Påve Franciskus praktiska pastoral och Birger Normans kristna socialism i skärningspunkten mellan himmel och jord, Katolska kyrkans synodala väg och Svenska kyrkans politisering.

Publicerat den 30 december, 2021 av Bengt Malmgren

Kardinal Michael Czerny och Fr Christian Barone, en ung präst och teolog, gav i september 2021 ut en bok på italienska om påve Franciskus’ Fratelli tutti, katolsk sociallära och återanknytningen till Andra Vatikankonciliet. 2022 kommer boken att publiceras på engelska med titeln ”Siblings All, Sign of the Times: The Social Teaching of Pope Francis”. Förordet av påve Franciskus själv är översatt från den italienska upplagan och har presenterats som en essä-text i La Croix international.

Kardinal Czerny utsågs nyligen som interimistisk prefekt för Dikasteriet för främjande av integrerad mänsklig utveckling efter kardinal Turksons avgång. Jag återger här några av påvens tankar i förordet och därefter några egna reflektioner.

Evangeliets hjärta är förkunnelsen av Guds rike som tar sitt ursprung i personen Jesus själv. Emmanuel, Gud med oss. Det är inte bara andligt och personligt, utan högst konkret närvarande i den mänskliga gemenskapen, inte bara ett löfte om en eskatologisk framtid. Men det kan heller inte likställas med jordiska system, politiska eller andra.

Det är ett rike som har tagit sin början här och nu, men är ännu inte fullkomnat på grund av att det existerar parallellt med synden och det onda som finns inneboende i världen. På så sätt är det en paradox: Redan här men ännu inte fullbordat (jfr Henri de Lubac).

På olika sätt, ofta anonymt och i tysthet, även mitt i vår historia av misslyckanden och brustenhet, förverklighas Guds rike i våra hjärtan och i det som sker runtomkring oss (jfr Jesus liknelser om senapskornet eller jästen som genomsyrar hela degen, Matt 13).

Som kristna är vi kallade att samverka med Jesus för att få Guds rike att växa på jorden och öppna dörrarna för frälsning och befrielse. Vi är kallade att plantera hopp, utmana egoismens dödliga logik med evangeliets anda av syskonskap, viga oss själva åt ömhet och solidaritet till förmån för våra medmänniskor, särskilt de fattigaste.

Denna sociala dimension i vår kristna tro kan vi aldrig upphäva eller definiera bort. Förkunnelsen av den kristna tron (kerygmat) har i sig själv en social dimension. Tron introducerar oss i att bygga ett samhälle grundat på saligprisningarnas logik, syskonskap och solidaritet:

”The God Who Is Love, who in Jesus invites us to live out the commandment of sibling love, heals with that same love both our personal and social relationships, calling us to be peacemakers and builders of sisterhood and brotherhood among ourselves:
…
In this sense, caring for our Mother Earth and building a society of solidarity as fratelli tutti or siblings all are not only not foreign to our faith; they are a concrete realization of it.”

Påve Franciskus skriver att han är tacksam för att Kardinal Czerny och Fr Barone anknyter till detta tema och att de också tydliggör sambandet mellan kyrkans sociallära som den läggs ut idag och Andra Vatikankonciliets lära. Påven skriver att han utifrån sin position som ung jesuitstudent i Latinamerika entusiastiskt tog emot Andra Vatikankonciliets teologiska, ecklesiologiska och andliga ingivelser, det var helt i linje med det ecklesiologiska ekosystem som rådde i Latinamerika och där det därför lätt inkulturerades, utan att man hade behov av att detaljstudera och citera dokumenten.

Idag är situationen helt annorlunda. Det är på ett helt annat sätt nödvändigt att explicit tydliggöra konciliets koncept, dess teologiska och pastorala horisont, dess teman och metoder.

Kyrkan verkar i världen, och vi gör resan genom tiden tillsammans med hela mänskligheten, som bröder och systrar. Den aktuella boken lyfter förtjänstfullt fram konciliets vision av en öppen kyrka i dialog med världen. I konciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes försökte kyrkan formulera de sociala utmaningar den stod inför i relation till den moderna världen. När vi idag följer denna väg inser vi inte bara behovet att stå i dialog med den moderna världen, men mest av allt att ställa oss i tjänst för mänskligheten, i det vi tar vård om skapelsen såväl som att vi arbetar för att förverkliga ett nytt universellt syskonskap där mänskliga relationer helas från egoism och våld och istället grundas på ömsesidig kärlek, välkomnande och solidaritet.

Boken erbjuder också enligt påve Franciskus förord en reflektion över den historiskt-pastorala-teologiska metodik som kännetecknat den postkonciliära tiden där mänsklighetens historia är platsen där Gud uppenbarar sig. Teologin utvecklar sin orientering genom reflektion, och kyrkans pastorala tjänst inkarnerar teologin i kyrklig och social praxis.

”This is why papal teachings always need to be attentive to history, and why they require the contributions of theology.”

Slutligen skriver påven att han tycker att samarbetet mellan en kardinal och en ung teolog som boken är ett resultat av i sig är ett exempel på hur studium, reflektion och kyrklig erfarenhet kan förenas. Det pekar på en ny metod: En officiell röst och en ung röst i samarbete.

”That’s how we should always journey: the magisterium, theology, pastoral praxis, official leadership. Always together.Our bonds will be more credible if in the Church we too begin to feel like we are siblings all, fratelli tutti, and to live our respective ministries as a service to the Gospel, the building up of the Reign of God, and the care of our common home.”

Mina reflektioner:
Bokens tema och påvens tankar om boken ansluter väl till den övergripande process kyrkan inlett med den synodala vägen. Det handlar om att befinna sig i ett historiskt skede och besinna det, tyda tidens tecken, lyssna till alla och inbegripa alla i dialogen.

Det anknyter också till ett ännu mer allmänt och grundläggande kristet tema: Att vara i världen men inte av världen. Vi kristna har en kallelse att låta Guds rike växa redan här i världen, låta Guds kärlek få praktiska konsekvenser genom främjande av människovärde, social rättvisa och hjälp särskilt åt de allra fattigaste. Som påven säger, den sociala dimensionen i vår kristna tro går aldrig att definiera bort. Samtidigt är inte målet ett Utopia på jorden. Tvärtom innehåller den kristna eskatologin att denna världen i tidernas fullbordan går under, och det nya Jerusalem reser sig ur spillrorna, vilket är målet för vår yttersta frälsning. Kristendomen räknar med synden och att människan är fallen, Därför är alla jordiska utopier dömda att misslyckas.

Vi kristna har ofta svårt att leva i och förstå denna paradox. Å ena sidan har vi benägenhet att dra oss undan (den onda) världen och leva i isolerade enklaver. Det finns såväl protestantiska och frikyrkliga som katolska och ortodoxa exempel på detta. Problemet är att världen innanför dessa enklaver sällan är så renläriga i tron och fria från synd som intentionen var. Tvärtom kan det ta en ända med förskräckelse. Det finns exempel på då sådana enklaver avslöjas som djupt sekteristiska och förtryckande och ger fritt spelrum åt narcissistiska ledare så att de mest ondskefulla processer kan fortgå. Och inom Katolska kyrkan har de senaste årens utredningsrapporter i land efter land blottlagt vilka omänskliga övergrepp på barn och unga hur barn som dolts bakom kyrkans murar.

Å andra sidan kan vi vara så fokuserade på kristendomens sociala sida, att vi bara fokuserar på mänsklig moral (som lätt urartar till moralism) och glömmer vår egen kluvenhet inför synden och behovet av frälsning. Kristendomen blir då till en helt inomvärldslig affär och den politiska aktivismen blir viktigare än hjärtats tro. Hyckleri och dubbelmoral avslöjas ofta lätt i sådana system. Hos oss i Sverige är kanske Svenska kyrkans politiserade ledningsstruktur och de politiska partiernas lust att ha makt över henne det mest tydliga exemplet. Nyss såg vi hur främst partigrupperna S och C drev igenom ett beslut att utreda Israel med avseende på apartheid och såg det som självklart att det inte var något som biskoparna hade rätt att lägga sig i [läs denna utmärkta artikel i Judisk krönika av Jesper Svartvik om Svenska kyrkans apartheid-gate]. Liknande tendenser kan vi också se mer eller mindre uttalat hos socialliberala grupper inom Katolska kyrkan, där det ibland uttrycks ett själsfrändskap med Svenska kyrkans politiserade ledning.

Kommentar till de två tidigare styckena: Jag pekar inte ut några, var och en får bedöma och känna igen sig i det som är hens erfarenhet.

Katolsk sociallära uttryckt i Andra Vatikankonciliets dokument betonar starkt att det handlar om att leva i denna paradox utan att hamna i något av de två extrem-dikena. Det är denna praktiskt utformade pastoral som påve Franciskus ständigt återkommer till och som han också vill göra till ledstjärna för den synodala vägen. Det handlar inte om att göra om kyrkan till ett inomvärldsligt socialliberalt projekt där tron urvattnas som många uttryckt farhågor om särskilt i samband med den tyska synodala vägen. Det handlar heller inte om att fortsätta med business as usual i en klerikal kyrkostruktur som prioriterar lära framför liv, maktstrukturer framför människor.

[Läs också: Katolska kyrkans sociallära – en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism]

Just idag ser jag till min glädje en artikel i Världen idag om Birger Norman författad av Gunnar Hyltén-Cavallius. Birger Norman, författare, kristen och socialist. Jag tror att han liksom Olof Palme väl förstod att uppskatta katolsk sociallära och samtidigt veta rågången mellan tro och politik. Artikeln är en reflektion över pjäsen Lerduvan från 1976.

Huvudperson i pjäsen är prästen Nina Ersdotter som också är politiskt aktiv i arbetarkommunen. Dess starke man är Albert Viklund, ombudsman i Byggnads och ordförande i kommunnämnden. Det drar ihop sig till kyrkoherdeval och Nina Ersdotter med sina försänkningar i partiet borde kunna ha goda chanser.

Men tveksamheten bland både partivänner och kyrkobesökare tilltar då Ersdotter inte beter sig enligt förväntningarna. Jag citerar några rader ur artikel-texten som tydligt illustrerar vad jag vill säga:

”Kamraterna i partiet hade uppskattat henne. ‘Vi behöver en präst här som tar ställning. För social rättvisa. För reformer. För demokrati.’ Men Nina hade fördjupats, blivit ‘radikal’ i sin tro. På arbetarkommunens årsmöte får hon rikta några ord till de församlade. Det rör både vid det stundande kyrkoherdevalet och hennes hållning till innersidan av hennes kristna tro och liv:

‘Mitt arbete – ja, det är det jag måste säga! – jag vore ledsen om ni skulle välja mig av enbart politiska skäl … En kristen människa hör hemma i politiken. Nåt annat har jag aldrig menat. Därför är jag medlem i den här Arbetarkommunen. En kristen människa ska blanda sig i politiken! Men på samma gång aldrig förblanda kristendom och politik!’

Tystnad och hostningar hörs från salen. Hon bekänner sig till den kristna socialismen, men inte till Broderskapsrörelsen. Hon yttrar: ‘Men en kristen socialist vet något som politiken aldrig kan veta: Vi lever av nåd! Vi är syndare, och behöver syndernas förlåtelse – Det är budskapet som är mitt arbete, framför allt annat arbete!‘

Hon har talat ut och kände väl en befrielse efteråt, fast kyrkoherdevalet nu blir något högst osäkert. Senare på Artur Viklunds expedition kommer hans reaktion upp till ytan: ‘Jag begrep ingenting. Inte ett j***a barr. Nåd. Gud. Sånt har jag inte hört sen jag stod i gången [konfirmationen]. Håller du på att bli gudlig, Nina?’ Och han drämmer till med att det är på politiska meriter hon blir kyrkoherde.”

Norman begrep vad det innebar att leva i trons paradox och låta tron inspirera till socialt engagemang utan att förfalla till utopism och moralism. Det begrep också de katoliker och kristdemokrater som lade grunden till Europagemenskapen, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer. Tron ger ingen tvingande anvisning om vilken politisk färg vi skall välja, men den inspirerar oss alltid till ett ansvarsfullt politiskt handlande i världen.

Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.
Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Det räcker inte att utse SD till syndabockar. Vi har den politiska opposition vi förtjänar. Internkritik av den etablerade politiska kulturen efterlyses.

Publicerat den 11 december, 2021 av Bengt Malmgren

I en ledare i SvD idag gör Lena Andersson en klockren analys av vad som är fel med den politiska kulturen i Sverige idag. Hon analyserar vad Sverigedemokraterna gör rätt, och varför det fungerar så dåligt att isolera dem. Samtidigt analyserar hon varför SD´s samhällssyn ändå är fel och på sikt farlig och leder till repression och diktatur.

Vad SD gör rätt, skriver Lena Andersson är att de utgår från sunt förnuft och människors vardag, därför framstår de i allmänhetens ögon som genomtänkta och rejäla. De håller fast vid naturligt mänskligt tänkande och inlemmar sig inte i en konstlad intern logik som delas lika av etablerade vänsterliberala politiker och journalister.

Mot detta har ett etablissemang av politisker och journalister i symbios som konformistiskt talar i utnötta abstraktioner ingenting att sätta emot. Jag citerar från Anderssons träffsäkra beskrivning:

”Alla svaga gruppers analyser [accepteras] som berättigade och bortom ifrågasättande; de ytterst diskutabla idéerna om rasifiering, vithetsnormer och mikroaggressioner anammas utan diskussion; uppfattningen att kvinna är en biologisk kategori godtas som ”transfobi”; ett statsråd som har vidrört en kropp måste kräla i stoftet och ”välkomna att ärendet prövas rättsligt” för att få behålla uppdraget. Varken journalister eller politiker tillåter sig att undra över rimligheten däri, då det skulle kräva förlitan på ett självständigt omdöme. Allt som återstår sedan det har avskaffats är fraserna och flockmentaliteten… Man kunde lika gärna sätta dit en robot med ett mantra: vända på varje sten, människovärdet, mäns våld mot kvinnor, breda mitten, gängen ska knäckas, integrationen, klimatnödläget. Politikerna resonerar så gott som aldrig om hur de kommit fram till sina svar, diskuterar inte innebörden i sina begrepp.”

Nog är det väl många med mig som känner igen beskrivningen? Vi kan manuset på förhand, suckar över resonemang utan märg och intellektuell halt.

Problemet med SD är att partiföreträdarnas vardagsrationalism inte automatiskt leder till förnuftiga analyser i det övergripande. En god samhällsordning förutsätter vardagsförnuft men kan inte härledas ur det.

Skall vi få en bättre politisk kultur här i landet räcker det inte med att ta avstånd från SD. Vi behöver en fördjupat intellektuellt samtal om politisk filosofi som förmår att tränga bakom flosklerna och statsmannamässiga politiker som förmår att pedagogiskt förklara den för vanligt folk.

Varken SD eller deras motståndare på den vänsterliberala sidan är särskilt benägna att diskutera politisk filosofi med varandra. Så länge SD stannar vid vardagsförnuftet men förblir diffust angående sin politiska filosofi framstår partiet som populistiskt, och man får göra antaganden om deras bakomliggande samhällssyn. De formulerar den sällan själva, utan motståndarna formulerar den åt dem, och jag har inte hört dem vederlägga den. Lena Andersson igen:

”Om Sverigedemokraternas mål är ett land av medborgare som ‘lever svenskt’ (och sunt och normalt), enligt deras kriterier, har de att förklara på vilka grunder de överhuvudtaget skulle tillåta avvikelser. Denna grumlighet rörande individen är en av de frågor som skrämmer med rörelsen. Det är direkt oklart vid vilken punkt kollektivet, eller staten, i deras samhälle skulle behöva stå tillbaka, och varför.”

En sådan samhällssyn leder med nödvändighet till repression och tilltagande diktatur.

Men problemet är inte att SD finns och att de tar plats i det parlamentariska underlaget. Vi har den opposition vi förtjänar i Sverige, och vi kan inte slå oss till ro med att skylla problemen på ”de andra” som vi utser till syndabockar. Det behövs också kritik av en liberalism som drivit egoism, värdenihilism och krämarmentalitet till sin yttersta spets samtidigt som man grandiost framhäver sig själv som enda försvarare av demokrati och det man diffust kallar för ”värdegrund” som nu alla institutioner och företag flott skall hålla sig med samtidigt som man fortsätter med business as usual.

Nedärvda värden som vi tar för givna försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han talade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Här vill jag lyfta fram Joel Halldorf och den insats han gjort i den offentliga debatten under de sista åren. Han har förtjänstfullt påpekat bristerna i en liberalism som förlorar sig i egoism och marknadskrafternas spel och sågar av den gren man sitter på genom att förlora kontakten med det sociala och kulturella arv som varit grunden för en god samhällsutveckling

Jag vill också lyfta fram kristdemokratin i Europa som var med och grundade en värdegrund som var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.


Alf Svensson var en politiker som förmådde förvalta detta arv och göra det begripligt under den tid han var partiledare. Se gärna TV-dokumentären i 2 avsnitt som sänds i SvT i dagarna. På hans tid var det i sin ordning att tala om det juiskt-kristna kulturarvet som byggt upp Europa son något naturligt. Det är beklagligt att det idag anses kontroversiellt att tala i sådana termer, för det är inte mindre sant idag än det var då.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Antisemitisk anstrykning i svenska kyrkopolitikers osunda fixering vid Israel?

Publicerat den 30 november, 2021 av Bengt Malmgren

Klyftan i Svenska kyrkan mellan en vänsterliberal politisk elit och fotfolket som vill se kyrkan mer som en gudstjänstfirande missionerande gemenskap med Jesus Kristus i centrum än som en organisation för politisk aktivism har kommit i dagen än mera i samband med Kyrkomötets beslut att utreda om Israel tillämpar apartheid. Det har lett till att relationerna till den judiska gemenskapen i Sverige nu är bottenfrusna.

Nu reagerar även biskoparna, som annars brukar hålla en lågmäld profil. Flera av biskoparna kritiserar beslutet och försöker skademinimera. Även ärkebiskop Jackelén är kritisk, om än på sitt som vanligt hovsamma sätt. De som sedan länge inifrån följt utvecklingen i Svenska kyrkan och urskilt antisemitiska tendenser under många år menar att det är nytt att ärkebiskopen nu ställer sig kritisk, då hon inte tidigare visat några tecken att gå emot dessa tendenser.

Läs mera: [Annika Borg: Två decennier av Israelhat inom Svenska kyrkan]

Även dagspressen har uppmärksammat det hela, och Maria Ludvigsson skrev en ledare i SvD där hon kritiserade beslutet. Wanja Lundby Wedin, 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen och Daniel Tisell, 2:e vice ordförande i kyrkostyrelsen svarar nu på kritiken i ett tungrodd politisk text som för associationerna till Ryssland eller Nordkorea snarare än till ett levande offentligt samtal. Med många ord lyckas de som proffsiga politiker att säga nästan ingenting, undvika att svara på de väsentliga frågorna och samtidigt få kritikerna att framstå som mindre vetande och att de missförstått allting. ”[Ludvigssons text] innehåller några felaktigheter som vi, i egenskap av ledamöter i kyrkostyrelsen, vill rätta till.” Felaktigheterna bestod av randanmärkningar angående exakt hur många i de olika partigrupperna som röstat för resp. emot samt att man förtydligar att beslutet inte handlar om att Svenska kyrkan skall utreda om Israel är en apartheidstat eller inte, utan att man ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan i internationella organisationer.

De väsentliga frågorna, om den antisemitiska anstrykningen i att associera Israel med apartheid, överfokuseringen på kritik av Israel utan och att samtidigt lägga samma perspektiv på de diktaturer som omger Israel, samt det olämpliga i att Svenska kyrkan som trosgemenskap gör utrikespolitiska polariserande markeringar i frågor där det dessutom råder stor intern oenighet, förbigås helt.
Att man inte förstår att det kan uppfattas som antisemitism att nämna Israel, Mellanösterns enda demokrati i samband med begreppet apartheid gör att man istället, som många redan påpekat borde utreda om det finns stråk av antisemitism i Svenska kyrkopolitikers osunda fixering på Israel.

[Läs kyrkostyrelseledamöternas inlägg här samt Maria Ludvigssons svar direkt]

En partikulär politisk falang använder organisationen Svenska kyrkan som sin plattform, vilket skadar henne. De flesta lever i tålamod med att denna otidsenliga ordning består och vet att Svenska kyrkan är så mycket mer än denna politiska tvångströja som lagts på den. Det finns många lokala gemenskaper där ett andligt, liturgiskt och socialkaritativt liv består i vardagen alldeles oberoende av vad politikerna däruppe har för sig. Men kanske den spricka som nu så tydligt kommit i dagen en gång för alla gör att man förstår att det är nödvändigt att ändra på detta system.

Tillägg 2021-12-01:
I KT försvarar Anna Karin Hammar och Daniel Tisell Kyrkomötets beslut genom att ifrågasätta biskoparnas legitimitet i att lägga sig i denna fråga eftersom det inte definierats som en lärofråga:
”Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga, så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet?”

Här blir det övertydligt att en falang anser det legitimt att använda organisationen Svenska kyrkan som en plattform för sin politiska agenda. Detta om något är väl en ordningsfråga som har bäring på tro och lära. Det handlar om kyrkans väsen, vad hon är och hennes uppdrag i världen.

Tillägg 2021-12-01 14:10:
Ser i twitterflödet att ärkebiskop Antje Jackelén nu kommenterar kritiken om Svenska kyrkans lednings påstådda mångåriga antisemitiska tendenser genom Israel-fientlighet och stöd åt organisationer som står under influens av judefientliga muslimska organisationer. Detta i ett svar till Johan Sundeen som forskat i ämnet, där hon säger att han ägnar sig åt ”osanningsspridande”. Jag tänker att det är bra att denna diskussion kommer upp till ytan, eftersom både Sundeen och Annika Borg tidigare verkar ha deplattformerats genom osynliggörande eller misstänkliggörande av deras motiv.

______________________________________


Ytterligare fördjupning:

Under 60-talet skedde en stor omsvängning i synen på Israel, både bland politiker och inom Svenska kyrkan. Stödet som tidigare uttryckts byttes mot hård kritik. Varför blev det så? Johan Sundeen, docent i idé och lärdomshistoria, har skrivit Clapham-rapporten [När teologi blev 68-ideologi]. I detta Hotspot-program intervjuas Sundeen om rapporten.



Ta också del av detta Hotspot-avsnitt där Johan Sundeen samtalar om sin bok [68-kyrkan]:

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | 2 kommentarer

Att göra bot för historiens synder

Publicerat den 25 november, 2021 av Bengt Malmgren

Militant nationalism karakteriseras ofta av historierevisionism, förhärligande av den egna nationen och folket samt svartmålning av andra folkgrupper som utmålas som förövare som man med rätta intar en fientlig hållning till. Detta leder till nya konflikter i nutid och i värsta fall pogromer och folkmord som vi sett flera exempel på i historisk närtid.

En mer konstruktiv hållning som leder till att skapa fred är att inta en mindre svart-vit hållning och inse att ibland har också den egna nationen eller gruppen begått svåra övergrepp och inte vara rädd för att sätta ord på detta, bekänna och be om ursäkt. Inte minst urbefolkningar har utsatts för övergrepp av kolonisatörer. Nyss hörde vi om Kanadas urbefolkning där också Katolska kyrkan varit involverad i tvångsförflyttat barn från deras föräldrar till internatskolor där de berövats sin kultur och tvångskristnades.

Sverige är inte heller oskyldigt i detta sammanhang, och det är förtjänstfullt att Svenska kyrkan nu uppmärksammar vad som skett med samerna. I en gudstjänst i Uppsala domkyrka i onsdags bad om ursäkt för övergrepp som också kyrkan var involverad i på den tiden man var statskyrka. Man försökte man tvångskonvertera samerna till svenska/kristna seder och bruk, och beröva dem deras kultur. Kyrkan hade en drivande roll i inrättandet och driften av nomadskolor och arbetsstugor. Man tvingade på dem svensk namngivning i kyrkoböckerna, de berövades språk, kultur, mark och historia. Kulturminister Amanda Lind närvarade i gudstjänsten, och kyrkans initiativ leder nu till att Svenska staten tar initiativ till en sanningskommission om hur man behandlat det samiska folket.

”Det går inte att vara människa utan att bli skyldig”, skriver ärkebiskop Jackelen i DN. ”Det går inte att bli fullt mänsklig utan att lära sig att bekänna synd och skuld, be om förlåtelse, ta emot förlåtelse och arbeta för försonade relationer. Det kan vara krävande nog att förhålla sig mänskligt och ansvarsfullt till egen skuld, till att förlåta och förlåtas och till försoning. Hur gör vi då när vi blir skyldiga som grupp? När de onda handlingarna begicks för länge sedan, men vi representerar aktören i vars namn orätten skedde?”

Även om vi nu levande som individer inte kan ta på oss ansvaret för vad tidigare generationer förbrutit, så är det ibland moraliskt nödvändigt att identifiera och nämna vid namn oförrätter som begåtts i historien som kastar ekon in i olika folkgruppers livbsbetingelser i vår tid.

I Katolska kyrkan tog påven Johannes Paulus II upp detta tema 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Den katolske teologen och prästen Peter Hocken har beskrivit hur denna praxis kom att växa fram. I en artikel i Signum [Att göra bot för historiens synder] reflekterar han över hur en kristna initiativ inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna uppkommit och utvecklats under sista årtiondena av 1900-talet. Påven Johannes Paulus II insåg nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen kring detta och gav i uppdrag åt den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument [Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past], publicerades inför firadet av botliturgin i Peterskyrkan jubielåret 2000.

I mars år 2000 besökte påven också Jerusalem och bad om ursäkt för kyrkans övergrepp mot det judiska folket genom ärhundradena.

jpiiklagomuren

I att lyfta fram behovet av försoning och att besinna den egna skulden utövar kyrkan sitt profetiska ämbete för mänskligheten. Det initierar en process av läkedom och befrielse från såväl militant nationalism och rasism som identitetspolitik och förhärligandet av oss själva som stående på höjden av rättänkande och moralisk oförvitlighet.

Läs också mitt tidigare inlägg [Är vi medansvariga eller finns det onda utanför oss själva? Politisk och kyrkopolitisk teodicé].

Från gudstjänsten i Uppsala domkyrka 24 nov 2021
Publicerat i Church, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Den synodala vägen förväntas engagera alla i vårt stift, särskilt dem som inte brukar göra sig hörda (men som ändå har många tankar om hur det fungerar i kyrkan)

Publicerat den 21 november, 2021 av Bengt Malmgren

Den synodala vägen som påve Franciskus initierat och som engagerar hela världskyrkan kommer att bli något av en revolution om man tar det på allvar.
– Om människorna i centrum lyssnar till dem i periferin och gör vad de kan för att underlätta för dem att komma till tals.
– Om människorna i periferin lyssnar till påvens vädjan att de behövs för att vi skall bli en levande fullödig kyrka och tar mod till sig att ta ett steg in i kyrkan och bemöda sig om att kommunicera.
– Om alla, från påven till de sista lekmännen, lyssnar till och gör sig beroende av den Helige Ande.

Lyssna till vår biskops vädjan till alla oss katoliker:

Församlingarna kommer att anordna minst två allmänna möten där man får möjlighet att samtala om och förbereda svar på de frågor som förberetts till den synodala processen. Enskilda personer liksom grupper och föreningar kan också ta egna initiativ och besvara frågorna och skicka in till [kontaktgruppen i stiftet] som betjänar den synodala vägen.

Jag märker att i min familj och bekantskapskrets har startandet av denna process redan gett impulser till samtal, också bland dem som normalt inte brukar engagera sig så mycket i kyrkans angelägenheter.

Frågorna man skall ta ställning till finns på stiftets hemsida [Länk här]. Observera, att om det ser mycket ut och vissa frågor känns mera mindre angelägna, fokusera då inte på dem, utan koncentrera dig på de för dig mest angelägna och strunta i de andra. Men tveka inte att utifrån bästa samvetsövervägande göra din röst hörd, den behövs. Jag citerar frågeställningarna nedan.

Från stiftets hemsida:

Den grundläggande frågan är:

Hur sker denna gemensamma vandring i vårt stift, på den plats där just du är? Vilka steg behöver vi ta för att växa i vår gemensamma vandring och verkligen vandra tillsammans?
När du begrundar frågan fundera t ex över följande:

När du hör uttrycket ”gemensam vandring i kyrkan”, vilka konkreta exempel från ditt eget liv kommer du att tänka på?

Vilka av dessa exempel handlar om positiva erfarenheter, och vilka om negativa erfarenheter? Precisera/förklara varför.

Vad lärde du dig av dem?

I vilka av dessa erfarenheter upplevde du den helige Andes närvaro?

Vilka av dessa erfarenheter kan vara lärorika för hela kyrkan/hela vårt stift/den kyrkliga gemenskap som du är en del av? På vilket sätt?

Tio frågeställningar att diskutera och besvara
……………

1. LEDSAGARNA
När vi talar om ”vår kyrka” – vem hör dit? Vem ber oss vandra tillsammans? Vilka är reskamraterna även utanför församlingarna? Vilka personer eller grupper har lämnats utanför? Vilka bjuds in i kyrkan? Vilka stängs ute? Varför?

2. LYSSNANDET
Vem behöver vår kyrka lyssna på? Hur lyssnar kyrkan på lekmännen, de unga och kvinnorna? Hur tas bidragen från kvinnor och män i ordensgemenskaperna tillvara? Vilket utrymme får rösterna från minoriteterna, de utstötta och uteslutna och de som lämnat därför att de inte känt sig lyssnade på? Att verkligen lyssna kräver att man är öppen och fördomsfri. Vilka fördomar och stereotyper kan hindra lyssnandet?

3. ATT TA TILL ORDA
Hur främjar vi en fri och genuin kommunikation, utan tvetydighet och opportunism? Hur gör man det i vårt samhälle? När och hur lyckas säga vi uttrycka det som är viktigt för oss? Hur fungerar relationerna med medierna (inte bara de katolska)? Vilka talar i den kristna gemenskapens namn och hur väljs dessa?

4. GUDSTJÄNSTEN
På vilket sätt kan bönen och firandet av liturgin inspirera och ge riktning åt den gemensamma processen? Hur inspirerar bönen och liturgin de viktigaste besluten som tas i och av kyrkan? Hur ska alla troendes aktiva deltagande i liturgin och helgelsens tjänst främjas?  Vilket utrymme ges till akolyter och till lektorer? Är det utrymme som ges tillräckligt?

5. MEDANSVAR I UTSÄNDNINGEN
Alla kyrkans medlemmar är kallade att delta i kyrkans mission. Hur stöttar vi de medlemmar som är engagerade i samhällslivet (genom sociala och politiska insatser, verksamhet i vetenskaplig forskning och undervisning, i främjandet av social rättvisa, skydd av mänskliga rättigheter och omsorgen om det egna hemvistet osv.)?

Hur är samarbetet mellan våra orientalisk katolska kyrkor och den romersk-katolska kyrkan? På vilket sätt bidrar det till/försvårar kyrkans mission?

6. ATT FÖRA EN DIALOG I KYRKAN OCH SAMHÄLLET
Vilka dialoger förs inom kyrkan? Hur skall man bemöta de olika synsätt, konflikter och svårigheter som råder?  Hur främjar vi samarbeten med andra stift, lekmannaorganisationer, kyrkliga rörelser m fl? Vad har vi för erfarenhet av dialog med troende från andra religioner och med icke-troende?

Hur kan kyrkan möta andra institutioner i samhället i en dialog och lära av dem; i politikens värld, det civila samhället, de fattiga?

7. ANDRA KRISTNA KYRKOR OCH SAMFUND
Vilka relationer har vi med systrar och bröder i andra kristna kyrkor och samfund? Inom vilka områden? Vilka frukter har mognat under ”den gemensamma resan”? Vilka svårigheter har uppstått?

8. AUKTORITET OCH DELTAGANDE
En synodal kyrka kännetecknas av delaktighet och medansvar. Hur ställer vi upp målen som ska nås, hur ser vägen dit ut och vilka steg måste tas? Hur ska auktoriteten i vår kyrka utövas? Hur ser lagarbetet och medansvaret ut? Hur främjas lekmännens delaktighet och medansvar?

9. URSKILJA OCH AVGÖRA
Med vilka metoder väljer vi ut och tar gemensamma beslut? Hur kan detta förbättras? Hur ska deltagande i beslut inom hierarkier främjas? Hur kombineras decision-making-processen med decision-taking-processen d v s hur förbereds de beslut som tas? På vilket sätt och med vilka metoder uppmuntrar vi transparens och ansvarighet?

10. ATT LÄRA SIG I SYNODALITET
Hur ska människor utbildas, särskilt de som inom den kristna gemenskapen ska åta sig ansvarsfulla uppgifter, som gör dem lämpliga för att ”vandra tillsammans” och ömsesidigt lyssna och ha dialog med andra? Vilken utbildning erbjuds för urskiljning och utövande av auktoritet?

[Synod 2021 – 2023 hemsida Vatikanen]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 1 kommentar

Carl-Erik Sahlberg

Publicerat den 18 november, 2021 av Bengt Malmgren

Jag vet inte hur jag skall reagera när jag nås av budskapet om hans bortgång. Naturligtvis saknad när jag ser tillbaka på många kära minnen från de år vi samarbetat. Alltid uppmuntrande till tro hopp och kärlek. Han hade alltid ett tröstande eller uppmuntrande ord för var och en han mötte.

Men framförallt glädje när jag tänker på det vittnesbörd han givit genom ett liv helt igenom genomsyrat av att lära känna Jesus och ett hopp och en mening som överskrider döden. Jag hörde honom säga vid ett möte: ”Tro inte att jag är död när du läser det – för då lever jag som aldrig förr.”

Jag tänker på psaltarpsalmen 92:

De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.
De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar.
Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft
och vittnar om att Herren är rättvis,
min klippa — i honom finns ingen orätt.

Ps 92:13-15

Nationaldagen 2012. Jag, med präster från S:ta Clara: Carl-Erik Sahlberg, Annahita Parsan, Nils Lidskog.

Att dra sig tillbaka i passivitet då han pensionerades från sin tjänst i S:ta Clara 2012 fanns inte på kartan. Han flyttade med sin hustru till Tanzania dit de tidigare hade band och driev där ett barnhem, undervisade vid en bibelskola och skriev dessutom böcker för den svenska publiken där han delde med sig av sina andliga erfarenheter. I ett minnesprogram i TV 2012 sade han:

”Att göra som en del gör när de är 67, lämnar allt, lägger av allt, sitter i sin lägenhet, telefonen tystnar, dagarna bara går, när ändå just nu i livet man står på ett mycket högt trappsteg, man har samlat på sig mycket erfarenhet, mycket kunskap, har många kontakter, då skall man inte förslösa det pundet. Jag skulle krympa som människa om jag bara satte mig i en förort till Stockholm och läste kvällstidningarna och tittade på TV. Det finns så mycket kvar. Jag brukade alltid säga, och sade det också i min sista predikan i Klara: Det bästa har vi framför oss.”

Intervju SvT 2012

Det sociala hjälparbetet och engagemanget för de fattigaste och mest behövande i samhället som byggts upp under hans tid i S:ta Clara är en förebild för hur det borde se ut med kyrkans sociala mission i alla församlingar. Det byggdes inte upp av mänsklig kraft, utan var grundat i bön och öppenhet för Andens gåvor. Jag är djupt imponerad av bönesamlingarna i koret varje morgon och kväll med alla medarbetare och frivilliga, och vilken frukt det burit och bär. Att vända sig till de utsatta och mest behövande, och hur många som blivit hjälpta blir delaktiga i gemenskapen och själva engagerade medarbetare.

När Carl-Erik Sahlberg kom till S:ta Clara fanns där en liten tynande grupp på några tiotal som gick i högmässan. Carl-Erik införde att varje arbetsdag inleddes med att alla medarbetare samlas till bön i koret. Den dagliga bönen, på morgonen och eftermiddagen blev ryggraden i det som skedde i S:ta Clara. Idag om man bevistar högmässan är det en fest inför Guds ansikte med fullsatt kyrka, och många volontärer deltar i det enastående diakonala arbetet bland prostituerade, narkomaner och papperslösa.

Vi inom katolsk karismatisk förnyelse har haft ett fint samarbete under alla år med gemensamma konferenser, Liv i Anden-seminarier och bönesamlingar. Carl-Erik sade alltid att han var glad att ha med oss katoliker i gemenskapen.

Läs mera: [Lillemor Hallin – Samverkan mellan S:ta Clara kyrka och AKKS från 1990-2007]

Hans teologiska verk är av ekumenisk bredd, men framförallt stannade inte teologin vid teori hos honom, utan han omsatte den i praktisk handling. Jag är glad för S:ta Claras värdskap för ekumeniska träffar i Stockholm och att jag fick vara med på mötet i september i år då Carl-Erik själv var med och talade om 9 punkter för församlingstillväxt – slutsatser som bekräftats av hans kyrkohistoriska studier och praktiskt visat genom exemplet S:ta Clara.

S:ta Clara – ett levande exempel på hur karismatik och socialt arbete för de fattigaste och mest behövande går hand i hand.

Han har studerat 5 perioder i kyrkohistorien då kyrkan växte:

  • Urkyrkan
  • Kelterna under tidig medeltid
  • Ignatius av Loyola och Jesuiterna
  • Pietismen under 1700-talet
  • Växande kyrkor idag


Utifrån detta tog han fram 9 punkter som tycks vara grundläggande för att en kyrka skall växa. Han studerade också kyrkohistorikern Kenneth Scott Latourette som kommit fram till liknande slutsatser. De 9 punkterna är:

Den kyrka växer som…

  1. är öppen för alla (ECCLESIA)
  2. bryr sig om människor i nöd (DIAKONIA)
  3. är en kärleksfull gemenskap (KOINOINIA)
  4. har Jesus i centrum (KERYGMA)
    5- lever ett rent liv
  5. vågar lida för sin tros skull (MARTYRIUM)
  6. söker Gud i bön
  7. använder vanligt folk (EVANGELISATION)
  8. gör sig beroende av den Helige Andes kraft

[Läs mera på min blogg om S:ta Clara och Carl-Erik Sahlberg]

Publicerat i Church | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nu inleder hela den Katolska världskyrkan sin synodala väg – För en synodal kyrka, gemenskap, deltagande, mission

Publicerat den 8 oktober, 2021 av Bengt Malmgren

Nu börjar Katolska kyrkans arbete med den synodala vägen: För en synodal kyrka – gemenskap – deltagande – mission

Detta kan bli hur bra som helst och förnya kyrkan
– om vi tar påvens intentioner på allvar och alla aktivt medarbetar och låter oss ledas av den Helige Ande

..eller hur tråkigt och byråkratiskt som helst och sluta i antiklimax
– om vi ser det som ytterligare en byråkratisk pålaga som vi halvhjärtat sköter men egentligen inte alls är intresserade av.

Katolskt Magasin har en artikel där man intervjuar stiftets kommunikationschef Kristina Hellner. Slutstationen för processen är biskopssynoden 2023. Hållpunkter på vägen:

  • 10 oktober 2021: Oficiell start i Rom då påve Franciskus firar mässa i Peterskyrkan.
  • Slutet av nästa vecka: Omfattande information presenteras på Stockholms katolska stifts hemsida.
  • 17 oktober 2021: Samtliga stiftsbiskopar i världen skall ansvara för att synodarbetet påbörjas i deras respektive stift.
  • Inom kort: Enkät med tio frågeställningar enl. Vatikanens förberedelsedokument skickas ut till stiftsorganen.
  • Slutet av november 2021: Frågepaket skickas ut till stiftets alla församlingar, missioner etc
  • Innan sista februari 2022: Alla kyrkoherdar och församlingarnas pastoralråd ombeds hålla två synodsmöten där alla i församlingen inbjuds att dryfta de tio frågeställningarna.
  • Mars 2022: Allt material som kommit in sammanfattas i ett dokument som högst får omfatta tio sidor. Detta vidarebefordras till biskopskonferenserna, fär vår del Nordiska biskopskonferensen.
  • April 2022: Biskopssynoden sammanfattar materialet och skickar till Rom.
  • September 2022: Generalsekretariatet för synoden sammanfattar materialet och skickar ut ett Instrumentum Laboris 1
  • Innan mars 2023: Biskopskonferenserna skall ha samlats för att hålla möten på kontinental nivå.
  • Mars 2023: Rapporter från de kontinentala mötena skall skickas in till Rom.
  • Juni 2023: Generalsekretarieatet för synoden ger ut Instrumentum laboris 2
  • Oktober 2023: Biskopsynoden samlas i Rom.

I Stockholms katolska stift har inrättats en arbetsgrupp för synodarbetet bestående av biskopsvikarie f. Andrés Bernar, jesuitpater Ulf Jonsson, stiftets kommunikationschef Kristina Hellner och stiftets kommunikatör Anna Sandberg.

Vatikanen har inrättat en särskild hemsida för synodarbetet där man kan ta del av alla publicerade dokument: [www.synod.va]. Vill man på allvar engagera sig i synodarbetet är det viktigt att ta fdel av dokumenten, och särskilt viktigt synes mig vara ”Vademecum”, en handbok för lyssnande och urskiljning i de lokala kyrkorna. [Vademecum for the Synod on Synodality – Official Handbook for Listening and Discernment in Local Churches]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan är endemisk. Påve Franciskus har initierat ett reformarbete som tar fasta på strukturella brister, men kommer det att lyckas? Det finns också ett förändringsmotstånd.

Publicerat den 7 oktober, 2021 av Bengt Malmgren

Ännu en pedofilskandal i Katolska kyrkan har kommit till offentlighetens kännedom, då en ny rapport initierad av kyrkan själv nu publiceras i Frankrike Enligt rapporten har under 70 år runt 330 000 barn utsatts för sexuella övergrepp i kyrkans verksamhet, främst av präster men även andra funktionärer.

Man borde egentligen inte bli förvånad eftersom problematiken varit känd sedan slutet på 1900-talet, då avslöjanden i USA satte strålkastarljuset på dessa svåra övergrepp i Katolska kyrkan som var av en omfattning man inte kunde drömma om tidigare. Sedan har det visat sig att problematiken inte var isolerad till USA, i land efter land, Irland, Tyskland… har rapporter tagits fram som visar att det snarare är regel än undantag att problematiken finns överallt. [Här länk till mina många tidigare inlägg om pedofili i Katolska kyrkan]. I Tyskland väckte avslöjandena stor vrede hos katolikerna själva, vilket var orsaken att man påbörjade den synodal vägen, där lekmän och präster samarbetar för att försöka gå till botten med de strukturella problem (klerikalism, maktmissbruk, bristande transparens) som gjort att detta kunnat ske.

Nyligen hörde vi också om upptäckten av massgravar med barn vid katolska internatskolor där den inhemska befolkningens barn tvångsomhändertogs och tvångsomvändes till kristendomen. Tvångsomvändelserna var i och för sig kända sedan tidigare, men att barnen sköttes om så illa att de dog i stort antal, och dessutom inte fick en värdig begravning, och att inte ens deras föräldrar underrättades är en stor skandal. Av någon anledning uppmärksammades inte detta lika mycket som den nu aktuella franska rapporten.

Mycket har helt klart gjorts inom Katolska kyrkan för att komma tillrätta med problematiken, det är inte möjligt idag att sopa den under mattan, men långtifrån tillräckligt. När det gäller USA, där de första avslöjandena kom, han man gjort ett gediget vetenskapligt arbete. Det har resulterat i att anmälda övergrepp har planat ut och ligger numera på mycket låga nivåer jämfört med andra yrkesgrupper.

Men som många påpekat måste man jobba proaktivt med de strukturella problem i Katolska kyrkan som ligger till grund för att allt detta kunnat ske och fortgått under så lång tid. Det handlar om klerikalism, maktmissbruk, brist på transparens och annat. Påve Franciskus har arbetat med att reformera kurian, och nu tar han med sig hela världskyrkan på en synodal process syftande till ett helt annat klimat av samarbete som involverar alla, biskopar, präster och alla vanliga icke-vigda katoliker.

Påvens intentioner är bra, men det finns också ett stort motstånd på många håll, så det är en öppen fråga hur man kommer att lyckas med detta. Men förändring är nödvändig.

Uppdatering 2021-10-08:

CIASE-rapporten, oberoende utredning tillsatt av Katolska kyrkan i Frankrike, några fakta:

Sedan 1950 har 330.000 barn och ungdomar blivit utsatta för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer. I 216.000 av fallen var förövarna präster. Det rör sig om c:a3000 präster.

För 1,16% av vuxna som blev utsatta för sexuella övergrepp i barndomen skedde det i kyrkliga miljöer. Motsvarande siffror för sekulära sommarläger och skolor 0,36 resp 0,34%.

Kyrkan har vidtagit åtgärder men det har gått långsamt. 1950-1970 var första prioritet att dölja för att skydda kyrkan mot skandal. Därefter började kyrkan erkänna problemet och uppmärkdsamma offren. Efter 2010 har kyrkan accepterat att övergreppsfall skall anmälas till det statliga rättsväsendet.

Från 1970 skedde en minskning, och efter 1990 har det varit färre nya kända fall. Rapporten är trots det kritisk till kyrkans otillräckliga agerande, och mer återstår att göra.

Referens: Artikel i LaCroix International

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Synodalitet – från centralstyrning till att hela kyrkan från biskoparna till de sista lekmännen tar ansvar för evangelisationen

Publicerat den 7 september, 2021 av Bengt Malmgren

Synodalitet

Begreppet synodalitet har varit i ropet mycket sista åren. [Se tidigare artiklar på min blogg under sökordet synodalitet här].

Det är främst påven själv som introducerat begreppet, och det handlar om en mindre centraliserad kyrka där inte bara de lokala biskoparna, utan hela Guds folk uppfordras att ta ett större ansvar. Det handlar alltså inte om passiv demokrati där jag kräver att få min röst hörd, utan om att alla aktivt öppnar sig för tron och Andens fulla liv. För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad Kyrkan kan göra för dig utan vad du kan göra för Kyrkan. Och då menar jag Kyrkan som en levande organism centrerad kring Jesus Kristus fylld av Helig Ande, inte kyrkan som jordisk maktstruktur fylld av strider, korruption, maktmissbruk. Joseph Ratzinger betonade att kyrkan är båda, både en jordisk struktur med sina brister och en gemenskap kring Jesus Kristus och som sådan helig och ofelbar. Ändå hänger de båda dimensionerna ihop. I boken Kallad till gemenskap påpekar Ratzinger att problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Han beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

”Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag” på Bengts blogg

Att alla katoliker är kallade att ta ansvar för kyrkans evangelisation i vårt samhälle klargjorde biskop Anders klart och tydligt under sin predikan vid stiftsvallfärden till Vadstena i lördags.


Denna nyproducerade video på stiftets YouTube-kanal ger aspekter på att vi alla, varje katolik är kallad att vara delaktiga i Jesu uppdrag att göra evangeliet känt också i Sverige idag:

Man kan säga att stiftsvallfärden var i harmoni med den synodala process påve Franciskus introducerat. Den engagerar alla, och den är öppen Andens fulla liv.

Biskopsynoden 2023 om synodalitet förbereds lokalt.
Precis idag presenterar Vatikanen förberedande dokument inför biskopssynoden 2023 som skall handla om synodalitet. Synoden föregås av en förberedande ”synodal väg” i tre steg som startar i oktober i år med en förberedelse i de lokala stiften och församlingarna som involverar alla. Det följs av steg 2 sommaren 2022 som är en kontinental fas med breda konsultdationer och urskiljningsprocesser med biskopskonferenserna. Tredje steget är själva synoden i Rom 2023. Målsättningen är att stärka den synodala självsynen i Katolska kyrkan och förbereda framtida arbetslinjer regionalt och internationellt.

Arbetet med synodaliteten är ett led i ett genomgripande reformarbete under påve Franciskus pontifikat där vi också kan vänta oss en genomgripande kuria-reform som länge varit på väg.
Detta har också varit ett genomgående tema sista åren, [se mina artiklar med sökordet kuriareform].

Synodalitet kontroversiellt.
Synodalitet är ett kontroversiellt ämne, många önskar inte detta och fruktar att det leder till kaos och menar att det kan undvikas bara genom att fortsätta stärka påvens centralmakt. Andra å sin sida ser ett hopp i detta, att maktfördelningen i kyrkan äntligen skall ändras och att progressiva lekmän kan få mer inflytande och att det skall bli en öppning för att ändra även på centrala lärofrågor som prästämbetets reservation för män eller att äktenskapet måste vara mellan en man och en kvinna.

Tydligast har detta blivit i den ”synodala väg” som inletts i den tyska katolska kyrkan som rönt mycket kritik, även påven själv har skrivit ett brev till de tyska biskoparna med vissa varningar. Påven har dock sagt att det är viktigt att alla dagens kontroversiella frågor måste få ventileras och komma på bordet.

Tysklands synodala väg (”Synodaler Weg”), några fakta:
– startades av de tyska biskoparna i samarbete med Centralkommitten för Tysklands katoliker (ZdK), den största av flera grupper som representerar lekmän. Bakgrunden var de omfattande övergreppskandalerna och att något måste göras på en övergripande nivå där man tittar inte bara på enskilda prästers skuld utan på strukturella fel.

– består av en grupp på 230 personer samlade för att diskutera vad som uppfattas vara de mest pressande frågorna i Tysklands katolska kyrka. Gruppen inkluderar alla biskopar plus representanter för religiösa ordnar, lekmannarörelser, stift och församlingar, universitet, konsulter från andra kyrkor och experter inom de områden som diskuteras. Hela gruppen har mötts endast vid vid ett tillfälle grund av pandemiläget. Nästa möte planeras i Frankfurt till månadsskiftet september/oktober.Vid sidan av detta finns fora med omkring 40 personer som fokuserar på specifika frågor mellan storgruppssessionerna.

– fokuserar på fyra huvudteman:

1. Maktutövning och maktdelning inom kyrkan
2. Relationer och sexualitet
3. Prästämbetet inklusive samtal om celibatet
4. Kvinnor i vigda ämbeten och högre tjänster i kyrkan.

Den synodala vägen är löst strukturerad för att ge möjlighet för deltagarna att utvärdera vad som fungerar och inte och göra fortlöpande ändringar. Det. är inte klart ännu hur det kommer att sluta. Ursprungligen var tänkt att man skulle vara i mål 2021, men pandemin har fördröjt processen. Storgruppen möts igen 30 september i Frankfurt, och rösta om resolutionerna hoppas man kunna göra våren 2022, så att rekommendationerna kan lämnas som bidrag till den synodala process som påve Franciskus startat.

Kyrkorättsligt är de förslag som röstas fram inte bindande. Kyrkolagen tillåter inte att lekmän utövar inflytande över beslut som är under en biskops ansvar. Varje biskop måste var för sig bestämma om och hur han vill implementera förslagen i sitt stift.

Gruppen kan komma att rösta om förslag på tre nivåer:

  1. Lokala förslag som varje biskop kan implementera i sitt eget stift. Det kan t.ex. handla om att rationalisera administrationen i stift och församlingar, anställa lekmän på deras expertområden som t.ex. ekonomi så att biskopar och präster kan fokusera på pastorala behov och att säkerställa att lekmän är involverade i beslutsfattande.
  2. Ändringar i den kanoniska lagen. Det kan tyska kyrkan inte göra på egen hand, utan det blir i form av rekommendationer till påven att genomföra sådana ändringar. En möjlig sådan förändring som diskuterats är att luckra upp de legala sambanden mellan vigning och administration, som detta att en präst alltid har sista ordet i frågor rörande församlingsfinanserna.
  3. Förändringar som bara kan fattas av ett ekumeniskt koncilium. Det verkar t.ex. sannolikt att ett förslag som kommer att läggas är ordination av kvinnor. Det innebär i princip att man föreslår ett nytt ekumeniskt koncilium.

Påven har 2019 skrivit ett brev till katolikerna i Tyskland. Han betonar att inga ämnen är förbjudna att diskutera. Han refererar till sin apostoliska maning Evangelii Gaudium som en guide för arbetet. Han betonar öppenheten för den Helige Ande. Gång på gång återkommer han till att betona tron, evangelisationen och den Helige Ande. Han varnar för en falsk reform som bara åstadkommer yttre förändring men inte är förankrad i en överlåtelse åt Kristus och Anden. Evangelisationen, säger han, måste vara det vägledande kriteriet framförallt.

Många kritiska röster har hörts om den tyska synodala vägen, också farhågor att det skall leda till kyrkoschism. Jag tror farhågorna är överdrivna. Ingen lokal biskop (hur radikal retoriken än kan låta) tror jag kommer att införa några förslag i sitt stift som går emot kyrkans ordning och lära.

Andra å sin sida sätter stora förhoppningar till att man skall kunna ändra hela kyrkan och dess lära. Det är naivt. Påven kommer inte att pröva vare sig frågan om kvinnliga präster eller att göra äktenskapet öppet för samkönade. Dels kräver sådant ett koncilium, påven är inte fri att införa sådana förändringar ens om han ville, om han inte har större delen av biskoparna med sig. Ett nytt koncilium är knappast aktuellt nu, istället handlar det om att förverkliga och konkretisera de impulser som Andra Vatikankonciliet satte igång. Det kräver mer av oss lekmän än att bara kräva reformer som andra förväntas genomföra.

Många kommer att dra en suck av lättnad när allt är över, andra, som kanske lagt ner mycket möda i olika arbetsgrupper och haft stora förhoppningar kommer att bli besvikna, då de ser att inte så mycket som de ville har hänt. Samma känsla som på många planeringsdagar jag upplevt i mitt yrkesverksamma liv – mycket entusiasm, stora förhoppningar, sedan återgår allt till vardagen.

Jag tror dock det är positivt att alla frågor fått komma på bordet och belysas. Förhoppningsvis kan det leda till ett öppnare klimat, bättre samarbete mellan präster och lekmän och brytning med klerikala maktstrukturer* och att man råder bot på de problem som var ursprunget till att man satte igång den synodala vägen. Det vore inte så dåligt det.

——————-

*Klerikalism – ytterligare ett begrepp som diskuterats flitigt i Katolska kyrkan sista åren. [Se mina tidigare texter under sökordet klerikalism här].

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 2 kommentarer

Edsleskog – den glömda katedralen i norra Dalsland

Publicerat den 1 september, 2021 av Bengt Malmgren

Jag fortsätter på temat Sveriges kristna historia, arkeologi, helgon och heliga källor.

Dalsland är Sveriges minst kända landskap sade en gång Anders Piltz, själv bördig från Åmål. Beläget på andra sidan Vänern kommer landskapet lite i skymundan. Skall man till Norge åker man antingen via Bohuslän och Strömstad eller Värmland. Jag är uppvuxen i södra Dalsland, Gestad socken men gick i realskola och gymnasium i Trollhättan och Vänersborg.

Norra Dalsland är en böljande terräng med vackra skogar avlöst av ängsmark och små sjöar som skär in i landskapet.

Pilgrimsleden genom Dalsland
Det gick en medeltida pilgrimsled genom Dalsland på väg från och till Nidaros – dagens Trondheim och den Helige Olofs grav. Det var en av världens viktigaste vallfartsorter under medeltiden. Söderöver anslöt leden till Göta älv-stranden och många pilgrimer hade kanske åkt båt till Lödöse, en medeltida hamnstad av stor betydelse innan det nuvarande Göteborg anlades.

Pilgrimsleden går förbi Murängen i Gestad socken. Där, på Lövås marker finns också lämningar efter en medeltida kyrka. Unikt för flera kyrkor i östra Dalsland liksom Edsleskogs kyrka är att de var uppförda i tegel.

Leden sträckte sig genom Dalboslätten i söder, också genom min hemsocken och passerar ett pärlband av medeltida kyrkor. Den passerar Dalslands kanal- och kommer upp i mer kuperad och vildmarkspräglad terräng och når så småningom Edsleskog som också ligger invid leden.

Edsleskogs gamla kyrka tillhörde under medeltiden de största kyrkorna som någonsin byggts i Skara stift, i dignitet med Skara domkyrka. Kyrkan byggdes på 1200-talet och var c:a 40 m lång och hade formen av en treskeppig basilika. Speciellt är att den var uppförd i tegel, ett material som vid början av 1200-talet var helt nytt i det medeltida Sverige. Tidigare trodde man att tegel introducerades av munkar som kom till Sverige kring mitten av 1200-talet. Arkeologer från Lödöse museum började med utgrävningar sommaren 2019 och fortsatte 2020. När vi var där i början av augusti hade man ytterligare en utgrävningsperiod på två veckor som nu är avslutad. Arkeolog Anton Lazarides sammanfattar resultatet från senaste grävningen i denna video:


Rekonstruktion av hur man tänkte sig kyrkan såg ut

Edsleskog stort andligt centrum under medeltiden
Edsleskog var inte bara ett delmål för pilgrimer på väg till Nidaros, utan också ett eget mål och ett stort kyrkligt centrum. Bakgrunden är helgonet och martyren Nils av Edsleskog som enligt legenden blev mördad då han var på väg till ett hembesök för att dela ut kommunion till en sjuk person. Efter sin död blev han upphov till olika mirakel och en källa sprang fram där han hade mördats. Det hela finns belagt genom en brevväxling mellan biskop Bengt(d.y.) och påven Honorius III. Påven skriver att Nils (Nicolaus) efter sin död ”strålar genom underbara mirakler”, det framgår också att en kyrka är under uppbyggnad till martyrprästens ära och att avlat meddelas åt alla dem som besöker kyrkan.

Nicolaus-legenden
På Edsleskogs Hembygdsförenings hemsida läser vi:
I slutet av 1100-talet fanns i Edsleskog en präst som hette Nils (Nicolaus). En dag skulle han efter mässan gå till en döende med nattvarden men möttes då på kyrktrappan två berusade drängar, som fordrade att han skulle återupprepa mässan då de kommit för sent.

På grund av sitt ärende vägrade han men han förföljdes och efter tumult och misshandel blev han slutligen ihjälslagen. På platsen där hans blodiga kappa hittades sprang en källa upp och man upptäckte snart, att sjuka som drack av dess vatten blev helade.

Ryktet om källan spreds. Det berättas att pilgrimer, som var på väg från södra Europa upp till Olav den heliges grav i Nidaros, stannade upp och hämtade kraft av dess vatten och att källan i sig så småningom kom att bli slutmålet för många pilgrimer.

Legenden är väl belagd med tidiga historiska källor, ett brev från påven Honorius III till biskop Bengt av Skara daterat 4 november 1220 finns bevarat.- Ur brevet som tydligen är ett svar på en begäran från Skara-biskopen att få förmedla avlat i samband med att man besöker kyrkan:

”(Du) har bett oss att vi – med anledning av att en kyrka börjat byggas i ditt stift till ära för Gud och prästen Nils, salig i åminnelse, som, då han var på väg till en sjuk med Kristi lekamen, på ett ohyggligt sätt blev mördad av gudlösa människor och sedan dess strålar genom underbara mirakler, – skall värdigas medge viss avlat för dem som besöker denna kyrka. Vi har emellertid ännu inte kunnat få full klarhet i denna sak, men vi lyser full tillit i Herren till ditt goda omdöme och ger därför (dig) genom detta brev full rätt att i vederbörlig och förnuftig ordning medge sådan avlat till dem som besöker kyrkan.”

Edsleskogs Hembygdsförening

Också i den folkliga traditionen har mycket levt kvar som står att läsa om på Hembygdsföreningens hemsida. Bland annat berättas om källan på Capellängen som sägs ha upprunnit, sedan en kyrkoherde på denna plats vid namn Nicolaus blivit dödad, och att den ännu idag kallas S. Niclas källa.

I samband med Reformationen blev all helgonkult förbjuden och källan lades igen med sten. I början på 1700-talet hade emellertid några bönder tagit sig före att undersöka den. Efter att ha tömt källan på stenar, sägs bönderna på botten ha hittat små mynt, ringar och andra mindre föremål.

Källan låg kvar som öppet vattenhål ända till början av 1930-talet då en ny landsväg drogs fram och källan övergrusades. Några framsynta ortsbor gjorde då en markering av stenar medan de ännu hade platsen i minne, för att källan skulle kunna återfinnas i framtiden.
När landsvägen breddades och byggdes om under 1970-talet utverkade Riksarkivarieämbetet att den nya vägbanan flyttades något för att inte helt ödelägga de eventuella resterna av källan.

År 1989 tog Hembygdsföreningen initiativet till arkeologiska provundersökningar för en lokalisering av källan. Ett arkeologteam under ledning av Rune Ekre arbetade. Ekre skriver i sitt protokoll:

”Undersökningen togs upp igen i september 1990, och den här gången fick vi känning med sten ett par meter nordväst om stenmarkeringen. Den första stenanhopningen som undersöktes låg ytterligare ett par meter norrut och tycktes vara en tillfällig anhopning av kullersten. I och under denna stenhög fanns för övrigt stora mängder av flaskglas från 1700-talet. Strax söder därom konstaterades ett par pålar, tämligen kraftiga, som onekligen var hoppingivande på detta djup under markytan, drygt en meter.

En kantställd häll nåddes och vid blottläggandet av dess övre del nåddes nivån för en avsiktlig stensättning. Vad som kom fram var resterna av en stenram av tämligen stora kantställda hällar, vars innerum hade en sida av 60-70 cm. På västra sidan om denna stenram fanns i omedelbar anslutning och alltså i riktning mot kyrkan en mycket ojämn stenläggning i sluttning. Med tanke på vad bara en vinters tjälförskjutning kan åstadkomma i en stenläggning var det inte svårt att tolka denna ojämna konstruktion som rester av den trappa som omtalats i äldre skildringar.”

Edsleskogs Hembygdsförening
Idag finns ett minnesmärke och en rekonstruktion av källan en bit bort från kyrkan längst landsvägen.

Vad kan S:t Nicolaus lära oss idag?
Helgonen är för oss aktivt kristna inte bara gestalter ur det förflutna, vi fokuserar på vad deras exempel kan lära oss idag. Här länkar jag till en video från Oas-rörelsens Sverigeresa denna sommar. De gjorde ett nedslag i Edsleskog. Ta del av denna video där Berit Simonsson och Hans Weichbrodt där ni får både ytterligare inblick i det historiska samt reflektion över vad vi kan ta med oss i vårt vardagliga liv här och nu:

Fler länkar:

[Mer om helgonförklaringar i Katolska kyrkan här]

[Avlat är ett ofta missförstått begrepp som utanför Katolska kyrkan mest är känt som missbruket att handla med avlatsbrev som Luther kritiserade. Jag reder ut begreppen i denna artikel]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar