Bengts Blogg

Joel Halldorf skrev nyligen en krönika i Expressen där han hävdar att samtalet om homosexualitet i frikyrkan gått i baklås och att det är dags att öppna upp inte bara för att ”tolerera” homosexuella, utan också att inkludera dem fullt ut. Jag håller med om det mesta, förutom att han pläderade för samkönade äktenskap. Situationen är lite annorlunda i frikyrkan än i Katolska kyrkan där ju äktenskapet betraktas som ett sakrament. Jag håller fast vid traditionell katolsk syn att äktenskapet är ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna med öppenhet för nytt liv, och man kan hävda en sådan syn på äktenskapet även utanför Katolska kyrkan, även i den sekulära världen.

Men sekulärt har meningen med äktenskapet alltmera förskjutits från ett sådant förbund med familjen i centrum till att vara en romantisk angelägenhet mellan vuxna personer, alls inte livslångt eftersom skilsmässor är mera regel än undantag, och kravet att det skall vara könsneutralt framstår som en ren diskrimineringsfråga.

Mitt ärende idag är inte att diskutera äktenskapet, utan över huvud taget synen på homosexuell kärlek där jag håller med Joel om att kyrkan har ett problem, det gäller inte bara frikyrkan utan även Katolska kyrkan. Hur mycket kyrkan än talar om att inkludera alla människor, så lyckas hon inte övertyga homosexuella om att hon menar allvar och verkligen accepterar dem som de är med deras personlighet och självidentitet. Det ställs krav på dem som inte ställs på några andra människor att göra våld på sig själva för att inkluderas till fullo i gemenskapen.

David Ingvarsson, själv med erfarenheter inifrån Katolska kyrkan och inte alls negativt inställd till henne i grunden skrev 2013 en mycket bra artikel i Sydsvenska Dagbladet om Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet. Ingvarsson skriver:

”Hade jag behållit min tro hade jag kanske kunnat utveckla någon form av kompromissidentitet. Men det hade alltid funnits ett uns av självhat i beslutet att tillhöra en kyrka som sade sig stå för kärlek, men på senare tid var så besatt av att brännmärka just den kärlek som så många av kyrkans ledare själva brottades med.”

Ingvarsson menade, att hittar man inte ett sätt att integrera detta i sin person och förena en rakryggad tro med kluvenheten i detta, så lurar två ytterligheter som man likt en personlig rävsax kan hamna i: Å ena sidan att förtränga sina begär, å andra sidan att tron ersätts av ren cynism. Dessa ytterligheter ligger bakom en stor del av katolska kyrkans moraliska kris tror Ingvarsson. Han tror inte att cynikerna utgör en jättestor skara, men, säger han ”de verkar vara tillräckligt många för att skada kyrkans auktoritet. Maktmissbruk finns överallt, men skaver särskilt i en organisation som ska sprida ett kärleksevangelium.”

Enligt vår kunskap idag är homosexualitet naturligt förekommande i alla kulturer. Hos en kärngrupp är homosexualiteten medfödd, det är ingenting man väljer och den homosexuella läggningen upplevs som en del av personligheten. Den dragning av känslomässig, romantisk och erotisk natur som heterosexuella upplever till det motsatta könet finns på samma sätt hos homosexuella, men i relation till det egna könet. Det är viktigt att förstå att det förhåller sig på det sättet för att vi skall veta vad vi talar om. En del svävar i tron att homosexualitet är något man frivilligt väljer eller kan välja bort, eller att homosexuella är psykiskt störda på andra sätt eller att det beror på trauman i uppväxten.

Här finns fördomar och kontraproduktiva attityder att göra upp med. Det är Joel Halldorfs legitima ärende när han skrev sin artikel i Expressen. Det är också påve Franciskus ärende när han vid en in flight-presskonferens 2013 sade ”Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma?” Samma sak med jesuitpater James Martin som bedriver själavårdsarbete för HBTQ-personer och som skrivit boken  Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. . Ingen av dem är ute efter att ändra dogmatik och lära, men de inser att det behövs en sinnesändring och en retorik som är mera inkännande till vad människor faktiskt uppfattar av vad som sägs.

Inte ens alla de präster och diakoner i Tyskland som nyligen mot Vatikanens inrådan välsignade homosexuella par i olika kyrkor sades det, var radikalreformister som var ute efter att ändra läran, inte införa samkönade äktenskap, utan endast signalera en attityd som motvikt till den som inte fungerar.

Erotisk dragning till det egna könet är integrerad i personligheten precis som den som har motsatta könet som objekt är ett vetenskapligt observerbart faktum och har inget med kyrkliga dogmer att göra. Att homosexuell kärlek i ett viktigt avseende inte innehåller den fullhet och komplementaritet som ett heterosexuellt förhållande innehåller, nämligen att den inte kan frambringa nytt liv är klart, men att säga att den inte innehåller en känslomässig komplementaritet och i sig är klandervärd och felaktig står inte i samklang med vare sig modern kunskap eller vad Katolska kyrkan i andra sammanhang lär om kärleken.

Benedictus XVI skriver i sin encyklika Gud är kärleken att all kärlek kommer från Gud, både den erotiska och den vi kallar agape och filia. ALL kärlek, inte all kärlek UTOM den erotiska laddning som homosexuellt orienterade personer upplever. I encyklikan nämns för övrigt inte ordet homosexualitet en enda gång.

Jag vill slutligen hänvisar till några texter, bl.a. artiklar jag själv skrivit tidigare.

Har Kristendomen blandat gift i Eros bägare? (Bengt Malmgren 2010)
Om Benedict XVI´s encyklika Gud är kärleken.
Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

Homosexualitet och kyrkan (Bengt Malmgren 2012)
Tar upp: Bibeltolkning, vår kunskap om homosexualitet idag, kyrkans behandling av homosexuella i historien, Kroppens teologi av Johannes Paulus II, kyskheten som dygd.

Homosexualitet och kyrkan, uppföljning (Bengt Malmgren 2012)
Tar upp: Psykologiska aspekter på homosexualitet, konversionsterapi. Disclaimer: På den tiden var synen på konversionsterapi annorlunda än idag, det fanns rapporter om att i vissa fall kunde driftens inriktning ändras genom terapi om det var klientens önskan. Det fanns också kristna organisationer som EXODUS International som propagerade för detta och erbjöd terapi och själavård. Idag ser man annorlunda på detta. 2013 lades EXODUS International ner, och ledaren Alan Chambers bad om förlåtelse för att man orsakat människor skada genom verksamheten. Man omprövade sin tidigare hållning att omvändelse till Kristus innebär att man kan bli av med sin sexuella attraktion till det egna könet. Chambers sade i ett tal vid organisationens kongress att det i 99% av fallen inte är sant. Han har själv vittnat om hur han blivit hjälpt genom Exodus och är gift med en kvinna, men tillstår att han fortfarande upplever homosexuella känslor, och det faktum att han och många andra i den amerikanska frikyrkomiljö han verkat i inte har erkänt det har berott på fruktan. Det har funnits ett tabu inom kyrkorna att ifrågasätta och den kulturkamp mellan kyrkan och den moderna världen som pågått har blivit destruktiv och har medfört att många homosexuella blivit sårade och skadade. Vår uppgift är inte att styra människors beteende, utan att förkunna den nåd, barmhärtighet och den inbjudan för alla till gemenskap med Gud som evangeliet innebär, sade Chambers.

Människor, heterosexuella som homosexuella, kommer till Kristus och söker upprättelse och frid i sina oordnade liv. Men det är inte homosexualiteten som sådan det handlar om (”the gay stuff”), utan livet (”the life stuff”). Och i helande- och upprättelseprocessen accepterar Gud oss som de personer vi är med våra känslor, och det bör vi göra själva också, utan fruktan.

The Body´s Grace (Rowan Williams 1989)
Denna uppsats på 11 sidor av tidigare ärkebiskopen av Canterbury har jag tidigare blivit tipsad om . Nu refererar också Joel Halldorf till den, jag har läst den noga och håller med om att den är mycket bra. Något av det bästa som skrivits och bör ingå i standardreferenserna för dem som vill fördjupa sig i ämnet.

Williams såväl som Johannes Paulus II och Benedict XVI utgår från verkligheten, den realitet som dogmer och moralregler måste förhålla sig till. Om vi inte utgår från verkligheten blir ju inte moralreglerna heller relevanta utan lever i ett ideologiskt vacuum. Det Williams kallar ”the Bodys Grace” har mycket med JPII´s kroppens teologi att göra. ”Det är en illusion att tro att vi kan bygga upp en sann livets kultur om vi inte… accepterar och uppfattar sexualiteten och kärleken och livet i enlighet med deras sanna mening och deras nära samband med varandra”, skriver Johannes Paulus II. (Evangelium vitae från 1995 n. 97). Ett sådant synsätt är främmande för den sekulariserade kulturen, och utvecklingen under 1900-talet har präglats av att göra sig kvitt hela den kristna sexualetiken.

Kristna under tidigare generationer har haft en repressiv syn på sexualiteten. Kyrkan behöver ett nytt sätt att tala om sexualiteten, ett nytt språk som kan hjälpa människor att få upp ögonen för den i grunden positiva och livsbejakande människosyn som ligger till grund för sexualetiken. Vi behöver en teologi som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Såväl Johannes Paulus II som Rowan Williams och Benedict XVI bidrar till detta.