Kardinal Michael Czerny och Fr Christian Barone, en ung präst och teolog, gav i september 2021 ut en bok på italienska om påve Franciskus’ Fratelli tutti, katolsk sociallära och återanknytningen till Andra Vatikankonciliet. 2022 kommer boken att publiceras på engelska med titeln ”Siblings All, Sign of the Times: The Social Teaching of Pope Francis”. Förordet av påve Franciskus själv är översatt från den italienska upplagan och har presenterats som en essä-text i La Croix international.

Kardinal Czerny utsågs nyligen som interimistisk prefekt för Dikasteriet för främjande av integrerad mänsklig utveckling efter kardinal Turksons avgång. Jag återger här några av påvens tankar i förordet och därefter några egna reflektioner.

Evangeliets hjärta är förkunnelsen av Guds rike som tar sitt ursprung i personen Jesus själv. Emmanuel, Gud med oss. Det är inte bara andligt och personligt, utan högst konkret närvarande i den mänskliga gemenskapen, inte bara ett löfte om en eskatologisk framtid. Men det kan heller inte likställas med jordiska system, politiska eller andra.

Det är ett rike som har tagit sin början här och nu, men är ännu inte fullkomnat på grund av att det existerar parallellt med synden och det onda som finns inneboende i världen. På så sätt är det en paradox: Redan här men ännu inte fullbordat (jfr Henri de Lubac).

På olika sätt, ofta anonymt och i tysthet, även mitt i vår historia av misslyckanden och brustenhet, förverklighas Guds rike i våra hjärtan och i det som sker runtomkring oss (jfr Jesus liknelser om senapskornet eller jästen som genomsyrar hela degen, Matt 13).

Som kristna är vi kallade att samverka med Jesus för att få Guds rike att växa på jorden och öppna dörrarna för frälsning och befrielse. Vi är kallade att plantera hopp, utmana egoismens dödliga logik med evangeliets anda av syskonskap, viga oss själva åt ömhet och solidaritet till förmån för våra medmänniskor, särskilt de fattigaste.

Denna sociala dimension i vår kristna tro kan vi aldrig upphäva eller definiera bort. Förkunnelsen av den kristna tron (kerygmat) har i sig själv en social dimension. Tron introducerar oss i att bygga ett samhälle grundat på saligprisningarnas logik, syskonskap och solidaritet:

”The God Who Is Love, who in Jesus invites us to live out the commandment of sibling love, heals with that same love both our personal and social relationships, calling us to be peacemakers and builders of sisterhood and brotherhood among ourselves:
…
In this sense, caring for our Mother Earth and building a society of solidarity as fratelli tutti or siblings all are not only not foreign to our faith; they are a concrete realization of it.”

Påve Franciskus skriver att han är tacksam för att Kardinal Czerny och Fr Barone anknyter till detta tema och att de också tydliggör sambandet mellan kyrkans sociallära som den läggs ut idag och Andra Vatikankonciliets lära. Påven skriver att han utifrån sin position som ung jesuitstudent i Latinamerika entusiastiskt tog emot Andra Vatikankonciliets teologiska, ecklesiologiska och andliga ingivelser, det var helt i linje med det ecklesiologiska ekosystem som rådde i Latinamerika och där det därför lätt inkulturerades, utan att man hade behov av att detaljstudera och citera dokumenten.

Idag är situationen helt annorlunda. Det är på ett helt annat sätt nödvändigt att explicit tydliggöra konciliets koncept, dess teologiska och pastorala horisont, dess teman och metoder.

Kyrkan verkar i världen, och vi gör resan genom tiden tillsammans med hela mänskligheten, som bröder och systrar. Den aktuella boken lyfter förtjänstfullt fram konciliets vision av en öppen kyrka i dialog med världen. I konciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes försökte kyrkan formulera de sociala utmaningar den stod inför i relation till den moderna världen. När vi idag följer denna väg inser vi inte bara behovet att stå i dialog med den moderna världen, men mest av allt att ställa oss i tjänst för mänskligheten, i det vi tar vård om skapelsen såväl som att vi arbetar för att förverkliga ett nytt universellt syskonskap där mänskliga relationer helas från egoism och våld och istället grundas på ömsesidig kärlek, välkomnande och solidaritet.

Boken erbjuder också enligt påve Franciskus förord en reflektion över den historiskt-pastorala-teologiska metodik som kännetecknat den postkonciliära tiden där mänsklighetens historia är platsen där Gud uppenbarar sig. Teologin utvecklar sin orientering genom reflektion, och kyrkans pastorala tjänst inkarnerar teologin i kyrklig och social praxis.

”This is why papal teachings always need to be attentive to history, and why they require the contributions of theology.”

Slutligen skriver påven att han tycker att samarbetet mellan en kardinal och en ung teolog som boken är ett resultat av i sig är ett exempel på hur studium, reflektion och kyrklig erfarenhet kan förenas. Det pekar på en ny metod: En officiell röst och en ung röst i samarbete.

”That’s how we should always journey: the magisterium, theology, pastoral praxis, official leadership. Always together.Our bonds will be more credible if in the Church we too begin to feel like we are siblings all, fratelli tutti, and to live our respective ministries as a service to the Gospel, the building up of the Reign of God, and the care of our common home.”

Mina reflektioner:
Bokens tema och påvens tankar om boken ansluter väl till den övergripande process kyrkan inlett med den synodala vägen. Det handlar om att befinna sig i ett historiskt skede och besinna det, tyda tidens tecken, lyssna till alla och inbegripa alla i dialogen.

Det anknyter också till ett ännu mer allmänt och grundläggande kristet tema: Att vara i världen men inte av världen. Vi kristna har en kallelse att låta Guds rike växa redan här i världen, låta Guds kärlek få praktiska konsekvenser genom främjande av människovärde, social rättvisa och hjälp särskilt åt de allra fattigaste. Som påven säger, den sociala dimensionen i vår kristna tro går aldrig att definiera bort. Samtidigt är inte målet ett Utopia på jorden. Tvärtom innehåller den kristna eskatologin att denna världen i tidernas fullbordan går under, och det nya Jerusalem reser sig ur spillrorna, vilket är målet för vår yttersta frälsning. Kristendomen räknar med synden och att människan är fallen, Därför är alla jordiska utopier dömda att misslyckas.

Vi kristna har ofta svårt att leva i och förstå denna paradox. Å ena sidan har vi benägenhet att dra oss undan (den onda) världen och leva i isolerade enklaver. Det finns såväl protestantiska och frikyrkliga som katolska och ortodoxa exempel på detta. Problemet är att världen innanför dessa enklaver sällan är så renläriga i tron och fria från synd som intentionen var. Tvärtom kan det ta en ända med förskräckelse. Det finns exempel på då sådana enklaver avslöjas som djupt sekteristiska och förtryckande och ger fritt spelrum åt narcissistiska ledare så att de mest ondskefulla processer kan fortgå. Och inom Katolska kyrkan har de senaste årens utredningsrapporter i land efter land blottlagt vilka omänskliga övergrepp på barn och unga hur barn som dolts bakom kyrkans murar.

Å andra sidan kan vi vara så fokuserade på kristendomens sociala sida, att vi bara fokuserar på mänsklig moral (som lätt urartar till moralism) och glömmer vår egen kluvenhet inför synden och behovet av frälsning. Kristendomen blir då till en helt inomvärldslig affär och den politiska aktivismen blir viktigare än hjärtats tro. Hyckleri och dubbelmoral avslöjas ofta lätt i sådana system. Hos oss i Sverige är kanske Svenska kyrkans politiserade ledningsstruktur och de politiska partiernas lust att ha makt över henne det mest tydliga exemplet. Nyss såg vi hur främst partigrupperna S och C drev igenom ett beslut att utreda Israel med avseende på apartheid och såg det som självklart att det inte var något som biskoparna hade rätt att lägga sig i [läs denna utmärkta artikel i Judisk krönika av Jesper Svartvik om Svenska kyrkans apartheid-gate]. Liknande tendenser kan vi också se mer eller mindre uttalat hos socialliberala grupper inom Katolska kyrkan, där det ibland uttrycks ett själsfrändskap med Svenska kyrkans politiserade ledning.

Kommentar till de två tidigare styckena: Jag pekar inte ut några, var och en får bedöma och känna igen sig i det som är hens erfarenhet.

Katolsk sociallära uttryckt i Andra Vatikankonciliets dokument betonar starkt att det handlar om att leva i denna paradox utan att hamna i något av de två extrem-dikena. Det är denna praktiskt utformade pastoral som påve Franciskus ständigt återkommer till och som han också vill göra till ledstjärna för den synodala vägen. Det handlar inte om att göra om kyrkan till ett inomvärldsligt socialliberalt projekt där tron urvattnas som många uttryckt farhågor om särskilt i samband med den tyska synodala vägen. Det handlar heller inte om att fortsätta med business as usual i en klerikal kyrkostruktur som prioriterar lära framför liv, maktstrukturer framför människor.

[Läs också: Katolska kyrkans sociallära – en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism]

Just idag ser jag till min glädje en artikel i Världen idag om Birger Norman författad av Gunnar Hyltén-Cavallius. Birger Norman, författare, kristen och socialist. Jag tror att han liksom Olof Palme väl förstod att uppskatta katolsk sociallära och samtidigt veta rågången mellan tro och politik. Artikeln är en reflektion över pjäsen Lerduvan från 1976.

Huvudperson i pjäsen är prästen Nina Ersdotter som också är politiskt aktiv i arbetarkommunen. Dess starke man är Albert Viklund, ombudsman i Byggnads och ordförande i kommunnämnden. Det drar ihop sig till kyrkoherdeval och Nina Ersdotter med sina försänkningar i partiet borde kunna ha goda chanser.

Men tveksamheten bland både partivänner och kyrkobesökare tilltar då Ersdotter inte beter sig enligt förväntningarna. Jag citerar några rader ur artikel-texten som tydligt illustrerar vad jag vill säga:

”Kamraterna i partiet hade uppskattat henne. ‘Vi behöver en präst här som tar ställning. För social rättvisa. För reformer. För demokrati.’ Men Nina hade fördjupats, blivit ‘radikal’ i sin tro. På arbetarkommunens årsmöte får hon rikta några ord till de församlade. Det rör både vid det stundande kyrkoherdevalet och hennes hållning till innersidan av hennes kristna tro och liv:

‘Mitt arbete – ja, det är det jag måste säga! – jag vore ledsen om ni skulle välja mig av enbart politiska skäl … En kristen människa hör hemma i politiken. Nåt annat har jag aldrig menat. Därför är jag medlem i den här Arbetarkommunen. En kristen människa ska blanda sig i politiken! Men på samma gång aldrig förblanda kristendom och politik!’

Tystnad och hostningar hörs från salen. Hon bekänner sig till den kristna socialismen, men inte till Broderskapsrörelsen. Hon yttrar: ‘Men en kristen socialist vet något som politiken aldrig kan veta: Vi lever av nåd! Vi är syndare, och behöver syndernas förlåtelse – Det är budskapet som är mitt arbete, framför allt annat arbete!‘

Hon har talat ut och kände väl en befrielse efteråt, fast kyrkoherdevalet nu blir något högst osäkert. Senare på Artur Viklunds expedition kommer hans reaktion upp till ytan: ‘Jag begrep ingenting. Inte ett j***a barr. Nåd. Gud. Sånt har jag inte hört sen jag stod i gången [konfirmationen]. Håller du på att bli gudlig, Nina?’ Och han drämmer till med att det är på politiska meriter hon blir kyrkoherde.”

Norman begrep vad det innebar att leva i trons paradox och låta tron inspirera till socialt engagemang utan att förfalla till utopism och moralism. Det begrep också de katoliker och kristdemokrater som lade grunden till Europagemenskapen, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer. Tron ger ingen tvingande anvisning om vilken politisk färg vi skall välja, men den inspirerar oss alltid till ett ansvarsfullt politiskt handlande i världen.