf. Ps 122), so that it can embrace its calling to be a place of encounter where all can see one another as brothers and sisters, and where Israelis and Palestinians will rediscover the power of dialogue for reaching a stable solution that will enable the two states to dwell side by side in peace and prosperity.”

Irak
”Iraq, which I had the joy of visiting last month. I pray that it may continue along the path of peace and thus fulfill God’s dream for a human family hospitable and welcoming to all his children.”

Afrika, Sahel och Nigeria, Tigray, Mozambique och Cabo Delgado-regionen.
”May the power of the risen Lord sustain the peoples of Africa who see their future compromised by internal violence and international terrorism, especially in the Sahel and Nigeria, as well as in Tigray and the Cabo Delgado region. May the efforts to resolve conflicts peacefully continue, in respect for human rights and the sacredness of life, through fraternal and constructive dialogue in a spirit of reconciliation and true solidarity.”
(I Tigray synes ett regelrätt folkmord vara på gång, läs Jenny Nordbergs skakande analys i SvD. Världen tittar bort ägnande sig åt ”trovärdig förnekbarhet”, d.v.s. man tillåter sig att inte se det uppenbara, läs artikeln så förstår ni)

Ukraina, Nagorno-Karabakh
”May he grant that prisoners of conflicts, especially in eastern Ukraine and Nagorno-Karabakh, may return safely to their families, and may he inspire world leaders to curb the race for new weaponry.”
(Det ser just nu ut som att Ryssland uppladdar militärt mot Ukraina , ett oroande tecken.)

Detta var bara några av de konflikter som pågår. Förföljelse av Rohingyerna i Myanmar är ett annat exempel som kommer i bakgrunden nu då militärkuppen står i centrum. Antingen måste vi reagera eller också sluta att hyckla och säga att vi inte bryr oss. Kineserna hycklar i alla fall inte. De är tydliga med att allt sådant hör till staters ”inre angelägenheter”, inkl. deras egna folkrättsbrott i Xinjiang.

Alltför mycket har vi vant oss vid att detta är tingens ordning, påvens budskap läggs vanemässigt åt sidan som ytterligare ett konstaterande av hur det är, medan vi oberörda, i en bedövad slummer lägger det till handlingarna.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt coronaviruset, krig och konflikter, påsk, påven | 1 kommentar

F Cantalamessas predikan vid Långfredagens liturgi i Peterskyrkan fokuserade på självrannsakan, brist på syskonskap inom Katolska kyrkan.

Publicerat den 3 april, 2021 av Bengt Malmgren

F Cantalamessas predikan tog sin utgångspunkt i påve Franciskus senaste encyklika om hela mänsklighetens sociala syskonskap, Fratres omnes.

Encyklikan fokuserar på hela mänskligheten, inte specifikt på kyrkan, men mot slutet finns några rader som handlar om att för oss kristna är korsets mysterium grundvalen för detta syskonskap:

”Others drink from other sources. For us, the wellspring of human dignity and fraternity is in the Gospel of Jesus Christ. From it, there arises, “for Christian thought and for the action of the Church, the primacy given to relationship, to the encounter with the sacred mystery of the other, to universal communion with the entire human family, as a vocation of all”. (FO 277)

Kristus initierar kring sig ett universellt syskonskap bland alla som tar till sig hans undervisning. Detta får praktiska konsekvenser, säger F Cantalamessa: Vi bygger syskonskap på samma sätt som vi bygger fred, d.v.s. vi börjar med oss själva, inte med tjusiga strategier och stora abstrakta planer (jfr värdegrunder). För oss innebär det, säger F Cantalamessa till de församlade i Peterskyrkan, innebär det att universellt syskonskap börjar med den Katolska kyrkan. För en gångs skull vill jag, säger han inte tala om gemenskapen mellan alla kristna, alltså ekumeniken utan fokusera på Katolska kyrkan.

Därefter beskriver han brister i syskonskapet inom Katolska kyrkan, jag citerar ett nyckelavsnitt i predikan:

”Fraternity among Catholics is wounded! Divisions between Churches have torn Christ’s tunic to shreds, and worse still, each shredded strip has been cut up into even smaller snippets.
I speak of course of the human element of it, because no one will ever be able to tear the true tunic of Christ, his mystical body animated by the Holy Spirit. In God’s eyes, the Church is ”one, holy, catholic and apostolic”, and will remain so until the end of the world. This, however, does not excuse our divisions, but makes them more guilty and must push us more forcefully to heal them.
What is the most common cause of the bitter divisions among Catholics? It is not dogma, nor is it the sacraments and ministries, none of the things that by God’s singular grace we fully and universally preserve. The divisions that polarize Catholics stem from political options that grow into ideologies taking priority over religious and ecclesial considerations and leading to complete abandon of the value and the duty of obedience in the Church.
In many parts of the world, these divisions are very real, even though they are not openly talked about or are disdainfully denied. This is sin in its primal meaning. The kingdom of this world becomes more important, in the person’s heart than the Kingdom of God.
I believe that we all need to make a serious examination of conscience in this regard and be converted. Fomenting division is the work par excellence of the one whose name is ‘diabolos’ that is, the divider, the enemy who sows weeds, as Jesus referred to him in the parable (see Mt 13:25).
We need to learn from Jesus’ example and the Gospel. He lived at a time of strong political polarization. Four parties existed: the Pharisees, the Sadducees, the Herodians, and the Zealots. Jesus did not side with any of them and energetically resisted attempts to be pulled towards one or the other. The earliest Christian community faithfully followed him in that choice, setting an example above all for pastors, who need to be shepherds of the entire flock, not only of part of it. Pastors need to be the first to make a serious examination of conscience. They need to ask themselves where it is that they are leading their flocks – to their position or Jesus’. The Second Vatican Council entrusted especially to laypeople the task of translating the social, economic and political implications of the Gospel into practice in different historical situations, always in a respectful and peaceful way.
If there is a special charism or gift that the Catholic Church is called to cultivate for all the Christian Churches, it is precisely unity. The Holy Father’s recent trip to Iraq has made us see firsthand how much it means to oppressed peoples or survivors of persecution, atrocities, and wars to feel a sense of belonging to a universal body, with someone lending his voice to the voiceless, so that their cry might be heard by the rest of the world and hope revived. Once again Christ’s mandate to Peter, “Strengthen your brothers” (Lk 22:32) has been fulfilled.” [Predikan hela texten eng här]

Hera Långfredagsliturgin, Youtube:

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt fratelli tutti, påsk, raniero cantalamessa | 1 kommentar

Äktenskap, familj, barn, hetero och homo – kristna och sekulära perspektiv

Publicerat den 26 mars, 2021 av Bengt Malmgren

Detta år har Katolska kyrkan fokus på familjen.

Påven har utlyst ett Amoris laetitia familje-år. Det sker fem år efter att den apostoliska maningen Amoris laetitia om kärleken i familjen publicerades som ett resultat av de två familjesynoderna 2014 och 2015.

Dessutom uppmärksammas i år särskilt den helige Josef, den heliga familjens diskrete beskyddare och precis som Guds moder Maria en gestalt vars exempel är efterföljansvärt för oss alla. På 150-årsdagen efter att den helige Josef utsågs som kyrkans skyddspatron utgav påve Franciskus det apostoliska brevet Patris corde (Med en Faders Hjärta).

Kristen och sekulär syn på äktenskapet är oftast inte i harmoni med varandra.

Äktenskapet mellan man och kvinna med öppenhet för fruktsamhet och att ta emot barn värderas högt i Katolska kyrkan, och det har fått ett eget sakrament. Konstituerande för äktenskapet är att makarna själva förmedlar sakramentet åt varandra, samt att det är en offentlig handling som sker med prästen och församlingen som vittnen. Sedan det väl ingåtts är det för hela livet.
Detta står i kontrast till den moderna sekulärkulturens syn där fokus är på den romantiska relationen mellan vuxna, egalt vilka kön, egalt om öppenhet för barn finns, och inte alls nödvändigt att det skall vara för hela livet. Skilsmässor har blivit lika vanliga som bröllop och betraktas som en helt naturlig sak. Yttre ståt med påkostade bröllopsfester ges större uppmärksamhet än det inre innehållet.

Vilken av dessa två synsätt man i grunden har blir avgörande för hur man ser på andra överväganden som hör äktenskapet till såsom skilsmässor och vigsel av samkönade.

Även inom kungahusen har det sekulära synsättet blivit vanligare. Harry och Meghan tycktes se den yttre pompan och ceremonin i kyrkan mer som ett spel för gallerierna. I intervjun nyligen med Oprah Winfrey avslöjade Meghan att paret tre dagar innan i hemlighet lovat varandra trohet och utskiftat ringar.

Också inom kyrkorna sker en förskjutning: Att äktenskapet är mellan man och kvinna är inte längre självklart i alla kristna samfund. Svenska kyrkan har sedan länge officiellt bestämt sig för att äktenskapet skall betraktas som könsneutralt, och man viger jämlikt olikkönade och samkönade par. Dock är inte alla präster och lekmän ense om denna linje.

Även inom frikyrkorna har saken debatterats länge. Equmeniakyrkan har ingen officiell linje, men varje församling får avgöra själv om man vill viga samkönade. Nyss skedde en provomröstning bland medlemmarna i en frikyrkoförsamling i Örebro där resultatet blev att 80% ville öppna för att i framtiden införa samkönade vigslar i församlingen. Diskussionen är livlig men har en respektabel ton kan man konstatera genom att t.ex. läsa tidningen Dagen (numret 23 mars 2021 innehåller mycket om frågan).

I Katolska kyrkan pågår också mycket diskussion om äktenskap och familj, och det finns även här de som är kritiska till den moralteologiska dogmatik enligt vilken sex endast skall praktiseras inom äktenskapet, att man inte får skilja sig, inte gifta om sig, inte använda preventivmedel, inte göra abort, inte gå till kommunion om man är skild och lever i en ny partnerrelation samt att homosexuella inte får gifta sig.

Strikt regeletik kontra pastoralteologisk tillämpning

Det finns olika schatteringar i hur långt man vill gå i att luckra upp lärorna. Inte alla som är kritiska vill ändra moralteologin i grunden, endast komplettera den med en mjukare pastoral tillämpning i den riktning som påve Franciskus gör sig till tolk för. Preventivmedelsförbudet vill alla radikala katoliker avskaffa, även när det antogs av påve Paul VI (encyklikan Humanae Vitae, 1968) var Internationella teologkommission inte enig med honom. I abortfrågan däremot är nog även de mest radikala överens med läroämbetet om att abort är synd, men förespråkar en mildare pastoral tillämpning där man tillmäter den enskilda kvinnans samvete större betydelse och tar hänsyn till kvinnors svåra livsomständigheter. Man är starkt kritisk till krav på sekulära katolska politiker att de måste verka för totalförbund mot abort. T.ex. har det uppstått en diskussion bland katolikerna I USA för eller emot president Biden som ju har en betydligt liberalare hållning till abort än sin företrädare.

I andra ändan av spektret finns de som fokuserar på reglerna och ser varje mjukare pastoralteologisk tillämpning som omöjlig. Denna falang är kritisk till påve Franciskus, trots att han inte föreslagit någon ändring I moralläran, bara framhållit att man måste tillämpa den på ett mera pastoralt sätt som tar hänsyn till människors livssituation. Låt mig ta ett exempel från Amoris Laetitia som diskuterades livligt för fem år sedan och fick några biskopar att protestera:

Grunden är att äktenskapet är för hela livet. Men I praktiken finns katoliker som skilt sig och sedan gift om sig och har barn I det nya förhållandet, går till kyrkan och låter barnen gå I tros-undervisning. Det är knappast möjligt att backa bandet och lösa upp den nya etablerade familjen, det vore t.o.m. oetiskt, och skilsmässan som skedde för många år sedan går inte att göra ogjord. Katoliker I den situationen är enligt dagens regler uteslutna från kommunionen. Skulle det inte vara möjligt I vissa fall, att katoliker I den situationen efter en tids botgöring kunde få tillåtelse att gå till kommunion föreslår påven I en fotnot.
”Absolut inte!”, sade en del biskopar och många lekmän bland de icke-progressiva höll med. Detta skulle riva upp hela grundvalen för Katolska kyrkans morallära.

Fyra kardinaler skrev ett öppet brev till påven där de uttryckte fyra s.k. dubia över texten. En av frågorna kardinalerna ställde till påven var om han ansåg att det fortfarande finns ”absoluta moraliska normer” som förhindrar katoliker att göra vissa saker. Påven svarade inte direkt på kardinalernas brev, men har i tal och intervjuer I olika sammanhang gett uttryck för att hans pastorala hållning visst inte är i strid mot katolsk morallära, tvärtom i linje med genuint tillämpad thomistisk moralfilosofi.

Synodalitet

Påven har också varit angelägen om att göra kyrkan mera synodal, vilket betyder att lokalkyrkorna, lokala biskoparna och biskopskonferenserna tillsammans med lekfolket skall bli mera aktiva i beslutsfattande och evangelisation. Han annonserade förra våren att nästa ordinarie biskopsynod år 2022 skall handla om detta. Temat blir ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss på något sätt i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som handlar om synodalitet.

Troskongregationens internationella teologkommission gav i mars 2018 ut ett dokument med titeln “Synodality in the Life and Mission of the Church.” Man konstaterar att under kyrkans historia har synoder och koncilier varit praktiskt taget utbytbara termer för kyrkliga sammankomster. Kommissionen definierar synodalitet som “the action of the Spirit in the communion of the Body of Christ and in the missionary journey of the People of God.” Kommissionen menar att det är något nytt att tala om kyrkan som ”synodal”. Vad som ligger i begreppet är helt klart ett fokus på interaktion med i Guds folk i motsats till enbart hierarkin och att det är den Helige Ande som skall styra processen. Påve Franciskus har själv att ”utan den helige Ande finns ingen synodalitet”.

Synodalitet är alltså inte detsamma som demokrati. Det handlar om vad som skiljer kyrkans gemenskap från en rent sekulär ideell organisation. Det är en interaktion mellan troende människor som alla förutsätts dela den gemensamma tron på Jesus Kristus som frälsare och Herre och öppna för den helige Andes ledning i det personliga livet. I den andan försöker man också lösa problem och konflikter som finns i kyrkan. Inte sopa dem under mattan, inte definiera bort motparten som bigott eller heretisk.

Den synodala vägen i Tyskland

En uppenbar konflikt i kyrkan i västvärlden är klyftan mellan traditionellt troende katoliker och de stora massorna som influerade av den sekulära kulturen tänker annorlunda. Problemet måste adresseras och lyftas upp på agendan, det är vad man tycker i Katolska kyrkan i Tyskland där man valt att inleda en synodal väg för att tala om just dessa frågor. Vad den går ut på beskrivs på en hemsida som satts upp som kommunikationsforum:

”SYNOD av grekiskans församling – möte. Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT SEXUALMORAL PRÄSTERS LEVNADSFORM KVINNANS STÄLLNING. De 4 arbetsgrupperna lämnar förslag till plenarförsamlingen då alla regelbundet samlas. Första plenarförsamlingen planeras till våren 2020. Vatikanen manar till att behålla enheten inom Världskyrkan. Oavsett resultatet så är biskoparna enligt kyrkorätten fria att förverkliga det eller inte” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren från bloggen Katolsk Vision).

Beslutet om den synodala vägen i Tyskland har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum.

Genusideologi och hbtq

I många länder är homosexuella och hbtq fortfarande diskriminerade och förföljda, inte minst med åberopande av religiösa normer. I västvärlden har hbtq-personers ställnings stärkts, och tidigare diskriminering har minskat betydligt. Det moraliska imperativet att inte diskriminera i kombination med vänsterintellektuellas odling av identitetspolitisk ideologi har slagit över i ett genusideologiskt tänkande enligt vilket redan hävdandet av två kön och en heteronormativ grund i skapelsen ses som suspekt och diskriminerande. Katolska kyrkan och påve Franciskus är starkt kritisk till ett genusideologiskt tänkande som relativiserar könen. Han kallar det för en ”ideologisk kolonialisering” som förstör äktenskapet. Detta tillsammans med de många skilsmässorna gör att äktenskap och familj är hotade idag.

Själva kritiken av genusideologin innebär i sig på intet sätt att hbtq-personers värdighet och rättigheter kränks. Själva definitionen av homosexualitet, transsexualitet etc utgår ju tvärtom från grundtillståndet heteronormativitet. Inga personer, oberoende av sexuell läggning är hjälpta av att könsrelativism.

Många katoliker, inklusive påve Franciskus själv är angelägna om att inkludera hbtq-personer i den kristna gemenskapen och erkänner att det finns många diskriminerande och dömande attityder också inom kyrkan. Fader James Martin SJ brinner för katolsk evangelisation och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Han har också sett nödvändigheten att bygga broar mellan kyrkan och HBTQ-samhället, där det ofta ömsesidigt finns attityder av misstro. Han tog han sig an detta i boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Boken fick en del seriös kritik, samtidigt som intentionen med den lovordades, men Martin utsattes också för en skoningslös kampanj på sociala media och högertraditionalistiska media i USA vilket gjorde att han råkade i vanrykte, och under trycket av detta bokade många konferensarrangörer och universitet som bjudit in honom av. Bl.a. försiggick en kampanj där även svenska clericus deltog för att förhindra hans medverkan i Världsfamiljdagen i Dublin 2018. Det visar hur känslig frågan är i Katolska kyrkan.

Polariteten mellan å ena sidan progressiva katoliker som välkomnar påve Franciskus öppna attityd mot homosexuella och Fader Martins intentioner och å andra sidan dem som försvarar en stram syn på katolsk moralteologisk dogmatik enligt vilket varje öppnande för att välkomna homosexuella personer utifrån deras egen syn på sin identitet eller att tillåta skilda som lever i en ny relation att ta emot kommunionen skickar fel signaler och riskerar att rasera hela moralläran, är stark. En överväldigande majoritet av vanliga katoliker i västvärlden hör nog till den förstnämnda kategorin, och har nog inget emot att gå längre än de mera teologiskt medvetna och har inga skrupler varken för samkönade äktenskap eller mindre stränga regler för kommunionsdeltagande. Och självklart använder många preventivmedel. Utvecklingen bland det katolska lekfolket går nog i samma riktning som provomröstningen bland medlemmarna i frikyrkoförsamlingen i Örebro gav en hint om.

Troskongregationens utlåtande om välsignelse av homosexuella partnerskap och kritiken däremot.

Debatten som uppstått med anledning av att Troskongregationen svarade på ett s.k. dubium, en fråga som ställts om det skulle vara möjligt att kyrkan att välsigna partnerskap mellan homosexuella är ytterligare ett exempel på dagens polarisering i kyrkan. Svaret på frågan blev klart nekande:

Responsum of the Congregation for the Doctrine of the Faith to a dubium
regarding the blessing of the unions of persons of the same sex TO THE QUESTION PROPOSED: Does the Church have the power to give the blessing to unions of persons of the same sex?

RESPONSE:
Negative.

En förklarande text tillfogades, jag citerar ett centralt avsnitt (min markering):

Explanatory Note
———-

Blessings belong to the category of the sacramentals, whereby the Church “calls us to praise God, encourages us to implore his protection, and exhorts us to seek his mercy by our holiness of life”. In addition, they “have been established as a kind of imitation of the sacraments, blessings are signs above all of spiritual effects that are achieved through the Church’s intercession” For this reason, it is not licit to impart a blessing on relationships, or partnerships, even stable, that involve sexual activity outside of marriage (i.e., outside the indissoluble union of a man and a woman open in itself to the transmission of life), as is the case of the unions between persons of the same sex.

Svaret utlöste genast sedan det publicerats 15 mars stark kritik från många håll, inklusive biskopar och präster, samtidigt som andra prisade det för sin tydlighet.

Wien-kardinalen Schönborn sade att han inte var glad över svaret. ”Om begäran om en välsignelse är ärligt och verkligen en vädjan om Guds välsignelse på den livsväg två personer önskar ge sig in på tillsammans, så kan man inte neka att ge en sådan välsignelse”, säger kardinalen i en intervju i ärkestiftets veckoblad Der Sontag. Han sade att många homosexuella vill se Kyrkan som deras mor, därför var Vatikan-deklarationen smärtsam för många, då de upplevde sig förskjutna. En mor nekar inte sina barn en välsignelse om de ber om den, det spelar ingen roll vilka problem de har:

”Die Kirche ist, wie man traditionellerweise sagt, Mater et Magistra, Mutter und Lehrerin. Sie muss lehren, aber sie ist zuerst Mutter. Und viele gleichgeschlechtlich Empfindende und Lebende sind gerade in dieser Frage besonders sensibel: ‚Ist uns die Kirche Mutter?‘ Und sie bleiben Kinder Gottes. Und sie wollen auch die Kirche als Mutter sehen und deshalb hat diese Erklärung viele so besonders schmerzlich getroffen, weil sie das Empfinden haben, sie werden von der Kirche abgelehnt.”

Att Troskongregationens svar har det positiva ärendet att framhäva uppskattningen av det sakramentala äktenskapet, det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna med öppenhet för att ta emot barn ifrågasätter inte Schönborn. Men detta ”Ja” till Familjen måste inte betyda att man säger ”Nej” till alla andra former. Han tar också upp skillnaden i synen på äktenskapet mellan kyrkan och det sekulära samhället:

”Aber dieses „Ja“ zur Familie muss man nicht in einem „Nein“ zu allen anderen Formen sagen. Die Kirche hat sich längst daran gewöhnt – es war ein schmerzlicher, lange Prozess -, dass sie nicht die einzige Stimme ist, die über Partnerschaften ein Wort zu sagen hat. Seit dem 19. Jahrhundert hat der Staat die Souveränität der Kirche über die Ehe zurückgenommen, und es ist für uns selbstverständlich – auch für die Kirche -, dass man sich zuerst zivil verheiratet, ehe man kirchlich heiratet. Und trotzdem ist das staatliche Verständnis von Ehe als einem Vertrag etwas wesentlich anderes als das Verständnis der sakramentalen Ehe. Damit leben wir längst.”

Förutom kardinal Schönborn har ett dussintal andra tyskspråkiga biskopar uttryckt kritik mot Troskongregationens text, bland dem sju av de tio stiftsbiskoparna i Österrike, också Salzburg’s ärkebiskop Franz Lackner, president för österrikiska biskopskonferensen.

Teologer, församlingspräster och ledande katolska lekmän har också uttryckt kritik. 200 tyskspråkiga teologer representerande Arbetsgemenskapen för dogmatik och fundamentalteologi har gett ut ett uttalande där de tar ställning till texten. Irène Nordgren sammanfattar uttalandet på på Katolsk Visions blogg:

”Troskongregationen med sitt uttalande griper in i en pågående kyrklig beredningsprocess som undersöker vilka teologiska, pastorala och liturgiska konsekvenser som kan dras ur tidigare förnyad och korrigerad tvärvetenskaplig förståelse av olika sexuella identiteter och orienteringar.”

”Komplexa verkligheter kräver svar på en nivå som motsvarar detta. Det finns inte längre något rättfärdigande av ett onyanserat avslag av alla parvälsignelser utanför det heterosexuella äktenskapet. Som företrädare för den vetenskapliga teologin ansvarar vi för att den kristna tron intellektuellt och existensiellt görs rimlig.”

Katolska lekmannaledare har också uttryckt besvikelse över texten. Birgit Mock,, familjepolitisk talesperson för Centralkommittén för Tysklands katoliker (ZdK) ställer sig också bakom de 200 teologernas uttalande. ZdK är involverade i den synodala vägen i Tyskland. Birgit Mock deltar i ett forum för den synodala vägen i Tyskland som behandlar sexualitet och partnerskap där man kommer att diskutera frågorna i detalj. Många menar att Troskongregationens text är ett prematurt ingripande. i den synodala processen som borde få ha sin gång så att frågorna kan belysas ingående och med eftertanke. [Läs mer om de tyska reaktionerna på texten i La Croix international].

I Sverige finns nätverket Vi är Kyrka Sverige (Väks), del i ett större internationellt nätverk som består av reformvänliga katoliker. Man har en offentlig grupp på Facebook som presenterar nyheter t.ex. om den tyska synodala vägen och på sista tiden har man skrivit ganska mycket om den kritik mot Troskongregationens text som redogjorts för ovan. Det är nyhetsmaterial som inte så ofta tas upp i övrig katolsk press och på katolska sociala media, annat än i starkt kritiska ordalag. I ett pressmeddelande från 22 mars skriver man bl.a:

”Vi är kyrka Sverige VäkS, liksom We are Church international WAC-I, avvisar Vatikanens senaste deklaration, som hävdar att Kyrkan inte har makt att välsigna samkönade relationer.
Vi har uppskattat vår påve Franciskus uttalanden om betydelsen av kärlek, av familjer och av att nå ut till de marginaliserade…

HBTQ-par har välsignats i årtionden. I tjugonio länder är samkönade äktenskap lagliga vilket visar på en ökad förståelse från människor runt om i världen – inklusive katoliker…

Sjuttioen länder kriminaliserar fortfarande ”homosexuella handlingar”. Dessa länder kommer att känna sig uppmuntrade av detta uttalande, som alltså lär ha påve Franciskus stöd. Risken är stor att detta kommer att leda till nya attacker på HBTQ-personer med förlorade liv och självmord som följd.” [hela pressmeddelandet här]

Avslutande tankar

Till sist några personliga tankar: Troskongregationens strama text om välsignelse av homosexuellt partnerskap innehåller egentligen inget teologiskt nytt, utan uttrycker vad som alltid varit Katolska kyrkans syn. Det som upprörde var inte så mycket slutsatserna i sig som det sätt på vilket det motiverades i den förklarande texten. Utan finess och utan någon som helst analys av hur det tas emot. Liknande texter är egentligen inte skrivna för allmänheten, utan för biskopar och kateketer som sedan skall omsätta det i pastoral handling (det gäller även Katolska Kyrkans Katekes – läs mitt inlägg om kardinal Ratzingers kommentar till katekesen: Katolska kyrkans katekes är ingen lagbok). Men i dagens globaliserade värld fungerar det inte så, utan alla texter blir genast tillgängliga och läses av alla.

I den kultur som rått i Vatikanen och kurian är man inte van att ta sådana hänsyn. Påve Franciskus pastorala perspektiv introducerar något helt nytt vilket leder till slitningar och spänningar mellan honom och de som representerar den gamla kulturen.

Pastoral hänsyn handlar dessutom inte bara om att bekymra sig om hur texter tas emot i en envägskommunikation, det handlar också om att lyssna till och respektera fotfolkets perspektiv. Det är innebörden i begreppet synodalitet som jag beskrev ovan.

All kritik mot läroämbetet handlar inte om avfallna lekmän och att man är influerad av tidsandan. Mycket kritik kommer från hängivna katoliker som älskar sin kyrka, dessutom inte bara från lekmän, utan också från teologer, präster, biskopar och kardinaler. Det är klart att det måste tas på allvar, all kritik kan inte bara kväsas, utan man måste lyssna och ta varje människa på allvar. Varje katolik är också skyldig att följa sitt upplysta samvete, enligt katolsk teologi är det en högre auktoritet än blind underkastelse.

Ett stort problem idag är att många tröttnar och lämnar kyrkan. I Tyskland är statistiken överväldigande. Men det är inget alternativ för den som tror och älskar sin kyrka. Vi alla katoliker har ansvar att leva ut vår tro och bidra till kyrkans liv, även i tider av lidande och strid. Vi måste alla stå upp för de värden vi tror på, och inte förtrycka oss själva i en falsk underkastelse, annars riskerar vi vår mentala och andliga hälsa. Det gäller alla från påven till de sista lekmännen. Därför menar jag att påvens intention att kyrkan skall bli mera synodal, och den synodala vägen som pågår i Tyskland är välgörande. Måhända mindre ordning i ledet, mer kaos, mer konflikter, men alla konflikter är inte av ondo de är också förutsättning för utveckling och ta sig ur dödlägen. Det kräver ömsesidig respekt och tilltro till att den helige Ande leder oss i en bra process i dialogen mellan lokalkyrka och centrum.

Denna reflekterande artikel av Robert Mickens i La Croix International finner jag mycket bra och rekommenderar till läsning och eftertanke: [Blessings and curses]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt Amoris Laetitia, äktenskapet, familjesynoden, genusfrågor, homosexualitet, synodalitet, tyskland | 4 kommentarer

Maria, Gudsmodern, jungfrun, förenar oss kristna och är en förebild för oss alla

Publicerat den 23 mars, 2021 av Bengt Malmgren

Denna vecka firar vi Marie bebådelse – ängeln som kom till Maria med budskapet att hon skulle föda Jesus. Luk 1:26-38:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne:”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

I den ekumeniska kontexten idag är det glädjande att Maria framstår som ett tecken på enhet mera än en person som kristna har dogmatiska gräl om.

Att Maria är en modell och ett föredöme för alla oss kristna när det gäller att svara på Guds kallelse råder det enighet om. Protestantiska kristna vågar mer och mer öppna sig för detta utan ängslighet för överdriven Maria-fromhet. Idag var en mycket fin insändare i den evangeliska tidningen Världen idag som framhäver Maria i det avseendet (bild).

Jag deltog 22 mars i en givande digital kyrkodag med Förbundet för Kristen enhet. Temat var Längtan efter Kyrkans enhet. Bo Brander, präst i Svenska kyrkan var moderator. Kardinal Anders Arborelius höll ett förinspelat föredrag som jag hoppas kunna länka till så småningom. Jag vill också framhålla Prästen (SvK) och teologie doktorn Daniel Wihlborg som höll ett föredrag på temat ”Maria — de splittrade barnens enande Moder”. 2020 disputerade Daniel vid Åbo Akademi på en avhandling om Marisas ständiga jungfrulighet med perspektiv på hur Abrosius av Milano använde detta koncept i själavården. Avhandlingen heter Mariae virginitas perpetua – the Concept of Mary’s Virginity in Ambrose of Milan’s Pastoral Care och ni kan läsa om den i ett pressmeddelande på Åbo Akademis hemsida. Där finns också en länk så att ni kan ladda ner hela avhandlingen.

Från sammanfattningen på svenska vill jag lyfta fram femte kapitlet som avhandlar jungfruligheten ur ett eskatologiskt perspektiv:

”Ambrosius ägnade mycket möda åt att trösta sin församling i en tid när döden var påtagligt närvarande i den mänskliga vardagen. Dopet var ett eskatologiskt skeende, där den döpte ansågs dö från denna förgängliga värld för att uppstå till ett nytt, oförstörbart liv. Det gjorde varje kristens liv till ett liv för himmelriket. I detta perspektiv ska också Ambrosius starka uppmuntran till jungfrulighet och celibat förstås. Den vigda jungfrun var ett eskatologiskt tecken. Maria beskrivs av Ambrosius som en Kyrkans urbild (typus ecclesiae) och ständigt förblivande jungfru, för att uppmuntra församlingen till hopp och längtan efter den himmelska härligheten.”

Daniel Wihlborg refererade också till Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, där Maria också fått ett kapitel. Daniel framhävde att katoliker också är angelägna att Maria skall vara till hjälp för den kristna enheten och pekade på att dokumentet lyfter fram att man förstår protestantisk kritik mot överdriven Maria-fromhet:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när det gäller Gudsmoderns enastående värdighet.” (LG 67)

Var hälsad Maria
Full av Nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor
Och välsignad är din livsfrukt
JESUS
Heliga Maria Guds Moder
Bed för oss syndare
Nu och i vår dödssynd.

Endast de två sista raderna i denna bön är problematiska för en protestantiskt troende. Wihlborg konstaterade att det är inget kontroversiellt för en lutheran att helgonen ber för oss i himmelen. Att vi människor kan ha kontakt med helgonen och be om deras förbön är däremot en kvarstående kontroversiell fråga. Låt oss konstatera detta utan att låta det överskugga allt det övervägande i trons skatt som vi har gemensamt, alla vi kristna syskon.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt ekumenik, maria, Svenska kyrkan | 9 kommentarer

Steve Bannons försök att bilda högerpopulistisk katolsk rörelse i Europa stöter på motstånd – Europeerna verkan vilja skaka honom av sig

Publicerat den 18 mars, 2021 av Bengt Malmgren

Steve Bannon är katolik och växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag är Bannons huvudfokus politikenn och att med alla medel stödja den populistiska alternativhögern. Han har hjälpt Jair Bolzonaro att komma till makten och han var Trumps mediastrateg till dess han fick sparken 2017. Han har stått anklagad för bedrägeri med pengainsamlingar som sades skulle gå till muren mot Mexico, men som istället gick in i hans propagandaapparat, men Trump benådade honom i samband med att han avgick som president.

Han har sedan flera år engagerat sig med likasinnade katolska och högerpopulistiska kretsar i Europa med målsättning att bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det var ett led i hans strävan att kunna påverka och fostra en ny generation aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare som Salvini i Italien, Marie Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern.

En plattform skulle vara det katolska institutet Dignitatis Humanae som fått hyra ett anrikt medeltida kloster, Trisulti i de italienska bergen en bit från Rom sedan munkarna inte längre fanns kvar. Där skulle elittrupperna utbildas för bygga upp ”Rörelsen” (the movement) som projektet benämndes som skulle ha säte i Bryssel för att kunna påverka EU. Man ville stödja högerextrema partier i Europaparlamentsvalet 2019. En långsiktig målsättning sades vara att upplösa EU.

Benjamin Harnwell, en britt som arbetat som medhjälpare åt en tory-medlem i EU-parlamentet är grundare och chef för Dignitatis Humanae. Han sade 2018 till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt hade deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke tillhörde institutets rådgivande grupp, och han utsågs februari 2019 till hederspresident i institutet. Även Italiens dåvarande inrikesminister Salvini anslöt sig. Planen var att Bannon skulle få en ledande roll vid institutet. Han samlade också in pengar för institutet både i Europa och i USA.

Men Rörelsen var knappas märkbar under EU-valet, och vi har inte hört så mycket av den under senare år. Kardinal Burke har dragit sig tillbaka från institutet sedan juni 2019 och sade i ett uttalande som motiv att institutet hade blivit för mycket identifierat med “the political program of Mr. Bannon.”

Jag trodde att Rörelsen rentav runnit ut i sanden, men nu kommer en artikel på jesuit-tidskriften Americas webbsida där det berättas att Institutet Dignitatis Humanae fått bakslag i en högre italiensk förvaltningsdomstol, man vill nämligen upphäva deras rätt att hyra klostret.

2017 hade Italienska Kulturministeriet låtit det anrika klostret från 1200-talet hyras av institutet Dignitatis Humanae. Villkoret var att man skulle driva en verksamhet som bevarade klostrets historiska och kulturella värde. Lokalbefolkningen var mycket bekymrad över vad som höll på att hända med det fina klostret och protesterna tilltog när man såg vad som höll på att hända. Kulturministeriet följde upp och fann att institutet hade ljugit om sin kapacitet att ta hand om klostret varför hyresavtalet sades upp. Den högre förvaltningsdomstolen bekräftar nu att uppsägningsbeslutet var riktigt och upphäver därmed en dom i en lägre instans som gett institutet rätt.

Nicola Zingaretti, lokalpolitiker i Lazio-regionen informerar på sin Facebook-sida om domen och skriver att Steve Bannon nu måste lämna Trisulti och lovar samarbeta med kulturministeriet för att ge denna underbara plats tillbaka till medborgarna.

Den lokale katolske biskopen av Anagni-Alatri, Lorenzo Loppa lovordade också beslutet och sade att domstolen hade gjort det rätta genom att återge klostret till ”Guds folk och till hela samhället” och att stiftet nu skall samarbeta med samhället att hitta ett nytt liv för denna ”monastiska juvel”.

Benjamin Harnwell har sagt att institutet motarbetats på grund av dess samröre med Bannon och Salvini och hans ”heroiska kamp för blockad av illegal invandring till Italien”. Institutet hade också räknat med hög-profilsupport från kardinal Raymond Burke som utsågs till hederspresident men han har som nämndes tagit sin hand ifrån det.

Steve Bannon å sin sida rasar och kallar beslutet ”ett politiskt skämt” och anklagar italienska regeringen för korruption och inkompetens och jämför med ett u-land och lovade fortsätta att kämpa för att behålla klostret. I ett uttalande säger han: “We refuse to be stopped by the corrupt bureaucracy that infests Italian government and hurts the Italian people… (the decision) brings further shame on Italy’s already-stained judiciary in eyes of the whole world.”

Att Italien inte är fri från korruption vet vi alltför väl, men förvaltningsdomstolens beslut i detta fall var inte ett exempel på detta, tvärtom en seger för transparens och rättvisa. Att Bannon som själv är anklagad för korruption i USA kommer dragande med sådana anklagelser mot Italien får tala för sig själv. Är månne de pengar han plöjt ner i institutet del av dem han samlat in i USA och som han med korrupta medel samlat in i USA? Det är oklart vad Bannon har för juridiska möjligheter att föra denna process vidare.

Detta var ytterligare ett bakslag för Bannon i hans korståg för att mobilisera populistiska högerkrafter i Europa. Tidigare försök att fria till Salvini och Frankrikes Marine Le Pen föll inte väl ut, och europeerna tycks i det stora hela vilja skaka honom av sig.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt EU, Europa, italien, kulturkrig, populism | 1 kommentar

Islam – islamism. Varför är det så laddat att tala om Islams dåliga sidor?

Publicerat den 16 mars, 2021 av Bengt Malmgren

Nyligen råkade Richard Jomshof från SD i blåsväder för att han uttalat sig om Islam som en ”avskyvärd” religion. Han förtydligade sig visserligen sedan och sade att han inte menade människor i allmänhet som tillhör Islam, utan styrelseskicket i många stater influerade av islamism. Det senare borde inte vara svårt att hålla med om, även många muslimer flyr ju från islamismens förtryck och terror. Men många av SD´s kritiker godtog inte denna förklaring, utan stod fast vid att Jomshof och många av de ledande inom SD i själva verket är rasister som drar alla muslimer över en kam och gör skillnad på folk och folk. Jomshofs förklaring var, menar de endast en förskönande efterkonstruktion för att framstå som mer städat i syfte att underlätta samarbete med andra politiska partier.

Mitt fokus är på vad som faktiskt sägs, och jag utgår från möjligheten av en respektfull politisk dialog, inte att utrannsaka vad som döljer sig i hjärtats djup varken hos anhängare av SD eller andra politiska partier. Det politiska spelet följer sin egen logik, och kan man misstänkliggöra motståndarna så gör man det.

En sak är slående: Det finns en grupp som man ofta kommer undan med att kritisera, nämligen kristna, medan det är mycket svårare att kritisera t.ex. muslimer utan att någon genast spelar ut rasistkortet. Jag tror det har att göra med de tankefigurer som alltmer infiltrerat samhällsdebatten som handlar om identitetspolitik och att de som betraktas som i överläge inte har rätt att uttala sig om de som är i underläge. Kvinnor, muslimer, icke-vita, homosexuella, räknas till underprivilegierade, och tillhör man inte någon av dessa grupper har man inte rätt att uttala sig. Nathan Sahchars ledare i DN 15 mars tecknar bilden:

”Upplysningen sökte det gemensamma för alla människor. Förnuftet och vetenskapen var dess verktyg; demokratin och medborgartanken dess ideal. Upplysningens fiender sökte hela tiden efter det som skilde människor åt – blod, ras, nation, tradition, tro, makt. Upplysningens nyckelbegrepp är friheten; motståndarnas nyckelbegrepp är identiteten. Upplysningen, och med den demokratin och toleransen, har allt färre förkämpar. Dess fiender är inte längre obskyra sekter, och de blir fler.

Nazisterna hade varit lika rasistiska utan USA, men utan USA hade nazisterna fortsatt härska. Att deras idéer och deras praktik, i progressiv förklädnad, blivit ren vardag borde skrämma livet ur oss.”

Att tankegods liknande rasistisk ideologi finns öppet idag i form av antisemitism och nazistiska organisationer som N..d.ska m..tst..dsr.relsen är beklagligt, men inte skrämmande nu mer än förr. Intet nytt under solen, kan vi konstatera visa av erfarenheten. Det vore mer förvånande om antisemitism och rasistisk främlingsfientlighet plötsligt vore utrotad idag, därför är det faktum att det finns kvar också idag inte i sig själv skrämmande, för vi vet vad det handlar om, och då kan vi bekämpa det öppet. Mer skrämmande är när samma tankegods dyker upp i progressiv förklädnad, för det som finns under ytan har vi inte kontroll över, därför är det viktigt att det blir avslöjat och medvetandegjort. Det leder också till överseende med en hel del öppen antisemitism i ohelig allians mellan vänstern, högerextrema och islamister. [ledare DN 16 mars: Sverige fortsätter svika Malmös judar]

Att våra rikdsdagspartier utom SD länge använt tiden till att beskylla varandra för bristfällig ”värdegrund” i förhållande till SD istället för att tala om de brännande sakpolitiska frågorna är kontraproduktivt. Mycket tal om värdegrund är bara snömos, fernissa på ytan. Jag delar det synsätt som framförs i denna ledare i Ystads Allehanda angående hur de borgerliga partierna bör förhålla sig till SD.

Trots att kristna i världen nu under många år tillhört de mest förföljda i världen har det varit svårt för politiker och media att uppmärksamma detta (påvens besök i Irak nyligen innebar en välbehövlig öppning då detta äntligen gavs den uppmärksamhet det förtjänar), medan minsta kritik av Islam direkt avfärdats som islamofobi och främlingsfientlighet. När dåvarande påven Benedictus XVI höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006 som berörde temat att tron aldrig skall utbredas med våld väckte det raseri hos islamister, och han fick också hela den sekulariserade intellektuella västvärlden mot sig i anklagelser om hets mot muslimer. Han lyfte i föreläsningen fram två huvudpunkter:

Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade en dialog som den lärde bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425) förde med en bildad perser om kristendomen och islam. Dialogen rörde hela området av det i Bibeln och Koranen beskrivna trossystemet och kretsade särskilt kring Gudsbilden och bilden av människan. Kejsaren motiverade varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld.

”Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ‘Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’… Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget… Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ‘skriftens folk’ och ‘de otrogna’, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

‘Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt… Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, inte ”σὺν λόγω, syn-logo” (”med Logos”), det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…‘

Påven kommenterar citatet från den bysantinske kejsaren:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen [5]. Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar.

Här skiljer sig vägarna i förståelsen av Gud och i det konkreta förverkligandet av religionen. Vi står inför ett dilemma som samtidigt är en omedelbar utmaning för oss idag. Är övertygelsen om att det strider mot Guds väsen att handla förnuftsvidrigt något som bara är en grekisk tanke, eller gäller den alltid och i sig självt? Jag tror att vi här ser den djupa överensstämmelsen mellan det som är grekiskt i ordets bästa bemärkelse och den bibliska förståelsen av tron på Gud. Genom att alludera på den första versen i Genesis, den första versen överhuvud i den Heliga Skrift, öppnar Johannes prologen till sitt evangelium med ordet: I begynnelsen var Logos, Ordet. Detta är just det ord som kejsaren använder: Gud handlar med iakttagande av Logos, ”σὺν λόγω, syn-logo”, ”med Logos”. Logos är på samma gång förnuft och ord – ett förnuft som är skapande och som kan meddela sig till andra, men just som förnuft.” [Läs hela påvens föreläsning på svenska här]

Det var aldrig påvens avsikt att förolämpa muslimer. Katolska kyrkan vill ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Tvärtom ledde föreläsningen till en ännu bättre dialog och fortsättning på den som upprätthållits av Benedictus XVI´s föregångare Johannes Paulus II. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten Nostra Aetate från 1965 låg till grund för att upprätta denna dialog.

Redan 2016 träffade påven shejk Ahmed al-Tayed storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution i privat audiens. Det var första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar rest till Vatikanen.

Påve Franciskus har fortsatt i samma anda. I möte med Stor-imamen Ahmed el-Tayeb av al-Azhar under ett interreligiöst möte i Abu Dhabi i februari 2019 undertecknades ett gemensamt dokument om mänskligt syskonskap som uppmanade ”alla personer som har en tro på Gud och på mänskligt syskonskap att förena sig och samarbeta så att det kan fungera som en vägledning för kommande generationer att främja en kultur av ömsesidig respekt.”

Därefter följde utgivandet av encyklikan ”Fratelli tutti” 2020. I encyklikan skriver påven att han önskar att vi, genom att erkänna varje människas värdighet, bidrar till återupplivandet av en gemensam strävan efter syskonskap mellan alla människor i världen.

Och nu senast under Irak-resan träffade påven i Najaf storayatollan Ali al-Husseini asSistani, den högsta andliga auktoriteten för shiiterna i Irak. Ali al-Husseini as-Sistani stödjer en fridfull islam, som undervisar i teologi, lag och moral, och kräver att principerna för islam respekteras i det offentliga livet, men inte gör anspråk på den politiska makten eller kontrollen av den.

Påve Benedicts Regensburgstal och Katolska kyrkans inställning till religionsfrihet, religionsdialog och ansvar för ett syskonskap för fred innefattande alla människor oberoende av tro visar att det går att hålla flera bollar i luften samtidigt: Man kan ha en respektfull och intellektuellt hederlig dialog med alla människor, utöva konstruktiv kritik av religion och samtidigt tydligt stå fast vid sin egen tro. Visserligen finns det de kritiker inom Katolska kyrkan som menar att de tre sista påvarna gått för långt i religionsdialogen och dagtingat med grundläggande trossatser. Men ingen observant utomstående bedömare tvivlar på att Katolska kyrkan står fast och viker inte en tum från de grundläggande trossatserna. Tvärtom hämtar man just kraften till sitt sociala engagemang i världen från denna tro.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik påstås vilja – plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. [Se mitt tidigare blogginlägg Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt]

Kritiken mot Svenska kyrkan att vara alltför otydlig och gå i Socialdemokratiska partiets ledband har inte tystnat med åren. Tvärtom är det nu forskningen om åren efter 1968 och granskningen av vad som skedde på allvar tar fart (Johan Sundeen, Annika Borg). Den senaste debatten handlar om ärkebiskop Antje Jackelens teologiske sekreterare Jakob Wirén som skrivit en bok där han hävdar att även för kristna kan Muhammed ha en plats bland skaran av profeter. Detta kritiserades i en ledarartikel i Dagen. Senare dementerar ärkebiskop Jackelén på twitter det hela och menar att Dagen missförstått: ”Nej, det har ärkebiskopens teologiska sekreterare aldrig föreslagit. Bättre läsa boken än att vilseledas av en slarvig rubrik.”

Jag har själv inte läst boken ännu, men måste väl göra det om jag skall fortsätta engagera mig i denna debatt. Läser man Jacob Zettermans intervju i Dagen med författaren verkar det inte som att budskapet är missuppfattat, men det sägs både ock: På ett ställe sägs: ”Det är inte så att Jacob Wirén propagerar för att kristna bör se Muhammed som en profet”, men samtidigt pekar hela intervjun på att det är just detta som Wirén vill öppna för. På ett annat ställe sägs: ”Muhammed var verksam på 600-talet och var monoteismens försvarare… Han (Wirén) menar därför att kristna skulle kunna se Muhammed som profet, likt Hosea eller Jeremia i Gamla testamentet.”

Den väsentliga frågan är dock inte i detta fall monoteismen, utan andra trosartikeln, den som gäller Jesus Kristus som sann Gud och sann människa i en och samma person. ”Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.” (1 Joh 4:1-3). Dessutom är tanken på en ny uppenbarelse, en text på direktdiktat av Gud via ängeln Gabriel 600 år efter den kristna uppenbarelsens fullbordan helt främmande för kristendomen.

Jag skönjer i intervjun med Wirén och i ärkebiskopens twittersvar att det just är otydligheten som är väsentlig. När man svarar dem som tycker kristendomen är för dogmatisk och otidsenlig är det bra med mångtydighet i tolkningen. När man svarar dem som hävdar att det är väsentligt med tydlighet i dogmatiken kan man hävda att de missförstått vad som sagts. Jag säger inte att alla frågeställningar är enkelt svartvita, men någonstans här lär väl fokus i det fortsatta samtalet ligga…

———————-

Muhammed och Islam, fakta

Muhammed (570-672 e.Kr)
Föddes i Mekka. Fick vad han hävdar uppenbarelser från Gud vilket ledde till grundandet av Islam, en ny religion med idag c:a 2 miljarder anhängare.

Enligt islamsk tradition uppenbarade sig ärkeängeln Gabriel för Muhammed i en grotta på berget Hira. Ärkeängelsn budskap var att Muhammed hade valts ut av Gud. Muhammed skrev ner Koranen på direkt diktat av ärkeängeln Gabriel. Den är skriven på klassisk arabiska, det språk som ängeln Gabriel talade till Muhammed på.

Muhammed uppmanades att gå ut och predika den enda sanna läran för människorna: Att det finns bara en Gud -Allah- och Muhammed är hans profet. Jesus ses som en profetisk gestalt enligt muslimsk tro, men i motsats till Kristendomen förnekas hans guddomlighet.

Koranen är Islams heliga bok som anser innehålla Allahs ord och vilja. Muhammeds anhängare kallades muslimer, vilket betyder underkastelse på arabiska – en person som underkastar sig den ende Guden.

År 622 flydde Muhammed från Mekka till Medina (kallas hidrja). Det räknas som början på Islams tideräkning.

År 630 erövrade Muhammed och hans här Mekka. År 632 genomförde han en noga planerad vallfärd till Mekka. De riter han genomförde ligger till grund för de riter som pilgrimer utför idag. När Muhammed dog steg han enligt traditionen upp till himlen på en häst från en klippa i Jerusalem, platsen för nuvarande Klippmoskén, en av Islams heligaste platser.

År 636 drabbade en arabisk armé samman med Östromerska rikets armé, och den arabiska armén segrade. Den historiska segern öppnade upp för att under de närmaste århundradena utbreda ett arabiskstyrt välde med Islam som religion från Spanien i väster genom Nordafrika och hela Mellanöstern. Islam utvecklades till en världsreligion.

[Artikel i Populär historia: Muhammed profeten som förändrade världen]

[mera om Islam på min blogg]

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt fratelli tutti, irak, islam, islamism, religionsdialog, Svenska kyrkan | 4 kommentarer

Bengts Blogg

Påvens vision om en synodal kyrka: Kan resultera i mera kaos men också bli en vändpunkt som pekar framåt. Exemplet Tyskland.

Boris Johnson och Carrie Symonds, må ni få ett lyckligt och livslångt katolskt äktenskap

Ekis Ekman: Om kön är synonymt med subjektiva egenskaper är vi tillbaka på ruta ett. Politiker och beslutsfattare måste vakna ur sin slarviga brist på verklighetsanalys.

Hans Küng R.I.P. En stor och kontroversiell teolog har gått ur tiden

Med bedövande apati och ”trovärdig förnekbarhet” tittar vi bort medan folkmorden och vapenupprustningen fortsätter

F Cantalamessas predikan vid Långfredagens liturgi i Peterskyrkan fokuserade på självrannsakan, brist på syskonskap inom Katolska kyrkan.

Äktenskap, familj, barn, hetero och homo – kristna och sekulära perspektiv

Maria, Gudsmodern, jungfrun, förenar oss kristna och är en förebild för oss alla

Steve Bannons försök att bilda högerpopulistisk katolsk rörelse i Europa stöter på motstånd – Europeerna verkan vilja skaka honom av sig

Islam – islamism. Varför är det så laddat att tala om Islams dåliga sidor?

Bengt Malmgren på Facebook

Följ denna blogg:

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Meta

Bloggar jag följer