Klyftan i Svenska kyrkan mellan en vänsterliberal politisk elit och fotfolket som vill se kyrkan mer som en gudstjänstfirande missionerande gemenskap med Jesus Kristus i centrum än som en organisation för politisk aktivism har kommit i dagen än mera i samband med Kyrkomötets beslut att utreda om Israel tillämpar apartheid. Det har lett till att relationerna till den judiska gemenskapen i Sverige nu är bottenfrusna.

Nu reagerar även biskoparna, som annars brukar hålla en lågmäld profil. Flera av biskoparna kritiserar beslutet och försöker skademinimera. Även ärkebiskop Jackelén är kritisk, om än på sitt som vanligt hovsamma sätt. De som sedan länge inifrån följt utvecklingen i Svenska kyrkan och urskilt antisemitiska tendenser under många år menar att det är nytt att ärkebiskopen nu ställer sig kritisk, då hon inte tidigare visat några tecken att gå emot dessa tendenser.

Läs mera: [Annika Borg: Två decennier av Israelhat inom Svenska kyrkan]

Även dagspressen har uppmärksammat det hela, och Maria Ludvigsson skrev en ledare i SvD där hon kritiserade beslutet. Wanja Lundby Wedin, 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen och Daniel Tisell, 2:e vice ordförande i kyrkostyrelsen svarar nu på kritiken i ett tungrodd politisk text som för associationerna till Ryssland eller Nordkorea snarare än till ett levande offentligt samtal. Med många ord lyckas de som proffsiga politiker att säga nästan ingenting, undvika att svara på de väsentliga frågorna och samtidigt få kritikerna att framstå som mindre vetande och att de missförstått allting. ”[Ludvigssons text] innehåller några felaktigheter som vi, i egenskap av ledamöter i kyrkostyrelsen, vill rätta till.” Felaktigheterna bestod av randanmärkningar angående exakt hur många i de olika partigrupperna som röstat för resp. emot samt att man förtydligar att beslutet inte handlar om att Svenska kyrkan skall utreda om Israel är en apartheidstat eller inte, utan att man ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan i internationella organisationer.

De väsentliga frågorna, om den antisemitiska anstrykningen i att associera Israel med apartheid, överfokuseringen på kritik av Israel utan och att samtidigt lägga samma perspektiv på de diktaturer som omger Israel, samt det olämpliga i att Svenska kyrkan som trosgemenskap gör utrikespolitiska polariserande markeringar i frågor där det dessutom råder stor intern oenighet, förbigås helt.
Att man inte förstår att det kan uppfattas som antisemitism att nämna Israel, Mellanösterns enda demokrati i samband med begreppet apartheid gör att man istället, som många redan påpekat borde utreda om det finns stråk av antisemitism i Svenska kyrkopolitikers osunda fixering på Israel.

[Läs kyrkostyrelseledamöternas inlägg här samt Maria Ludvigssons svar direkt]

En partikulär politisk falang använder organisationen Svenska kyrkan som sin plattform, vilket skadar henne. De flesta lever i tålamod med att denna otidsenliga ordning består och vet att Svenska kyrkan är så mycket mer än denna politiska tvångströja som lagts på den. Det finns många lokala gemenskaper där ett andligt, liturgiskt och socialkaritativt liv består i vardagen alldeles oberoende av vad politikerna däruppe har för sig. Men kanske den spricka som nu så tydligt kommit i dagen en gång för alla gör att man förstår att det är nödvändigt att ändra på detta system.

Tillägg 2021-12-01:
I KT försvarar Anna Karin Hammar och Daniel Tisell Kyrkomötets beslut genom att ifrågasätta biskoparnas legitimitet i att lägga sig i denna fråga eftersom det inte definierats som en lärofråga:
”Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga, så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet?”

Här blir det övertydligt att en falang anser det legitimt att använda organisationen Svenska kyrkan som en plattform för sin politiska agenda. Detta om något är väl en ordningsfråga som har bäring på tro och lära. Det handlar om kyrkans väsen, vad hon är och hennes uppdrag i världen.

Tillägg 2021-12-01 14:10:
Ser i twitterflödet att ärkebiskop Antje Jackelén nu kommenterar kritiken om Svenska kyrkans lednings påstådda mångåriga antisemitiska tendenser genom Israel-fientlighet och stöd åt organisationer som står under influens av judefientliga muslimska organisationer. Detta i ett svar till Johan Sundeen som forskat i ämnet, där hon säger att han ägnar sig åt ”osanningsspridande”. Jag tänker att det är bra att denna diskussion kommer upp till ytan, eftersom både Sundeen och Annika Borg tidigare verkar ha deplattformerats genom osynliggörande eller misstänkliggörande av deras motiv.

______________________________________


Ytterligare fördjupning:

Under 60-talet skedde en stor omsvängning i synen på Israel, både bland politiker och inom Svenska kyrkan. Stödet som tidigare uttryckts byttes mot hård kritik. Varför blev det så? Johan Sundeen, docent i idé och lärdomshistoria, har skrivit Clapham-rapporten [När teologi blev 68-ideologi]. I detta Hotspot-program intervjuas Sundeen om rapporten.

Ta också del av detta Hotspot-avsnitt där Johan Sundeen samtalar om sin bok [68-kyrkan]: