I nästan 27 år ledde Johannes Paulus II Katolska kyrkan och implementerade en tolkningsmodell för det koncilium som Johannes XXIII tagit initiativ till. Då han kallades hem till Herren hade han orienterat kyrkan mot det strategiska mål som Johannes XXIII hade definierat år 1962: Reformering och uppdatering av Katolska kyrkan inför det 3:e årtusendet så att hon genom sin evangelisation i apostlarnas efterföljd kan verka för världens helande.

KAROL JOZEF WOJTYLA  valdes till påve 16 okt 1978. Han föddes i Wadowice i södra Polen 18 maj 1920 som nr 3 av 3 syskon. I unga år fick han uppleva många förluster. Modern dog då han var 9 år och en av hans bröder dog i unga år. Fadern var reservofficer i armén och dog 1941.

1938 började han studera vid Jagellonia-universitetet i Krakow. Universitetet stängdes av nazisterna 1939 och Karol fick arbeta i en fabrik för att försörja familjen och undvika att deporteras till Tyskland.

Han kände sig kallad till präst och började läsa vid ett prästseminarium i Krakow 1942. Under denna tid ägnade han sig också åt skådespeleri vid en teater i Krakow. 1946 prästvigdes han, sändes sedan till Rom och doktorerade i teologi på en avhandling om Johannes av Korset.

Han återvände till Polen 1948 och tjänstgjorde i församlingar nära och i Krakow. Han kom att ha hand om studenter som universitetskaplan i Krakow. Han är också känd som poet och han tyckte om friluftsliv och idrott. Han gjorde gärna utflykter med studenterna i bergen.

Han fortsatte studier i Krakow och blev så småningom professor i moralteologi.

4 juli 1958 utnämndes han av påve Pius XII till hjälpbiskop i Krakow. 1964 blev han av påve Paulus VI utnämnd till ärkebiskop av Krakow. 1967 utnämndes han till kardinal.

Biskop Wojtyla deltog i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) och gjorde viktiga bidrag till textutkastet för pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes.

Som biskop av Rom  hann han med att besöka 317 av de 322 församlingarna där, och han gjorde 104 apostoliska resor över hela världen. 1989 var han i Sverige. Här en video där han träffar kungafamiljen och talar svenska:

Även om Johannes Paulus II:s horisont omfattade hela världen och hela mänskligheten, så visade han Europa en speciell uppmärksamhet. Han hade i Polen upplevt först förtrycket från nazismen, sedan från kommunismen. Det är ingen överdrift att påstå att  påven bidrog starkt till att sätta i gång den historiska process som ledde till järnridåns fall.

I den apostoliska maningen Ecclesia in Europa varnar han för att Europa i en tid av sekularism håller på att förlora sitt kristna minne. Han var övertygad om att Europas kristna rötter var en av denna kontinents viktigaste tillgångar och att kyrkan har en viktig roll att spela för Europas framtid, vilket innebär en ny evangelisation.

Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och ny i sin intensitet.

Han skrev 14 encyklikor, 15 apostoliska uppmaningar och 45 apostoliska brev. Han skrev också 5 böcker: Crossing the Threshold of Hope (1994); Gift and Mystery: On the Fiftieth Anniversary of My Priestly Ordination (1996); Roman Triptych, meditations in
poetry (2003); Rise, Let Us Be on Our Way (2004), Memory and Identity ( 2005). Han är också känd för sin serie predikningar om skapelse människa, sexualitet, äktenskap och familj under onsdagsaudienserna på 1980-talet där han utvecklade kyrkans synsätt i en Kroppens teologi.

13 maj, Fatima-dagen 1981, blev påven utsatt för ett mordförsök på Petersplatsen. Som genom ett mirakel räddades han och kunde efter en tid lämna sjukhuset och förlät senare gärningsmannen.

Genom jubelåret 2000 ledde han kyrkan in i det nya milenniet och såg jubileet som ett tillfälle av Guds nåd, Guds kayros att intensifiera och förnya kyrkans evangeliserande uppdrag i världen. Han betydde mycket för ekumenik och religionsdialog liksom för Kyrkans försoning med det judiska folket. Han initierade en ny praktik att göra bot för historiens synder.  Påven tog upp detta tema första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. År 2000 i Jerusalem och bad om förlåtelse för kyrkans historiska synder och sökte försoning med judarna.

Han hade allt sedan sin tid som studentkaplan i Krakow ett hjärta för ungdomar och instiftade Världsungdomsdagen.

Lördag den 2 april 2005 somnade han in efter en längre tids sjukdom som alltmer brutit ner hans fysiska krafter. Genom att stå ut med och framhärda i sitt ämbete trots sviktande kroppslig hälsa visade han på människans värde också som åldrande och sjuk.

I sin predikan under helgonförklaringsmässan framhöll påve Franciskus påve Johannes Paulus II´s betydelse för familjen:

”In his own service to the People of God, Saint John Paul II was the pope of the family. He himself once said that he wanted to be remembered as the pope of the family. I am particularly happy to point this out as we are in the process of journeying with families towards the Synod on the family. It is surely a journey which, from his place in heaven, he guides and sustains.

May these two new saints and shepherds of God’s people intercede for the Church, so that during this two-year journey toward the Synod she may be open to the Holy Spirit in pastoral service to the family. May both of them teach us not to be scandalized by the wounds of Christ and to enter ever more deeply into the mystery of divine mercy, which always hopes and always forgives, because it always loves.”

En kritik som kommit mot helgonförklaringen är att det gick så fort. Vid en presskonferens i Vatikanen förra veckan sade den ansvarige för processen, Msgr Slawomir Oder att själva processen har följt normal tidsplan, men dess öppnande skedde på ett tidigt stadium och inte som brukligt sedan minst fem år förflutit efter personens död. Det fanns efter påven död en stark opinion för att tidigt inleda processen. ”Santo Subito” (Gör honom till helgon genast) ropade man på Petersplatsen vid hans begravning.

Kritikerna framhåller att brådskan varit särskilt problematisk med anleding av påve Johannes Paulus II´s ansvar för kyrkan under en tid då pedofiliskandalerna bland präster var många och det fanns en benägenhet att sopa dem under mattan. Det sticker i ögonen på de som blev utsatta som offer att ledaren för kyrkan under den tiden nu blir helgonförklarad. Ibland hör man även antaganden från vissa kritiker att påven kände till det hela och medvetet mörkade för att skydda kyrkans rykte. Särskilt nämner man hans samröre med ledaren för Kristi Legionärer, Marcial Maciel Degollado som påven uttryckte sin uppskattning för, men som sedan visade sig vara en notorisk barnskändare av värsta slag och en dubbelnatur som hade barn med två olika kvinnor. Det första Benedikt XVI gjorde då han blivit påve var att ta itu med detta och avsätta honom och sade att han bör ägna sig åt livslång botgöring för det han förbrutit.

Dessa saker har man givetvis också noga tittat på under helgonförklaringsprocessen. Msgr oder konstaterar att det inte finns några indikationer på att påve Johannes Paulus II var personligen involverad i detta fall.

Anklagelser om pedofili mot präster som kom upp mer och mer mot slutet av Johannes Paulus II´s pontifikat trodde nog påven var mera av karaktären elaka rykten som ville skada kyrkan. Den som förstod allvaret i det hela var troskongregationens chef, kardinal Joseph Ratzinger som hade läst in sig på alla rapporter som kommit in från världskyrkan och därför med kraft var förberedd att ta itu med detta då han blev påve.

Vatikanens presstalesman, Fr Federico Lombardi betonar att helgonstatus inte innebär att man är perfekt som människa. Alla helgon har gjort felbedömningar i sina liv, kan även ha misstagit sig i lärofrågor:

”The point is no one is saying a pope is infallible in everything he does in his pontificate, nor that his possible mistakes represent a terrible mortal sin . . .

The point is that the church sees the saint as a great model, someone who bore witness to the Christian life in an outstanding way . . . but that does not mean that he was perfect in every single thing he did.”

Läs också Signums referat av presskonferensen.

Det är helt visst sant att det under slutet av 1900-talet, början av 2000-talet fanns en stor tröghet att ta itu med pedofiliskandalerna och en skamlig benägenhet att flytta runt problematiska präster i olika stift  istället för att ta itu med det hela, men det finns också påståenden som inte är samma och ändå gång på gång upprepas av kritikerna och förs vidare som om det vore fakta trots att Vatikanen genom sitt presskontor gång på gång bemött det. Till dessa felaktiga påstående hör att det skulle finnas dokument som explicit föreskriver att pedofilibrott skall hållas hemligt. Senast upprepar DN detta i en faktaruta från 26 april där man skriver:

”Att sexbrott där präster är ­inblandade skall mörkas och ­hanteras med största möjliga ­sekretess är i enligt med katolska kyrkans regelbok i ämnet, ‘Crimen sollicitationis’, som ­uppdaterades av påven Johannes XXIII 1962. Denna regelbok förblev hemlig till dess pedofilskandalen inom kyrkan exploderade i samband med millennieskiftet.

I brevet ‘De delictis gravioribus’ (Om allvarliga brott) som kardinal Joseph Ratzinger skrev 2001 ­betonar han att regelboken från 60-talet existerar och är fullt giltig.”

Detta är en helt felaktig beskrivning. I själva verket handlar det om en sekretess av samma slag som alltid tillämpas vid förundersökning i svenska domstolar för att inte tredje man skall komma till skada eller inte ge publicitet åt något innan det är vederbörligen utrett, det har inget som helst att göra med att skydda brottslingar eller mörka brott. I Ratzingerns brev från 2001 som hänvisas till är syftet tvärtom att snabba upp och göra hanteringen av pedofilibrotten mera effektiv samt att preskribtionstiden för pedofilibrott, som ansågs särskilt allvarliga, förlängdes.

Ratzinger skickade brevet till alla biskopar med information om Troskongregationens nya roll och att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och/eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk och polisanmäla de skyldiga.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga, så det kunde gå direkt till polisanmälan.

Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. Därmed snabbade man upp processerna betydligt, och fler fall kunde på kortare tid gå vidare till lagföring i civil domstol. Den nya policyn var prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Referenser:

Artikel översatt till svenska av John Allen, NCR

Intervju med msg Charles J Scicluna, Troskongregationen i NCR 13 mars 2010

Min tidigare utredning från 2010 om Joseph Ratzinger/påve Benedict XVI´s roll i hanteringen av pedofiliskandalerna.

Från Golgata Jasna Gora. Från en serie målningar för korsvägens 14 stationer av Jerzy Duda Gracz. Finns i Jasna-Gora klostret i Czestochowa