Filipe Costa har gått ur tiden den 29 juli. Han var min chef i Psykiatrin Södra i Stockholm, och jag minns med värme och saknad de många år av samarbete vi fick uppleva.

Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv som psykiater arbetat i Stockholms Läns Landsting (numera Region Stockholm) och erfarit de metamorfoser den psykiatriska vården genomgått, från institutionaliserad mentalsjukhusvård till satsning på sektorisering, öppenvård och dynamisk psykiatri och socialpsykiatri och tillbaka till avsektorisering, medikalisering och subspecialisering efter diagnoser.

Jag fick min utbildning i Nacka-projektet med Johan Cullberg som chef, därefter arbetade jag som överläkare inom Farsta-Vantör psykiatriska sektor under Jerker Hanson.

När av-sektoriseringen tog vid och sektorerna Södermalm, Farsta-Vantör och Enskede-Skarpnäck skulle slås ihop till Psykiatrin Södra hade Filipe Costa med sitt program för socialpsykiatri politikernas öra och fick förtroendet att bli klinikchef. Enskede-Skarpnäcksektorn där Filipe var chef låg i täten med avinstitutionaliseringen och var den första att helt avveckla sina avdelningar på Långbro sjukhus, och man byggde upp en patientnära socialpsykiatrisk rehabilitering med kooperativ, träfflokaler och små slutenvårdsenheter, Skarpa och Ekbacken, i upptagningsområdet.

Nackaprojektet hade sina fördelar genom att integrera den psykodynamiska dimensionen i behandling och erbjuda samtal och psykoterapi, inte bara läkemedel. Men det passade bäst för socialt välfungerande öppenvårdspatienter, men man hade svårt att nå de mest sjuka patienterna som blev kvar i institutionsvård.

Jerker Hanson och Farsta-Vantör-sektorn hade en pragmatisk grundhållning. Man erbjöd psykoterapi, men utvecklade också det socialpsykiatriska arbetet i samarbete med stadsdelsnämnderna där särskilt Farsta var angelägen om ett nära samarbete med psykiatrin, och stod som huvudman för den öppna dagverksamheten Emma i Hökarängen där psykiatrins patienter utgjorde en stor del av besöksunderlaget.

Psykiatrireformen genomfördes 1995 och hade som syfte att psykiatrins patienter skulle integreras i samhället. Detta var vad Filipe Costa arbetat med under många år, och man kan tycka att det ytterligare skulle underlättas av en sådan reform. Men det visade sig inte vara så enkelt. Nu skulle det bli boskillnad mellan psykiatrin som helt skulle ägna sig åt det medicinska, medan kommunen skulle ta hand om det socialpsykiatriska. Att två huvudmän skall samarbeta om samma patientgrupp är inte så okomplicerat. Det går bra om det finns ett engagemang från båda håll som sträcker sig längre än att spara in pengar, men många gånger riskerar patienten att bli Svarte Petter som ingen vill ta hand om. Kommunens insatser är behovsprövade, och det kom att innefatta även tidigare öppna sociala verksamheter.

Samtidigt utvecklades psykiatrin i en riktning mot ökad subspecialisering och medikalisering. Filipe Costa skrev 1990 skriften Quo Vadis? där han framförde skarp kritik mot Psykiatriska föreningen som han menade stod för en inriktning som helt stod i strid med hans socialpsykiatriska program.

Filipe och jag hade förmodligen olika politiska preferenser, men i ett avseende var vi helt på samma nivå, det var nog därför jag upplevde samarbetet med honom så fruktbart och berikande. Det handlar om hans sätt att hela tiden sätta patienten i centrum, att som läkare inte gömma sig bakom sin maktposition och betrakta patienten snarare som ett behandlingsobjekt än som person. Skall man kunna hjälpa patienten måste man kunna vara beredd att möta honom också i hans hemmiljö, och inte bara bakom sin vita rock i slutna rum. Betoningen av betydelsen av relationen medförde också att han ville engagera all personal som fanns runt patienten i behandlingsarbetet. Han hade tilltro till alla medarbetare och såg till att de fick vidareutbildning och handledning.

Som psykiatrin utvecklats under senare år har alltmer kommit att fokuseras på fragmentiserad subspecialisering och som kvalitetsindikator har införts hur ofta och snabbt patienten får träffa en läkare. Faktorer som kontinuitet, hur omvårdnadsteamet och samarbetet runt patienten fungerar har kommit i bakgrunden. Under de sista åren av sin tid som klinikchef var Filipe Costa alls inte så bekväm för politikerna att ha att göra med som då han tillträdde som chef för Psykiatrin Södras, utan sågs snarare som en bromskloss för den riktning man ville omvandla psykiatrin i.

Men jag tror min beskrivning inte kan göra rättvisa åt hela den livshållning han stod för i sin psykiatriska gärning. Därför är jag glad åt denna intervju som gjordes med honom i maj, bara ett par månader innan han gick bort. Ta del av den! Det handlar inte bara om psykiatri, det handlar om en humanistisk grundhållning som är viktig för hela vår kultur. Filipe Costa är död men hans gärning lever kvar och må den bära frukt genom oss som förvaltar arvet efter honom.

Jag tror det Filipe stod för har framtiden för sig. När pendeln snart svänger igen i psykiatrin står vi inte på ruta noll, utan har mycket erfarenhet att bygga på, det är viktig att den inte blir bortglömd. Förresten, jag läste nyligen om en SBU-rapport (SBU = Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering) där man hade studerat läkarkontinuitetens betydelse för astma-patienter och patienter med allvarlig psykisk sjukdom. I båda fallen visade det sig att personlig kontinuitet hade klara positiva effekter i form av minskad risk att dö i förtid, mindre sjukhusinläggningar och minskat behov att söka akut.