Bengts Blogg

Den stora lovsången flödar genom alla tider – låt inte yttre former splittra oss kristna.

Publicerat den 1 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Joel Halldorf skriver en tänkvärd ledare i Dagen om hur synen på (karismatisk) lovsång tycks generera konflikt i den protestantiska kristenheten i Sverige. Jag visste inte att det var så utpräglat som han beskriver och det gör mig sorgsen. Joel talar om ”lovsång” men av sammanhanget framgår att han menar karismatisk lovsång i den form som blivit vanligt förekommande under senare år i alla samfund. Men för mig är den karismatiska lovsången en del av den stora lovsången som stigit upp till Gud under hela vår judisk-kristna historia, alltifrån Moseböckerna via Psaltaren och Profeterna, Marias lovsång i Luk 1 till den gregorianska sången, Bach, mässans Gloria och våra mest älskade psalmer. Vår lovsång här på jorden är också en del av den stora lovsången i himmelen.

En nästan bortglömd bok av Ulf Ekman från 2010 uttrycker väldigt bra lovsångens själ: LOVSÅNG I HIMLEN OCH PÅ JORDEN (Livets Ords Förlag). Lovsång är inte i första hand att göra något utan att vara något. Det är en livsinställning och en livsstil där vi hela livet utvecklas till att bli tillbedjare i ande och sanning.

Människor uppfyllda av den helige Ande känner ett heligt behov att uttrycka vad deras hjärtan flödar över av i former som passar deras kultur. Hur många gånger uttalas inte ”Halleluja” i den katolska mässan. Det är inte mera förtjänstfullt att Halleluja sägs formellt återhållsamt än sjungs av hela vårt hjärta i en brusande lovsångskör. Det hela beror inte på yttre former, utan på att vår lovsång är genuin och ärlig. Då spelar det ingen roll om det är en karismatisk lovsångskör eller finstämd gregorianik.

När jag dök upp i en fullsatt Katarina kyrka en kväll i januari 1981 uppfylldes mitt hjärta av lovsången som slog emot mig. Människor med lyfta händer, kyrkvalven liksom lyftes och svävade på lovsångskören ”Du är den högste över hela jorden, ditt namn är upphöjt över alla andra namn… Vi upphöjer Dig, vi upphöjer Dig, vi upphöjer dig vår Gud.” Det fanns en harmonisk enhet mellan de månghundaråriga kyrkvalven (detta var innan kyrkbranden) och den karismatiska lovsången. Valven och lovsången uttryckte samma sak, en vördnad, hänförelse, kärlek ur hjärtats djup till Gud vår Frälsare. De karismatiska Katarinakonferenserna bidrog starkt till att min kärlek till Jesus fördjupades och mitt beslut att radikalt, vad den än innebar, följa honom. Jag erfor att lovsången är evangeliserande, den stämmer hjärtat till omvändelse och längtan att följa Jesus. Detta möte med lovsången i Katarina kyrka gjorde mig också disponerad och öppen för att ta emot den helige Ande på ett personligt sätt, och det förändrade mitt liv. Jag kände igen det man i förnyelsen beskrev som ”dopet i den helige Ande”.

Böcker från Katarinakonferenserna 1977 och 1981. Fortfarande andligt inspirerande texter som äger aktualitet.

Det var inte bara lovsången som ledde till mitt andedop, jag tror det började med när jag som konvertit vid 20 års ålder konfirmerades och för första gången tog emot kommunionen i Katolska kyrkan i Uppsala. Då jag tog emot hostian kändes det som en varm ström genom hela min kropp, jag erfor rent fysiskt Jesus närvaro och kärlek, och jag tänkte att det jag nu är med om kan jag aldrig någonsin svika. Inte desto mindre blev mitt liv som katolik med tiden lite slentrian, deltagandet i mässan skedde mera av plikt, men i mötet med den karismatiska förnyelsen fördjupades också min kärlek till mässan och jag följde med i mässans skeende både med hjärta och sinne på ett nytt sätt. Jag blev också mera medveten om mina inre brister och sår och vågade lägga fram det inför Gud i samband med förbönssamtal, vilket ledde till ett inre helande, utan vilket jag inte skulle vara den människa jag är idag

Jag fick en ny kärlek till Bibeln, en hunger efter Guds ord och nya djup öppnades hela tiden för mig i texterna. Jag fick en vitalisering av mitt böneliv, det räckte inte längre med förformulerade böner, hjärtat flödade över, jag fick ett nytt bönespråk med ord som jag inte själv förstod men som kändes komma ur djupet av min hunger efter den levande Gud. Jag förstod plötsligt fick Paulus ord i Rom 8:26-27 en tydlig mening för mig: ”Vi vet ju inte hur vår bön bör egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga som Gud vill.” Samtidigt kände jag det naturligt att ge vidare det jag fått som en aktiv medspelare i kyrkans evangelisation. Jag har själv fått ministrera som förebedjare för andra människor och fått erfara förbönens helande makt.

Många också inom Katolska kyrkan är skeptiska till Karismatiska förnyelsen eftersom de felaktigt uppfattar den som en viss stil för tillbedjan och lovsång. Men Andens dop som förnyelsen med Nya Testamentets terminologi för fram handlar inte om dessa yttre uttrycksformer, utan om något centralt och normerande för hela kyrkan och allt kristet liv. Det handlar om ett mer fullödigt och hängivet kristet liv. Dopet i den helige Ande är ett hjälpmedel som Gud använder för att kalla människor in i detta, men karismatiska förnyelsen har inte monopol på detta, utan det tillhör hela kyrkan. Ref: [Blås liv i nådegåvan – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen?]

Joel tar i sin artikel upp spänningen mellan vår längtan att ge sig hän ena sidan och vår tvekan å andra sidan. Det kommer igen i många vittnesbörd, Joel lyfter fram som exempel DN-journalisten Matilda Gustavsson som berättat om en tonårsgrupp där den andliga temperaturen alltmer höjdes.

”Gustavsson tvekar inför allt det nya, men tar till slut klivet: ‘I början av december vågade jag höja en hand när vi lovsjöng. Stelt, som om armen var en protes. Jag sträckte den lite högre. Jag menade det’. Den här kombinationen av längtan och tvekan dyker upp i både samtal och samtida frikyrkliga uppväxtskildringar: den finns även i Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för”. Det handlar om en spänning mellan viljan att ge sig hän, och bli del av den hängivna gemenskapen, och en tvekan inför de stora orden.”

I detta spänningsfält befinner sig i princip varje akt av tro och bekännelse. Utan att våga ta ett steg ut i det okända och handla utifrån tillit blir man kvar på ruta noll och utvecklas inte. Å andra sidan är det nyttigt med en sund skepsis, allt håller inte vad det lovar. Det är ditt existentiella val. Att låta bli att ta ett steg i tro kan vara lika ödesdigert som att på felaktiga grunder kasta sig in i en gemenskap som är sluten i sig själv.

Samma sak gäller sanningssökande också i sekulära sammanhang. Jag läste i lördagens DN Lena Anderssons kolumn om spelet runt Palmemordet och drog parallellen till hennes resonemang:

”Lidelsen har alltid varit skrämmande, den är granne med galenskapen. Det är inte för intet som ämbetsmannaidealet utgörs av en återhållsam person i formella kläder och stram uppsyn som intresselöst tar sig an uppgifterna som läggs framför honom, inte för att han vill och längtar, utan av plikt. De frilansande granskarna verkar alltid vilja för mycket, och bara den som saknar ett liv har väl ägnat det åt Palmemordet? Man blir dock inte vederhäftig för att man saknar glöd eller kunskap….

För det andra rör det känslomässiga engagemanget inget mindre än en oacceptabel myndighetshantering från dag ett, rättsstatens oförmåga och ett manifest ointresse för sanningen om mordet på landets statsminister. Den som rycker på axlarna åt det har inte en sund skepsis utan en förbryllande liknöjdhet….

Något som hänger samman med misstron mot de granskare som har särskilt stora insikter i frågan är vårt samhälles skygghet inför argumentationen och slutledningen som väg till kunskap. Vi håller skepticism och säkra mätdata högre. Eftersom vi är vetenskapligt sinnade får vi för oss att det går att ersätta inte bara åsikter och känslor utan också rationella resonemang med forskningsrapporter. Det får till följd att ytlighet och okunnighet i en viss typ av frågor ges företräde, för med lite livstrött skepsis kan man alltid vifta bort gediget tankearbete genom att kalla det spekulativt.

Vi har blivit så upptagna av att mota ‘alternativa fakta’ i grind att vi funnit för gott att betrakta även argumentation som ett narrativ, en avledningsmanöver snarare än ett närmande till sanningen. Logiska tankekedjor utifrån en premiss möts som vore det åsikter. Men logiska tankekedjor är något annat än att folk tycker olika. Det är en omsorgsfull sammanvägning av många olika fakta i en värdering av rimligheter och ofrånkomligheter där stegen redovisas och kan prövas.”

Hängivenhet/lidelse är nödvändigt, utan det kan mänskligheten inte utvecklas. Sund skepsis är tillika nödvändigt, utan det hoppar vi i fel tunna och det kan leda till stora katastrofer. Men hängivenheten måste ha som drivkraft ett etos att söka det sanna och det rätta, inte drivas av ångest för vår inre tomhet. Därför påpekade Stockholms kardinal i en intervju i en lokaltidning nyligen att det är viktigt att lära oss att ha tråkigt ibland och inte undfly det. Det är sällan de tråkiga människorna som gör världen sämre, konstaterade han lakoniskt.

Arborelius: ”det är sällan de tråkiga människorna som gör världen sämre”

Däri har han helt rätt, – men kanske inte bättre heller? Sund skepsis är nödvändig. Den drivs av sunt förnuft och en realistisk syn på att allt inte är så bra som det tycks lova. Men om skepsisen endast drivs av lättja eller ångest för förändring över huvud taget blir den inte konstruktiv och bromsande för utveckling.

Det gäller att hitta en balans mellan lidelse och skepsis och undvika ytterligheterna. Lidelse utan skepsis urartar i blåögd impulsivitet och skepsis utan lidelse urartar i liknöjdhet (jfr Aristoteles etik om dygderna).

Mer om Katolsk karismatisk förnyelse:

[Karismatiska katoliker blir allt fler. Dokument, Dagen]

[karismatiskfornyelse.se]

[CHARIS – Catholic Charismatic Renewal International Service]

Publicerat i Church | Märkt den pingstkarisamtiska förnyelsen, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen, dopet i den helige ande, ecklesiologi, ekumenik, karismatisk förnyelse | 2 kommentarer

Låt inte historielösa politiker, näringslivets profitintressen (och Svenska kyrkan!!!) förstöra den unika historiska miljön kring Botkyrka kyrka!

Publicerat den 25 februari, 2020 av Bengt Malmgren

botkyrkastenhög

Många har kanske sett de enorma stenhögar från Stockholms tunnelbyggen som vräkts upp precis utanför Botkyrka kyrka. Kyrkan och omgivningen däromkring är en unik historisk miljö som nu riskerar att gå till spillo.

Marken närmast kyrkan tillhör Prästlönetillgångar, en stiftelseliknande organisation inom Svenska kyrkan, nu vill man avveckla marken till högstbjudande och driver trots initialt motstånd från kommunen och Länsstyrelsen på för att få till en statsplan för att bygga bostäder på detta kulturminnesskyddade område.

[Ulf Silfverling sammanfattar det hela på Katolsk Observatör.]

Ur artikeln:

”Denna berättelse visar hur okunnighet om historia och bristen på respekt för våra kristna rötter öppnar för förstörelse av både byggnader och landskap. Denna bygd är en del av vår historia, som kan förklara mycket om hur våra förfäder levde och vad de trodde. Det finns inte bara gravfält här, utan också tusen år gamla vägar, broar, odlingsmark och praktiskt taget opåverkat landskap. Det handlar om ett unikt stycke av vårt land där allt är sammankopplat i en historia som går tillbaka 1500 år, med inte bara spår av verksamheter utan också namngivna personer inblandade. Det har en historia i sig. Detta hotas nu för bara kortsiktiga politiska och ekonomiska vinster.”

Om inte frivilliga engagerar sig finns risk att enorma kulturhistoriska intressen förstörs. En del börjar vakna, och protester börjat höras. Det finns en FaceBook-grupp och listor för att underteckna mot planerna.

FaceBook-grupp:
Botkyrka kyrka – hotat kulturarv
https://www.facebook.com/groups/739405663163397/

Handläggare Prästlönetillgångar (Stockholms stift)
https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/egendomsutskott.
Karin Lindforss: karin.lindforss@svenskakyrkan.se.

Politiskt ansvarig, Botkyrka kommun
Gabriel Melki: gabriel.melki@botkyrka.se

Publicerat i Konst och kultur, Politik, Samhälle | Märkt botkyrka, botvid, helgon, historia, kulturminnen, Svenska kyrkan | 4 kommentarer

Mitt folk vänd om från era onda vägar! Profetian om bristen på enhet i Guds folk från Kansas City 1977 gavs eko i Katarina kyrka 1981 genom Lillemor Hallin

Publicerat den 21 februari, 2020 av Bengt Malmgren

Ett av de starkaste budskapen som framfördes vid en nationell allkristen böndag i Katarina kyrka den 2 maj 1981 var Lillemor Hallins profetiska budskap, en uppgörelse med Guds folks splittring. Talet återges här. Det fanns också publicerat i Tidskriften Logos Nr 3 1981

Jag beder, all de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för all de skall nå fram till fullkomlig enhet. Då kan världen förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem, liksom du har älskat mig. Joh 17: 22b-23.

Så bad Herren för oss under sina allra sista dagar, innan han dödades på Golgata. Och så ber han för oss än idag, år efter år, dag efter dag.

PROFETISKT BUDSKAP I KANSAS CITY 1977
Mot denna bön av vår egen Herre skall vi ställa ord, som vi fått av Herren idag. För fyra år sedan hölls en stor konferens för andlig förnyelse i de kristna kyrkorna i Kansas City i USA. 50-60 000 personer från alla kyrkor var närvarande. Där talade Herren genom ett profetiskt budskap till sitt folk.

Även om den profetian bars fram för fyra år sedan, så är den precis lika giltig idag. Nu när vi hör den, skall vi ta den till oss i våra hjärtan som ett budskap till oss och till hela vårt land just i denna stund:

Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten, Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten. Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, ty min Sons kropp är sönderbruten. Kom in för mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, ty min Sons kropp är sönderbruten.

Jag ville ha gjort er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville ha gjort er till ett ljus uppe på berget, en stad som lyser och glimmar, så att hela världen skulle ha sett det. men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar. Vänd om till er Faders plan. Vänd om till er Guds avsikt. Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte… Det råder misstänksamhet och fiendskap bland er, det råder trätlystnad bland er. . . En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era vänner och era grannar och era bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt, att ni gör bättring. Det är nödvändigt, att ni vänder om från alla dessa synder som skiljer er från era bröder och systrar. Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta. Jag vill ge er den insikten och den styrkan ni behöver för att bli ett enda folk.

Det har berättats mig, av människor som var närvarande vid den här konferensen, att vid det här budskapet föll alla på knä och många grät. Den katolske kardinalen som var där gick fram på podiet och bad alla sina protestantiska syskon om förlåtelse för allt det onda som den katolska kyrkan tillfogat dem under alla århundraden. Då gick en luthersk samfundsledare fram och gjorde samma sak: han bad katolikerna om förlåtelse för allt det onda som de tillfogats från lutherskt håll genom tiderna. Den bönen om ömsesidig förlåtelse går nu ut över världen. Den skall spridas till hela kristenheten, hela världen runt. Vi behöver alla be varandra om förlåtelse.

UR SÖNDRINGENS HISTORIA
För något mer än 900 år sedan sprack kristenheten i två stora block: den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan. Påven och patriarken bannlyste varann, en bannlysning som upphävts först i våra dagar. Detta var det första stora, synliga beviset på en lång schism inom kristenheten. Rent praktiskt kom den inte att beröra vårt land direkt. Men splittringens ande fick ett säkert fotfäste inom kristenheten, och en andlig försvagning kom alltmer att framträda.

1500-talets reformation blev det andra väl synliga steget på splittringens väg. Det berörde i högsta grad vårt land. Bekände man sig inte till den rätta läran här, så blev man landsförvisad eller t o m dödad.

Men splittringens ande har fått fortsätta sitt verk, alltmer uppenbart för varje århundrade som gått. Samfund har stagnerat och nya bildats — fler och fler. Människor har hatat varandra, förtalat varandra, uteslutit varandra ur sin gemenskap, förföljt varandra, torterat varandra och t o m dödat varandra, enbart för att de tillhört olika samfund. Falsk och lögnaktig propaganda har spritts.

TILLSTÅNDET IDAG
Detta var den mer historiska delen av vår splittring. Men hur är det idag? Vi förs närmare varandra… lite försiktigt. Vi börjar lite försiktigt att älska varandra. Fast vi håller oss lite på vår kant förstås. Kan man lita på dom där? Bördan av historien finns kvar: avoghet, misstänksamhet, fruktan. Ibland t o m hat.

Men vi har flera lager av splittring. Vi har splittringen inom våra egna led också. Inom samfundet t ex: för och emot kvinnliga präster — traditionella kristna mot förnyade— två församlingar i samma stad av samma samfund kan inte samarbeta.

Slutligen har vi splittringen inom våra egna församlingar: innegruppen och de som systematiskt hålls utanför. Eller församlingarna som inte har en chans att uppnå minsta enhet, därför att alla i stort sett är likgiltiga för varann. Eller kritiska mot allt och alla.
Vi kristna i Sverige är oense också i de flesta viktiga frågor: frågor som rör dop, nattvard, äktenskap och skilsmässa. sexualitet, prästämbete, abort, gudstjänstformer, församlingssyn, evangelisation, osv, osv. Vi är egentligen oense i alla livsavgörande frågor, där vi är kallade att stå eniga, för att världen skall tro på Kristus och på hans kropp.

Vi kan för ett ögonblick jämföra med kristenheten i ett annat land. Och just idag vill jag nämna Polen. Kristenheten där har många stora skavanker. Den bärs ju upp av människor. Men den har en sak: enhet. Landets kristna ledare är eniga, solidariska mot varann. Det kristna budskapet är enhetligt. Därför kan just denna kristenhet lysa som ett ljus inför hela världen idag.

Där pågår just nu en andlig förnyelse, som i stort sett berör hela folket. Förra sommaren samlades 40 000 ungdomar uppe i bergen under ett par veckor för att studera Bibeln och bedja. De blev alla döpta i den helige Ande. Samtidigt och på samma plats. Sommaren innan var de 30000 stycken.

Kanske kan ni ana myndigheternas dilemma. I kommunistländerna år det förbjudet att bilda folksamlingar. Myndigheterna skickas alltså varje är upp i bergen för att skingra dessa människor. Där möts de av tusen och äter tusen jublande ungdomar
bedjande, tungotalande, profeterande. Ungdomar som tar dem i famn och säger att de älskar dem. Att de ber för dem. Så här har det pågått i flera är.

Man räknar med att c:a 10 miljoner arbetare är inblandade i den andliga förnyelsen i Polen. Vi blir förvånade när vi ser bilder av nattvardsgudstjänster på Leninvarvet med hundratals arbetare närvarande. Eller när vi hör, att fackföreningsordföranden går i kyrkan varenda dag och har ett stort kors på sitt arbetsrum. Kort sagt: de nedbrytande krafterna kommer ingen vart mot en enig kristenhet.

Vi blir förvånade, därför att vi med vårt splittrade kristna budskap är vana vid att stöta bort stora delar av värt folk från Kristus. Inte minst inom arbetarklassen.

ATT BEKÄNNA SIN SYND
Att bekänna sin synd. det är att nämna den vid namn — utan förskönande omskrivningar av typen: det var dom som började… Och att be om förlåtelse för den.
Eftersom vi nu står här inför Herren som Hans folk, å hela vårt lands vägnar, har jag förstått, att vi skall be Herren om förlåtelse, inte bara för den synd som vi har bland oss idag på enhetens område, utan för hela vårt folks synd mot enheten genom århundradena. Först efter det kan vi bli användbara på allvar som Kristi kropp. För vår splittring idag är en typisk arv-synd. Vi har ärvt den frän våra förfäder, men vi har också själva byggt på den — varenda en av oss.

BÖN OM FÖRLÅTELSE OCH ENHET
Fader, vi kommer inför Dig som representanter för hela värt folk genom många århundraden. Vi kommer inför Dig med all vår oenighet genom tiderna. Fader, förlåt oss vår synd och rena oss från all vår orättfärdighet.

Far, förlåt allt det som vår splittring fört med sig. Förlåt vårt hat till varandra i tankar, ord och handlingar. Förlåt vår hårdhet. Förlåt, att vi trott på så mycket lögnaktig propaganda om varandra och fört den vidare i förtal.

Förlåt, Far, vårt samfundshögmod. Förlåt vårt förakt för andra samfund och kyrkor och deras ledare. Förlåt vår misstänksamhet. Förlåt att vi, så länge har prioriterat våra olika samfundstillhörigheter, våra olika samfundsprofiler, våra olika inriktningar i andliga frågor även utanför samfundsgränserna — förlåt för att vi genom alla dessa falska prioriteringar har försummat att ta ett helgjutet kristet ansvar för hela värt folk.

Förlåt, Far, att när vi bett om enhet bland oss kristna, så har vi ofta underförstått, att de andra borde komma till oss och bli som vi, bara vi slipper att förändras.

Förlåt, Far, våra kärlekslösa tankar, ord, känslor och handlingar mot alla dem som inte är precis det som vi är. Förlåt vår brist på kärlek till pingstvänner. Förlåt vår brist på kärlek till katoliker, som hånfullt kallats papister. Förlåt vår brist på kärlek till protestanter, som hånfullt kallats kättare. Förlåt vår brist på kärlek till kyrkliga och till frikyrkliga. Förlåt vår brist på kärlek till baptister och alla dem som har en baptistisk dopsyn. Förlåt vår brist på kärlek till dem som håller på barndop.

Förlåt, Far, vår brist på kärlek till högkyrkliga och till lågkyrkliga. Förlåt vår brist på kärlek till förnyade kristna, till karismatiker och till traditionella kristna. Förlåt vår brist på kärlek till sakramentalister och till icke-sakramentalister. Förlåt vår brist på kärlek till kvinnliga präster och till dem som håller på kvinnliga präster. Förlåt vår brist på kärlek till dem som överhuvudtaget har en annan syn på prästämbetet än den vi har.

Förlåt, Far, att vi stretar och drar åt alla häll. Förlåt att vi misstror varann och föraktar varann istället för att älska varann och bedja för varann. Förlåt, att vi ständigt och jämt ber Dig välsigna alla de olika håll som vi stretar åt. Förlåt att vi ibland t o m försöker bortförklara våra murar genom olika förskönande omskrivningar.

Förlåt oss, Far, att många av våra församlingar mer liknar sociala klubbar, där somliga är “inne” och får dela den fulla gemenskapen, andra är “ute” och hålls utanför.
Förlåt oss, Far, att vi ofta inte ger de ensamstående full gemenskap i de giftas klubb. Förlåt, att vi på ett sårande sätt ofta avskärmar ensamma mammor i församlingen. Förlåt oss, att vi retar oss på trötta små- barns föräldrar, därför att deras barn inte är tysta under gudstjänsterna. Förlåt oss, Far, för att så många, som längtar efter gemenskap hålls utanför i våra församlingar. Förlåt oss för att många människor inte får uppleva våra församlingar som enhetliga, kärleksfulla och helande miljöer, utan på något sätt avskärmas.

Vi tar avstånd från splittringens ande. I Jesu Kristi namn tar vi avstånd från splittringens ande. Vi vill inte ha med den att göra. Och vi tar avstånd trän allt, vad splittringens ande har dragit med sig av hat, misstänksamhet, fruktan, högmod, lögn, förakt. Vi tar avstånd från allt detta i Jesu Kristi namn.

Hela oss, Jesus. Läk alla våra sår. Läk de skador, som andra kristna tillfogat oss. Läk de sår som vi själva fått genom att tillfoga andra kristna skador. Gör oss, Herre, till friska lemmar i Din kropp. Inte bara i en liten bit av Din kropp, utan i kroppen som helhet.
Bota oss, Herre, och tyll oss med Din helige Ande. Fyll oss med enhetens, kärlekens och sanningens ande. Så att vi i respekt, ödmjukhet och kärlek kan se varandras olikheter och glädjas över dem. Så att vi får kraft att bedja för varandra över alla gränser. Så att vi på ett helt nytt sätt kan underordna oss Dig, Herre, och underordna oss varandra. Så att Du, Herre, kan föra oss närmare och närmare varandra ända till den dag och vi vet att den kommer—då vi alla gjuts samman till ett.

Herre, vi vill inte stå i vägen för Dina planer. Rena oss, så att vi på allvar kan gå in i Ditt verk. Ge oss mod att förflytta oss närmare och närmare varandra.

Herren säger: Jag vill att bönen om förlåtelse och denna anda av botgöring skall spridas över hela vårt land. Jag vill att bönen om förlåtelse skall bedjas i alla församlingar, av alla kristna i hela landet, så all jag kan lyfta bort den blockering av synd som hindrar min kropp att fungera i Sverige. Så all jag kan fylla er med min helige Ande på ett sätt som ni ännu inte varit med om, och till en tjänst som ni ännu knappt kan ana. Amen.

/Lillemor Hallin, tal i Vid den allkristna böndagen i Katarina kyrka, Stockholm 2 maj 1981.

LHKatarina1981

Katarinakonferenserna: I Katarina kyrka på Söder i Stockholm började ett andligt skeende ta fart i och med att Helge Fosseus installerades som kyrkoherde 1970. I Sydafrika hade han kommit i kontakt med den framväxande karismatiska förnyelsen. 1970-talet hade inneburit en våg av karismatisk förnyelse och Katarinakonferenserna hör hemma i den kontexten. Den första konferensen 31 jan – 3 febr 1977 förbereddes som en nordisk konferens. Vid den tiden hade Katolska karismatiska förnyelsen tagit fart och bönegruppen med Lillemor Hallin och p Clyde Rausch i Täby hade blivit känd. Katolikerna kom också med på ett hörn i planeringen, vilket ingalunda var okontroversiellt på den tiden.
Lillemor Hallins här återgivna tal hölls i Katarina kyrka 2 maj 1981 i samband med nationella böndagar i Stockholm 1-2 maj på temat Guds folk tar ansvar.

Efter slutet på 1970-talet ebbade den karismatiska förnyelsevågen ut, och den chans till genomgripande förändring mot en ny ekumenik som yppade sig var ingen av de etablerade samfunden och rörelserna på allvar villiga att ta. Istället fortsatte väckelsen utanför den etablerade kristenheten i nya samfundsbildningar och grupper som Trosrörelsen, Oasrörelsen, Vineyard och New Wine som fokuserade mera på det interna, och även om ointresset för ekumenik inte alltid var kompakt, så var det i alla fall inte något huvudfokus.

(Källor: Claes-Göran Bergstrand: DEN KARISMATISKA VÄCKELSEN – vad hände? XP Media 2018, Lillemor Hallin: GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR till att bygga upp hans rike. Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby 1970-1990-tal. Isidor Nätverk och Data 2019)

Tilläggas kan att under de senaste 15 åren har en våg av nya karismatiska församlingar bildats i Sverige, många med bakgrund i migration. Inte heller dessa fokuserar på den kristna enheten utan mera på evangelisation i kraft av den egna rörelsen.
Men frågan är om en evangeliserande väckelse kan bli effektiv utan att man bekymrar sig om den kristna enheten och låter Jesus egen maning i Joh 17 förbli ignorerad.

Katolska kyrkan har i sina lärodokument alltsedan Andra Vatikankonciliet en stark betoning på ekumeniken (läs några av mina tidigare artiklar om detta), men i praktiken synes intresset lika svalt som inom resten av kristenheten.

Det profetiska ropet från Kansas City 1977 ekar fortfarande ohört genom årtiondena. När skall den samlade kristenheten anta utmaningen?

Publicerat i Church | Märkt ekumenik, karismatisk förnyelse, lillemor hallin, profetia | 5 kommentarer

Kristdemokraterna har ett arv att förvalta i Europa – det får inte slösas bort

Publicerat den 20 februari, 2020 av Bengt Malmgren

Den amerikanske statsvetaren Jan-Werner Müller skriver en viktig artikel i dagens DN om kristdemokratins historia. Vilken väg skall KD, CDU och andra kristdemokratiska partier gå? Han varnar för locktonerna från högerpopulistiska partier. Han ger samtidigt en historisk bakgrund till kristdemokratins uppkomst och utveckling i Europa.

I Sverige fick ju kristdemokratin från början en frikyrklig prägel, men idag stärks genom EU samarbetet med dess systerpartier i Europa

Trots sin enorma historiska betydelse är kristdemokratin och dess idéer och institutioner långtifrån förstådda, säger Müller och fortsätter: ”Ideologin har inga lätt identifierbara grundare eller kanoniska tänkare, och till skillnad från liberalismen saknar den ett idémässigt ankare som klart och tydligt skiljer den från andra politiska tankeströmningar”. Jag tänker att kristdemokratin går på tvären mot övriga politiska ismer, men är något gemensamt, så är det väl den kristna etiken och katolsk sociallära.

Till skillnad från dagens populister på den yttre högerflanken, som Orbán eller Salvini, kritiserade de tidiga kristdemokratiska ledarna outtröttligt idén om nationalstaten, konstaterar Muller och fortsätter:

”Mot bakgrund av denna misstänksamhet mot nationalstatlig suveränitet var det inte någon tillfällighet att kristdemokrater spelade en avgörande roll för den europeiska integrationen. De verkade för pluralism och federalism och avsikten var att makten skulle spridas över kontinenten. De spelade en betydelsefull roll när Europakonventionen om mänskliga rättigheter kom till och utformades så att den skulle kunna fungera som en kontrollmekanism i relation till nationalstaternas maktutövning. De betraktade samhället som en pluralistisk gemenskap av gemenskaper (inte minst familjen). Och de förstod att minoritetsrättigheterna och civilsamhället – naturligtvis inklusive de religiösa institutionerna – måste skyddas.”

Müller menar att det är parodiskt när dagens nationalkonservativa och högerextrema populister gör anspråk på den kristdemokratiska manteln. Han avslutar:

”Man kan hoppas att EPP för sin del till sist har förstått att ”försvaret av familjen” inte spelar någon större roll om det samtidigt innebär att man ger en regim carte blanche för att demolera demokratin. Oavsett om det är kristdemokratin i sig eller demokratin som sådan man vill värna är det av vikt att kalla Orbán och hans förbundna vid deras rätta namn: företrädare för en högerextrem politik som aldrig har hyst något intresse för vare sig kristendom eller demokrati.”

Jag kan inte annat än stämma in i dessa förhoppningar. Europa behöver en stark och visionär kristdemokrati som med integritet och kraft förvaltar sitt arv.

bengtjan17

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt Europa, katolska kyrkans sociallära, kristdemokraterna | Lämna en kommentar

Kuriareformen som skall främja Katolska kyrkans inriktning på hennes grunduppdrag – evangelisationen – närmar sig sitt slutförande

Publicerat den 20 februari, 2020 av Bengt Malmgren

Enligt en presskommuniké från den Heliga Stolen fortsätter kardinalsrådet oförtrutet att arbeta på den nya kuriareformen med arbetsnamnet Praedicate Evangelium (“Predika Evangelium”). Rådet bestående av kardinalerna Pietro Parolin, Óscar A. Rodríguez Maradiaga, S.D.B., Reinhard Marx, Seán Patrick O’Malley, O.F.M. Cap., Giuseppe Bertello och Oswald Gracias träffades 17-19 februari, tillsammans med rådets sekreterare biskop Marcello Semeraro och assisterande sekreteraren biskop Marco Mellino och påve Franciskus. Enligt kommunikén jobbade man med synpunkter som kommit in på arbetstexten från kurian och olika experter och man gick igenom texten i detalj.
Rådet träffas igen i april och kommer då att fortsätta textgenomgången.

Denna kuriareform kommer att vara långtgående, man har arbetat med den under påve Franciskus hela pontifikat och han har återkommit till ämnet i sina jultal till kurian (mina tidigare inlägg om reformen här).

”Alltifrån början av min tjänst på Petri stol har jag känt behovet av en grundläggande omorganisation”, skrev påven i ett motu proprio 2018. Han skrev att han har gjort ”en systematisk legislativ reform med principerna för rationalisering, kostnadseffektivitet och förenkling som ledstjärna och följt kriterier för funktionalitet, transparens, normativ samstämmighet och organisatorisk flexibilitet.”

Förhoppningen är att gamla maktprivilegier som främjat korruption och ineffektivitet skall brytas och reformen är tänkt att skräddarsy Katolska kyrkans ledning till att svara upp mot det som är kyrkans grundläggande målsättning, d.v.s. evangelisationen. Kurian har varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588. Det har länge annonserats att reformen är på gång, men vi vet ännu inget datum för dess fullbordande. Förhoppningsvis inom detta året.

Men jag tror inte att det blir ett smärtfritt genomförande. Många kommer nog att känna sina privilegier hotade och jag tror det blir mycket motstånd. Reformen berör hela kristenheten, därför den universella kyrkan är en enda och dopet förenar alla kristna som tillsammans utgör ”Kristi kropp”, och när en del av kroppen förändras berör det också alla de andra delarna.

Låt oss be för Katolska kyrkans bästa, och om den Helige Andes bistånd inte bara för Katolska kyrkan utan för hela kristenheten och den kristna enheten.

Påve Franciskus apostoliska maning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) från 2013 kan ses som en programskrift för hans pontifikat. Han uppmuntrar de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt ekumenik, evangelisation, kardinalsrådet, kuriareform, ny evangelisation, påvens jultal | Lämna en kommentar

Kvinnor tycks tala för döva öron i Katolska kyrkan – Häpnadsväckande ignorans

Publicerat den 15 februari, 2020 av Bengt Malmgren

Idag talas om att man skall skämmas i alla möjliga sammanhang. Flygskam blev nyss ett modeord. Det känns väldigt moralistiskt. Jag skall bekänna en skamkänsla jag burit med mig genom livet. När jag ger min hustru blommor kan jag känna en viss orationell skam som poppar upp ur det undermedvetna att jag kommer alltför lätt undan. I en sexistisk kultur har jag en priveligierad position. Att få uppskattning för att ge blommor (som knappast är någon uppoffring) är ett alltför lätt sätt att köpa sig fri och samtidigt slippa anstränga sig att ifrågasätta den sexistiska kulturen utan tvärtom bekvämt glida med. Jag kan inte säga att detta varit grubblerier som påverkat mitt liv i högre grad men måhända har det gjort att jag haft en viss återhållsamhet med överdådiga gåvor.

-Dumheter, stå på dig, skulle en del manschauvinister säga. Andra kanske applåderar mig för min medvetenhet.

Ovanstående association fick jag då jag läste ett uttalande från nätverk av kvinnor, Catholic Women speak m.f.l på hemsidan Voices of Faith den 13 februari med anledning av påve Franciskus apostoliska maning med anledning av Amasonas-synoden ”Querida Amazonia” just publicerats.

Kvinnonätverk har funnits länge och består av prominenta kvinnliga teologer och kvinnor med viktiga positioner i samhället. Årligen har man hållit konferenser i Vatikanen. Ändå är det som om kvinnorna inte blir lyssnade till, dessa röster tillåts visserligen, till och med uppmuntras, men de ignoreras när det väl kommer till krita, och någon egentlig dialog med den andra delen av kyrkan kommer aldrig till stånd. Inför Internationella kvinnodagen 8 mars 2020 driver man nu en kampanj:

”Overcoming Silence. The Catholic Church is facing a crisis. We are questioning the Church hierarchy and its response to a changing world and emerging problems, such as sexual and power abuses. Tell Church leaders why gender equality in our Church is crucial to its future.”

Varför infinner sig en känsla av obehag i mellangärdet när jag läser detta? Inte därför att det är något fel eller illegitimt i det kvinnorna säger, utan för att jag tänker på reaktionerna liknande uttalanden möter, alltifrån från ignorans till förnekande och rent förlöjligande.

Det är vanligt med uppmuntrande attityder till kvinnorna: Säg fina ord, ge dem blommor, säg att det är de som bär upp världen, säg att vi män inte vore någonting utan dem, men ge dem absolut inget inflytande över den manliga världen och skämta bort dem om de blir för allvarliga i sina anspråk.

Det är också vanligt (både bland kvinnor och män) att förneka att det över huvud taget finns ett genusproblem i Katolska kyrkan. De som påstår det är helt fel ute menar man, och påpekar hur många kvinnor som faktiskt arbetar volontärt i kyrkan, och många anställs på viktiga ledande administrativa poster. Så vad talar kritikerna egentligen om?

Jag har inga färdiga svar eller åsikter om allt som framförts men jag tycker definitivt det är märkligt med denna ignorans av kvinnonätverkens ärende, denna avsaknad av dialog. I uttalandet från 13 februari framför man explicit och tydligt sin kritik mot självaste påve Franciskus som man tycker har en blind fläck här. Eftersom kritiken framförts i olika sammanhang länge utan att vinna respons, så vill jag gärna här på min blogg lyfta fram den:

Man konstaterar att mycket i dokumentet är bra:

Most of the document speaks with great respect and maturity about the indigenous people of the Amazon, about their needs and concerns. It encourages the global Church to listen to their opinions and their stories with sensitivity and attention.

Kontrasten blir därför stor till hur dialogen med kvinnor är, en fråga de tycker påven flyr undan:

What is striking is the contrast with which women are treated in the very same document – their voices have so clearly not been heard, they are not equal partners for shaping the future of the Church.

Jag återger valda delar av uttalandet som fokuserar och beskriver vad kritiken handlar om varvat med mina kommentarer:

The Pope recommended reading the final document of the Synod but did not settle the questions and open pastoral suggestions contained therein. “Querida Amazonia” proposed no concrete answers or solutions to those questions and requests. One of the key issues brought to the Vatican by the Amazon Church was the formal recognition of women’s ministry and the possible sacramental support for their dedicated service in the Church. However, instead of concrete new proposals and solutions, there were a mere five paragraphs entitled “The strength and gift of women”.

In this section, the Pope writes about the great work, often indispensable, that women do in the Amazon Church, although that work is not formally recognized. Sadly, this appreciation of the role of women not only perpetuates but reinforces the exclusive tradition of the Church’s designation of a “special” place for women. This tradition describes women in a romanticized and idealized way, suggesting their role is in some way exceptional and set apart from or above and beyond the human norm.

Min kommentar: Jag förnekar inte att det finns en sådan romantiserad idealisering av kvinnan i den katolska kulturen. Påven talar om manschauvinism, men kvinnorna påtalar att han själv är en del av detta också. Att det av en stor mängd kvinnor uppfattas på detta sätt kan inte ignoreras eller förlöjligas utan bör mötas med saklighet och dialog.

As a consequence, the basic form, the subject of Christian anthropology and moral theology, is man, and woman continues to be assigned a “special”, unique task, which does not include the diversity, freedom and charisms reserved for the “basic” version.

Min kommentar: Jag tror dessa tankefigurer som här beskrivs existerar, men skulle man gå till botten och teologiskt sakligt analysera det hela skulle man finna att både män och kvinnor, trots skillnader, tillhör ”basic”. Thomas av Aquino skulle hålla med om det.

The shocking expression of this mentality is outlined in point 101 of the exhortation. The Pope writes that God has shown God’s power and love through two human faces: Christ and Mary. By putting them side by side, he is suggesting that men are similar to the former (Christ) and women to the latter (Mary). This takes away from the teaching that both woman and man are created in the image of God and thus both are, can and should be “Alter Christus”.

Min kommentar: I konsekvens med kommentaren ovan, att både män och kvinnor tillhör ”basic”, så håller jag helt och hållet med om att män och kvinnor är “Alter Christus”. Jag skulle dock inte överdriva skillnaden här mellan Skaparen (Kristus) och det skapade (Maria). Protestantismen betonar Gud som den ende rättfärdige och att människan är fallen i synd och kan inte frälsa sig själv. Detta är förvisso också katolsk tro, men det finns också en annan sida: Gud har skapat allt och ville något gott med skapelsen, och han skapade människan till sin avbild som man och kvinna. Det finns en gudomlig sida hos människan i kraft av att vi är skapade av Gud, en gudslikhet som återställs genom frälsningen. (jfr Ps 8:5-6). I katolsk tradition vill en del gå längre när det gäller Maria och ge henne titeln medfrälserska, något som dock tillbakavisas av läroämbetet. Men det finns en dynamik mellan Skapare och människa som gör att människan har del i Skaparen och absolut inte behöver skämmas eller nedvärdera sin roll som skapad varelse. Att framhålla Maria som ett komplement till Kristus för att både det manliga och kvinnliga skall komma i balans i Guds dans med sin skapelse tycker jag inte behöver innebära något nedvärderande för kvinnan. Precis som vi sade att både män och kvinnor kan vara “Alter Christus”, så kan både män och kvinnor identifiera sig med Maria. Jag håller inte med om att framhållandet av dessa mysterier, förhållandet mellan Kristus och Maria, implicerar en ojämlikhet mellan män och kvinnor om man fördjupar den teologiska reflektionen.

So, if women are only being compared to the likeness of Mary, then why are women baptized in the name of Christ? Why at baptism are they called to be priestly, prophetic and royal which is a share in Christ’s own priestly, prophetic and royal ministry? How should they understand the term ”Imitatio Christi”, which is so fundamental to any Christian spirituality? Above all, on what basis are they to be saved if they do not share the likeness of Christ?

Min kommentar: Visst, bara att hålla med. Detta är väl också genuin katolsk lära.

At the same time, there remains, of course, the practical question of what this ”characteristic power” is that women in the Church have. The document seems to suggest that it consists in imitating Mary’s motherhood. How should this be understood? How should it be manifested concretely for the community of believers? If we are to take it seriously, is the evaluation and thus validity of our vocations and charisms to be verified only by their similarity to motherhood?

Min kommentar: Adekvat fråga. Självklart handlar det inte bara om moderskap utan om allt mänskligt. Kritiken kvinnorna framför handlar om att i retoriken man får höra framställs det ofta som om det var fråga om moderskap. Dock är det ett problem att denna retorik aldrig korrigeras, vilket är en följd av att man inte lyssnar på kvinnorna och inte tar vad de säger på allvar.

Moreover, the document offers a compelling vision of an inculturated priesthood suffused by the values of pastoral care. But surely, if clericalism is a dysfunctional aspect of the contemporary priesthood and inculturation offers a new and more diverse understanding of what it means to be a priest, then the ordination of women with all the qualities that Pope Francis attributes to them would be the best possible antidote to the clerical mindset?

Min kommentar: Bra slutkläm. Ja det kunde man ju tycka!

Tygapplikation av Lillemor Hallin. Motto: ”Gläd er med mig. Jag har hittat det borttappade silvermyntet”. (Luk 15:8-10)

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt amazonassynoden, gender, genusfrågor, internationella kvinnodagen, kvinnor i kyrkan | 2 kommentarer

Gud, människa, genus. Gud som man eller kvinna en icke-fråga.

Publicerat den 3 februari, 2020 av Bengt Malmgren

Frågan om att kalla Gud och personerna i Treenigheten han eller hon väcker starkt engagemang. Nyligen har frågan debatterats i Dagen där några tycker det är ok att tala om det kvinnliga i Jesus och den Helige Ande, vilket fick stark kritik av docent Anders Gerdmar, rektor för Skandinavisk teologisk högskola i Uppsala. I ett inslag i Människor och Tro i radions P1 talade sr Madeleine Fredell OP om feminina attribut i beskrivningen av Gud och Jesus med hänvisning bl.a. till bibeltexter och medeltida konst. Debatten som följde i tidningen Dagen visade att detta är kontroversiellt också i Katolska kyrkan. Se här, här och här samt min tidigare kommentar om denna debatt.

Vi är vana vid att tala om Gud som Fadern, Skaparen som sätter igång allt, genomtränger, härskar. Fallossymbolen betecknar den manliga principen. Men lika ofta beskrivs Gud och Jesus som den som beskyddar, tar oss under sina vingar, omsluter som en livmoder och hjälper till att föda fram som en barnmorska.

Bibeln drar sig inte för kroppslig påtaglighet för att tala om det gudomliga, det konstaterar sr Madeleine i sin 18:e föreläsning i serien Födda att representera Gud… som jag bevistade i torsdags hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm. Mystik och teologi innebär inte frånvaro av det kroppsliga, tvärtom en fullständig närvaro i kroppen, konstaterar hon. Hela föreläsningen med många exempel och referenser kan ni ta del av på Dominikansystrarnas hemsida här.

Att forska i och lyfta fram den feminina aspekten av Gud är feministteologins viktiga bidrag, och sr Madeleine Fredell får väl sägas tillhöra denna riktning. Egentligen är detta självklart och vi skulle inte behöva en särskild feministteologi om det inte vore för att denna aspekt tidigare varit undanskymd i det teologiska språket. Att det väcker strid vittnar om att denna fördjupning behövs. Feministteologin i sig innebär inget hot mot kristen tradition och lära. Därmed inte sagt att det finns feministteologer som hamnar i nygamla heresier i sin nit att rensa ut allt som har med maskulint inflytande att göra eller alltför okritiskt anammar moderna könsrelativistiska strömningar.

Det uppstår lätt språkförbistring för att man blandar ihop olika nivåer på detta med genus.

Biologiskt kön, man – kvinna
Språkligt kön, femininum – maskulinum – neutrum – reale.
Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum.

Teologiska aspekter:
Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom är maskulinum i förhållande till allt annat: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det betyder är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.

Gud kan inte könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina som sr Madeleine beskriver i sin föreläsning.

Antropologiska aspekter:
Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För biologin framträder också människan i denna dualism, man, kvinna. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Att vi är beroende av vår biologi och att det inte är något vi kan frigöra oss från påpekar filosofen Fredrik Svenaeus. Han föreläste nyss i S:ta Eugenia och talade om sin senaste bok, Det naturliga. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.

Att tvista om huruvida Gud är man eller kvinna är en icke-fråga eftersom Gud, som vi sagt överskrider alla sådana bestämningar. Att vi ändå försöker ser jag som ett tecken på att vi förmänskligar Gud och gör honom till människans avbild istället för tvärt om.

Det finns ingen anledning att vara rädd för feministteologiska perspektiv dessa behövs för att utveckla och fördjupa den kristna traditionen. Det behövs ett levande samtal där vi bär fram gammalt och nytt ur vårt förråd i syfte att stärka tron och göra evangelisationen effektiv i vår tid. Sr Madeleines föreläsning som helhet är allmänbildande, egentligen ej alls kontroversiell. Men för att bidra till samtalet vill jag lyfta fram några avsnitt i där jag har invändningar eller kommentarer.

”Karl Rahner skriver ‘Den uppriktigt kristne kommer i framtiden att vara antingen mystiker, utifrån en egen erfarenhet, eller så kommer hon eller han inte att vara något alls. Ett äkta kristet liv kommer i framtiden inte att upprätthållas av och stödja sig på enhälliga, tydliga och allmänna övertygelser och religiösa sedvänjor, utan det kommer att kalla var och en att göra personliga erfarenheter och fatta personliga beslut’
Citatet kan tolkas som något individualistiskt vilket Rahner inte avsåg. Snarare menade han att kristendomen behövde ett slags nytt fundament för att levas och gestaltas i en ny tid. Uttolkare av citatet menar att vi måste utgå från personens egen gudserfarenhet i vid bemärkelse när vi talar om kristen tro. En del i det här föredraget kan verka gåtfullt eller kanske till och med stötande, men är en reflektion om hur Gud berör oss och hur vi berör Gud…
Det meningsbärande i vår tro måste beröra oss annars blir det bara en intellektuell bekännelse eller förkastelse. Ett meningsskapande religiöst språk äger en smidighet som talar till alla våra sinnen och går per definition utöver det intellektuellt rationella.

Min kommentar: Rahner har rätt i att det moderna samhället präglas av en sekularism där det inte finns några enhetliga sedvänjor och övertygelser som kan stötta den enskilde. Det personliga avgörandet blir nödvändigt. I den kristna tron talar vi om omvändelse. Jag håller med sr Madeleine om att det inte skall tolkas som enbart något individualistiskt. Som människor är vi gemenskapsvarelser, och tron är också något kollektivt.

Kyrkan med sin trosbekännelse finns i världen och ger vägledning som är nödvändig att förhålla sig till. Vi kan inte tänka bort kyrkan och traditionen. Helt utlämnade åt det individualistiska kan våra erfarenheter leda oss vart som helst. Mystiska erfarenheter hos en Julian av Norwich, en Teresa av Avila, en Hildegard av Bingen, eller de tankar som förs fram i aktuell föreläsningsserie sker ju i ett kollektivt sammanhang som är kyrkan.

Sedan måste den tredje personen i gudomen framhållas mera: Den helige Ande är den som ger liv och kraft, som styrker i tron och ger enhet. Andens gåvor och frukter och öppenheten för dessa är a och o. Utan den helige Ande är kyrkan ingenting. Är vi inte medvetna om detta kan vi lätt få uppfattningen att det är ett rent mänskligt projekt vi sysslar med, och att det beror på vår egen ansträngning och på våra egna preferenser vart de än leder oss. Den helige Ande hjälper oss att ”skilja på andarna”. Allt kommer inte från Gud. Att förlita sig på den egna kunskapen, gnosis leder oss lätt till att bygga nya babelstorn. Gnosticism innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus. Påve Franciskus sade vid det italienska kyrkomötet i Florens 2015: ”Skillnaden mellan kristen transcendens och varje form av gnostisk spiritualism består i inkarnationens mysterium.” Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt, sade påven.

”I kyrklig lära talas om treenighet, men begreppet kan ge upphov till begränsade tankebanor och framför allt till en olycklig könsbestämmelse. Istället för att tala om Fadern och Sonen kan vi vidga talet till Visheten, Barmhärtigheten, och Påtagligheten. Gud är den hand du kan hålla i livet igenom… Mystikerna har använt kreativa metaforer för relationen mellan Gud och människa, för treenigheten, för att just beröra vår tro. Kanske kan man uppfatta Livmodern, Barnmorskan och Navelsträngen eller Andningen som en treenighet?
…

Janet Soskice, professor i filosofisk teologi i Cambridge skriver följande: ‘Treenighetsläran har alltid ifrågasatts. Dess utformning kom först sent i historien, dess uppenbara bibliska grund är bräcklig, och dess tillit till metafysik är avgörande. Ett antal teologer har i den västliga kristenheten under de senaste tre hundra åren ansett att läran om treenigheten har överlevt sin själv och borde skrotas. En ofta framförd kritik från feministiskt håll är att treenighetsläran används för att förstärka hierarki och garantera Guds manlighet. Det ursprungliga motivet för läran var paradoxalt nog att underminera en hierarkisk tolkning, inte att förstärka den, i synnerhet när det handlade om den Andra Personens underordning. En allsmäktig manlig överlägsenhet är inte någon fördelaktigare bild av Gud för feminister, och stämmer inte heller med en ortodox treenighetslära’…

Försök har gjorts att klä Anden i en feminin dräkt. Det är sant att ruah, Guds ande, på hebreiska är ett feminint ord, och samma sak på syriska. Men anden har ändå blivit som ett bihang till de två övriga personerna som båda har ett ansikte och då blir det farligt att definiera anden som något feminint.”

Min kommentar: Treenigheten är grundläggande i den kristna traditionen. Mystikernas fördjupning på temat implicerar inte ett ifrågasättande av grunden men en fördjupning. Att det getts en alltför snäv hierarkisk tolkning i den västliga traditionen betyder att man behöver vidga och fördjupa tolkningen, ej skrota begreppet.

Treenigheten och inkarnationen är två mysterier i vår tro som alltid ifrågasatts eller tänjts på. Också i vår tid och gett upphov till nygamla heresier. P Raniero Cantalamessa skriver om detta i boken Jesus Christ, the Holy One of God:

”Det finns ett oupplösligt samband som mellan trons två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Detta fördömdes för längesedan, och detta mycket entydigt av St Atanasius när han skrev mot arianerna: ‘Om Ordet inte existerar tillsammans med Fadern från början, så existerar ingen treenighet av evighet, utan först var där endast enhet, och sedan, när tiden gick, började treenigheten växa fram. . . Det fanns en tid då treenigheten inte existerade, utan endas enheten.’ I detta sammanhang gör Atanasius en observation som fortfarande är relevant då vi i vår tid konfronteras med tanken på ett ‘guddomligblivande’ av Gud. Hur kan vi veta, frågar han sig, när Guds tillblivelseprocess är arvslutad? Om han har skapats, så fortsätter han att skapas. Men långt innan Atanasius hade Johannes upprättat sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ‘Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.’ (1Joh 2:23). Dessa två står och faller tillsammans.

Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: är det möjligt att en handling utförd i tiden kan få effekt in i evigheten? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet, i Kristus.”

Angående Anden som ett bihang till de två övriga personerna i Treenigheten: Återigen- Anden behöver uppvärderas, vi behöver lära känna honom som den som berör, rent konkret öppna oss för honom, som den som förvandlar och ger kraft. Den Karismatiska förnyelsen har mycket att bidra med till kyrkan i detta sammanhang. Tro nu inte att det handlar om ett speciellt maner att be med lyfta händer och sjunga lovsång, det är mycket mer grundläggande än så. Karismatisk förnyelse representerar ingen speciell spiritualitet utan är ämnad för hela kyrkan. att ta vara på hela potentialen av den helige Ande konkret närvarande i våra liv och i kyrkans liv.

Kardinal Suenens påminde om att karismatisk kristendom är normal kristendom eftersom kyrkan själv är karismatisk. Det var aldrig meningen att vi skulle leva ett kristet liv utan den Helige Andes fulla närvaro och kraft. 1996 skrev kardinalen: Om vi tolkar förnyelsen som en ”rörelse” bland andra rörelser missförstår vi den; det är en Andens rörelse för hela Kyrkan och avsedd att göra varje del av kyrkans liv ung på nytt.

F Raniero Cantalamessa sade i samband med en reträtt i Katolska Domkyrkan januari 2006 att det är viktigt att alla kristna får uppleva en personlig pingst i sina liv, precis som lärjungarna den första pingstdagen. Pingst-erfarenheten, mottagandet av den helige Ande är det som ger liv och kraft åt vårt kristna liv.

Dopet i den helige Ande är en personlig erfarenhet av Andes närvaro och kraft som väcker dopets nådegåvor i oss. Den Helige Ande upplivar det vi redan har fått och kommer med kraft för att utrusta oss för tjänst och mission.

”Det är ingen hemlighet att jag inte uppskattar katekeser och dogmatiska utsagor. Det slags texter har nästan alltid förminskat och begränsat vår tro.”

Min kommentar: Den kristna traditionen eller Trons skatt som kyrkan förvaltar innehåller dogmer, trosbekännelser och en struktur för sakramenten och dess förvaltning. All struktur och formulerade dogmer hör ju till det maskulina, det avgränsar, stänger in, medan det feminina öppnar, hjälper fram. Kyrkan är på en gång en jordisk struktur och en andlig gemenskap i Jesus Kristus, Kristi kropp. Båda dessa aspekter är nödvändiga för att gestalta kyrkans liv. Därför är det viktigt att det inte blir en könskamp mellan en radikal feminism som vill rensa ut allt dogmatiskt å ena sidan och en stelbent patrikal klerikalism som känner sig hotad av varje liten feministteologisk framstöt å andra sidan. Jfr Joseph Ratzingers bok Kallad till gemenskap. Problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Man kan ha olika känsla inför det strukturerade, att det stödjer och håller upp eller att det stänger in och berövar oss vår frihet. Man kan också ha olika känslor inför det öppna, ännu inte fullt formulerade: Att det ger frihet och utvecklingspotential eller att det leder oss vilse eller till en kaotisk röra. Vilken intuitiv grundkänsla vi får inför dessa olika aspekter beror på vår förförståelse och tidigare erfarenheter, men båda perspektiven är nödvändiga, och de behöver försvaras av både kvinnor och män.

Jag håller inte med om att kateketiska texter och dogmer förminskar och begränsar vår tro. Det gör de bara om vi låter dem göra det. Det kan också vara portar som öppnar upp och visar hän mot fördjupning om vi använder oss av dem på det sättet.

Jag läser tillsammans med Dominikansystrarna och i gemenskap med alla katoliker (ja, med hela kristenheten) i mässan trosbekännelsen. Det är ett vittnesbörd om enheten i tron som för mig inte stänger in utan tvärt om med Tomas Tranströmers ord öppnar ”valv efter valv”.

”I dopet blir vi också förlösta till ett nytt liv i Kristus. Vi ikläder oss och döps till Kristus. Dopceremonier där man använder sig av nedsänkning av hela kroppen i vatten är så nära man kan komma en födelse ur livmodern. Ett grundläggande tema i dopet är också att vi befrias från, förlöses från, synden och döden, och döps till ett liv i Kristus. Dopkällan och nedsänkningen i vattnet är också en symbol för döden, för jordens inre, vi dör och uppstår med Kristus.”

Min kommentar: Precis så, en fin beskrivning av dopets innebörd, en ny födelse.

”Utan beröring dör vi. Vi vissnar sakta bort, förlorar hoppet och meningen med att leva. Vi blir som en förtorkad växt som ingen gärna kommer nära. Om vi inte tillåts att beröra någon isoleras vi och blir sjuka. Det finns många berättelser i bibeln som vittnar om beröringsskräck, om tabun som ledde till att människor helt och hållet isolerades. De spetälska var en sådan grupp som stod utanför gemenskapen. Och det finns berättelser där beröringen leder till helande och ny gemenskap.”

Min kommentar: Just så. Utan beröring tynar vi bort. Beröring är viktig i den kristna traditionen. Det finns en obruten kedja av handpåläggning alltifrån Jesus och de första apostlarna till dagens biskopar och präster och till hela Guds-folket genom vigningens sakrament, dop och konfirmation. Handpåläggningen är viktig i förmedlandet av andens gåvor inte bara som en ritualiserad sakramental form, utan också i den levande karismatiska dimensionen. När vi ber för helande lägger vi ofta händerna på den vi ber för. Under de första århundradena i Kyrkans historia var det sakramentala och det karismatiska sammanflätat med varandra. Läs mera om detta i skriften Blås liv i Nådegåvan som utgavs av biskopar och teologer i USA 1994.

Mer om karismatisk förnyelse:
CHARIS Catholic Charismatic Renewal International Service

Iuvenescit Ecclesia – Vatikan-dokument om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

Unik gemensam teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse

Böcker:

stravlivlh AsByANewPentecost-228x228

Patti Gallagher Mansfield: As By A New Pentecost. I nyutgåva inför CCR 50-årsjubileum: Hela historien om 18 februari 1967 då Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan föddes och dess utveckling av en av studenterna som var med från början.

Lillemor Hallin: Strömmar av Liv. En bra introduktionsbok om livet i Anden och karismatisk förnyelse.

Båda böckerna kan beställas från mig, 200 kr st inkl porto. Från mig kan också beställas häftet Blås liv i Nådegåvan. 50 kr.

Beställ via info@isidor.se eller sms 070-7212742

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt feministteologi, genusfrågor, karismatisk förnyelse, karismatiska nådegåvor, queer, teologi | 4 kommentarer

Århundradets viktigaste predikan: Evangelisation i utkanterna

Publicerat den 23 januari, 2020 av Bengt Malmgren

Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Det har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, Greger Hatt har översatt det till svenska.

”Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera… När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk…”

Trots denna skarpa kritik mot kyrkans uppmaningen att hon måste gå ut ur sin inåtvändhet (eller kanske just på grund av det) blev han vald till påve. Detta är hoppfullt, annars hör vi så mycket om motstånd mot påve Franciskus. Det innebär att det i kardinalskollegiet finns många konstruktiva krafter som förstår behovet av öppenhet och en ny evangelisation.

Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.

1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.

2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.

3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.

4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (1)

—————-

(1)”Låt oss alltså förbli brinnande i anden. Låt oss behålla den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera, även om vi måste så i tårar. Må i oss finnas – såsom hos Johannes döparen, Petrus och Paulus, de andra apostlarna och många storartade förkunnare genom kyrkans hela historia – en inre iver som ingen och intet kan utsläcka. Må detta vara den stora glädjen i ett liv helt skänkt åt Gud. Och må den moderna världen, som söker i både hopp och ångest, få ta emot det glada budskapet, inte av förkunnare som är sorgsna och missmodiga, otåliga och ängsliga, utan av sådana Guds ords förvaltare vilkas liv utstrålar tro, som de som försttagit emot Kristi glädje vågar sätta sitt liv på spel för att Guds rike skall bli kungjort i världen.” (Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (1975); 80)

—————

Gregers frilansverkastad

Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Den har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, men mig veterligt inte översatts än till svenska.

Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den söta och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.
1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och…

Visa originalinlägg 271 fler ord

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt kuriareform, ny evangelisation, påven | Lämna en kommentar

Böneveckan för kristen enhet är här – men låt oss erkänna att ekumeniken går kräftgång

Publicerat den 21 januari, 2020 av Bengt Malmgren

Igår var jag på ekumenisk vesper i S:ta Eugenia katolska kyrka med biskopen i Svenska kyrkan Karin Johannesson som gäst. Kyrkoherde Dominik Terstriep inledde med att påpeka att kristen enhet är mycket viktigt och Jesus själv anbefaller oss detta. Många vackra och högtidliga ord har sagts om enheten, men det finns en plågsam diskrepans mellan de uppfordrande orden och den praktiska verkligheten. Några få trogna hade kommit till gudstjänsten och de flesta av husets präster lyste med sin frånvaro. Det hade varit naturligt att alla mangrant fanns på plats när man har en så celeber gäst från Svenska kyrkan.
Låt oss erkänna: Trots att Katolska kyrkan i alla tunga lärodokument från Andra Vatikankonciliet och framåt betonar att kristen enhet inte är något man kan göra eller låta bli, utan en plikt som är av högsta prioritet för hela kyrkan, så är intresset minimalt både bland präster och många lekmän. Och skall det finnas någon ekumenik över huvud taget, så är det att andra konverterar och blir katoliker.

eugvesper

eugpsalm Den inledande psalmens ord beskriver kyrkans belägenhet på ett alls inte överdrivet sätt: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Men det finns också ljuspunkter. Jag läste just en artikel i Dagen om hur man i Malmö lyckats samla nästan alla samfund till en stor ekumenisk gudstjänst med massiv uppslutning tack vare att kyrkorna ställt in sin egen gudstjänst och uppmanat alla att gå dit: [HISTORISK GUDSTJÄNST MED KYRKOR FRÅN HELA MALMÖ].

Efter den ekumeniska vespern inbjöds till en frågestund där p Dominik intervjuade biskop Karin Johannesson. Karin var öppen och ärlig med att man ibland kan misströsta om ekumeniken, mycket deklarationer, men inte så mycket händer i praktiken. Hennes analys var att respektive samfund ofta har andra akuta problem som man brottas med än det som man talar om i ekumeniken. Man behöver börja där man står och engagera varandra i det.

På frågan om vilka som är kristenhetens tre viktigaste utmaningar för framtiden nämnde hon dessa:

Evangelisationen. Hur föra över evangeliet till nästa generation?
Hur vi kristna behandlar varandra, inom samfunden och mellan samfunden.
Det kritiska läget i världen, klimatkrisen, att vi står inför möjlig utplåning. Hur kristenheten skall förhålla sig till detta.

Det tror jag många kan hålla med om oberoende av samfund, påve Franciskus skulle säkert ge ungefär samma svar.

eugjohannesson

Från början fanns bara en kyrka, den som Jesus grundade. Så är det egentligen än idag, alla kristna bekänner en enda helig katolsk (allmän) och apostolisk kyrka enligt den trosbekännelse som antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381 och som ännu inte blivit omodern. Alla kristna har gemensamt Bibeln, Dopet (även om det kan finnas skillnader i dopteologi) de sju första koncilierna (som därför verkligen kan kallas ekumeniska) samt den Helige Ande som ledsagar oss i att ta till oss tron, vittna om den och verka i världen.

Katolska kyrkan är numerärt den största kyrkan i världen och bärare av en tradition som går tillbaka till Jesus Kristus själv. Och jag menar att ju större man är, och ju större arv man förvaltar, ju större borde också ansvaret vara för ekumeniken, motsatsen självgodhet vore helt fel.

Joseph Ratzinger/Benedict XVI har väldigt klart uttryckt Katolska kyrkans officiella hållning till ekumeniken:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)

Mitt tidigare inlägg från 2016 [Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan] är fortfarande aktuellt.

Den Karismatiska förnyelsen betyder mycket för ekumeniken. Påven har i de nya statuterna för CHARIS särskilt betonat att karismatiska förnyelsen skall betjäna kyrkan genom att bidra till kontakten med kristna från andra samfund.

Här också en länk till Charles Whiteheads artikel [TIO PUNKTER FÖR EKUMENIK].

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt ekumenik, evangelisation, Svenska kyrkan | 2 kommentarer

Teologi skall man inte diskutera om man vill undvika bråk – åtminstone inte i Katolska kyrkan

Publicerat den 19 januari, 2020 av Bengt Malmgren

Sr Madeleine Fredell OP och P Thomas Idergard SJ. Kan de visa vägen till ett respektfullt och sakligt samtalsklimat?

Jag kommenterar i denna artikel det teologiska debattklimatet i Katolska kyrkan i Sverige, offentligt och på sociala media med anledning av en aktuell debatt i Sverige om manligt och kvinnligt i kyrkan.

Tidigare var Katolskt magasin en tidning i tabloidformat som inte drog sig för att ta upp kontroversiella teologiska frågor och rörde sig i den pågående allmänna debattens centrum. Det var många som protesterade mot detta och ville ha en mera centralstyrd publikation, som en ”husbondens röst” som talade om vad som gällde och vad man skall tro som katolik. Jag kommer ihåg att jag tyckte den tidigare inriktningen var intressantare, men jag prenumererar fortfarande på tidningen.

På Facebook finns olika katolska forum. Ett heter Katoliker i Sverige. Det är tänkt som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, och en möjlighet för intresserade att möta Katolska kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Vis av erfarenheter från sociala media stadgas också att det ”inte i första hand är en diskussionssida, och absolut inte en sida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Alla medlemmar uppmanas att hålla en artig, respektfull och kärleksfull ton”. Eftersom människor är debattlystna och vill diskutera olika frågor uppstod inte desto mindre ganska hårda debatter, varför ett nytt slutet forum, Katolskt samtalsforum bildades där man kunde debattera de mer känsliga frågorna och vad som helst inom ramen för Katolska kyrkan.

Att teologiska frågor leder till kontroverser och livlig debatt är inget fel. Det är ett tecken på att det är frågor som ligger nära livet och engagerar, och så skall det vara. Att då strypa debatten och endast ta upp småtrevliga och okontroversiella ämnen blir ganska tråkigt i längden. Jobbigt och ofruktsamt blir också att delta i slutna forum för fri debatt där tendensen är att man bara pucklar på varandra och och argumenten är givna från början. Detta då den ena sidan inte har någon beredskap att lyssna till argumenten från andra sidan och istället gör allt för att misstänkliggöra och förlöjliga motståndaren.

Både de småtrevliga konfliktundvikande forumen och de starkt konfliktdrivande där man är ute efter att markera revir blir i längden statiska och ointressanta. Det borde finnas ett mellanting där det kan förekomma en frisk debatt om kontroversiella frågor som gärna får vara hård, men som bygger på respekt och att man håller sig till sakargument.

Själv har jag av denna anledning gått ur Katolskt samtalsforum då jag inte fann det meningsfullt att ägna energi åt det. En gång blev jag kortvarigt utesluten ur Katoliker i Sverige för att jag var för kontroversiell, men nu är jag med där igen. Tendensen är tydlig, att människor nöjer sig inte med att vara småtrevliga, de vill samtala om vad som rör sig i samhället och inte låtsas som om det regnar. Det ser man genom att det gång på gång uppstår debattväxlingar på Katoliker i Sverige. Ibland hettar det till på ett sätt som gör att oinvigda kanske kan få en negativ bild av oss katoliker. Nyligen har man beslutat att göra även detta forum privat.

Radions program Människor och Tro brukar inte gå på djupet i teologiska frågor utan rör sig mer på ytan genom reportage om olika fenomen i religionens värld. Detta i motsats till Teologiska rummet som är ett fördjupande filosofiskt program. Dock har Människor och Tro många intressanta reportage och intervjuer där man tar upp aktuella frågor. Det var genom ett samtal med sr Madeleine Fredell och Irene Nordgren i Människor och Tro 19 dec 2019 på temat manligt och kvinnligt i kyrkan som en het debatt utlöstes bl.a. på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige där de två medverkande katolikerna kritiserades av P Thomas Idergard enl citat Katolsk Vision samt artikel i Dagen som grovt heretiska och blasfemiska, spridande en ideologi som inte har så mycket med kristen tro att göra och att vi behöver förbön för deras omvändelse till Kristus och därmed kopplad offentlig ånger som botgöring. Radioprogrammet som helhet var ingen höjdare, och jag skulle inte ha lyssnat om det inte var för att Idergards kritik gjorde mig uppmärksam på det. Dock tycker jag att just de båda katolska medverkande gjorde bra ifrån sig, och hans kritik skjuter långt över målet. Jag skall försöka förklara varför.

I en gästkrönika i Dagen 8 januari skriver p Thomas Idergard om kristna företrädare som sprider förvirring genom att sprida heretiska idéer som att Jesus skulle vara en ”hen” eller ”queer” och refererade till ett radioprogram strax före jul. Om krönikan inte skulle skrivits i kontexten av det aktuella Människor och Tro-programmet och diskussionen i Katoliker i Sverige skulle den inte vara särskilt anmärkningsvärd. Jag håller med om det mesta p Thomas skriver om trosbekännelsernas uppkomst, markeringen mot arianismen och om hur med arianismen likartade tankeströmningar finns idag, samt kritiken av Queer-ideologin som vill reducera människans könstillhörighet till en social konstruktion och att detta tänkande infiltrerar också kristendomen.

Nu kan man inte bortse från kontexten. De som är initierade gör direkt koppling till det aktuella radioprogrammet och efterföljande debatt på sociala media. Många ansåg det var på ett respektlöst och kränkande sätt av p Thomas behandlande de båda katolikerna, explicit i det interna Fb-forumet och sedan indirekt i Dagen-krönikan. Diskussionen om detta riskerar nu att överskyla det angelägna sakliga innehållet i denna debatt.

Sr Madeleine Fredell och Irène Nordgren replikerade i Dagen och menade att det de framfört inte träffades av Idergards kritik. De avvisade påståendet att de sagt att Jesus skulle vara ”hen” eller ”queer”. Självklart bekänner vi oss till läran om definierades i Kalcedon 421 att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, skriver de, ”men vi tolkar också denna trossats utifrån modern forskning och Guds aktuella tilltal till oss människor och låter oss inspireras av aktuell teologi och exegetik från olika kyrkor och samfund”.

Ordet ”queer” användes av sr Madeleine i intervjun i radioprogrammet, men inte alls i samma betydelse som det har i modern queer-ideologi, utan för att beskriva uttryck för Gud och Jesus där feminina och maskulina egenskaper går i varandra såsom i ett ”queert poröst mönster”. Ur repliken:

”Jesus är Visheten hos Gud, det vill säga Guds kvinnliga aspekt, hon som var med från begynnelsen. Jesus är också ‘Shekinah’, Guds kvinnliga härlighet, den boning, det tält, som Gud slår upp i det förgängliga kött som föds in i världen. Detta sätt att tala om Jesus Kristus kallar man ibland för just ‘queer’ i aktuell teologi. Termen antyder ett språkbruk som glider mellan maskulint och feminint för att beskriva en helhet, fullhet, något som omfattar allt. Om inte den uppståndne Kristus skulle representera mänskligheten i sin totalitet utan bara vara maskulin och ‘herre’ kunde vi kvinnor lika gärna lämna kristendomen. Varför döpa oss om vi inte fullt ut döps till Kristus?”

I en slutreplik i Dagen vill inte Thomas Idergard kännas vid att hans kritik riktas mot de två kvinnorna: ”mitt syfte med utlämnade referenser var att argumentera mot resonemang, inte mot personer” (vilket antyder att det var dessa han ändå hade i åtanke, vilket också framgått av kontexten som påpekats ovan). Han menar att de två kvinnorna använder härskarteknik gentemot honom (något som annars oftast män anklagas för). I sak menar Idergard att de genom sitt svar inte bringar klarhet i vad deras förkunnelse har gemensamt med biblisk uppenbarelse och kyrklig tradition och att de fortsätter att blanda samman utsagor om Kristus gudomliga och mänskliga naturer.

P Thomas Idergard sätter upp den kyrkliga traditionen (som han står för) mot individuella tolkningar ”på en fri, internkatolsk smakmarknad” (som han menar Fredell och Nordgren står för). Han avslutar:

”När Fredell och Nordgren antyder att Kyrkans tro har definierats av rika och fysiskt starka, låter det som om marxistisk ideologi tillåts trumfa ecklesiologin, med följden att kristen tro och lära på valfritt område godtyckligt kan avvisas som resultat av olika historiska konspirationer. Allt blir relativt, vilket jag varnade för.
Det riskerar att sluta i enbart en tro på det individuella subjektet, som, om än upplyst och bildat, ändå inte frälser och därför inte ger något hopp.”

Jag finner att de båda sidorna, Fredell/Nordgren och Idergard inte möter varandra här utan talar förbi varandra, och p Thomas vantolkar kvinnornas motiv.

Självklart skall P Thomas Idergard som katolsk präst försvara Katolska kyrkans tro och tradition. Men det betyder inte att man behöver strypa öppen teologisk reflektion. Jag kan inte se att Idergard visat att de tankar Fredell/Nordgren förr fram är i strid med katolsk tro, hans argumentation går mera ut på en rädsla att det bildade individuella förnuftets reflektion över tron, om det släpps lös, kan bli ett hot mot tron.

Men måste inte tron tas emot av reflekterande människor, ”individuella subjekt”? Det kan inte finnas ett motsatsförhållande mellan det och dogmatiken. Vill man strypa det reflekterande subjektets möjlighet att reflektera, avskärmar sig då inte från en stor del av dagens teologiska diskussion?

Idag tycks de intressantaste impulserna till nytänkande och existentiell reflektion i Sverige komma från sekulärt håll där tidningar som DN och Expressen öppnar upp med massor av artiklar med kyrkligt och andligt innehåll. T.ex. Joel Halldorfs krönikor i Expressen, Björn Wiman i DN som i flera artiklar tagit upp klimatkrisen ur andligt existentiellt perspektiv.

När det gäller kritik av Queer-teorin finner jag skarpare argumentation hos en sekulär filosof som professor Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola som ger en mer skarpsinnig kritik av modern Queer-ideologi än vad jag hört från några katolska teologer i Sverige. Jag lyssnade till honom i veckan då han gästade S:ta Eugenias katolskt forum och talade om sin nya bok ”Det Naturliga” där han betonar människans kroppslighet som något ofrånkomligt att förhålla oss till i tänkandet om tillvaron. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker istället anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är.

Filosofen Fredrik Svenaeus presenterar sin senaste bok Det Naturliga på S:ta Eugenia Katolskt Forum.

Det naturliga, vi själva som skapade varelser med kropp och biologi, är ju också utgångspunkten för den kristna tron. Kristus inkarneras in i den naturliga världen. Det är inte så att kristendomen hittar på en massa främmande saker om den naturliga världen för att i stället tro på sådant som går emot vårt förnuft (vilket är en vanlig vanföreställning idag). Kristen tro och vetenskap är fullt harmonierbara.

Därmed har jag självfallet inte sagt att inte också kristna människor och gemenskaper har sina fördomar och återvändsgränder. Det finns i svensk offentlighet en tendens att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer. Men, resonerar Björn Wiman i en kulturartikel i DN idag, kanske är vi på väg att få ett mognare förhållande till religion och andlighet. Wiman refererar till antropologen Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil” som undersöker religionens roll i vår tids existentiella och ekologiska kris. Han menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro: ”I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.” Författaren menar att sekularisering, djupast handlar djupast om en ”kollektiv glömska”, där vi har bestämt oss för att den religiösa språk- och erfarenhetsvärlden inte längre har någon relevans. Det leder till en djup okunnighet om vad den kristna tron har inneburit för oss i det förflutna. Vi har tappat bort något väsentligt – men vi vet inte ens om att vi gjort det. Kurkiala säger att detta också har påverkat religionen själv, så att ett slags evidensbaserat tänkande har ”koloniserat” allt moraliskt och socialt utrymme. Religionen blir på så sätt inte ett alternativ till sekulariseringen, utan ett av dess många uttryck. Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne blir bärare av samma meningsförlust.

Wiman avslutar:

Den religiösa mognaden i vår tid kan på så sätt ses som en rationell respons på att vår belägenhet kräver ett annat språk och en annan kunskap.
Eller annorlunda uttryckt: kanske är det bara religionens unika ord och erfarenheter som kan ge den andliga frihet som är nödvändig för att förändra världen.

Detta läser vi alltså i en kulturartikel i en sekulär tidning. Något håller på att hända, det finns ett sug efter andlig vägledning. Det finns en rikedom i det religiösa språket som skulle kunna svara upp till detta. Men hur skall Katolska kyrkan i Sverige kunna bli relevant i att möta detta behov om man inte ens förmår upprätthålla en levande inomkatolsk teologisk debatt?

Jag vill inte tro att det är så illa. Jag hoppas att , sedan känslorna lagt sig, både sr Madeleine Fredell OP och p Thomas Idergard SJ kan mötas i fruktbara samtal som utforskar och levandegör trons innehåll på ett sätt som för dagens människor speglar djupet i den kristna traditionen.

madelenethomas

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Tro och vetande | Märkt andlighet, antropologi, feministteologi, gender, genusfrågor, media, queer, teologi | 5 kommentarer

Bengts Blogg

Den stora lovsången flödar genom alla tider – låt inte yttre former splittra oss kristna.

Låt inte historielösa politiker, näringslivets profitintressen (och Svenska kyrkan!!!) förstöra den unika historiska miljön kring Botkyrka kyrka!

Mitt folk vänd om från era onda vägar! Profetian om bristen på enhet i Guds folk från Kansas City 1977 gavs eko i Katarina kyrka 1981 genom Lillemor Hallin

Kristdemokraterna har ett arv att förvalta i Europa – det får inte slösas bort

Kuriareformen som skall främja Katolska kyrkans inriktning på hennes grunduppdrag – evangelisationen – närmar sig sitt slutförande

Kvinnor tycks tala för döva öron i Katolska kyrkan – Häpnadsväckande ignorans

Gud, människa, genus. Gud som man eller kvinna en icke-fråga.

Århundradets viktigaste predikan: Evangelisation i utkanterna

Böneveckan för kristen enhet är här – men låt oss erkänna att ekumeniken går kräftgång

Teologi skall man inte diskutera om man vill undvika bråk – åtminstone inte i Katolska kyrkan

Bengt Malmgren på Facebook

Följ denna blogg:

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Meta

Bloggar jag följer