Militant nationalism karakteriseras ofta av historierevisionism, förhärligande av den egna nationen och folket samt svartmålning av andra folkgrupper som utmålas som förövare som man med rätta intar en fientlig hållning till. Detta leder till nya konflikter i nutid och i värsta fall pogromer och folkmord som vi sett flera exempel på i historisk närtid.

En mer konstruktiv hållning som leder till att skapa fred är att inta en mindre svart-vit hållning och inse att ibland har också den egna nationen eller gruppen begått svåra övergrepp och inte vara rädd för att sätta ord på detta, bekänna och be om ursäkt. Inte minst urbefolkningar har utsatts för övergrepp av kolonisatörer. Nyss hörde vi om Kanadas urbefolkning där också Katolska kyrkan varit involverad i tvångsförflyttat barn från deras föräldrar till internatskolor där de berövats sin kultur och tvångskristnades.

Sverige är inte heller oskyldigt i detta sammanhang, och det är förtjänstfullt att Svenska kyrkan nu uppmärksammar vad som skett med samerna. I en gudstjänst i Uppsala domkyrka i onsdags bad om ursäkt för övergrepp som också kyrkan var involverad i på den tiden man var statskyrka. Man försökte man tvångskonvertera samerna till svenska/kristna seder och bruk, och beröva dem deras kultur. Kyrkan hade en drivande roll i inrättandet och driften av nomadskolor och arbetsstugor. Man tvingade på dem svensk namngivning i kyrkoböckerna, de berövades språk, kultur, mark och historia. Kulturminister Amanda Lind närvarade i gudstjänsten, och kyrkans initiativ leder nu till att Svenska staten tar initiativ till en sanningskommission om hur man behandlat det samiska folket.

”Det går inte att vara människa utan att bli skyldig”, skriver ärkebiskop Jackelen i DN. ”Det går inte att bli fullt mänsklig utan att lära sig att bekänna synd och skuld, be om förlåtelse, ta emot förlåtelse och arbeta för försonade relationer. Det kan vara krävande nog att förhålla sig mänskligt och ansvarsfullt till egen skuld, till att förlåta och förlåtas och till försoning. Hur gör vi då när vi blir skyldiga som grupp? När de onda handlingarna begicks för länge sedan, men vi representerar aktören i vars namn orätten skedde?”

Även om vi nu levande som individer inte kan ta på oss ansvaret för vad tidigare generationer förbrutit, så är det ibland moraliskt nödvändigt att identifiera och nämna vid namn oförrätter som begåtts i historien som kastar ekon in i olika folkgruppers livbsbetingelser i vår tid.

I Katolska kyrkan tog påven Johannes Paulus II upp detta tema 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Den katolske teologen och prästen Peter Hocken har beskrivit hur denna praxis kom att växa fram. I en artikel i Signum [Att göra bot för historiens synder] reflekterar han över hur en kristna initiativ inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna uppkommit och utvecklats under sista årtiondena av 1900-talet. Påven Johannes Paulus II insåg nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen kring detta och gav i uppdrag åt den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument [Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past], publicerades inför firadet av botliturgin i Peterskyrkan jubielåret 2000.

I mars år 2000 besökte påven också Jerusalem och bad om ursäkt för kyrkans övergrepp mot det judiska folket genom ärhundradena.

I att lyfta fram behovet av försoning och att besinna den egna skulden utövar kyrkan sitt profetiska ämbete för mänskligheten. Det initierar en process av läkedom och befrielse från såväl militant nationalism och rasism som identitetspolitik och förhärligandet av oss själva som stående på höjden av rättänkande och moralisk oförvitlighet.

Läs också mitt tidigare inlägg [Är vi medansvariga eller finns det onda utanför oss själva? Politisk och kyrkopolitisk teodicé].