I en ledare i SvD idag gör Lena Andersson en klockren analys av vad som är fel med den politiska kulturen i Sverige idag. Hon analyserar vad Sverigedemokraterna gör rätt, och varför det fungerar så dåligt att isolera dem. Samtidigt analyserar hon varför SD´s samhällssyn ändå är fel och på sikt farlig och leder till repression och diktatur.

Vad SD gör rätt, skriver Lena Andersson är att de utgår från sunt förnuft och människors vardag, därför framstår de i allmänhetens ögon som genomtänkta och rejäla. De håller fast vid naturligt mänskligt tänkande och inlemmar sig inte i en konstlad intern logik som delas lika av etablerade vänsterliberala politiker och journalister.

Mot detta har ett etablissemang av politisker och journalister i symbios som konformistiskt talar i utnötta abstraktioner ingenting att sätta emot. Jag citerar från Anderssons träffsäkra beskrivning:

”Alla svaga gruppers analyser [accepteras] som berättigade och bortom ifrågasättande; de ytterst diskutabla idéerna om rasifiering, vithetsnormer och mikroaggressioner anammas utan diskussion; uppfattningen att kvinna är en biologisk kategori godtas som ”transfobi”; ett statsråd som har vidrört en kropp måste kräla i stoftet och ”välkomna att ärendet prövas rättsligt” för att få behålla uppdraget. Varken journalister eller politiker tillåter sig att undra över rimligheten däri, då det skulle kräva förlitan på ett självständigt omdöme. Allt som återstår sedan det har avskaffats är fraserna och flockmentaliteten… Man kunde lika gärna sätta dit en robot med ett mantra: vända på varje sten, människovärdet, mäns våld mot kvinnor, breda mitten, gängen ska knäckas, integrationen, klimatnödläget. Politikerna resonerar så gott som aldrig om hur de kommit fram till sina svar, diskuterar inte innebörden i sina begrepp.”

Nog är det väl många med mig som känner igen beskrivningen? Vi kan manuset på förhand, suckar över resonemang utan märg och intellektuell halt.

Problemet med SD är att partiföreträdarnas vardagsrationalism inte automatiskt leder till förnuftiga analyser i det övergripande. En god samhällsordning förutsätter vardagsförnuft men kan inte härledas ur det.

Skall vi få en bättre politisk kultur här i landet räcker det inte med att ta avstånd från SD. Vi behöver en fördjupat intellektuellt samtal om politisk filosofi som förmår att tränga bakom flosklerna och statsmannamässiga politiker som förmår att pedagogiskt förklara den för vanligt folk.

Varken SD eller deras motståndare på den vänsterliberala sidan är särskilt benägna att diskutera politisk filosofi med varandra. Så länge SD stannar vid vardagsförnuftet men förblir diffust angående sin politiska filosofi framstår partiet som populistiskt, och man får göra antaganden om deras bakomliggande samhällssyn. De formulerar den sällan själva, utan motståndarna formulerar den åt dem, och jag har inte hört dem vederlägga den. Lena Andersson igen:

”Om Sverigedemokraternas mål är ett land av medborgare som ‘lever svenskt’ (och sunt och normalt), enligt deras kriterier, har de att förklara på vilka grunder de överhuvudtaget skulle tillåta avvikelser. Denna grumlighet rörande individen är en av de frågor som skrämmer med rörelsen. Det är direkt oklart vid vilken punkt kollektivet, eller staten, i deras samhälle skulle behöva stå tillbaka, och varför.”

En sådan samhällssyn leder med nödvändighet till repression och tilltagande diktatur.

Men problemet är inte att SD finns och att de tar plats i det parlamentariska underlaget. Vi har den opposition vi förtjänar i Sverige, och vi kan inte slå oss till ro med att skylla problemen på ”de andra” som vi utser till syndabockar. Det behövs också kritik av en liberalism som drivit egoism, värdenihilism och krämarmentalitet till sin yttersta spets samtidigt som man grandiost framhäver sig själv som enda försvarare av demokrati och det man diffust kallar för ”värdegrund” som nu alla institutioner och företag flott skall hålla sig med samtidigt som man fortsätter med business as usual.

Nedärvda värden som vi tar för givna försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han talade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Här vill jag lyfta fram Joel Halldorf och den insats han gjort i den offentliga debatten under de sista åren. Han har förtjänstfullt påpekat bristerna i en liberalism som förlorar sig i egoism och marknadskrafternas spel och sågar av den gren man sitter på genom att förlora kontakten med det sociala och kulturella arv som varit grunden för en god samhällsutveckling

Jag vill också lyfta fram kristdemokratin i Europa som var med och grundade en värdegrund som var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Alf Svensson var en politiker som förmådde förvalta detta arv och göra det begripligt under den tid han var partiledare. Se gärna TV-dokumentären i 2 avsnitt som sänds i SvT i dagarna. På hans tid var det i sin ordning att tala om det juiskt-kristna kulturarvet som byggt upp Europa son något naturligt. Det är beklagligt att det idag anses kontroversiellt att tala i sådana termer, för det är inte mindre sant idag än det var då.