Vi befinner oss inte i någon kris, inga chock-ras på börsen för att det är lite turer kring att hitta en ny regering i Sverige. Media dramatiserar gärna.
Men det är ju inget enkelt parlamentariskt läge, och det krävs klokhet och statsmannaskap för att agera rätt. Jag har stort förtroende för Alliansen som en konstellation som klarar att samarbeta. Jag har också trots Löfvens nu hårda retorik förtroende för hans förmåga att samarbeta kring blocköverskridande överenskommelser i de stora och viktiga politiska frågorna när det väl gäller.
Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. De har lovat att sabotera varje försök till regeringsbildning om man vägrar samtala med dem. Mantrat ”Vi skall inte samarbeta med SD” är därför inget annat än hyckleri så länge man inte är beredd att komma överens över blockgränserna. Därför är man maximalt beroende av SD så länge man låter dem ha denna förlamande roll i det politiska spelet. Dessutom tror jag att fortsatt isolering av SD bara stärker partiets position i den allmänna opinionen ännu mer. Tove Lifendahl skriver i SvD:
Alternativet till att då och då fråga SD rakt ut hur de ställer sig i olika politiska frågor är att fortsätta den omständliga charaden och lägga oändlig energi på annat än att tydligt stå för sin politik och söka stöd för den.
Jag delar de synpunkter hon framför i denna ledarartikel. Som jag skrivit tidigare finns det många problem med SD (se mina två senaste inlägg om SD), deras högernationalism står långt från de övriga partierna i riksdagen. Men samtal, att stämma av läget och att ha en regering som jobbar med hoppande majoriteter där man kan göra överenskommelser med såväl SD som övriga partier kommer att bli nödvändigt. Det är inte detsamma som att ge dem inflytande över regeringens politiska inriktning.
Det var inte en dialog, utan en monolog med en skrikande Annie Lööf som förbehöll sig tolkningsföreträdet att säga vad Jimmie Åkesson menade och vilken typ av parti SD är, nämligen ett icke anständigt rasistiskt parti som gört skillnad på folk och folk och somman absolut inte kan samarbeta med. ”Du är besatt av svenskhet” skrek hon, och sedan räknade hon upp allt Centerpartiet ville göra för att förbättra integrationen (underförstått, det vill inte Jimmie). Jimmie försökte svara att han också var för sådana åtgärder, men att det inte heller är fel att ställa krav på att man skall ta seden dit man kommer, men det klingade för döva öron.
Jimmie Åkesson och partiledningen hävdar att SD inte längre är ett främlingsfientligt parti och att man inte har några avvikande värderingar angående grundläggande demokratiska värden, och det finns gott om politiska bedömare som håller med.
Några applåderar Annie Lööf och tyckte hon var bäst. Men jag tror inte Annie genom den retoriken vinner några andra än de redan frälsta. Majoriteten av dem som röstar på partiet anser faktiskt att SD är ett demokratiskt parti som inte har någon avvikande uppfattning om alla människors lika värde, och jag tror de bara blir ännu mer benägna att försvara sitt val av Annies retorik som är fullt av härskartekniker.
Vänstern och Socialdemokraterna vill också gärna upprätthålla bilden av SD som ett rasistiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde och bakar in det i sin retorik. ”Vi vill inte ha något med rasistiska partier och göra som gör skillnad på människor” och liknande formuleringa är återkommande i retoriken. Det sägs som en självklarhet som inte är meningen att någon skall ifrågasätta. Man vill bygga upp ett tabu mot att ifrågasätta att SD är sådant.
En annan tankefigur är att om man bara så mycket som samtalar med ett sådant parti, så finns risken att man blir smittad så att detta främlingsfientliga gift sprider sig i hela samhällskroppen. De andra rumsrena partierna, tycks man mena, har ingen immunitet att stå emot, därför måste man akta sig.
Nonsens säger jag. Är man trygg i sina egna värderingar och tror på den värdegrund man säger sig dela behöver man inte vara rädd att möta alla människor där de står och med respekt argumentera för sin sak. Jag tror det är därför som Kristdemokraterna, som har en tydlig ideologisk förankring i den judisk-kristna etiken är mindre rädda för att prata med SD än de andra partierna. Som Joel Halldorf påpekat i en nyutkommen bok, den sekulära liberalismen fungerar bäst när det har yttre fiender, då kan den mobilisera massorna och inspirera till självuppoffring, men i segerns stund kollapsar den. Marknadskrafterna, materialism, konsumism räcker inte för att fylla tomrummet.
Jag säger inte att SD är oproblematiskt, som jag skrev i mitt tidigare inlägg drar de till sig många främlingsfientliga element, och de har en rasistisk historia, men den har de gjort upp med. De som tillhörde den falangen känner sig inte hemma i partiet utan har bildat AfS. Sedan kan man inte lita på att de om de kom till makten inte skulle försöka driva Sverige mot samma utveckling som i Ungern eller Polen, att de helt enkelt mera strävar efter egen makt än att respektera det demokratiska systemets nödvändighet att kompromissa, och attackerar den nödvändiga maktdelning mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Sådant gör att jag skulle vara rädd att ge partiet stort inflytande, men jag känner ingen rädsla för dialog och att ta de kontakter som är nödvändiga för att hantera det aktuella parlamentariska läget i landet.
SD behöver inte demoniseras, och medborgarna och väljarna fostras mera i humaqnitet och demokrati av raka samtal i ömsesidig respekt där politikerna argumenterar med ideologisk medvetenhet. Ett gott xempel är DN från valdagen där huvudledaren handlade om Sveriges demokratiska system under 100 år.
Jag skulle också vilja nämna Peter Wolodarskis artikel om den hemlöse Gica från Rumänien som för några veckor sedan blev mördad av ungdomar i Huskvarna. Det hade föregåtts av åratal av trakasserier där man kallade personen råtta och misshandlade honom på olika sätt utan att samhället reagerade. Peter Wolodraski satte fingret på något väldigt väsentligt när han frågade sig varför inte mordet på Gica fick någon som helst uppmärksamhet i valrörelsen. Vad är det vi håller på att vänja oss vid?
Främlingsfientlighet har mycket djupare rötter än att bara vara en ideologi som man tillskriver extremistpartier. Någonstans anar vi att det berör också oss och att vår egen bekvämlighet och liknöjdhet är en del av det hela. Vi har alla en delaktighet i att ett alltmer förråat samhällsklimat tillåts breda ut sig. Vi vill inte se detta. Därför utser vi gärna syndabockar. Men lösningen på problemet är inte att ha beröringsskräck för SD, utan i att vara tryggt förankrade i våra egna värderingar och att i ord och handling stå för dem. Det innefattar raka respektfulla samtal om vår ideologi och värdegrund, vilket också innefattar respektfullt bemötande av våra kontrahenter och ta dem på orden och låta dem ha tolkningsföreträde till vad de själva säger.
Jag hajade också till vid det moment i fredagens partiledardebatt då Jimmie Åkesson sade att invandrare inte får jobb därför att de inte passar in här. Uttalandet kändes grovt och generaliserande i mina öron. Han öppnade därmed tveklöst flanken så att de som menar att SD är ett rasistiskt parti fick vatten på sin kvarn. Annie Lööf reagerade reflexmässigt och slog näven i bordet. SVT´s sändningsledning fick kalla fötter och bestämde sig för att ta avstånd från uttalandet under pågående direktsändning. Detta förvånade mig också, eftersom det inte är solklart hur man skall tolka det han sade. Av den följande kontexten verkade det som att Åkesson inte menade något annat än vad andra partiledare tidigare uttryckt i debatten: Att det måste till något, språkundervisning, hjälp att lära känna det svenska samhället och kulturen, hjälp in på arbetsmarknaden, för att de skall ”passa in”.
Jag tror det alltid är så att man hör det man vill höra, och man utgår från sin förförståelse.
Är förförståelsen att SD är ett rasistiskt främlingsfientligt parti, så utgår man från det och hör då ett grovt främlingsfientligt uttalande.
Är det så att man tror på det som Jimmie Åkesson försökt säga att man inte står för främlingsfientlighet, utan blott för en ännu lite restriktivare migrationspolitik än de andra partierna som också är restriktiva, då lyssnar man till kontexten och tolkar inte i så grov riktning. Rimligtvis måste yttrandets avsändare vara den som har tolkningsföreträde, och lyssnar man till vad Jimmie Åkesson sagt i den efterföljande kontexten och efter debatten förklarat, så menade han att det skulle tolkas att det behövs integrationsåtgärder, det som alla redan var överens om, ingenting annat.
Man kan givetvis fortsätta att misstro Åkesson och inte ta honom på orden, utan hävda att hävda att han har en dold agenda som han inte säger. Om SD menar allvar med att tvätta bort den främlingsfientliga stämpeln eller inte vet jag inte, men officiella företrädare för partiet säger det. Många nytillkomna väljare som inte är främlingsfientliga tror på det. En rimlig hållning är att ta människor på allvar i det de säger till dess motsatsen är bevisad. Annars blir det etablerade övriga samhället lätt en mobb. Om man inte aktar sig blir man själv som just det onda som man tolkar in i den andre.
Jag tänker att SVT gick för långt när man tog avstånd från ett enskilt yttrande utan att sätta in det i sitt sammanhang. Och gör er inga illusioner: Den som vinner på detta är tveklöst SD som nu får syndabockstämpeln på sig.
Klart är att det finns många främlingsfientliga personer inom SD, det finns de som aspirerar på politiska poster nu i valet som har grovt främlingsfientliga, även fascistiska sympatier. Både Aftonbladet och Expressen har innehållit avslöjande artiklar om detta sista veckan.
Att man är rotad i den del av världen, trakt eller nation man kommer från och att det tar lång tid innan man känner sig hemma eller rotad i ett nytt land är fakta och inget kontroversiellt. Det tar lång tid innan man blir ”svensk”. Richard Swartz hade en trevlig kolumn i DN idag där han talar om sin kroatiska fru som nog alltid kommer att känna sig som svensk utan är kroat i själ och hjärta. Inget fel i det.
Om man menar att det inte är lämpligt att folk eller människor av olika kulturell ”essens” blandas, utan att nationella grupper så långt som möjligt bör hållas åtskilda, att svenskar skall bo i Sverige, judar i Israel, afghaner i Afghanistan etc då är vi inne på en nationalism som jag förstår är nära det SD omfattar.
Om man menar att vissa folk är mer överlägsna och mer värda än andra, då är vi inne på rasism och nazism och sådana ideologier ger alltid näring åt främlingshat. Det är nog till och med så att främlingshatet kommer först, sedan intellektualiserar man det i en ideologi. Där känner jag mig säker på att SD inte är, däremot finns det en del element i partiets medlemskader som är åt det hållet. Ledningen har haft svårt att förklara varför dessa dras till just SD.
Även läran om kulturell essentialism kan ge näring åt främlingsfientlighet, ”de andra” borde egentligen inte vara här. Men rent teoretiskt behöver det inte vara så, man kan vara främlingsvän även om man teoretiskt tänker så.
Om man har grunden att alla människor och folk är lika värda, så är det kanske inte så stort problem hur man teoretiskt tänker. Problemet är främlingsfientligheten i sig vilket gör att människor kan bete sig som svin mot andra. Det tycks vara något som är djupt rotat i människan, ingen kan svära sig fri. En frisinnad liberal inställning är inte heller någon garanti för att inte sådant poppar upp. Efter Andra Världskriget sades det Förintelsen ”aldrig mer”. Sedan har vi gång på gång ändå fått erfara hur bestialisk människonaturen är. Kampuchea 1975-79 (Röda khmererna) , Rwanda 1994, Srebrenica 1995, Irak 2014 och nu Burma, folkmordet på Rohingier. I det sistnämnda fallet är det ingalunda bara några korrupta militärer som står för detta, utan hela folket tycks hata denna förföljda grupp. Religiösa ledare eldar på hatet och mottagaren av Nobels fredspris Aung San Suu Kyi förhåller sig kallsinnig.
Vi kan inte vara säkra på att Europa och Sverige är befriat från sådana strömningar för all framtid. Förändringar kan gå fort. Därför måste demokrati, människovärde och en anständighet i samhällsgemenskapen alltid vara något vi slår vakt om.
Var står Sverigedemokraterna i detta? Vad hade Jimmie Åkesson för syfte med sitt uttalande att invandrarna inte passar in?
Var det ett klumpigt övertramp som gjorde att han i onödan på nytt drog på sig kritik för främlingsfientlighet?
Eller var det ett medvetet planerat uttalande adresserat främst till den mera främlingsfientliga falangen i partiet vars väljarstöd man inte vill mista?
Förresten: I DN´s lördagsbilaga idag, ett mycket fint reportage om Hédi Fried, en av de sista kvarvarande överlevarna från Förintelsen.
Många i min ålder kommer kanske ihåg Gunnar Engblom, en punkrockare som under 1980-talet spelade i Stockholms tunnelbana. Han bildade sedan bandet Guran Guran, är numera bosatt i Peru men gör ibland gästspel härhemma som för ett par år sedan med låten Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta från slutet av 1980-talet som fått ny aktualitet genom segregationen i dessa stadsdelar.
Nu är bandet åter aktuellt med en låt som anknyter till valrörelsen. Det är en cover till Ola Magnells Nya perspektiv. Det är anarkorock som inte är så nådigt inställd till partiledarna, särskilt inte Åkesson. Men konsten är fri, och det perspektiv som målas upp, marschen in i ett auktoritärt fascistiskt samhälle och att dagens politiker mer eller mindre omedvetet bidrar till att det går den vägen är ett budskap som inte kan avfärdas utan bör begrundas. Därför delar jag videon.
Efter det öppna brevet från före detta nuntien i Washington Vigano där påve Franciskus anklagades för att redan 2013 ha kännedom om den nu avsatte kardinalen McCarrick´s lössläppta kontakter med unga seminarister utan att agera så har kampanjer uppstått med krav på att påven skall lägga alla kort på bordet, en del kräver även hans avgång.
Brevet som kom ut lagom till påvens hemresa från Dublin gjorde att påven fick frågor om det hela på den sedvanliga in-flight presskonferensen. Påvens svar framgår av denna video:
Min bedömning är att det ligger mycket i det Vigano säger, han är ingen lögnare. Däremot får man utgå från att han vinklar sanningen och har en egen agenda för varför han släpper detta just nu och inte tidigare själv reagerat utan bidragit till tystnadskulturen trots att han hade denna kunskap. Jag anser att brevet absolut inte innehåller tillräckligt med information för att kräva påvens avgång. Vatikantjänstemän har delvis svarat i det man sagt att beskrivningen av vissa detaljer är felaktiga i brevet. Brevet har också givit upphov till spaltmeter efter spaltmeter av analyser på bloggar och i tidningar där varje påstående stöts och blöts in i minsta detalj. Utpekade biskopar har också uttalat sig och om man sållar bort sådant som är ren polemik, så finnsmassor av material att tränga in i för den som vill få en inblick i hur det går till bakom kulisserna i kurian och bland biskoparna i Katolska kyrkan.
Att påven själv måste föregå med gott exempel genom att bidra till klarhet och transparens genom att svara på adekvata frågor är ett rimligt krav som jag inte tror att han kan komma ifrån, jag tror inte heller han vill komma ifrån det. Att däremot snabbt i ett polariserat läge där det florerar massor med vinklade uppfattningar om vad saker står för hålla huvudet kallt och ge sig rådrum tycker jag är både klokt och rimligt. Läs brevet noga och analysera själva, sade han till journalisterna, tids nog kanske jag kommenterar.
Helt klart har det förekommit en massiv kultur i den klerikala delen av Katolska kyrkan av tystnad och tolerans mot höga personers olämpliga beteende. Lägg därtill konkurrens, korruption och maktkamper där sexuellt utnyttjande och vad man vet och inte vet om det och vad man kan tänkas vilja yttra eller inte yttra läggs med i vågskålen så förstår man att detta är ett ganska tilltrasslat råttbo. Vem anklagar vem, och vad skall man tro på? Det är sannolikt att också påve Franciskus kommit i kontakt med detta genom att höra saker och varit tvungen att ta ställning till sanningshalt i vad han hört och övervägt hur han skall agera, och att det då också kan finnas situationer då det i efterhand kan bli uppenbart att han handlat fel eller oöverlagt.
Där det är bevisat att någon varit förövare eller skyddat förövare skall givetvis ansvar utkrävas, både civilrättsligt och kyrkorättsligt, men tystnads- och acceptans-kulturen i sig kommer vi inte åt genom att utse syndabockar, utan genom att metodiskt nu kartlägga detta. Trots att påve Franciskus bedömts vara senfärdig och sakna beslutsamhet att gå till botten med sexövergreppens rötter i Katolska kyrkan så tror jag ändå han är den som är mest lämplig att fortsätta den process av reformering och förnyelse av kurian och arbetsformer inom Katolska kyrkan han övertagit från sin företrädare.
En annan som råkat i skottgluggen är kardinal Joseph Tobin som kom till ärkestiftet Newark efter att McCarrick verkat där. Mike Kelly skriver i denna artikel om biskop Tobin och den tystnadskultur som rådde, vilket gjorde att viktiga fakta om McCarrick´s beteende undanhölls även den nytillträdde biskopen. Vissa saker antyddes visserligen ryktesvis, men Tobin tänkte att det var alldeles för sensationsartat för att vara sant. Tobin ångrar nu att han ändå inte undersökte dessa rykten närmare för att få klarhet. Det finns så mycket material på internet att man lätt drunknar i alla detaljer och själv har svårt att följa med. Sedan måste man också bedöma källornas tillförlitlighet. Ilvillig ryktesspridning kan finnas inom Katolska kyrkan precis som i samhället i övrigt. Men denna artikel av Kelly är välskriven och informativ med tydlig avsändare och ger en bra inblick i den typ av tystnadskultur det rör sig om. Läs den om ni orkar och inte är rädda för att bli förskräckta. Men i dagens läge kanske inte något kan uppröra längre. – Och sanningen skall göra oss fria (jfr Joh 8).
Jag vill till sist också dela Biskop Anders Arborelius, brev till de troende i Stockholms katolska stift med anledning av det gift som spridit sig i kyrkan – de sexuella övergreppen. Smärtsamt, oacceptabelt, måste bekämpas. Förutom beredskapsplanen från 2001 tillsätts nu i stiftet en heltidstjänst för förebyggande arbete, skriver biskop Anders.
I onsdags var jag på en intressant och givande samtalskväll arrangerad av Katolskt Forum i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Temat var ”MOT- OCH MEDKULTUR”
Frågeställningen var vilka utmaningar vi kristna står inför i samtiden. Är vi jordens salt som vi är kallade att vara? Vad innebär Kristi efterföljelse i förhållande till vår omvärld idag?
Inbjudna var en panel bestående av Lovisa Bergdahl, doktor och lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i S:ta Eugenia församling, Thomas Idergard SJ, präst i S:ta Eugenia församling och Joel Halldorf ledarskribent i Dagen och lektor vid Teologiska högskolan samt nu aktuell med boken Gud: Återkomsten. Samtalsledare var Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Teologiska Högskolan.
Rod Dreher skriver för konservativa kristna i USA och temat är traditionalism kontra modernism. Det handlar lika mycket om politik som teologi. Modernismen har inneburit ett förfall inte bara i det sekulära samhället utan också i kyrkan är bokens budskap, och nu handlar det om att bygga en motkultur, för att rädda världen och återge kyrkan dess förmåga att vara en frälsande kraft i samhället. För att det skall vara möjligt måste man också gå in i politiken. Boken tar upp allmängiltiga stora teman som är brännande och nödvändiga att diskutera idag, men är på andra områden väldigt smal och återger en liten krets´trånga konservativa syn på politisk kristendom. T.ex. när det problematiseras att kristna bagare är en väldigt utsatt grupp i samhället eftersom de inte får vägra baka tårtor till samkönade par som gifter sig.
Inte då så konstigt att kvällens samtal inte handlade så mycket om boken i sig, däremot om de allmänna teman som boken tar upp och som är aktuella och engagerande också här från vår svenska horisont. Det är teman som mår bäst av att diskuteras inom ramen för en kristen mångfald där olika perspektiv kan brytas mot varandra, inte att de diskuteras i konservativa kretsar för sig och i vänsterradikala kretsar för sig för att sedan gräva ner sig i sina skyttegravar och i sina internetbubblor odla fördomar om varandra istället för att samtala med respekt för varandra och för sanningen. Katolskt Forum erbjuder en utmärkt arena för sådana breda respektfulla samtal där vi som kristna kan mötas över samfundsgränser och över ideologiska gränser.
Kristendomen handlar oftast inte om antingen/eller sade Joel Halldorf, utan om både och. Jesus både Gud och människa, människan både syndare och rättfärdiggjord, och som kristna lever vi i världen men inte av världen. Vi är både en medkultur i det vi solidariserar oss med medmänniskan och en motkultur i det vi inte stryker människans ego och den ego-centrerade materialistiska kulturen medhårs, utan insisterar på att det finns sådana saker som synd och behov av omvändelse.
Jag associerade omedelbart till Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi och dess sentida uppföljare Evangelii Gaudium av påve Franciskus. I EN (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som kom ut strax efter Andra Vatikankonciliets avslutande sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro och vårt agerande i världen). Förutom Evangelii Gaudium från 2013 har påven gett ut två apostoliska maningar till, Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj 2016, och Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid. Både Paulus VI och påve Franciskus betonar att se människan, särskilt den nödlidande och förtryckta människan, och solidarisera sig med henne, något som mött kritik från traditionalistiska och konservativa katoliker som i detta ser en eftergift åt den moderna kulturen med brott mot läran som följd. Det anknyter till kvällens tema. Det handlar ju inte om antingen eller utan om både och. Inom Katolska kyrkan, särskilt i USA verkar denna konflikt mellan kulturerna på sista tiden urarta till rena inbördeskriget på sista tiden (jag återkommer om detta). Därför är det så viktigt med sådana samtal som fördes denna kväll.
Också paneldeltagarna denna kväll lade olika betoningar på ämnet som anknöt till temat. Lovisa Bergdahl öppnade överraskande genom att beskriva världen som en IKON. (Vad? Denna syndfulla mörka värld en ikon???). Visserligen en skamfilad ikon som behöver putsas på eller till och med restaureras, men ändå en ikon, tillade hon.
[Mina funderingar: Lovisa anknyter på så sätt till skapelseteologin, och på så sätt måste man förstå henne: Världen är Guds skapelse och Han såg på allt han skapat, och det var gott. Detta måste vi ju som kristna och gudstroende bejaka. Vilka är vi att inte bejaka världen som Gud själv har skapat och som han älskade så mycket att han sände sin Son för att rädda den? Jesus vände sig till de allra mest utstötta och syndiga, förbarmade sig över alla eländiga. Vilka är då vi att vi inte skulle befatta oss med denna världen?
Att ikonen är skamfilad får tolkas som syndafallet, och restaureringen symboliserar väl frälsningen. Men det blir en diffus berättelse i relation till det kristna kerygmat. Var kommer frälsning, synd och omvändelse in? Är det vi människor som restaurerar ikonen, var kommer Jesus in i bilden?]
Thomas Idergard betonade att som kyrka måste vi tala klarspråk om Jesus Kristus och frälsningen genom honom, om synd och omvändelse. Det är viktigt att kyrkan talar sanning även om det gör ont. För var finns möjligheten till förlåtelse och omvändelse om vi inte nämner synden vid dess rätta namn? En kyrka som inte förkunnar frälsningen i Jesus Kristus sviker sin mest grundläggande uppgift.
Thomas Idergard är jesuit och förtrogen med Ignatius av Loyola och hans undervisning om andarnas urskiljande och tillämpar det i själavården. Jesus ställer oss inför ett val: Att överge fixeringen på oss själva och istället genom Jesus fokusera på Gud och hans frälsningsplan med oss för att på så sätt ta oss ut ur vårt egos fängelse och uppnå frihet och frälsning. Ego-drama förvandlas till Teo-drama. För att kunna gå denna väg är det nödvändigt att vi blir uppmärksamma på vår egen synd och brist och genomgår en omvändelseprocess.
[Mina funderingar: Den första förkunnelsen av tron, det som kallas kerygmat är grundläggande. Paulus VI talar i EN om de kristnas vittnesbörd genom kärlekens gärningar åt medmänniskan, detta är i sig ett starkt vittnesbörd men är ändå otillräckligt:
”…ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)
Men flera i publiken tyckte att Thomas lät arrogant och att det kunde vara för starkt för människor att höra ett budskap så rakt på sak, risken finns att de inte lyssnar och vänder kyrkan ryggen. Detta är ett mönster som jag tycker man känner igen i många sammanhang: En enligt mig onödig polaritet mellan de som vill tona ner tydligheten i budskapet av rädsla att stöta bort människor och de som vill vara tydliga med budskapet och att man någon gång också måste konfrontera och utmana en människa för att hjälpa henne framåt.
Vår tid präglas mycket av att må bra, fokusering på jaget och att var och en är sitt eget projekt och att var och en blir salig på sin tro. Påve Franciskus som själv är jesuit tog upp detta i inledningen av Evangelii Gaudium:
”The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”]
Jag tror vi alla kompletterar varandra i Guds rike. Jesuiternas karism är just att våga utmana och konfrontera för att hjälpa en människa att urskilja andarna för att hjälpa henne framåt från ett läge där hon fastnat i ego-positionen. Från ego-drama till teo-drama. Andra har gåvan att trösta och hjälpa. Men det handlar ju inte om att renodla så långt att den ene bara gör en sak, och den andre en annan sak. Jag är övertygad om att också jesuiter kan trösta och hjälpa utan att vara konfrontativa liksom att de som tröstar och hjälper vid en tidpunkt som är lämplig kan ge ett mycket tydligt och klart vittnesbörd om Jesus Kristus och är beredda att utmana och konfrontera. Allt handlar om den rätta tidpunkten: Att trösta och hjälpa har sin tid och att förmana och konfrontera har sin tid. Det gäller att ha en lyhördhet och vara ledd av Anden på ett sådant sätt att man förstår när man skall göra det ena och när man skall göra det andra. Då har man blivit en evangelist som verkar i den anda som påve Franciskus manar till i Evangelii Gaudium:
”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.”
Vi är alla med på denna resa. Det märktes inte minst under onsdagskvällen samtal som engagerade många. Nu skall jag fortsätta att läsa Joel Halldorfs nya bok Gud: Återkomsten och återkommer så småningom med en recension.
Jag och Örjan Ekman i eftersnack tillsammans med Irène Nordgren som tog fotot.
Sexuella övergrepp på barn och unga inom Katolska kyrkan är en stor tragedi i sig och inget som borde användas som slagträ i kulturkampen mellan olika läger i Katolska kyrkan. Men det senare är precis vad som verkar hålla på att ske, särskilt i USA.
Strax före påvens Irlands-resa skrev han ett brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna. Han uppfordrar alla katoliker, lekmän såväl som hierarki för att samverka i att bekämpa och få slut på denna farsot inom kyrkan. Brevet kritiserades dels för att inte komma med några konkreta förslag, dels för att tona ner hierarkins ansvar och skjuta över det på lekmännen. Jag tror inte man skall se det på det sättet. Transparens inom hierarkin ocha att fortsätta ställa inte bara förövarna, utan också dem som skyddat förövarna till svars ligger i förlängningen av detta, och jag tror inte brevet i sig skall ses som ett tecken på att vi inte kommer att få se mera praktisk handling på det planet. Men jag tror påven har rätt i att alla behöver samverka, det handlar inte om fotfolket mot hierarkin, utan att alla vi som älskar kyrkan, fotfolket såväl som präster, biskopar och påve samverkar i bön, rannsakan, klarspråk och handling.
Under resan till familjekongressen i Dublin träffade han offer för övergreppen inklusive Marie Collins som tidigare var medlem i påvliga kommission för skydd av minderåriga men som lämnade kommissionen 2017 då hon tyckte arbetet gick alldeles för trögt. Collins föreslog tillsättandet av en global tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtelse att handla.
På Marie Collins twitterkonto har vi kunnat följa deras dialog, och påven kommenterade det hela på presskonferensen under hemresan till Rom. Det handlar framförallt om frågan om det skall vara en central tribunal eller en för varje enskilt fall, påven försöker förklara varför det senare är att föredra:
”I esteem Marie Collins so much. At times, we call her to give Vatican conferences. She is fixated on the idea, the idea of the “madre amorevole” (editor’s note: The motu proprio, “As a loving mother”), in which it is said that to judge bishops, that it would be good to have a special tribunal. Then, we saw this wasn’t practical and it also wasn’t convenient for the different cultures of the bishops that had to be judged.
You take the recommendations of “madre amorevole” and you make the “giuria” (Editor’s note: a special commission of bishops) for each bishop, but it’s not the same. This bishop is judged and the Pope makes a “giuria” that is more capable of taking that case. It is a thing that works better and also because not all bishops are able to leave their dioceses. It’s not possible.
In this way, the tribunals, the “giurias” change. And that’s what we’ve done up until now. Rather many bishops have been judged. The latest is that of Guam, the Archbishop of Guam, who appealed. And, I decided – because it’s a very difficult case – to take the privilege that I have of taking on the appeal myself and not sending it to the council of appeal that does its work with all the priests. I took it upon myself. And made a commission of canonists that are helping me and they told me that when I get back, after a maximum of a month, a recommendation will be made so I can make a judgment. It is a complicated case, on one hand, but not difficult because the evidence is clear. I cannot pre-judge, I await the report and then I will judge. I say that the evidence is clear because there is this evidence which led the first tribunal to the condemnation.
This is the latest step. Now, there’s another and we’ll see how it ends. But, of course, I told Marie that the spirit and also the recommendation of “as a loving mother” is being done… a bishop is judged by a tribunal, but it isn’t always the same tribunal, as it is not possible. She did not understand that well. But, when I see her, sometimes she comes to the Vatican, I will explain it more clearly.”
Påven fick en fråga med anledning av brevet till Guds folk hur han tänker sig att alla kan hjälpa till att motarbeta övergreppen. Han svarade bl.a. att det är viktigt att larma med en gång då man ser någonting. Påven nämnde att det ibland händer att föräldrar inte för vidare sådant som deras barn berättar, för att de vill inte tro att det är sant. Från presskonferensen:
”I’ve received a person, a woman, that for 40 years suffered this scourge of silence because her parents didn’t believe: she was abused at 8 years old. Speak! This is important. It’s true that for a mother to see it is better that it wasn’t, seeks that the child maybe is dreaming… speak! And speak with the right people, speak with those who can start a judgment, at least an preliminary investigation. Speak with a judge, with the bishop and if the parish priest is good speak with the parish priest, this is the first thing the people of God can do, this should not be covered up.”
Det som fick stor uppmärksamhet också i sekulära media under påvens Irlandsbesök var publiceringen av ett 11-sidigt öppet brev från den före detta Vatikan-ambassadören i USA, Carlo Maria Viganò. Brevet beskriver en kultur av tolerans mot präster och biskopar som uppvisar en slapp sexualmoral och t.ex. delar säng med unga seminarister och en tystnads- och beskyddarkultur hos biskopar och kuriakardinaler. Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a. Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som jag skrev om tidigare. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra, och ända till slutet försvarade han den notoriske sexförbrytaren och ledaren för Legionaries of Christ, Marcial Maciel Degollado som Benedictus XVI tog itu med och avsatte det första han gjorde då han tillträtt som påve. Kardinal Sodano är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet. Den bild Viagno förmedlar är i samstämmighet med dessa tidigare kända fakta.
Jag tror inte den bild Viagno förmedlar är falsk, tvärtom kan man nog av hans brev utläsa en hel del om hur det kan gå till bakom kulisserna i kurian och bland biskoparna i USA. Det är ett enda stort getingbo med maktkamper och smutskastningskampanjer med anklagelser och motanklagelser. Också mot påve Franciskus pågår en kampanj det verkar klart att några vill ha bort honom. Viagnos brev faller väl in i detta mönster. Jag tror inte han ljuger när han skriver att han träffade påven 2013 och då hade ett samtal med honom om den nu avsatte kardinalen McCarrick och hans lössläppta umgänge med unga seminarister. Men det är omöjligt att avgöra exakt vad som sades, hur påve Franciskus utvärderade det i relation till andra källor han hade och vilken grund han hade för sitt beslut.
Viagnos brev är hållet i en aggressiv ton, det har klart ett kyrkopolitiskt syfte, och Viagno själv har ju tidigare varit med om att mörka bevis i sexövergreppsprocesser. Och man undrar: Om han vetat om allt detta sedan länge, varför yppar han det först nu, varför var han inte mera tydlig med detta och talade med USA´s biskopskonferens under den tid han var nuntie? Denna underlåtenhet gör ju att han själv är en del av tystnads- och underlåtenhetskulturen. Jag tror som sagt inte man kan avfärda hans brev som lögnaktigt, men jag tror man måste ta det med en stor nypa salt och vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser.
Påve Franciskus kommenterade Viagnos brev under presskonferensen på flyget. Han sade:
”I read the statement this morning, and I must tell you sincerely that, I must say this, to you and all those who are interested. Read the statement carefully and make your own judgment. I will not say a single word about this. I believe the statement speaks for itself. And you have the journalistic capacity to draw your own conclusions. It’s an act of faith. When some time passes and you have drawn your conclusions, I may speak. But, I would like your professional maturity to do the work for you. It will be good for you.”
Jag tänker att det var ett klokt och strategiskt riktigt svar. Påven förnekar inte att han träffade Viagno 2013, men ber journalisterna dra sina egna slutsatser. Sedan har detta stötts och blötts i sociala media och allt som kommer fram är en guldgruva att studera som illustrerar det som sker inom Katolska kyrkan just nu. Många inlägg är balanserade och man försöker undersöka det hela förnuftigt. Också rapporteringen i svenska sekulära nyhetsmedia har varit saklig. Lyssna t.ex. till Ulla Gudmundson (tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen) och DN-medarbetaren Erik Helmerson i P1 morgon i förrgår, eller intervjun med Ulla Gudmundson i Aktuellt igår kväll.
Hur var det då med de homosexuella nätverken i Katolska kyrkan? Jag har skrivit om detta tidigare. Att de finns är nog klart, men det är svårt att bedöma hur omfattande de är. Den nu avsatte kardinalen McCarrick som ganska öppet att döma av brevet från Viagno i de inre kretsarna kunde tala om att han delade säng med seminaristerna utan att göra någon stor sak av det och som hade beskyddare långt inne i den romerska kurian ger en bild av det. Likaså det nätverk som avslöjades i Chile. Det mest uppseendeväckande i detta är inte homosexualiteten i sig men, förutom att icke myndiga tonåringar eller unga vuxna som man stod i auktoritetsställning till utnyttjades, dubbelmoralen i det hela: Att utåt stå för Katolska kyrkans stränga kontrollerande sexualmoral och lönndom leva ett helt annat liv. Det urholkar kyrkans auktoritet och ruinerar förtroendet för prästerna.
En del vill koppla kyrkans problem på detta område direkt till homosexualiteten. Man skiljer inte tydligt på homosexuell läggning (som man inte själv valt) och homosexuella nätverk i kyrkan med en dubbelmoralistisk dekadent livsstil. Jag drar en parallell till kritiken av Pride härhemma: Man kan kritisera Pride och den sekulära sexualliberala livsstil som den rörelsen ger uttryck för utan att vara homofob eller sakna förståelse för homosexuella personers livssituation. I både de kyrkliga nätverken och i Priderörelsen förekommer en tolerans för kontakter med unga och i båda fallen förekommer övergrepp.
Det finns inget som säger att homosexuella präster bara för att de är homosexuella skulle vara mer impulsstyrda och ha svårare att hantera sina drifter (ifrågasätter någon att det också finns heterosexuella präster som inte lever som de lär och har älskarinnor vid sidan av?). Det finns många goda katolska präster som upplever attraktion till det egna könet men som fungerar utmärkt som integrerade personer som har kontroll över sina drifter och sublimerar den i en prästerlig kallelse.
Detta skall skiljas från den betydelsen ordet ”gay priest” fått i den amerikanska kontexten: Präster som är homosexuella och som enligt dem själva och den kultur de är en del av tycker det är ok och i sin ordning att leva ett okyskt gay-liv. Det förstnämnda är okontroversiellt, inte det sistnämnda.
Kyrkan behöver förstå homosexuella personer bättre, hitta en dialog med HBT-rörelsen och göra upp med ett homofobt arv. Men alla håller inte med om detta utan tycks dra alla över en kam. Så t.ex. har F James Martin SJ kritiserats, inte för att han kunnat beslås med att ifrågasätta kyrkans lära, men bara för att han öppnat dörren för en dialog med HBT-rörelsen. Jag skrev nylige om detta och de protester som uppstod mot F Martins medverkan på Världsfamiljmötet i Dublin och som gav eko också här hemma genom diakon Fäldts uppmaning att skriva på en protestlista.
Viagno kritiserar också F Martin. I sitt brev nämnder han F Martin m.fl jesuiter som en del av en ”avfallen falang” av Jesuitorden i Amerika:
”Father James Martin, S.J., acclaimed by the people mentioned above, [här nämner han biskopar i USA som han anser tvivelaktiga] appointed Consultor of the Secretariat for Communications, well-known activist who promotes the LGBT agenda, chosen to corrupt the young people who will soon gather in Dublin for the World Meeting of Families, is nothing but a sad recent example of that deviated wing of the Society of Jesus.”
De som är emot dialog med HBT-rörelsen är ofta också emot påve Franciskus yttrande på detta område, t.ex. hans kända yttrande från en tidigare in-flight-presskonferens ””vem är jag att döma?”.
F Martins medverkan på Familjekonferensen blev mycket uppskattad, och på presskonferensen fick påven en fråga om föräldrars relation till homosexuella barn. Han betonade att barnen måste bejakas och bli sedda som de personer de är:
”There have always been homosexuals, people with homosexual tendencies. Always. Sociologists say… Your question is clear: what would I say to a father who sees that his son or daughter has that tendency? I would say first to pray, pray! Don’t condemn. Dialogue, understand, make space for son and the daughter. Make space so they can express themselves….
To ignore a son or daughter with homosexual tendencies is a lack of paternity and maternity. You are my son, you are my daughter as you are! I’m your father, mother. Let’s talk! And if you, father and mother aren’t up to it, ask for help, but always in dialogue because that son and that daughter have the right to a family and that family of not being chased out of the family.”
Inte minst F Martins pastorala arbete är ett stöd inte bara för barnen och de unga som upptäcker dragningen till det egna könet, också för föräldrar vilket omvittnats av många.
Påve Franciskus skrev i sitt nyligen publicerade brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna: ”Må den Helige Ande ge oss omvändelsens nåd och inre styrka att inför dessa övergreppsbrott uttrycka vår ånger och vår beslutsamhet att med mod bekämpa dem.”
Brevet inehåller inga konkreta förslag hur man skall gå vidare, men den närmaste tiden får visa vilka processer som sätts igång. Ett första tecken på att hans bön blir hörd är ett öppethjärtigt brev på 11 sidor från Vatikanens tidigare nuntie i Washington, Carlo Maria Viganò som avslöjar en hel del om olika biskopar i USA, kuriakardinaler och om påve Franciskus själv som påstås ha kännedom om McCarricks förehavande med unga seminarister redan 2013.
Rannsakning, öppenhet och transparens är vad som måste gälla nu, sedan resolut handlande.
Kyrkan är i sin värsta kris sedan 1500-talet. Förtroendet för hierarkin dalar.
Påven avslutar idag sin Irlands-resa. Hans tal till irländska biskoparna i eftermiddag och presskonferensen på flygresan hem blir intressant att ta del av.
Kyrkan är de heligas gemenskap, Paulus använder bilden av en kropp med många lemmar. Lider en lem lider hela kroppen, och omvänt, genom våra gåvor kan vi alla konstruktivt bidra till dess uppbyggande.Skall präster och lekmän kunna bygga upp kyrkan måste alla inse att de är medspelare, inte motspelare.
Påven pekar med rätta ut klerikalismen som en viktig orsak till kyrkans problem.
Klerikalismen definieras som att prästerna i praktiken är maktfullkomliga och styr över lekmännen som betraktas som andra klassens troende.
Men detta system upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och vill ha det så. Sista 10-20 åren har det i katolska kyrkan i USA blåst en religiöst konservativ vind där särskilt unga präster och intellektuella radikaliserats i en neotraditionalistisk riktning. Liknande strömningar ser vi också här i Sverige. Sexövergreppskrisen tolkas som en frukt av Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter som ses som ett dekadent övergivande av traditionell katolsk tro. Neotraditionalisterna sätter in sexövergreppskrisen i kyrkan i den kontexten och menar att sexövergreppen begås till största delen av ett dekadent homosexuellt prästerskap som inspirerat av en uppluckrad sexualmoral som infiltrerat kyrkan genom modernismen och att lösningen på krisen skulle vara att prästerna så långt som möjligt avhåller sig från kontakt med den moderna kulturen och återgår till en slags antimodernism, typ den som tillämpades i början av 1900-talet under påven Pius X och då alla präster fick skriva under en antimodernismed.
Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart, men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS – ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som ”summan av alla heresier”.
Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA och Erdogans excessiva förföljelse av dem han kallar regimens fiender i Turkiet.
Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, och modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska idéer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods.
Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och antimodernism-eden togs bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.
I vår tid ser vi inte minst bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, Pius X betraktas som en hjälte inte bara av SSPX, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man tycks önska att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X för att återställa den gamla ordningen.
Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart, men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.
Tyvärr ser det ut som om debatten om sexövergreppen inom Katolska kyrkan riskerar att bli ännu ett kapitel i kulturkampen mellan traditionalister och förnyare.
Runar Sögaard som själv verkar Åkesson-frälst ordnade ett väckelsemöte i Uppsala igår för att övertyga kristna om att SD inte är så farligt att rösta på.
Jimmie Åkesson verkade nöjd att få manegen krattad för sig och sade att ”om något parti slår vakt om kristendomens ställning är det Sverigedemokraterna”. Sedan förklarade han att Gud för honom är ”den uppsättning av normer och värderingar som är grunden för vårt samhälle”.
Att reducera Gud till detta är knappast den troende kristnes svar. Ändå är det en del kristna som verkar nöjda med detta. Men det är bara en förevändning att ha Gud bakom sig för en oftast konservativ sekulär politik. Högerkristendom i den tappningen är ingen kristendom, endast en annan kulturell variant av islamska sharialagar.
Min fundering: Ligger ändå inte Åkesson väldigt nära den katolska traditionalistiska riktning som vill att mer och mer, inte bara grundläggande kristologiska och ecklesiologiska dogmer, skall detaljstyras av kyrkans läroämbete och att det inte skall finnas så stort utrymme för kristna lekmän att tänka själva om frågor som på något sätt avhandlats i påvliga dokument genom seklerna, ju äldre ju bättre.
Vi talar om begreppet ”creeping infallability”, vilket innebär att alltmer detaljer faller inom det som anses ofelbart och inte får diskuteras. Detta missbruk av prästerlig makt brukar vi kalla klerikalism. Klerikalismen upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och av andra lekmän som definierar sig själva som rättänkande men maktlösa och skyller allt på den korrumperade hierarkin. Klerikalismen konserverar gamla låsningar och hindrar oss att gå vidare till vad Kyrkan egentligen skulle vara.
Förutom att reglera så mycket som möjligt i de katolska lekmännens privatliv vill man också kontrollera politiken och samhällets lagar. Därav stödet för populistiska politiker (Kaczyński, Trump, Åkesson) som flirtar med dem.
Påve Franciskus däremot är inte alls inne på den linjen. Han kritiserar klerikalismen i kyrkan och vill att lekmännen själva skall använda sitt förnuft och upplysta samvete. Hans vision är att Kyrkan är vi alla, präster som lekmän, myndiga och utrustade med Andens gåvor. En enda kropp, lider en lem lider hela kroppen och alla kan vi också vara till nytta och bygga upp. Därmed har påven själv också blivit ett hot mot denna falang och kritiseras ofta för brist på renlärighet. Men det är inte renlärighet det handlar om utan makt och kontroll.
Bengts Blogg 