Hans Küng R.I.P. En stor och kontroversiell teolog har gått ur tiden

Hans Küng avled den 6 april vid 93 års ålder. Han föddes i Sursee, kantonen Lucern i Schweitz 1928. 1954 ordinerades han som präst i Lucern, studerade filosofi och teologi i Paris samt vid Gregorianska universitetet i Rom. 1960 blev han professor i fundamentalteologi i Tübingen, men sedan han 1979 av Troskongregationen med påve Johannes Paulus II´s goda minne fått sitt tillstånd att undervisa i katolsk teologi indraget på grund av kontroverser i tolkning av teologin kring dogmer om rättfärdiggörelseläran, påvens ofelbarhet och tolkningsrätten till Bibeln, så omvandlades hans tjänst 1980 till en fristående professur i ekumenisk teologi.

Küngs bidrag till katolsk teologi har varit omfattande, vilket inte på något sätt rubbas av hans stundvis polemiska och kontroversiella ton samt kontroversen med läroämbetet. I sin ecklesiologi utvecklade han tankar som bidrog till Andra Vatikankonciliets syn på kyrkan som gemenskap. Han kritiserade en traditionalistiskt skolastisk kyrkosyn (på konciliet representerad av t.ex. kardinal Ottaviano) som såg kyrkan som ett perfekt samhälle, och följande arvet från kardinal Newman betonade han dopet och lekmännens betydelse. Hans teologiska gärning kommer att bestå och erkännas som viktig för kyrkan. Kom ihåg att många teologer varit motarbetade av kyrkan, men senare restituerats. T.ex. teologer under tidiga 1900-talet som förebådade den utveckling som kanaliserades i Andra Vatikankonciliet, som Yves Congar och Henri de Lubac var under 1950-talet utestängda från att undervisa vid katolska institutioner, men är nu högt aktade och erkända och fick båda kardinalstatus.

Congar och de Lubac utsågs också till rådgivare (periti) under Andra Vatikankonciliet liksom Hans Küng och hans kollega, tillika med honom professor vid universitetet i Tübingen under 1960-talet, Joseph Ratzinger, som sedan blev påve Benedictus XVI. Karl Rahner och Edward Schillebeeckx var också periti vid konciliet. Alla dessa, liksom ärkebiskop Woytola av Krakow (som blev påve Johannes Paulus II) var allierade kring det som blev konciliets huvudlinje.

Congar beskriver Küngs stridbarhet och vitalitet i sin journal från konciliet:

”Evening, supper with Küng and Feiner. Küng, full of intelligence, health, youth and insistent demands. He is extremely critical… above all about the De Ecclesia and Philips. In Küng’s view, it is full of naiveties and banalities which are absolutely not up to scratch with respect to what intellectual honesty before the facts and the texts…

Küng charges at things, he goes straight ahead like an arrow. He is the exact opposite of Martimort. The latter devotes himself to the ‘possible’, to the tactical: he is a reformist, he seeks to secure what is possible; Küng demands insistently, like a revolutionary. I believe that I myself am between the two.”

Yves Congar, My Journal of the Council, pp 369-370.

Robert Moynihan mötte honom i Cambridge under 1970-talet där han föreläste och beskriver hans karaktär på liknande sätt och jämför honom med kollegan Joseph Ratzinger som var hans motsats i temperament:

”He presented his rather progressive, modernist views in a self-assured way… And he did receive that enthusiastic support. I was troubled by, and opposed to, what I took to be his too optimistic eagerness to ‘update’ the Catholic faith in keeping with the ‘right-thinking’ Western intellectual life of the mid-20th century. Yet I remember being impressed by the strength of his character: he drew all eyes to him immediately when he entered the room to begin his talk, seeming to dominate the room effortlessly. And I felt a certain respect for a man who would dare to speak about Christ and the Church in a place that already in the 1970s was so extraordinarily secular that any conversation about Christianity had already become almost taboo. In this sense, he was brave to speak in a serious and confident way about questions of Christian faith.

Years later, when, in Rome, I met his German colleague of the 1960s, Joseph Ratzinger, I was struck by the fact that Ratzinger seemed so much less extroverted, less dominating, less physically imposing, though I found Ratzinger’s thought, in its careful, crystalline intricacy, much more compelling, more attractive, more persuasive, than Küng’s thought.” (Vatican letters nr 13)

Inside the Vatican Moynihan letters nr 13, 6 april 2021

Också Henri de Lubac uppmärksammade Küng i sina dagböcker och beskrev en ”barnslig dristighet” och ett ”uppviglande och ytligt polemiskt” närmande till teologiskt engagemang.

Jean-Robert Arrnogathe, fransk präst och teolog och utgivare av den franskspråkiga upplagan av den internationella katolska tidskriften Communio, beskriver i en kommentar till hans bortgång i La Croix Küngs tid fram till årtiondet efter Andra Vatikankonciliet i uppskattande ordalag:

Hans Küng was one of the great theologians of the 20th century.Indeed, his contribution to Catholic theology has not been negligible.In the field of ecclesiology, in particular, he brought new elements that certainly contributed to the Second Vatican Council’s development of the idea of the Church as communion.He was among those who broke with the old idea of the Church as a perfect society and, following in the footsteps of Cardinal John Henry Newman (1801-1890), he stressed the importance of the laity and of baptism. All of this was developed at Vatican Council II (1962-65) and he continued to pursue these themes in the council’s aftermath.

Jean-Robert Arrnogathe: Hans Küng’s ideas were ”somewhat stuck in anti-dogma”, La Croix 8 april 2021

Därefter ser han emellertid en nedgång, som att han fastnar i antidogmatik och inte förmår utvecklas vidare efter konciliet:

”This is the Hans Küng that I remember — the theologian from before 1978. That was the year our paths diverged. It was when the French edition of his book, On Being a Christian, appeared. He was already 50 years old. Unfortunately, on this vital question, he deviated from mainstream Catholic theology.

Theologians like Joseph Ratzinger, Hans Urs von Balthasar and Walter Kasper left Concilium to found the review Communio in 1974 precisely in order to move beyond the fossilization of Vatican II and place it within the great movement of twenty centuries of councils, in this enormous development which is the Church, a living reality.In this sense, Concilium did not go far enough.”

Idem

Några som inte är kritiska till Küng är den reformkatolska rörelsen We are Church, i Sverige representerad av Vi är kyrka Sverige. Där ser man honom som sin store profet, och det är en kärlek som är besvarad av Küng själv. På Katolsk visions blogg citeras ett brev från Küng till rörelsen skrivet 2020 där han uttrycker sitt stöd och uppmuntran till rörelsen.


Jag avslutar med några egna reflektioner.

Jag tror att Küng kommer att få ett eftermäle som framstående katolsk teolog, och det motstånd och dåliga rykte han haft kommer att tona bort, precis som skedde med Congar eller de Lubac. Küng var extremt kritisk till påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI, vilka han såg som auktoritärt bakåtsträvande, medan han hälsar ledarskapet under påve Franciskus med glädje och ser i honom ett hopp för Katolska kyrkans framtid.

Men synen på de tidigare påvarna har ju reviderats med åren. Ratzinger är visserligen ingen utåtriktad och karismatisk person, men när det kommer till krita är hans teologi inte alls så bakåtsträvande som reformisterna påstår och som traditionalisterna beundrar honom för. Ratzinger skrev i sin bok Kallad till gemenskap att kyrkan både kan ses som de kristnas korporation (och som sådan felbar) och som en universell gemenskap. Under första årtusendet uppfattades Kyrkan som Kristi kropp, medan man under andra årtusendet mera började betrakta den som de kristnas korporation. En brytning skedde kring sekelskiftet 1000 som skapade den Romersk-katolska kyrkan som hon uppfattas idag, d.v.s mera som en korporation än som Kristi kropp. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur är Kristi kropp, därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Jag tror säkert det föreligger en samsyn mellan Ratzinger och Küng om denna ecklesiologiska fråga.

Och Küng är inte alls så antidogmatisk som det har kunnat verka på grund av hans otåligt stridbara personlighet. La Croix återger en intervju med honom från 1971 där den kontroversiella ofelbarhetsdogmen stod i fokus:

”Once upon a time, Catholics affirmed that the pope needed a papal state in order to be the pope. Those who disagreed were excommunicated. The pope’s state was taken from him: he remained the pope. It is the same with infallibility, in the sense of infallibility of propositions. For my part, I say: the church is infallible because it is sustained in the truth despite all errors, but it does not need infallible propositions to manifest its infallibility. Besides, I prefer the term indefectibility. This conception has behind it the original Christian message and the strongest tradition. It is not even in contradiction with Vatican I. When the infallibility of the church was defined at that time, it was supposed, in naive fashion, that this could not be conceived without infallible propositions, just as without a papal state.

The pope’s authority will not be diminished but transformed. John XXIII did not have less authority than Pius XII and nevertheless he did not insist on formulas. He did not define dogma…

Personally, I have nothing against dogmas.I have spoken very seriously of the possibility of definitions in certain urgent cases, when the church must define that which is Christian and that which is not.But dogmas must not be considered the way jurists consider laws.”

An Interview with Hans Küng, La Croix 10 april 2021

Küng anklagades för att vara liberalteologisk och vilja ändra kyrkans dogmer, men kanske det var en förhastad slutsats. Ovanstående reflektioner över ofelbarhetsdogmen skiljer sig inte från reflektioner jag hör från katolska teologer idag. Dogmens betydelse är övervärderad, det har Küng helt rätt i. Påven har använt den en enda gång sedan den tillkom 1870. Betydligt mera makt har påven genom hans beslutsrätt vid tillsättning av biskopar, något som inte talas så mycket om.

Så kanske problemet med Küng inte så mycket handlar om dogmatik och liberalteologi som om hans temperament och personlighet, vilket passar som hand i handske med vår tids polariserade klimat där konflikt och profilering främjas på bekostnad av dialog och tålmodighet. Men kanske hans otålighet också var nödvändig i en tid då kyrkan var fast i så mycket gamla låsningar. Jag återvänder till Yves Congar som reflekterar i koncilie-dagboken och jämför sig med Küng:

Faced with Küng, I once again realize the fairly horrifying degree to which I myself have been too timid, especially during the preparatory period, but even after that. I content myself with expressing my opinion, but I do not defend it, I do not stay with it. There is, on my part, a health problem: I no longer have the strength. Have I ever had it? In spite of appearances, I have always been at the end of my VERY LIMITED resources. There is also a question of mystique. I believe profoundly in: ‘Each one has what has been given to him. The servant is quite content to be there, outside in the hallway, and to hear the wedding songs’. There is also the question of destiny: SINCE 1938, I have been UNCEASINGLY under suspicion, pursued, reprimanded, limited, crushed. Finally, there is a question of the extremely keen awareness I have that that some time-lags are necessary and that an active patience has strength.

Küng is to some extent an impatient man. He has to be. It is a dangerous position. He worries me a bit, all the more so in that he is so sensitive to Protestant reactions, that he is successful and that he is surrounded by the prestige of success, and lastly that he has not the support of a community of religious and regular life. As for me, I believe profoundly in time-lags, in the necessary stages. I have SEEN that my conviction is TRUE. I have also seen so much progress made in thirty years! I have such a strong feeling that a huge body, such as the Church is needs to move in a measured rhythm . . .

Of course, I am also aware of WHAT IS MISSING in the schema and in the work of the Council. For years I have realized that at no time has the Word of God been encountered in an entirely new and fresh way. There has not been a REAL return to the sources. There have been good elements of Scripture and Tradition, providing the people of today with more than one intention and one method: but these elements have done no more than improve in some points and in certain details on existing expositions based, essentially, on the classical system alone. Exegetes have played almost no part in the work: those from Jerusalem and the Biblical Institute have been set aside. Nothing will redeem this fault, except perhaps the future. For myself, for a long time, all renewal has seemed to me to be linked with a high-level theological teaching which is truly animated by and imbued with RESEARCH. In Rome, there is no research, except in some peripheral sectors, limited, and purely technical: Byzantine sigillography and alia huiusmodi [other things of the kind]. It is by the reform of clerical education that the reform of the Church will really begin. Once that has been achieved, everything will have been gained within one or two generations. But it remains true that we could never give to theology the status that the Protestants give it: it can never be PURE research, without conditions, nor purely personal research, without communion or norms . . .

Yves Congar, My Journal of the Council, pp 369-370.

Congar frågar sig om han själv varit för timid. I det sista citerade stycket ger han uttryck för minst lika stor otålighet med konciliet som Küng själv – i själva verket inget verkligt återgående till källorna, endast lagande och lappande på ytan. Men handla har sin tid och avvakta har sin tid. Alla är vi levande lemmar i kroppen som bidrar till dess uppbyggnad. Teologi sker alltid i det sammanhang som är Kyrkan, Kristi kropp. Det är aldrig bara en personlig angelägenhet, inte heller bara ren forskning utan anknytning till den levande traditionen.

Congar, Küng, de Lubac, Schillebeeckx, Rahner, Ratzinger, Woytola var alla allierade under konciliet. Woytola blev påve Johannes Paulus II och utsåg Ratzinger till chef för Troskongregationen samt gjorde Congar och de Lubac till kardinaler, medan Küng och Schillebeeckx blev föremål för kritiska utredningar om deras lärotrohet. Man kan fråga sig varför denna splittring uppstod under den postkonciliära perioden.

Jean-Robert Arrnogathe, utgivare av den franskspråkiga upplagan av den teologiska tidskriften Communio citerades ovan. Han upplevde att Küng gick sin egen väg från sena 1970-talet. Efter konciliets avslutning 1965 startade de som var nöjda med konciliets utgång en ny teologisk tidskrift vid namn Concilium. I redaktionskommittén fanns Rahner, Küng, Schillebeeckx, de Lubac, Congar, Hans Urs von Bathasar, Ratzinger med flera. Men efter några år beslöt tre av dem, Balthasar, de Lubac och Ratzinger att lämna Concilium och grunda den nya tidskriften Communio. De angav som själ för det första att de upplevde att ledningen för Concilium uppträdde som om de utgjorde ett andra läroämbete parallellt med biskoparna. Teologer har förvisso viktiga roller i förståelsen och utvecklandet av läran, men de kan inte ersätta biskoparnas ansvar för att bevara den apostoliska tron. De önskade överbrygga ”polariseringen mellan modernister och traditionalister i kyrkan genom att erbjuda ett centralt forum där det kan finnas både försoning och kreativitet”.

Balthasar Ratzinger och de Lubac var också kritiska till Concilium-redaktionens benägenhet att förlänga konciliets anda som i en fortlöpande förändringsprocess. Koncilier är ibland nödvändigt i kyrkans historia, så resonerade de, men de är också farliga, för de representerar moment i historien då hela kyrkan ifrågasätter sig själv, ställer sig själv på paus för att dryfta centrala kontroversiella frågor. Som Nicea och Chalcedon där kristologin diskuterades, Trient som tog upp de frågor som reformationen aktualiserat. Koncilier är bra och nödvändiga för sådana ändamål, men sedan återgår kyrkan till normalt arbete . En förlängning av koncilieandan, menade de, vore liktydigt med en kyrka i ständig ovisshet och obeslutsamhet.

Ja, koncilieteologerna gick åt olika håll, men spänningarna kring de två tidskrifterna Concilium och Communio är fortfarande värt att reflektera över eftersom det är en historia som speglar en polarisering som fortfarande är aktuell. Konciliet hade sin tid, vår tid kallar oss att gå in i en ny fas, inte att nostalgiskt dröja oss kvar i koncilieandan. Förhoppningsvis kan vi nu gå mot en tid av försoning och konsolidering och ny ekumenik så att kyrkan kan bli rustad för det som är vår tids utmaning: Den nya evangelisationen.

Läs också: Biskop Barrons artikel från 2012: [Yves Congar and the meaning of Vatican II]

Läs också: [Küng and Ratzinger: opposite, but complementary paths to Jesus]

Detta inlägg publicerades i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Hans Küng R.I.P. En stor och kontroversiell teolog har gått ur tiden

  1. Iréne Nordgren skriver:

    Bengt En av världens mest kända teologer har avlidit. Vad säger dig det att hittills inte en enda svensk katolsk teolog velat/ vågat ta i Hans Küng ? Eller har jag missat något ? // Irène

    • Alma-Lena skriver:

      Bengt gör ju det här, han är inte teolog kanske, men vi är många som ser hans blogg som ett öppet fönster till RKK i Sverige och världen. Detta var ju fina och respektfulla tankar om Kûng.

      • bema skriver:

        Som i många organisationer, t.ex. Svenska kyrkan är det med Katolska kyrkan i Sverige att det finns en skillnad mellan vad som sägs och släpps fram officiellt, och vad som diskuteras bland fotfolket i olika konstellationer. Man kan ha olika perspektiv.

        Ett är att kyrkan är vi alla, och jag, Irène m.fl. får ju faktiskt tala fritt, mångfalden är manifesterad.

        Ett annat är att vad som sägs i officiella och halvofficiella organ som Katolskt Magasin, Signum, Vatikanradions skandinaviska avdelning är återhållet och speglar inte mångfalden. Det illustreras gott av den låga uppmärksamheten för Küngs död.

        Jag återger vad jag skrev på Facebook som svar på Irènes fråga:

        ”Bra fråga. Googlade på hans namn, Sverige, sista veckan. Inte mycket. En artikel i Signum, översatt från Kathpress. Annars hittade jag bara mitt eget blogginlägg och Katolsk visions.
        Jag tänkte att några reagerar väl, protesterar om man inte håller med. Jag fick en ledsen emoji här på Facebook, annars tystnad. Jag det finns en attityd i det katolska Sverige att vi skall vara landet lagom som inte deltar i de stora kontroverserna utan sitter still i båten. Reformkatoliker förväntas gilla Küng på sin kant, de traditionalistiska avsky honom på sin kant, och övriga säger inget för att det inte skall bli några knepiga diskussioner som kan förvilla katolikerna. Lite tråkigt och trist kan jag tycka.”

  2. Irène Nordgren skriver:

    Alma-Lena På sin Fb sida håller Bengt med mig om att min fråga är berättigad – hur det kommer sig att ingen katolsk svensk YRKESTEOLOG hittills yttrat sig. Tystnadskulturen är och har varit kompakt runt Hans Küng.

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=28753

    // Irène

  3. bema skriver:

    Katolskt Magasin har nu en text på sin hemsida av vår kunnige och insatte journalist Kaj Engelhart: https://www.katolsktmagasin.se/2021/04/14/hans-kung-viktig-och-ansedd-men-omstridd-teolog/

      • Irene Nordgren skriver:

        PS Jag är ändå besviken på Kaj Engelhart. Han undviker helt att nämna att det i Stockholms katolska Stift i stort sett enbart var Gunnel Vallquist som framhöll Hans Küngs storhet. Att Gunnel gjorde det fick hon betala ett pris för – vilket bla avspeglades i vad och hur det skrevs om henne i katolska media när hon avled……tydligt visades att hon var betydligt mer uppskattad i protestantiska kretsar – där hon hyllades -medan i katolska media omdömena var mycket återhållsamma ! Jag är enormt sorgsen och besviken på svensk-katolska kyrkan! Jag känner på min ålderdom inte igen mig i min kyrka här i Sverige. Det är jobbigt att vara äldre katolsk gräsrot – med minnen från Küng och Andra Vatikankonciiet – bland alla yngre kaxiga katolska präster som föddes på 60-talet !

  4. bema skriver:

    Här en artikel till från franska La Croix (internationell engelsk upplaga) som beskriver reaktioner från Tyskland samt kontakten på senare år mellan Küng och påve emeritus Benedict. https://international.la-croix.com/news/religion/tributes-for-swiss-theologian-hans-kng/14095

  5. Alma-Lena skriver:

    Bengt och Iréne, så tråkigt med denna tystnadskultur, det leder aldrig till något gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s