SD har blivit mer och mer pragmatiskt och i flykting- och asylpolitiken har andra partier mer och mer närmat sig dem. Skillnaden är att andra partiers företrädare gråter när man inte kan ta emot så många flyktingar man vill, medan SD håller hjärtat kallt och kritiserar de andra för vekhet och brist på realism.

Det sägs att SD har nazistiska och rasistiska rötter, och det förnekar nog ingen, men det är något partiledningen vill tvätta bort. Ett tecken på att man menar allvar med det är att det bildats ett utbrytarparti som menar att SD kompromissar alltför mycket.

Men ibland talar även höga partiföreträdare inom SD tydligt i ideologiska frågor, som när Björn Söder nyligen hävdade att judar och samer definitionsmässigt inte kan vara svenskar eftersom de räknas som minoritetsgrupper som åtnjuter särskilt skydd. Han talar då inte om svenskt medborgarskap, utan om svenskhet i annan bemärkelse. Oavsett i vilken annan bemärkelse är han faktamässigt ute på hal is. Det finns inga objektiva kriterier som skiljer ut gruppen svenskar, utan är man svensk medborgare och definierar sig som svensk, så är man svensk.

Han menar förmodligen inte i genetisk bemärkelse, för vilka skulle då kvalificera sig som verkliga svenskar? DNA-tekniken har gett oss helt nya möjligheter att spåra vårt ursprung, och som Karin Bojs beskrivit i sina böcker Min europeiska Familj och Svenskarna och deras fäder har vi en minst sagt brokig bakgrund med många invandringsvågor. Inspirerad av henne lät jag kartlägga mitt eget DNA och fann att jag visserligen har ett ganska väl samlat ursprung i Norden. Min fru som också kartlagt sitt DNA har sitt genetiska ursprung i Central- och Östeuropa. Hon är född i Sverige och räknar sig helt som svensk men har en polsk far och en ungersk mor.

Judarna är ju en folkgrupp som lyckats bevara sin identitet särdeles bra trots deras förskingring över hela världen. Ännu idag kan praktiskt taget varje jude ange från vilken av de tolv stammarna hen kommer. Men att säga att judar inte kan vara svenskar är att blanda päron och äpplen, eftersom jude är ett etniskt begrepp, medan svensk inte är det.

Jag gissar att Söder menar svenskhet i någon slags kulturell bemärkelse, men det är också ganska svårfångat och politiker skall nog inte försöka sig på att definiera det. Kulturen utvecklas hela tiden. Får jag som katolik kalla mig svensk enligt Söder? Tidigare var ju svensk kultur väldigt starkt knutet till det protestantiska arvet, och katoliker var motarbetade och fick t.ex. inte inneha statliga ämbeten, och kungen måste tillhöra Svenska kyrkan. De senaste 50 åren har emellertid det katolska blivit allt mer accepterat och integrerat i den svenska kulturen. Skåne var ju tidigare danskt och har mycket anknytning till den danska kulturen, och kanske många identifierar sig mer med Öresunds-regionen än med Sverige. Trots regionala skillnader har dock Sverige som nationsbildning varit osedvanligt stabil, vi har åtnjutit en lång tids fred och förskonats från de regionala konflikter som vi sett i t.ex. Spanien och på Irland.

Det finns ett visst mått av skepsis mot främlingar hos oss alla, det vore naivt att förneka det. Populistiska och nationalistiska partier exploaterar denna känsla och gör ideologi av den. Men vill vi skapa fred och god samlevnad människor emellan och nationer emellan, så måste vi mobilisera också andra krafter som övervinner dess dominans. Människor är också sociala varelser som söker kontakt och som finner att det kristna kärleksbudskapet, att älska sin granne som sig själv, inte är så dumt.

Låt mig citera Rättviks-poeten och den sociala konstruktivisten Sven Swenns hembygdssång, här fritt tolkad av Ulla Gudmundson, vilket uttrycker balansen mellan hembygsstoltheten, främlingsskepsisen och öppenheten för att ta emot nya människor:

”Vi som bor i Rättvik tycker att det är den bästa platsen på jorden.
Och du som kommer utifrån och vill leva här får bjuda till.
Men att det räcker till för både dig och mig, det kan du vara säker på.
Och om du blir kvar här och åren får gå, så växer du fast här.
Och då har det blivit en rättvikare till.”

Vår familj tillbringar sedan några år ganska mycket tid i Rättviks kommun. Jag känner mig välkommen och uppfattar intuitivt att detta är inte en miljö där man blir utfryst, men det dröjer nog  ändå länge än innan det skulle kännas naturligt att kalla mig rättvikare.

Kyrkbåtsinvigning i Vikarbyn 17 juni 2018. Ett projekt där många samverkat. Att bevara gamla traditioner och förnyelse går hand i hand. Rättvik är en kommun som tagit emot många flyktingar och där integrationen fungerar bra.

Midsommarstången reses i Vikarbyn

Det som sägs om Rättvik här kan appliceras också på nationell nivå eller på vilken grupp som helst. Viss skepsis är på sin plats, vi måste ha ordning och regler. Eftersom vi inte lever i en ideal värld kan vi inte bygga politiken på enbart idealism, vi måste kompromissa, samtidigt som vi måste försöka fostra en öppenhet för att innesluta nya människor i gemenskapen.

Den kristna etiken har bildat en bra bas för de västerländska demokratierna. Det är politikernas uppgift att slå vakt om det vi uppnått och se till att vi inte ruinerar detta arv. Vi behöver realistiska politiker med visioner som förstår att överbrygga konflikter. Den stora faran är en fortsatt strid mellan orealistiska idealister och populistiska nationalister, vilket flyttar fokus från att ta itu med de verkliga frågorna, fred, rättvisa, miljö. Världen går då sakta men säkert sin undergång medan vi fortsätter att strida om symbolfrågor.

När man färdas från Falun öppnar sig denna vy över Siljan och Rättviken.