”De som njuter mest och lever intensivast är inte de som ständigt jagar efter det de inte har. Det är de som förstår att uppskatta varje människa och ting och gläds åt dem”

Publicerat den 27 juni, 2018 av Bengt Malmgren

piltzAnders Piltz tar i en krönika i Dagen upp vårt förvaltaransvar för naturen och vårt ansvar för att ta vara på det vi har runt omkring oss, både natur och människor. Det är sådant ansvarstagande som leder till sann lycka. Den blir inte lyckligast som ständigt jagar efter mer, utan den som tar vara på det hen har. Det giriga jagandet leder aldrig till varaktig tillfredställelse, utan till allt större omättliga behov. OBS vi talar här inte om att idealisera situationen för människor som lever i extrem fattigdom, det hoppas jag alla förstår. Rättvisa och fattigdomsbekämpning är självklara mål.

Piltz tar upp det senaste tillskottet till Katolska kyrkans sociallära, påve Franciskus miljöencyklika LOVAD VARE DU. Omsorg om naturen är en naturlig del av vår omsorgen om varandra. Det handlar om att vår generation skall lämna efter oss en beboelig jord också åt kommande generationer.

Jag citerar slutorden i Anders Piltz krönika till att begrunda:

”De som njuter mest och lever intensivast är inte de som ständigt jagar efter det de inte har. Det är de som förstår att uppskatta varje människa och ting och gläds åt dem. Även om de lever på lite kan de leva mycket och finner glädje i ömsesidiga möten, i tjänstvillighet, i utvecklandet av sina gåvor, i musik och konst, i kontakt med naturen, i bön. Lycka är att veta hur man förminskar sådana begär som förminskar oss, säger påven Franciskus i encyklikan ”Lovad vare du”. Han efterlyser en ekologisk omvändelse: att vara närvarande i nuet, utan att alltid tänka på vad som står på tur. Att betrakta liljorna på marken och fåglarna i himlen.”

 

Fler länkar:

DOCAT, en sammanfattning för unga av Katolska kyrkans sociallära. DOCAT-app

Sekulära media återkommer idag ofta till frågor som samvete och naturrätt vilket är näraliggande tänkandet i den katolska socialläran. Jag listar ett par länkar:

Lena Andersson och indignationsprivilegiet, min kommentar till en DN-artikel från 2012

Lena Andersson i DN: I det nya tänkandet deltar de sköra inte i sina egna liv (kräver inloggning)

David Brooks i DN: Personalismen är filosofin för vår förvirrade tid (kräver inloggning)

Peter Wolodarski i DN: SD:s skamliga syn på judar och ”de andra”

 

 

 

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Profetia

Publicerat den 26 juni, 2018 av Bengt Malmgren

Tidigare skrev jag en artikel om tungotal. Profetia är en annan av de karismatiska nådegåvorna. Precis som tungotal är det en gåva som är underskattad av många och borde vara mer allmänt förekommande bland Guds folk. En del tror att det kanske bara handlar om förutsägelser om framtiden och att uttala tunga straffdomar såsom hos Gamla testamentets särskilt kallade profeter, men gåvan är mycket bredare än så och kan praktiseras av alla. ”Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera”, skriver Paulus i 1 Kor 14:1.

Medan tungotalet (i de fall det inte tolkas) är nyttigt för den egna andens uppbyggelse, så är profetia ämnat som uppbyggelse för hela församlingen. Paulus förklarar:

”Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen.” (1 Kor 14:2-4)

Profetia liksom de övriga andliga nådegåvorna är nödvändigt för församlingens och kyrkans uppbyggnad och för att genomföra det evangeliserande uppdraget i världen. Den Karismatiska förnyelsens huvuduppgift är att främja Andens liv och de karismatiska nådegåvorna i hela kyrkan och att praktisera dem till fromma för hela kyrkan. Fr Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant och känd företrädare för Karismatiska förnyelsen har sagt att det viktigaste bidraget Karismatiska förnyelsen har att ge till kyrkan är den profetiska tjänsten, utan den har förnyelsen inget existensberättigande.

Det innebär inte att Karismatiska förnyelsen har monopol på profetia och andra nådegåvor, endast att man vill främja dem och peka på deras underutnyttjande. Det finns många djupt andliga personer i världskyrkan som är öppna för profetians gåva. Vår påve Franciskus är en av dem.

cantalamessapredikarVid ett symposium i samband med Karismatiska förnyelsens 50-årsjubileum i Rom talade Fr Cantalemessa om Förnyelsens uppgift att ödmjukt och modigt söka och praktisera de andliga nådegåvorna. Han sade att sedan Andra Vatikankonciliet är ett framträdande tecken ”the awakening of the Catholic Church to the action of the Holy Spirit and to its charisms.” Han refererade till S:t Augustinus, den protestantiske teologen Karl Barth och till S:t Basileus av Caesarea och deras teologiska utläggningar av den tredje artikeln i trosbekännelsen (Jag tror på den Helige Ande…) vilket har förnyat den västerländska kyrkans spiritualitet genom “restoring to the doctrine of salvation its positive content, namely the constant and inward presence (indwelling) of the Holy Spirit and the new life in Christ.” Detta i kontrast till fokusering på det negativa innehållet i tron, det repressiva, skulden (jag fattig, syndig människa). Därför, sade Cantalamessa får den Karismatiska förnyelsen inte reduceras till fromma andaktsövningar inom en grupp eller rörelse, utan måste förstås som en personlig öppenhet till den Helige Ande eller som en ström av nåd som flödar fram i många former över hela kyrkan.

Många katoliker söker helande vid karismatiska konferenser, det är ett stort behov hos Guds folk. Men Gud kallar oss också att ge vidare det andliga liv vi fått ta emot och vara frimodiga i att själv söka de andliga nådegåvorna och på så sätt medverka till församlingens och kyrkans uppbyggelse, t.ex. genom att själva delta i förbön för helande och öppna oss för alla de karismatiska gåvor Gud har i beredskap åt var och en och säga ja till vår specifika kallelse. I mars 2018 hölls ett europeiskt seminarium om den profetiska tjänsten i Assisi. Där medverkade bl.a. Charles Whitehead, tidigare ordförande i ICCRS råd och författare till boken TOWARDS A FULLER LIFE IN THE HOLY SPIRIT.

De profetiska gåvorna är omnämnda i Bibeln och i Katolska kyrkans lära. Se t.ex. 1 Kor 12:4-11, Ef 4:11-12, Rom 12:6-8, Lumen Gentium p12, Katolska kyrkans katekes 799, 800, 2003,  Teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse, Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan.

Profetia är ett av de sätt Gud talar till oss. Han talar då genom en person som är inspirerad av den Helige Ande och ger vägledning, förmaning, tröst, uppmuntran och styrker oss i vårt engagemang. Profetia kan också komma till oss i form av ett bibelord som passar in i en särskild situation eller vara något vi gör eller ger uttryck för i hur vi lever vårt liv.

Att profettjänsten betraktas som mycket viktigt av Gud framgår av Bibeln. I 1 Kor 12:28 nämns den efter apostlatjänsten: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter…”.  I Apostlagärningarna framgår att profetian var vanligt förekommande och förväntades då någon blev döpt i Helige Ande. Se t.ex. Apg 19:6-7:

”När Paulus lade händerna på dem kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade.  Tillsammans var det omkring ett dussin män.”

Paulus skriver till Korintierna ”Låt kärleken vara ert främsta mål, men be om de speciella gåvor som den helige Ande ger, och särskilt om gåvan att profetera” (1 Kor 14:1).

Att skilja på andarna är en annan viktig karismatisk gåva som alltid måste vara i funktion i samband med profeterande. Alla ingivelser vi får är inte från Gud. Det finns också falska profeter, och det är viktigt att profetia prövas i gemenskapen. Ingivelsen behöver inte komma från Gud, det kan vara den mänskliga anden (mina egna goda ideer) eller en ond ande som försöker förstöra Guds verk genom att leda oss vilse.

Att profetera handlar om att lyssna till Guds röst och sedan ha modet att föra det vidare till andra som lyssnar. Vi behöver ha en förväntan att Gud skall tala och en överlåtenhet att vara goda lyssnare när så sker. Sedan behöver vi tid att reflektera och urskilja innan vi ger det vidare. En profetia kan gälla en individuell person, en grupp eller gemenskap eller hela Kyrkan.

Den stora faran idag är kanske inte att vi råkar ge vidare en profetia som bara är våra egna tankar och inte Guds röst, utan snarare att vi har för lite beredskap att lyssna till Guds röst och att många profetior därför hålls inne. Den lilla karismatiska bönegruppen är en utmärkt miljö att träna sig. I en stödjande gemenskap prövas profetian och du behöver inte vara rädd för att göra bort dig.

 

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Är du svensk lille vän?

Publicerat den 21 juni, 2018 av Bengt Malmgren

SD har blivit mer och mer pragmatiskt och i flykting- och asylpolitiken har andra partier mer och mer närmat sig dem. Skillnaden är att andra partiers företrädare gråter när man inte kan ta emot så många flyktingar man vill, medan SD håller hjärtat kallt och kritiserar de andra för vekhet och brist på realism.

Det sägs att SD har nazistiska och rasistiska rötter, och det förnekar nog ingen, men det är något partiledningen vill tvätta bort. Ett tecken på att man menar allvar med det är att det bildats ett utbrytarparti som menar att SD kompromissar alltför mycket.

Men ibland talar även höga partiföreträdare inom SD tydligt i ideologiska frågor, som när Björn Söder nyligen hävdade att judar och samer definitionsmässigt inte kan vara svenskar eftersom de räknas som minoritetsgrupper som åtnjuter särskilt skydd. Han talar då inte om svenskt medborgarskap, utan om svenskhet i annan bemärkelse. Oavsett i vilken annan bemärkelse är han faktamässigt ute på hal is. Det finns inga objektiva kriterier som skiljer ut gruppen svenskar, utan är man svensk medborgare och definierar sig som svensk, så är man svensk.

bojsböckerHan menar förmodligen inte i genetisk bemärkelse, för vilka skulle då kvalificera sig som verkliga svenskar? DNA-tekniken har gett oss helt nya möjligheter att spåra vårt ursprung, och som Karin Bojs beskrivit i sina böcker Min europeiska Familj och Svenskarna och deras fäder har vi en minst sagt brokig bakgrund med många invandringsvågor. Inspirerad av henne lät jag kartlägga mitt eget DNA och fann att jag visserligen har ett ganska väl samlat ursprung i Norden. Min fru som också kartlagt sitt DNA har sitt genetiska ursprung i Central- och Östeuropa. Hon är född i Sverige och räknar sig helt som svensk men har en polsk far och en ungersk mor.

bengtdna

Judarna är ju en folkgrupp som lyckats bevara sin identitet särdeles bra trots deras förskingring över hela världen. Ännu idag kan praktiskt taget varje jude ange från vilken av de tolv stammarna hen kommer. Men att säga att judar inte kan vara svenskar är att blanda päron och äpplen, eftersom jude är ett etniskt begrepp, medan svensk inte är det.

Jag gissar att Söder menar svenskhet i någon slags kulturell bemärkelse, men det är också ganska svårfångat och politiker skall nog inte försöka sig på att definiera det. Kulturen utvecklas hela tiden. Får jag som katolik kalla mig svensk enligt Söder? Tidigare var ju svensk kultur väldigt starkt knutet till det protestantiska arvet, och katoliker var motarbetade och fick t.ex. inte inneha statliga ämbeten, och kungen måste tillhöra Svenska kyrkan. De senaste 50 åren har emellertid det katolska blivit allt mer accepterat och integrerat i den svenska kulturen. Skåne var ju tidigare danskt och har mycket anknytning till den danska kulturen, och kanske många identifierar sig mer med Öresunds-regionen än med Sverige. Trots regionala skillnader har dock Sverige som nationsbildning varit osedvanligt stabil, vi har åtnjutit en lång tids fred och förskonats från de regionala konflikter som vi sett i t.ex. Spanien och på Irland.

Det finns ett visst mått av skepsis mot främlingar hos oss alla, det vore naivt att förneka det. Populistiska och nationalistiska partier exploaterar denna känsla och gör ideologi av den. Men vill vi skapa fred och god samlevnad människor emellan och nationer emellan, så måste vi mobilisera också andra krafter som övervinner dess dominans. Människor är också sociala varelser som söker kontakt och som finner att det kristna kärleksbudskapet, att älska sin granne som sig själv, inte är så dumt.

Låt mig citera Rättviks-poeten och den sociala konstruktivisten Sven Swenns hembygdssång, här fritt tolkad av Ulla Gudmundson, vilket uttrycker balansen mellan hembygsstoltheten, främlingsskepsisen och öppenheten för att ta emot nya människor:

”Vi som bor i Rättvik tycker att det är den bästa platsen på jorden.
Och du som kommer utifrån och vill leva här får bjuda till.
Men att det räcker till för både dig och mig, det kan du vara säker på.
Och om du blir kvar här och åren får gå, så växer du fast här.
Och då har det blivit en rättvikare till.”

Vår familj tillbringar sedan några år ganska mycket tid i Rättviks kommun. Jag känner mig välkommen och uppfattar intuitivt att detta är inte en miljö där man blir utfryst, men det dröjer nog  ändå länge än innan det skulle kännas naturligt att kalla mig rättvikare.

kyrkbåtsinvigning

Kyrkbåtsinvigning i Vikarbyn 17 juni 2018. Ett projekt där många samverkat. Att bevara gamla traditioner och förnyelse går hand i hand. Rättvik är en kommun som tagit emot många flyktingar och där integrationen fungerar bra.

midsommarstångenresesvikarbyn

Midsommarstången reses i Vikarbyn

Det som sägs om Rättvik här kan appliceras också på nationell nivå eller på vilken grupp som helst. Viss skepsis är på sin plats, vi måste ha ordning och regler. Eftersom vi inte lever i en ideal värld kan vi inte bygga politiken på enbart idealism, vi måste kompromissa, samtidigt som vi måste försöka fostra en öppenhet för att innesluta nya människor i gemenskapen.

Den kristna etiken har bildat en bra bas för de västerländska demokratierna. Det är politikernas uppgift att slå vakt om det vi uppnått och se till att vi inte ruinerar detta arv. Vi behöver realistiska politiker med visioner som förstår att överbrygga konflikter. Den stora faran är en fortsatt strid mellan orealistiska idealister och populistiska nationalister, vilket flyttar fokus från att ta itu med de verkliga frågorna, fred, rättvisa, miljö. Världen går då sakta men säkert sin undergång medan vi fortsätter att strida om symbolfrågor.

rättviken

När man färdas från Falun öppnar sig denna vy över Siljan och Rättviken.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Att tänka med kyrkan – vad är det?

Publicerat den 6 juni, 2018 av Bengt Malmgren

Katolsk horisont heter en YouTube-kanal som drivs av Gråbröderna i Jönköping. Det är en guldgruva för dem som vill lära känna Jesus Kristus och Katolska kyrkans tro.

För Katolska kyrkan är tron inte bara en privatsak, utan vi ingår i Kyrkans gemenskap, vi tror tillsamman med Kyrkan och tänker med kyrkan. Vad betyder det? Lyssna till denna 45 minuter långa frågestund med pater Joseph Maria Nilsson.

Fler mediaresurser för Katolsk evangelisation är på gång i Sverige. Denna vecka introduceras EWTN Nordic. Introduktionsvideo här:

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 6 kommentarer

Det inre mörkret – vad för oss längre in i det och vad för oss ut? Om BDSM, ungas självskadebeteende och kristet martyrskap

Publicerat den 2 juni, 2018 av Bengt Malmgren

Förra veckan var intensiv med presentation av Claphaminstitutets rapport om negativa hälsoeffekter av vissa inslag inom Pride där jag medverkat som medförfattare. Rapporten hade titeln ”Det färgglada mörkret”, vilket för tankarna till en andlig dimension bortom feel good-kulturen, bortom hälsa och sjukdom i rent biologisk och psykiatrisk bemärkelse. I debatten i Dagens Samhälle vill jag särskilt uppmärksamma ett inlägg från Hanna M Björklund som tog fasta på detta.

Hanna är kritisk till en alltför negativ inställning till BDSM som vi kritiserade i vår artikel för att man använder självskadetekniker som t.ex. needle play i praktiserandet. Hon menar att Claphaminstitutet som kristen tankesmedja borde ha större tolerans för BDSM eftersom smärta och kroppslig plåga också förekommer inom kristendomen:

Ett samtal mellan en BDSM-utövare och en troende person, om hur smärta kan hjälpa sinnet att skifta fokus bort från den fysiska kroppen till ett andligt tillstånd, hade varit ett oerhört intressant samtal att följa….

En mänsklig existens är inte alltid enkel, ofarlig och ytlig, den innehåller även ångest, smärta, svåra känslor, att testa gränser och experimentera med ovanliga upplevelser. ..

Mörkret finns alltid där, i oss alla, det hanteras bäst genom att vi vågar prata om och undersöka det. Det önskar jag att en religiös organisation skulle ha större förståelse för.

Samtal om fysisk smärta sett ur psykologiskt och andligt perspektiv är viktigt, inte minst mot bakgrunden av att det är så många unga som självskadar sig idag och använder smärta i känsloreglerande syfte. Det finns ett stort behov att bättre förstå dessa sammanhang för att utveckla ännu bättre behandlingsmetoder.

Många av de unga patienter jag mött i min psykiatriska praktik har självskadeproblematik och vittnar om att självskadan ger en momentan ångestlindring. Men det är just bara för stunden, det leder inte till läkedom och uppbyggnad utan behov av ett tröstlöst återupprepande. Därför vill de flesta ha hjälp att komma ifrån detta beteende som de själva uppfattar som destruktivt.

Vårt perspektiv i Clapham-rapporten var vetenskapligt och inte andligt/konfessionellt. Vi har inget  faktaunderlag för säga att BDSM utövat av vuxna människor som vet vad de sysslar med är skadligt för folkhälsan. Däremot ville vi problematisera att öppenhet för droger och självplågeri/självskada som erbjuds inom Pride kan vara till skada för unga sköra personer som söker sin självidentitet. Det finns bra behandlingsprogram mot självskadebeteende som erbjuds inom psykiatrin, alla går ut på att inte uppmuntra fortsatt självskadande utan minimera det. Jag tror inte man kan separera det ena från det andra. Förhärligar man i ett sammanhang självskadandet så brister logiken i att samtidigt motivera människor att inte skada sig själv. Det är samma bristande logik som i att samtidigt förorda aktiv dödshjälp och arbeta självmordsförebyggande.

 

Jag vill ändå möta Hanna M Björklunds invit att diskutera fysisk smärta ur ett andligt kristet perspektiv. Jag skulle nog säga att den kristna traditionen inte uppmuntrar lidande och smärta som något eftertraktansvärt att söka. Smärtan är ingenting som i sig själv bygger upp. Kristendomen är snarast inställd på hälsa och välbefinnande för både kropp och själ. Studera T.ex Jesus verksamhet under jordelivet där en stor del av hans tid ägnades åt att förbarma sig över nödlidande och bota sjuka. I samma anda har socialt hjälparbete och hälso- och sjukvård varit en viktig del av den kristna missionen under alla tider.

Däremot finns det mycket lidande och smärta i världen som är oundviklig och nödvändig att acceptera och utstå. Vår Frälsare Jesus Kristus lidande och död är sinnebilden för detta liksom pieta-scenen med den sörjande modern, Maria med sin döde sons kropp i sina armar.

pietadomk

Pieta, Stockholms katolska domkyrka

Att bli martyr har aldrig varit främmande för de kristna. Dock är det inget man söker eller eftersträvar, till och med Jesus bad till Fadern i Getsemane att låta denna smärtans bägare gå ifrån honom (Matt 26:39).  Men om situationen är sådan att man tvingas till det för att uppnå ett högre syfte, så är man beredd att utstå tortyr ända till döden för sin tro. Detta till skillnad från islamskt inspirerade självmordsbombare som aktivt söker martyriet som något ärofullt för sig och sin familj. Det som får en kristen att uthärda och bära smärtan och lidandet utan att duka under är att man omvandlar det till ett offer och en delaktighet i Kristus lidande för världens frälsning.

Martyrer i vår tid: 

21 kristna kopter som dödades av IS 2015

koptiskamartyrerfrvideo

21koptiskamartyrer

21 koptiska martyrer som dödades i Libyen av IS januari 2015. De avrättades i en libysk kuststad och massakern filmades av IS och spreds på internet för att iscensätta skräck. Biskopen av Guizeh, Anba Antonios Aziz Mina påpekar att man i filmen ser hur några av martyrerna vid avrättningen upprepade ’Herre Jesus Kristus’. Jesu namn blev det sista ord de sa. Nedre bilden: En digital ikonografisk framställning av martyrerna. Deras minnesdag firas i Koptiska kyrkan den 15 februari.

korshjärta

Målning av Andrzej Majewskij  föreställande Maria (Czestochowa-madonnan) och den helige Maximilian Kolbe

Franciskanmunken Maximilian Kolbe internerades 1941 i koncentrationslägret Auschwitz som fånge nr 16670, bland annat för att ha gömt judar. En medfånge lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio interner skulle låsas in i en dödscell och dö svältdöden som straff. En av de tio utvalda, Franciszek Gajowniczek, hade fru och barn och vädjade för sitt liv. Kolbe erbjöd sig då att ta Gajowniczeks plats, vilket han fick.

De tio dödsdömda fångarna placerades i en källare med jordgolv. Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och bad tillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet; de dödades då med en giftinjektion.

 

Viss självspäkning som botgöring som övning för själen är hemmahörande i den kristna traditionen. Att fasta ökar vår integritet och gör oss mera motståndskraftiga för olika beroenden och missbruk och ökar vår beredskap att utstå umbäranden och smärta när vi väl måste. Fastan ökar också vår mottaglighet för den Helige Ande medan en ständig upptagenhet med omedelbar behovstillfredsställelse leder till att vi blir dästa och andligt slumrande vilket gör oss mer mottagliga för det onda. Därför betraktas både frosseri och omåttligt sex (otukt) som synd.

Men självspäkningen får inte gå till överdrift så att den blir tvångsmässig eller en förevändning att inte ta itu med andra problemområden i vårt liv. Även i den kristna världen finns exempel på aktiviteter som närmar sig detta, t.ex att bära tagelskjorta eller ett band runt en extremitet med taggar på insidan eller att gissla sig själv som i de medeltida flagellant-tågen. Extrema yttringar av detta slag betraktar vi oftast som osunda och är nog besläktat med självskadebeteende, självsvält och annat som är vanligt idag. Än idag förekommer excesser i vissa katolska länder under Passionsveckan där folk  piskar sig eller till och med låter korsfästa sig. Jag kan inte tycka annat än att det ligger något exhibitionistiskt i det. Petrus begärde enligt sägnen att få bli korsfäst upp och ner, för det skulle vara en alltför stor ära att bli korsfäst på samma sätt som Frälsaren.

Fasta och måttliga botgöringar som går ut på att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse och kanske även utstå viss fysisk smärta är nyttiga övningar som bygger upp själ och ande och gör oss rustade att möta det lidande som är oundvikligt. Det finns så mycket smärta och lidande i vår värld och en kristen tanke är att ta emot och omvandla det till ett offer och en delaktighet i Kristus lidande för världens frälsning.

Den kristna tanken är inte att söka lidandet för sin egen skull, tvärtom att vårda kroppen och ha omsorg om vår och medmänniskans hälsa och utöva kärlek i världen. Lidande och smärta får vi nog av ändå, och när vi tvingas utstå det så gör vi det. Så kanaliseras ett lidande som annars kanske skulle upplevas meningslöst och isolerat till ett offer i gemenskap med Kristus och hela den lidande mänskligheten.

Vilken typ av botgöring man väljer, mildare sådan eller strängare kan vara olika för var och en. Det viktiga är att det inte får bli ett självändamål eller något exhibitionistiskt utan att det gagnar tillväxt i det andliga livet.

Huruvida något är meningsfullt och gott brukar vi kristna bedöma utifrån vilken frukt det bär för en själv och för omgivningen. Leder det till goda frukter i form av tillväxt i tro hopp och kärlek, inre frid, tålamod, ödmjukhet och självbehärskning eller leder det till motsatsen, liderlighet, ofördragsamhet, vrede, intriger, maktkamp etc.  (jfr Gal 5:15 ff)?

ignatiusIgnatius av Loyola, en av kristendomens stora mystiker, lär oss att på ett mycket konkret sätt urskilja  andarna (gott, ont), genom att ge akt på själens inre rörelser, en slags kristen form av mindfulness där vi speglar vårt eget liv i den kristna trons grunder: Gud – skapelsen – syndafallet – frälsningen – Jesus Kristus.

Grundinställningen när man skall urskilja andarna och göra ett gott val är enligt Ignatius att först nollställa sig, inte ha preferenser åt ena eller andra hållet och därefter påbörja urskiljningen. Ignatius ger några grundprinciper för hur de olika andliga rörelserna förhåller sig:

Hos dem som går från det goda till det bättre berör den gode anden själen milt, lätt och mjukt, likt en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde berör skarpt, ljudligt och oroligt, som när vattendroppen faller på en sten.

Hos dem som går från det onda till det sämre berör de ovan nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken är att de nämnda änglarna förhåller sig antingen på olikartat eller likartat sätt i förhållande till själens disposition. När själens disposition är olikartad går de in märkbart med buller och bång. När den liknar går de in tyst som i sitt eget hus med öppen dörr.

[Ignatius av Loyola Andliga övningar p 335, översättning av Fredrik Heiding S.J. Artos förlag]

Denna andliga urskiljning kan var och en tillämpa i sitt liv och ge akt på åt vartåt man drivs och vad man prioriterar i sitt liv. Med kristen terminologi innebär omvändelse att genomskåda mörkrets inflytande och medvetet börja en vandring mot ljuset.

 

Publicerat i Church, Religion, Tro och vetande | Märkt , , | 1 kommentar

Gay-lobbyn i Katolska kyrkan

Publicerat den 23 maj, 2018 av Bengt Malmgren

I spåren av att påve Franciskus börjat granska de chilenska biskoparna och insett att han inte kan lita på den rapportering han fått därifrån tidigare avslöjas nu ett trafficking-nätverk med katolska präster involverade. Som ett led i detta har biskopen i Racagua, Alejandro Goic senkommet suspenderat Fr. Luis Rubio Contreras och ett femtontal till av sitt stifts präster. Det tycks röra sig om främst utnyttjande av tonårsgossar för sexuell kontakt.

Man skiljer på pedofili där dragningen är till den prepubertala barnkroppen och barnets psyke, medan pederasti gäller utnyttjande av tonårsgossar efter puberteten. Ofta ser man mindre allvarligt på det senare då de vuxna män som ägnar sig åt det ofta hävdar att det finns ett samtycke, men lagligt och etiskt är det inte ok, eftersom det rör sig om barn som ännu inte är mogna för en sexuell kontakt och som befinner sig i en beroendeställning till den vuxne. Majoriteten av de många ”pedofili”-fall som avslöjades i Katolska kyrkan i USA under de sista decennierna av 1900-talet (John Jay-studien) rörde sig i själva verket om pederasti. Se min artikel från 2010 [HISTORISKA OCH PSYKOLOGISKA PERSPEKTIV PÅ SEXÖVERGREPPEN I KYRKAN]

Flera av de mest extrema övergreppsmännen blev lagförda under påve Benedictus XVI´s pontifikat, och det upprättades handlingsplaner för att motverka sexuellt utnyttjande av barn i alla stift. De juridiska efterverkningarna av denna tidigare epok pågår fortfarande för fullt. Just nu är t.ex. en av påvens närmaste män, Vatikanens finanschef kardinal Pell under domstolsprövning i Australien för övergrepp han anklagas för då han var ung präst.

Men mycket finns kvar under ytan. Det som påven talar om i sitt brev till de chilenska biskoparna, en tystnadskultur och allvarliga förbiseenden, oacceptabelt maktmissbruk framsprunget ur en klerikal kultur, är kanske inte något som är unikt för Chile. Mycket bottenskrap behöver fortfarande komma upp till ytan i den reningsprocess som nu pågår. Det som händer i Chile är kanske bara toppen på isberget?

Det tycks vara så att de pederastiska nätverken levt kvar och skyddas av en tystnadskultur och ovilja att ta tag i det.  Våren 2013, i samband med Vatileaks och påve Benediktus XVI´s påbörjade uppstädning i Vatikanen som förberedelse för hans efterträdare skrev jag om homosexuella nätverk i Vatikanen. Jag refererade till prästen don Ariel S. Levi di Gualdo som utifrån sin inblick i detta skrivit en bok där han beskriver vad han ser som stora problem som underminerar kyrkan idag: relativism, individualism, olydnad. Han påstår att det finns ett vitt förgrenat nätverk av homosexuella präster inom kyrkan. Han menar att de präster som var involverade i regelrätt pedofili var ett ganska litet antal, men att fallen av ”psykologisk homosexualitet” involverade ett mycket större antal präster. I en intervju säger Levi di Gualdo att han har erfarenheter av prästseminarier där 8 av tio är homosexuella och där de som har en ortodox katolsk grundhållning motarbetas. Det är ett sexuellt frimureri som sträcker sig in i Vatikanen, påstod han.

I detta sammanhang skall vi se det som nu uppdagas i Chile. Dagarna efter det att hela chilenska episkopatet efter sitt sammanträffande med påve Franciskus erbjudit sig att ställa sina platser till förfogande händer detta. Man kan tala om en systemkollaps i Chiles katolska kyrka. Italienska La Stampas Vatican Insider-sektion har historien:

Bland de biskopar som deltog i mötet med påven var den 78-årige Alejandro Goic som dessutom är president för biskopliga kommissionen för förhindrande av sexuella övergrepp på barn i Chile. Åter hemma i Racagua tvingades han till det drastiska beslutet att suspendera 20% av prästerna i sitt stift efter avslöjande på chilensk TV att de varit involverade i ett nätverk som sysslade med sexuellt utnyttjande av barn och spridande av barnpornografiskt material.

Den som gjort avslöjandet var Elisa Fernández, tidigare koordinator för stiftets ungdomsarbete. Prästerna hade haft kontakt med ungdomar mellan 15 och 19 års ålder. De ingick i ett organiserat nätverk av församlingspräster som kallade sig själva ”Familjen”. Nätverket anklagas också för att vara involverat i sexuell människohandel via nätet som också inbegriper underåriga barn.

Fernández vittnade om att hon hört präster tala om sin sexuella dragning till unga personer. För ett och ett halvt år sedan kontaktade hon biskop Goic och gav honom en lista med namn på de involverade prästerna, men biskopen vidtog inga åtgärder. Sammanlagt har hon träffat biskopen 4 gånger i ärendet utan att något hänt.

Eftersom hon inte fick gehör skapade hon för några månader sedan ett fingerat Facebook-konto där hon utgav sig för att vara en 16-årig pojke vid namn Pablo och kontaktade en av prästerna, 54-årige församlingsprästen Luis Rubio Contreras. Prästen gick i fällan och svarade med ett erotiskt meddelande och en nakenbild på sig själv. Fader Contreras intervjuades i en chilensk TV-kanal och erkände vad han gjort, sade att det var hemskt och att han skämdes.

Biskop Goic intervjuades också på TV och försvarade sig själv med att han inte var en detektiv, utan en herde. Han sade att han inte hade satt igång en undersökning mot fader Rubio eftersom ingen formell anklagelse hade inkommit mot honom.

CNA rapporterar också om händelserna

Mer bakgrund till påvens möte med de chilenska biskoparna i denna CNA-artikel

Vi bevittnar en systemkollaps hos Katolska kyrkan i Chile. Kanske måste detta till innan något nytt kan byggas, och kanske vi kommer att få bevittna fler liknande processer i andra länder. Det finns en osund klerikal kultur i delar av den katolska världen som göder tystnadskultur och korruption. Jag drar spontant paralleller till det som sker inom Svenska Akademien.

Det positiva är trots allt att denna smutsiga verksamhet inte tillåts fortsätta under ytan utan att tvingas fram i ljuset, visserligen genom eldsjälar som jobbar i motvind men inte ger sig som Elisa Fernández och genom granskande sekulära media.  Tyvärr måste vi konstatera att Katolska kyrkan varit trög och omvänder sig först under galgen sedan sekulära media granskat, men vi måste vara tacksamma för det. Det gäller nu för påven att visa fortsatt handlingskraft. I Chile får säkert flera biskopar gå, och kanske det kommer att ske i andra länder också. Påve Franciskus har ju annars varit angelägen om att återdecentralisera ansvaret till de lokala biskopskonferenserna, det är bra, Rom skall inte in och centralstyra i onödan, subsidiaritetsprincipen bör gälla, men just i krissituationer som denna kan vi vara tacksamma att det finns en överordnad funktion genom påveämbetet som kan träda in.

bengtloberg

Läs också min tidigare artikel [KATOLSKA KYRKANS KOMPLICERADE FÖRHÅLLANDE TILL MANLIG HOMOSEXUALITET]

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 3 kommentarer

Klockringning och böneutrop i Växjö blev föremål för globalt intresse.

Publicerat den 22 maj, 2018 av Bengt Malmgren

Det har påståtts att katoliker stormat på sociala media sista dagarna, dels mot f Ingvar Fogelqvist, kyrkoherde i Växjö som påståtts ha varit upphovsman till fake news, dels mot pressen som ställt fader Ingvar mot väggen och de katoliker som blivit ”vilseförda” av detta och därför felaktigt varit kritiska till f Ingvar.

De som talar om denna storm måste dväljas i andra twitter-bubblor än jag, för jag har bara sett några få som debatterat detta, och ganska lugnt och med andra perspektiv än akut upprördhet. Eller kanske påståendet om storm är överdrivet. På min gamla arbetsplats brukade talesättet gå, att var en missnöjd med något, så var det ”några”, var två missnöjda så var det ”många” och var tre missnöjda så var det ”alla”.

Fader Ingvar har skött uppståndelsen kring detta bra, det finns ingen anledning till att kritisera honom, och ingen anledning att ta honom i försvar heller, något mediadrev har det inte varit frågan om. Journalisterna har gjort sitt jobb och rett ut detta bra. Intervju med f Ingvar i Radio Kronoberg här i det skede då det uppenbarats att ingen ansökan om klockringning kunde återfinnas.

fIngvarVaxjö

Vad som däremot är intressant är det faktum hur en vinklad eller falsk nyhet snabbt får en spridning över hela världen, t.ex. bland ryska nättroll och utnyttjas i populistiskt propagandasyfte utan att bekymra sig om källkritik. Se denna bakgrundsartikel i DN.

Intressant är också den principiella frågan om offentliga böneutrop kontra klockringning från kyrkor som gjorde att nyheten fick sådan spridning.

Den vinklade nyheten som tacksamt togs emot och spreds av dem som hävdar att samhället är naivt tillmötesgående mot muslimer samtidigt som man motarbetar den egna kristna kulturen var följande: En moské i en mindre svensk stad har fått tillåtelse att ha offentliga böneutrop samtidigt som en katolsk församling i samma stad nekades klockringning för att det ansågs störande.

Så lät det i den första rapporteringen, men vad som inte framgick var att dessa beslut inte sammanföll i tiden, Katolska församlingens ärende låg mer än tio år bakåt. Vad som sedan uppdagades genom fortsatt granskning var att någon ansökan om klockringning aldrig hade lämnats in, så något avslagsbeslut fanns inte. Det visade sig att det var redan på bygglovs-stadiet som man beslutade sig för att inte ansöka om uppförande av  en klockstapel, man avråddes av Byggnadsnämnden eftersom det fanns grannar som var negativa, och det var risk att beslutsprocessen kunde dra ut på tiden.

Men i församlingen hade detaljerna kring detta glömts bort, det kollektiva minnet var att man inte fått tillstånd till klockringning, och det var denna muntliga information fader Ingvar (som inte var med då) förde vidare.

Men så enkel var alltså inte historien som att muslimerna hade favoriserats av Växjö kommun medan de kristna hållits tillbaka. Förutsättningarna var inte samma då som nu, och man vet inte hur det hade gått om man insisterat på att få uppföra en klockstapel och ha klockringning. Kanske hade det gått igenom till slut trots grannarnas överklagande?  Kanske det nu är dags att ansöka på nytt? Och nyligen läste jag att några grannar bara en vecka efter att beslutet om böneutrop från Växjö-moskén fattats har överklagat. Vad konsekvensen av det blir är väl en öppen fråga.

Diskussionen om religionsfrihet och hur offentliga böneutrop och klockringning förhåller sig till det lär gå vidare. Det finns olika uppfattningar om detta.

Att den lilla katolska församlingen i Växjö ett tag kom i händelsernas centrum och blev världskänd är inget i sig att beklaga utan bara trevligt. Publiciteten har inte skadat vare sig församlingen eller fader Ingvar. De ryska nättrollen och de som propagandistiskt utnyttjar fake news utan att bekymra sig om sanningshalten är däremot inte trevliga. Är en falsk nyhet väl utsläppt lever den vidare därute i cyberrymden, oberoende av korrigeringar och dementier.

bengtmorgongåvad

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt | 3 kommentarer

Vill vi ha en kyrka som är tongivande i samhället även nästa generation måste Katolska kyrkan fortsätta på vägen från klerikalism till lekmannaväckelse och alla kristna samverka ekumeniskt

Publicerat den 21 maj, 2018 av Bengt Malmgren

Prästvigda utgör blott 0,3 procent av världens 1,3 miljarder katoliker.

Andra Vatikankonciliet innebar att tyngdpunkten flyttades från bilden av kyrkan som en klerikal hierarki med påven i toppen till bilden av kyrkans som Guds folk med alla döpta kristnas ansvar och delaktighet att vittna om evangeliet. Påve och biskopar blir då inte så mycket auktoritära chefer som herdar som går bakom sin hjord, skyddar, uppmuntrar, förmanar. Konciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium förmedlar tydligt denna vision. Mycket mer skrivs visserligen om biskoparna och prästerna och påvens primat än om lekmännen, men de lyfts fram som likvärdiga med de ämbetsvigda som bärare av nådegåvor och ansvariga för Kyrkans liv och evangelisation. Alla är levande lemmar i Kyrkan och behövs för helheten.

Strax efter konciliet gav påven Paul VI ut den apostoliska maningen Evangelii Nuntiadi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld). Där sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro, hopp och kärlek).

Påve Franciskus har gett ut tre brev riktade till alla kristna i form av apostoliska maningar, och den första Evangelii Gaudium från 2013 kan ses som en uppföljare till Evangelii Nuntiandi. Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj kom 2016, och nu nyligen publicerades Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid.

Påven talar inte bara allmänt uppmuntrande till oss, utan han tar oss lekmän på allvar och talar vädjande till oss om att ta ansvar för vår kristna kallelse. Man kan likna dessa brev med Paulus och de andra apostlarnas brev till församlingarna i NT, deras syfte var också att uppmuntra, förmana och ta itu med olika problem. Det är viktigt för oss att lyssna och ta det påven skriver på allvar.

Före VCII var tyngdpunkten i påvliga skrivelser mera envägs. Påven sade hur det skulle vara, så var det bra. Man förväntade sig inget annat. Rom sköter teologin och dogmerna, helgonen står för heligheten, och vi vanliga lekmän går i kyrkan på söndagar och sköter i övrigt vårt privatliv själva utan att kyrkan lägger sig i.

Men vi lever i en tid då kristendomen inte är lika självklar som tidigare i våra alltmer sekulariserade västerländska samhällen. I en europeisk undersökning nyligen konstaterades att ungdomar ärver varken tro eller värderingar, och Sverige ligger i absoluta botten. 75 % av svenska ungdomar tror inte på Gud, och endast 18% räknar sig som kristna. Kristendomen kommer med nästa generation att förlora sin betydelse som samhällsbärande faktor om vi inte förmår vinna ungdomarna för Kristus. Många vill fortfarande ha Kyrkans service och tycker det är bra att kristna värderingar har ett inflytande i samhället, men man kan inte längre förlita sig till att andra sköter om att förmedla detta. Det kräver vars och ens engagemang.

JesusDN

Därför är påve Franciskus så angelägen att fortsätta processen att reevaluera lekmännens roll i kyrkan och bekämpa klerikalismen. Ett resultat av klerikalismen är en mentalitet som bärs upp av många lekmän vilka är nöjda med att gå till mässan, men anser sin tro och sitt dagliga sociala och politiska liv separerat från detta.

Också Franciskus föregångare Benedictus XVI såg mycket allvarligt på krisläget för kyrkan. Vid ett besök i England 2010 sade han till katolikerna samlade i Hyde Park:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle”

Påve Franciskus säger i den korta videon nedan (titta gärna på den): ”Några tror att helighet handlar om att ta på en from uppsyn. Nej, det är inte helighet. ‘Men fader, om jag arbetar i en fabrik eller är revisor… kan jag inte bli ett helgon”. Jo! Jo! Det kan du! Du kan bli ett helgon där du arbetar. Det är just där Gud ger dig nåden att bli ett helgon”

Vi lever i en brytningstid idag. Fortfarande lever klerikalismen, men alltfler blir medvetna om att kristendomen bygger på allas engagemang och aktiva deltagande. Så var det från början, och samma vision har frikyrkorna och de väckelserörelser som uppstår med jämna mellanrum. Idag talas mycket om väckelse och församlingsplantering bland engagerade evangeliskt kristna. Man är medveten om att det är de sekulariserade svenskarna och muslimerna som skall nås genom evangelisationen, inte de redan kristna. Läs ledaren av Stefan Swärd i dagens nummer av Världen idag [VI BER OM MER ÄN BARA ANDLIG FÖRNYELSE].

Påven Johannes Paulus II formulerade begreppet Ny Evangelisation och betonade också att nå nominella katoliker som under inflytande av sekulariseringen slutat praktisera.

Att evagelisera och förmedla kristen tro till nästa generation är en uppgift där vi kristna inte har råd att jobba isolerade från varandra som om våra medkristna i andra samfund inte existerade. Ekumenik och samarbete där vi tar till vara det bästa från våra olika traditioner är nödvändigt. Annars dör kristendomen ut samtidigt som vi ägnar oss åt att kivas med varandra.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

CHARIS – Ny service för Karismatiska förnyelsen upprättas av Vatikanen

Publicerat den 14 maj, 2018 av Bengt Malmgren

Pingsten 2019 kommer nya statuter att börja gälla för CHARIS det nya enhetliga service-organet för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR). På det nationella planet innebär det att de nationella service-kommitteerna (i Sverige KKS) ersätts av National Services of Communion som förväntas ha en bred representation av mångfalden av uttryck för Karismatisk förnyelse i landet.

CHARIS är inte ett förbund av troende, inte heller en federation av olika förbund, utan det är en service som erbjuds till alla existerande karismatiska realiteter.

CHARIS är akronym för Catholic Charismatic Renewal International Service. Ordet charis är grekiska och betyder ”nåd” (eng ”grace”)

Processen som ledde fram till detta började på initiativ av påve Franciskus 2015 och är resultatet av ett nära samarbete mellan företrädare för CCR, Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet samt påve Franciskus.

(Dikasteri är ett vatikanskt begrepp som betyder ungefär departement. Inom Svenska regeringen har vi departement med ministrar. Inom Vatikanens kuria finns dikasterier med prefekter som i allmänhet är kuriakardinaler.)

Nyligen skickades ett brev ut till ledarna för karismatiska grupper över hela världen samtidigt som man offentligjorde dokumentationen för hela processen och ber att alla noggrant studera denna.

Jag har läst dokumenten och redogör för det härnedan. Denna artikel riktar sig särskilt till alla ledare inom Karismatisk förnyelse, då de behöver sätta sig in i och ta ställning till hur de grupper de ansvarar för skall förhålla sig till CHARIS, men också till alla deltagare i karismatiska grupper som vill informera sig närmare om vad som är på gång.

Artikeln riktar sig också till alla katoliker som vill informera sig om CCR och alla andra som är nyfikna på Katolska kyrkan och och den Karismatiska förnyelsens relation till kyrkan. Arbetet med CHARIS är en föredömligt transparent process, den offentliggjorda brevväxlingen kring hur statuterna växt fram ger en god inblick i hur påven tänker och hur samverkan med lekmän och kuria kan gestalta sig.

————————————————–

De flesta har hört talas om ICCRS, det internationella serviceorganet för Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) med ett internationellt råd och servicekontor i Vatikanen. En del känner kanske också till att det finns ett parallellt organ, CF (Catholic Fraternity of Charismatic Communities and Fellowships) samt ytterligare nätverk och ”ministries” som givit olika former av stöd åt olika grupper och verksamheter i den mångfald av uttryck som finns inom CCR.

Påve Franciskus har ägnat mycket tid åt att reformera Vatikanen och kurian och omorganiserat de olika råden för att bättre passa dagens behov, motverka korruption främja den nya evangelisationen, och sätta fokus på Kyrkan som hela Guds folk genom att minska klerikalism och dra in lekmännen som den aktiva basen i Kyrkans framträdande i världen.

15 Augusti 2016 inrättade påven det nya dikasteriet för lekmännen, familjen och livet. Tidigare fanns Påvliga rådet för lekmännen och Påvliga rådet för familjen, dess uppgifter övertogs nu av detta mega-dikasteri. Som prefekt utnämndes biskop Kevin Farrell.

I sitt reformarbete har påven också innefattat Karismatiska förnyelsen. Som en följd av detta inrättas det nya service-organet CHARIS som kommer att ersätta ICCRS och CF. CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen. Förändringen innebär att CCR från och med nästa år får ett enda serviceorgan som formellt utgör en offentlig juridisk kropp i Katolska kyrkan enligt Kanoniska lagen pp 116-123.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att CHARIS är en sak och Karismatiska förnyelsen med dess mångfald av uttryck är en annan sak.

  • Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR) är ett verk av Guds nåd, inget vi människor stakat ut. Det är helt och hållet ett verk av den Helige Ande och del del i den stora pingstkarismatiska förnyelseström som berört praktiskt taget alla samfund och kyrkor inom världskristenheten sedan början av 1900-talet.
  • CHARIS är en service med syfte att främja den Karismatiska förnyelsen. Det är CHARIS som får ett kanoniskt status inom Katolska kyrkan, alla de olika verksamheterna i den Karismatiska förnyelsens mångfald kommer att fungera precis som hittills, deras kanoniska status förändras inte. CHARIS är en service åt den Karismatiska förnyelsen, ingen enhet som styr över de olika verksamheterna, de är fria att välja sitt förhållningssätt till CHARIS, om man vill acceptera dess service och samverka eller inte.

I dagarna har de dokument offentliggjorts som ger oss en inblick i historiken och processen genom vilken de nya stadgarna kom till.

2015: I samband med den internationella karismatiska prästreträtten i Rom skrev påve Franciskus ett brev till ICCRS president Michelle Moran och presidenten för CF Gilberto Barbosa där han noterade att det fanns en tendens till splittring inom CCR. Påven refererade till vad förnyelsen säger om sig själv, att det är en enda ström av nåd, och föreslog att tiden nu var kommen att detta borde avspegla sig i att det finns ett enda serviceorgan för Karismatiska förnyelsen, inte som nu att det är uppsplittrat på flera.

Michelle Moran och Gilberto Barbosa besvarade brevet och skrev att de var villiga att begrunda påvens förslag och bad samtidigt om ett sammanträffande med påven för att fördjupa dialogen och ansikte mot ansikte kunna övervägas vilka steg som skall tas.

michellepeter

Michelle Moran med make Peter. Från karismatisk konferens på Stella Maris, Finland 2008. Foto: Bengt Malmgren

 

2016: Den 25 april träffar påven Michelle Moran och Gilberto Barbosa. Några dagar senare skriver han ett brev till Kardinal Stanislav Rylko, predident för Påvliga Rådet för Lekmännen. Han tillkännager där att han tillsatt en arbetsgrupp bestående av Michelle Moran (president ICCRS) och Pino Scafuro (vice president CF) med Oreste Pesare och Julia Torres från kontoret i Rom som sekretarresurser med uppdrag att få till stånd ”en enad internationell service för en enda ström av nåd”. Påven ber om Påvliga rådet för lekmännens samverkan med arbetsgruppen. I brevet nämner påven också det förestående 50-årsjubileet för CCR år 2017 och uttrycker sin önskan att det skall ha en tydlig ekumenisk dimension.

3 maj svarar Kardinal Rylko påven och försäkrar att Påvliga rådet för kommer att stödja arbetsgruppen och även samverka i att 50-årsjubileet 2017 skall få den ekumeniska inriktning påven önskar.

Palazzo San Calisto i Rom 2015. Jag och Oreste Pesare, föreståndare för ICCRS-kontoret.

2017: 30 maj undertecknas en konstitutionsakt för den nya servicen av medlemmarna i arbetsgruppen samt Kardinal Brian Farell, prefekt för det nya dikasteriet för lekmännen, familjen och livet. Där sägs att arbetet med att utarbeta statuter nu påbörjas. Under tiden verkar ICCRS och CF som tidigare.

Samtidigt skriver Michelle Moran och Pino Scafuro ett mera personligt hållet brev till påven som också offentliggjorts. Citat från brevet:

”The new body needs to reflect that Catholic Charismatic Renewal is part of an ecumenical current of grace because we share the grace of baptism in the Spirit with so many Christians throughout the world. We need to highlight the importance of continuing to follow the path of the Holy Spirit that leads to unity in the body of Christ.

To focus upon building communion between the existing charismatic bodies and realities
To foster the inclusion of wider charismatic realities, associations and ministries.

We recognise that this Jubilee year and celebration with you at Pentecost marks the beginning of a new time of the Holy Spirit. it is a Kairos time, a milestone moment for the release of the new things that the Spirit wants to do in this our day.”

 

2018: 6 mars presenterar arbetsgruppen vid ett möte med Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet den slutliga texten till de nya statuterna för den gemensamma servicen kallad CHARIS (CATHOLIC CHARISMATIC RENEWAL INTERNATIONAL SERVICE)

19 april: Brev till alla ledare inom CCR världen över med presentation av de nya statuterna samt offentliggörande av all dokumentation kring processen.

2019: Det nya serviceorganisationen kommer att gälla ad experimentum från pingsten 2019

Det kommer att finnas en “International Service of Communion”, ett team som ungefär motsvarar ICCRS råd idag. Det kommer också att finnas motsvarande Service of Communion på kontinental nivå.

På den nationella nivån ombeds att ändra våra nationella service-kommittéer (I Sverige KKS) till “National Services of Communion” som skall vara ett tecken på det liv och den enhet som finns i landet och därför bör bestå av medlemmar/representanter från de olika bönegrupper, kommuniteter, bibelskolor, tjänster och nätverk som betraktar sig som uttryck för CCR.

Ledarna för “National Services of Communion” och representanter för andra internationella nätverk inbjuds till en generalförsamling i Rom var tredje år. Generalförsamlingen utser funktionärer på den internationella nivån.

CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen.

Hur ”National Services of Communion” skall organiseras ges inte mycket detaljer kring, endast att den skall vara en bred representation av de karismatiska grupper och tjänster som faktiskt finns i landet. Man undviker centralstyrning, och eftersom CCR är en mångfacetterad nåd inspirerad av den Helige Ande utan någon mänsklig grundare, utan fast ledningsstruktur betonas istället ”Communion”-aspekten. Enheten byggs upp genom ett samarbete och att låta sig ledas av den Helige Ande.

Citat från statuterna, stycke IV som behandlar ”National Services of Communion”:

”Art. 15. Functions
The goal of National Services of Communion is to build and strengthen the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. They should therefore be as inclusive as possible and open to new and emerging realities. The model focuses on communion rather than government or structure.

Art. 16. Composition
National Services of Communion should consist of representatives from realities and expressions of the current of grace who identify themselves as a part of Catholic Charismatic Renewal, and who are seeking to build communion within the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. This may include prayer groups, communities, networks, schools of evangelisation, religious institutes, publishing houses,particular ministries, ecumenical initiatives, youth etc.”

Arbetet med detta skall inte vänta utan behöver sättas igång redan nu. Arbetsgruppen har ställt samman en lista med frågor och svar (se bild nedan). Fråga 10 handlar om vad de Nationella Service-kommitteerna (I Sverige KKS) behöver göra:

”De Nationella Service-kommittéerna behöver inkludera alla de karismatiska uttrycken i varje land i en National Service of Communion. På samma sätt bör alla uttryck för Karismatisk förnyelse i varje land redan nu påbörja att organisera möten mellan dem själva för att främja gemenskap (eng ‘foster communion’). Det är förhoppningen att detta kommer att vara förverkligat eller att man är på god väg ditåt till Pingsten 2019.”

 

charisqa

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Missförstått utalande: Påve Franciskus, kvinnliga teologer och jordgubbarna i tårtan.

Publicerat den 3 maj, 2018 av Bengt Malmgren

Jag tycker själv det är jobbigt med alla kommentarer på katolska bloggar som skall korrigera förståelsen av vad påven sagt. Ofta handlar det om att påven fällt ett spontant yttrande i någon intervju som uppfattats som alltför radikalt eller modernistiskt, och så skall vän av ordning hjälpa till med tolkningen genom att förklara att si har påven alls inte sagt, och så skall det inte tolkas.

Jag trodde aldrig jag själv skulle hamna i situationen att behöva skriva något liknande, men jag inser nu att jag behöver göra det. Det handlar om ett yttrande påven fällde i samband med besök hos den påvliga Internationella teologkommissionen i december 2014.

Kontexten var att påven talade till  teologkommissionen som består av 30 medlemmar och endast 5 kvinnor, vilket påven tyckte var för lite.

På nedanstående YouTube-video kan vi följa exakt vad påven sade. Min översättning:

”Jag vill se högre närvaro av kvinnor. Vi är inte där ännu. De finns där, som jordgubbar på tårtan, men vi behöver mer av dem…
Kvinnliga teologer kan sprida ljus över förståelsen av det allmänna bästa, över centrala och outforskade djupa aspekter av Kristi mysterium. Jag uppmanar er alla att ta del av de specifika bidrag som kvinnor ger när det gäller tron”

Citatet har spridits och återgetts på sociala media och i tidningsartiklar som ett exempel på att påven skulle ha en tendens att smickra och romatisera kvinnans roll istället för att ge kvinnor reellt inflytande och makt. Också jag själv godtog den berättelsen och spred den i ett blogginlägg nyligen.

Men studerar man kontexten påven sade detta i verkar ju betydelsen bli precis tvärtom: Kvinnor skall inte vara som några jordgubbar i tårtan utan vara rejält inbakade huvudingredienser i anrättningen. Jag vet inte vilken slags tårta påven  tänker på, jag tror en enkel tårta med några bär på toppen som dekoration. Vi associerar kanske mera till de ymniga bakverk vi gör till midsommar där tårtorna är fullständigt översållade med bär. Den typen av tårta stämmer sämre som illustration till påvens bild, för poängen skulle ju vara att det var några få bär.

Den som gjorde mig uppmärksam på videon med påven var en kvinna från påvens hemland Argentina som skrev på Facebook. Hon gjorde också några andra kommentarer som kan vara av värde för att förstå den kulturella kontexten i vilken påven uttalar sig om kvinnor.

Hon konstaterar att argentinare som reser till Europa förvånas över det mindre deltagandet av kvinnor. I Buenos Aires var kardinal Bergoglio omgiven av kvinnor, i Europa är han mest omgiven av män. Kanske påven när han talar om “female genius” vill betona det nödvändiga av kvinnors deltagande som en påminnelse för den patriarkala och klerikala kyrkan?

Den argentinska kvinnans synpunkter är intressanta och pekar på vikten att förstå den kulturella kontexten. Påve Franciskus uttalar sig ju ofta spontant och personligt och går utanför det strikt formella. Formellt kan man uttala sig på ett abstrakt sätt avskalat från kulturell bakgrund, men när man blir personlig kan man inte frigöra sig från den kulturella kontext man fostrats i. Kanske påve Franciskus bättre förstås av Sydamerikas kvinnor än av Europas?

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 3 kommentarer