Man kan inte summera det på annat sätt än att påvens resa till Storbritannien 16-19 september blev en stor framgång. Inför resan spekulerades om britternas skepsis mot religionen och särskilt mot påven, det talades om motdemonstrationer. Katolikerna hade förberett besöket väl, både organisatoriskt och i bön. Både i England och härhemma i Sverige bad vi för att att den helige Ande skulle använda besöket till Guds ära, att påven skulle inspireras att tala till hela den engelska nationen på ett sätt som blir hört och att det negativa skulle besegras genom kärleken så att Kristus blir upphöjd och ärad. Dessa böner blev i hög grad uppfyllda. BBC och även andra media hade en bra bevakning av besöket, och då brittnerna fick lära känna påven och hans milda vänliga framtoning på nära håll, så tonades den skeptiska inställningen till honom ned. Alla större evenmang sändes live av BBC, den stora vigilian i Hyde Park med 80.000 katoliker närvarande, många ungdomar som gav påven sin acklamation då han vände sig till dem, och hela församlingen i andäktig tyst tillbedjan inför sakramentet gjorde ett stort intryck på BBC-journalisterna. Just detta att se ungdomar vända sitt hjärta till något annat än celebra rockstjärnor, till påven med hans enkla kärva budskap om att fördjupa sin kristna tro och tjäna medmänniskorna och samhället genom ett liv i överlåtelse var något som man inte är van vid exponeras offentligt på det tydliga sätt som gjordes den kvällen.

Det förekom också en protestmarsch på lördagseftermiddagen, det hör till ett fritt demokratiskt samhälle, detta diskuterades friskt och öppet utan slagsida åt något håll på BBC´s TV-program. Dawkins som talesman för de militanta ateisterna gjorde en slät figur. Han kallade under protestmarschen påven för folkets fiende och liknades i sin överspända antikatolska retorik vid pastor Ian Paisley.

I det stora hela var protesterna fredliga och tog upp bl.a. kyrkans hantering av sex-övergreppsskandalerna. I mässan med närvaro av många av Storbritanniens katolska biskopar i Westminster Cathedral uttryckte sig påven väldigt tydligt och bad om förlåtelse för övergreppen som han kallade för grova brott och som han kände stor skam över, han träffade också 5 personer som blivit offer för prästers övergrepp. Han erkände också att kyrkans präster och ledning tidigare inte varit tillräckligt vaksamma och varit senfärdiga med att vidta nödvändiga åtgärder. Utomstående bedömare menade att detta är det mest långtgående uttalande påven gjort, och att det var ett erkännande av att kyrkan faktiskt brustit i sin handläggning. Han talade inte bara om ”synd” hos enskilda präster, han betecknade övergreppen som ”brott”. En företrädare för offren som intervjuades av BBC menade att det var visserligen bra att detta skedde, men att kyrkan borde göra mer för att ge offren och deras familjer upprättelse. Det finns så många traumatiserade människor, och behoven av läkedom och traumabehandling är enorma, och här önskar man se mera praktisk handling från kyrkans sida. Detta att några av offren träffar kyrkans högste ledare kan ha en positiv symbolisk betydelse, men det påpekades att det också finns en risk med detta. Att några för allmänheten anonyma offer träffar företrädare för kyrkan i ett diskret avskilt sammanhang likna sjäva traumasituationen och kan påminna många av offren om detta. Man behöver också ställa möjligheter till förfogande för terapeutiskt och mänskligt stöd utanför det interna kyrkliga sammanhanget.

Påven kom som en lärare och förkunnare, och parallellt trots sin milda vänliga framtoning värjde han inte för att framföra ett starkt budskap. I mötet med Drottning Elisabeth II och 400 företrädare för samhälle och kultur i Edinburgh varnade han för aggressiva former av sekularism som riskerar att underminera för samhället viktiga traditionella religiösa värden.  Han hänvisade till kristna personer i den brittiska historien som Florence Nightingale självuppoffrande arbete, William Wilberforce’s och David Livingstone’s arbete med att stoppa slaveriet, Johan Henry Newman m.fl, och då han beskrev ”ateistisk extremism” hänvisade han till nazismen, och anknöt till den aktuella minnesdagen, 70 år efter de massiva tyska bombningarna över Storbritannien.

I sitt tal i Westminster Hall i London till företrädare för regering och olika sektorer i samhället fortsatte påven på detta tema, och betonade att människor med religiös övertygelse på många sätt kan bidra positivt i samhället att forma grundläggande etiska värden. Han varnade för ansatserna att marginalisera religionen och göra den till en enbart privat angelägenhet, och pekade på ett exempel som många kan ta till sig:  vissa gruppers försök att fördöma offentliga former för julfirandet. Det var tydligt att påvens ord var riktade mot kritiker som Richard Dawkins som anser religion vara en destruktiv kraft i samhället. 

Han hade också ett möte med ledare för andra religioner och tog där upp existentiella frågor, som fysikern Stephan Hawkin´s idé att universum skapat sig själv ur ingenting.

I sin förkunnelse till katolikerna återkom påven till samma tema genom att uppmuntra och uppfordra katolikerna att inte gömma undan sin tro, utan stå för den öppet i samhällslivet. Religion är i själva verket en garanti för verklig frihet och respekt för grundläggande mänskliga värden.  I den stora vigilian med 80.000 personer i Hyde Park uttryckte han detta mycket tydligt: 

 ”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”, sade han.

I ett möte 17 september med 4000 unga katolska studenter beskrev han tron på Gud som en ”vänskap” som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. ”Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredställa våra hjärtans djupaste behov”, sade han.

Ekumeniken och relationen till Anglikanska kyrkan var också en viktig del i påvens besök. Det var en historisk händelse att påven talade och blev mottagen med acklamation i Westminster Hall, den plats där Thomas More en gång fick stå till svars för hans lojalitet med Katolska kyrkan vilket kostade honom huvudet. Påven hade desförinnan träffat anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams i Lambeth Palace, och på kvällen firade man tillsammans en ekumenisk vesper i Westminster Abbey, Rowan Williams var också tillsammans med företrädare för ortodoxa kyrkor närvarande i den katolska mässan i Westminster Cathedral på lördagen. Borta är alla frostiga relationer, nu ser man framåt.

Saligförklaringen av kardinal John Henry Newman vid en utomhusmässa i Birmingham 19 september med 60.000 närvarande  var besökets höjdpunkt. Se mera angående detta på Signumbloggen.

I god demokratisk anda diskuterades påvens argument om religion och Gud i media under besöket, men klart är att han gjorde ett helt annat intryck på britterna än vad de militanta kritikerna med Dawkins i spetsen hade hoppats på. Han framstod inte alls som en koservativ fanatiker, utan som en mild och vänlig person som med förnuft och sans talar om för samhället viktiga värden och det allmänna goda. I New York Times analyseras i en krönika bakgrunden till det positiva mottagandet av påven. I svenska media lyste rapporteringen från påvebesöket med sin frånvaro, bortsett från protestmarschen, givetvis.

På diplomatisk nivå synes också besöket ha lett till fördjupade relationer mellan Storbritannien och Vatikanen, samarbete när det gällde bistånd och miljöfrågor diskuterades, där Katolska kyrkan är en resurs genom sitt världsvida nätverk av kontakter. Politikerna gjorde sitt bästa för att tvätta bort bilden av britterna som ett påvefientligt folk. Både Tony Blair nuvarande premiärministern David Cameron har gått emot den religionsfientliga trenden. Premiärminister Cameron sade vid avskedscermonin på Birminghams flygplats att påvens ord hade ”utmanat hela landet att vakna upp och tänka efter” och att hans ord angick inte bara katolikerna, utan hela nationen:

“You have spoke to a nation of six million Catholics, but you have been heard by a nation of more than 60 million citizens and by many millions all around the world,” he said. “You have really challenged the whole country to sit up and think, and that can only be a good thing.”

Påvens slutord innan han reste här.

Sammanfattningsvis var det en resa av högsta betydelse både för Kyrkan och kristenheten i Storbritannien, men också för hela samhället, för den del även kristenheten och samhället i hela Europa. Förhoppningsvis främjar påvens resa en fortsatt möjlighet för kyrkan inom ramen för den sekulära pluralistiska staten att på olika sätt bidra positivt att bygga ett gott samhälle där varje person respekteras.

Påvens besök är en inspiration för alla oss katoliker, ja alla kristna i hela Europa. Det han sade till katolikerna i England gäller oss alla och höjde temperaturen betydligt i att medvetandegöra något som jag tror vi alla länge anat, men alltför ofta bara klär i vackra ord men inte i handling: Vi behöver vakna upp. Vi behöver gå ut ur våra privata privata sammanhang och församlingar där vi försöker upprätthålla någon slags skyddad verksamhet isolerad från samhället, komma ut i ljuset, upptäcka och förkroppsliga Kyrkans universalitet, inte privatisera religionen utan verkligen vara salt och ljus i världen. Trons kris i vårt samhälle är akut, och business att usual fungerar inte längre. Skall vi kunna förmedla positiva kristna världen till det framtida samhället måste vi vakna och engagera oss i ett utåtriktat vittnesbörd som hörs och syns i samhället.

VIDEOÅTERBLICKAR OCH MERA MATERIAL FRÅN PÅVENS BESÖK I ENGLAND

DN DN  SvT Rapport  SvD GP Humanistbloggen Dagen