Prästvigda utgör blott 0,3 procent av världens 1,3 miljarder katoliker.

Andra Vatikankonciliet innebar att tyngdpunkten flyttades från bilden av kyrkan som en klerikal hierarki med påven i toppen till bilden av kyrkans som Guds folk med alla döpta kristnas ansvar och delaktighet att vittna om evangeliet. Påve och biskopar blir då inte så mycket auktoritära chefer som herdar som går bakom sin hjord, skyddar, uppmuntrar, förmanar. Konciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium förmedlar tydligt denna vision. Mycket mer skrivs visserligen om biskoparna och prästerna och påvens primat än om lekmännen, men de lyfts fram som likvärdiga med de ämbetsvigda som bärare av nådegåvor och ansvariga för Kyrkans liv och evangelisation. Alla är levande lemmar i Kyrkan och behövs för helheten.

Strax efter konciliet gav påven Paul VI ut den apostoliska maningen Evangelii Nuntiadi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld). Där sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro, hopp och kärlek).

Påve Franciskus har gett ut tre brev riktade till alla kristna i form av apostoliska maningar, och den första Evangelii Gaudium från 2013 kan ses som en uppföljare till Evangelii Nuntiandi. Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj kom 2016, och nu nyligen publicerades Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid.

Påven talar inte bara allmänt uppmuntrande till oss, utan han tar oss lekmän på allvar och talar vädjande till oss om att ta ansvar för vår kristna kallelse. Man kan likna dessa brev med Paulus och de andra apostlarnas brev till församlingarna i NT, deras syfte var också att uppmuntra, förmana och ta itu med olika problem. Det är viktigt för oss att lyssna och ta det påven skriver på allvar.

Före VCII var tyngdpunkten i påvliga skrivelser mera envägs. Påven sade hur det skulle vara, så var det bra. Man förväntade sig inget annat. Rom sköter teologin och dogmerna, helgonen står för heligheten, och vi vanliga lekmän går i kyrkan på söndagar och sköter i övrigt vårt privatliv själva utan att kyrkan lägger sig i.

Men vi lever i en tid då kristendomen inte är lika självklar som tidigare i våra alltmer sekulariserade västerländska samhällen. I en europeisk undersökning nyligen konstaterades att ungdomar ärver varken tro eller värderingar, och Sverige ligger i absoluta botten. 75 % av svenska ungdomar tror inte på Gud, och endast 18% räknar sig som kristna. Kristendomen kommer med nästa generation att förlora sin betydelse som samhällsbärande faktor om vi inte förmår vinna ungdomarna för Kristus. Många vill fortfarande ha Kyrkans service och tycker det är bra att kristna värderingar har ett inflytande i samhället, men man kan inte längre förlita sig till att andra sköter om att förmedla detta. Det kräver vars och ens engagemang.

Därför är påve Franciskus så angelägen att fortsätta processen att reevaluera lekmännens roll i kyrkan och bekämpa klerikalismen. Ett resultat av klerikalismen är en mentalitet som bärs upp av många lekmän vilka är nöjda med att gå till mässan, men anser sin tro och sitt dagliga sociala och politiska liv separerat från detta.

Också Franciskus föregångare Benedictus XVI såg mycket allvarligt på krisläget för kyrkan. Vid ett besök i England 2010 sade han till katolikerna samlade i Hyde Park:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle”

Påve Franciskus säger i den korta videon nedan (titta gärna på den): ”Några tror att helighet handlar om att ta på en from uppsyn. Nej, det är inte helighet. ‘Men fader, om jag arbetar i en fabrik eller är revisor… kan jag inte bli ett helgon”. Jo! Jo! Det kan du! Du kan bli ett helgon där du arbetar. Det är just där Gud ger dig nåden att bli ett helgon”

Vi lever i en brytningstid idag. Fortfarande lever klerikalismen, men alltfler blir medvetna om att kristendomen bygger på allas engagemang och aktiva deltagande. Så var det från början, och samma vision har frikyrkorna och de väckelserörelser som uppstår med jämna mellanrum. Idag talas mycket om väckelse och församlingsplantering bland engagerade evangeliskt kristna. Man är medveten om att det är de sekulariserade svenskarna och muslimerna som skall nås genom evangelisationen, inte de redan kristna. Läs ledaren av Stefan Swärd i dagens nummer av Världen idag [VI BER OM MER ÄN BARA ANDLIG FÖRNYELSE].

Påven Johannes Paulus II formulerade begreppet Ny Evangelisation och betonade också att nå nominella katoliker som under inflytande av sekulariseringen slutat praktisera.

Att evagelisera och förmedla kristen tro till nästa generation är en uppgift där vi kristna inte har råd att jobba isolerade från varandra som om våra medkristna i andra samfund inte existerade. Ekumenik och samarbete där vi tar till vara det bästa från våra olika traditioner är nödvändigt. Annars dör kristendomen ut samtidigt som vi ägnar oss åt att kivas med varandra.