CHARIS – Den nya tjänstestrukturen för samverkan mellan den Karismatiska förnyelsen och Vatikanen ett led i påvens strävan mot att göra kyrkan mera synodal.

Publicerat den 10 november, 2018 av Bengt Malmgren

Tidigare har funnits ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) och CS (Catholic Fraternity of Charismatic Covenant Communities and Fellowships).

Påve Franciskus har önskat att det på det internationella planet skall finnas en enda struktur för samordning och samverkan med Vatikanen. Denna nya struktur är resultatet av ett utrednings- och samarbete mellan ICCRS, CF och Vatikan-departementet för lekmännen, familjen och livet (eng ”the Dicastery for Laity, Family and Life”) som kommer att vara det vatikandepartement som CHARIS sorterar under.

CHARIS kommer att upprättas den 8 december 2018, samtidigt kommer de framtagna statuterna för denna struktur att träda i kraft ad experimentum.
CHARIS kommer att arbeta som ett service-organ åt alla olika uttryck för den nåd som CCR innebär för kyrkan över hela världen. CHARIS är bara ett service-organ och kommer inte att utöva någon auktoritet över de olika uttrycken för karismatisk förnyelse i världen. Varje enskild karismatisk organisation/gemenskap respekteras fullt ut i dess identitet och förblir under samma jurisdiktion den hittills hört.
Men för att fullfölja sin mission kan var och en av dessa organisationer/gemenskaper räkna med att fritt utnyttja de många tjänster som CHARIS kommer att erbjuda. Att erbjuda dessa tjänster är i själva verket CHARIS fundamentala uppgift.

Efter det att CHARIS har upprättats kommer Vatikanepartementet för lekmännen familjen och livet att tillsätta en moderator, en prästerlig assistent och 18 medlemmar i en internationell service-gemenskap (International Service of Communion) besatående av representanter från de olika världsdelarna.

cantalamessa

Fr Raniero Cantalamessa

Moderator blir dr Jean-Luc Moens från Belgien. Som prästerlig assistent åt CHARIS kommer att utses Fr Raniero Cantalamessa OFM Cap.

Funktionärerna kommer att tillträda Pingsthelgen 2019. Samma dag kommer statuterna att träda i kraft och de tidigare service-organen ICCRS och CF kommer att upphöra. Tidigare kyrklig överhöghet över dessa kommer att överföras till CHARIS så att denna nya service kan förses med nödvändiga finansiella medel för att genomföra sin uppgift i enlighet med påve Franciskus intention. I denna video [Pope Francis and the Catholic Charismatic Renewal] har man samlat vad påve Franciskus sagt genom åren om Karismatisk förnyelse.

CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen.

På den nationella nivån innebär det att de nationella servicekommitteerna för karismatiska förnyelsen (KKS i Sverige) upphör.  Istället skall tillskapas “National Services of Communion” som skall vara ett tecken på det liv och den enhet som finns i landet i hela dess mångfald och bör bestå av medlemmar/representanter från de olika bönegrupperna, kommuniteterna, bibelskolorna, tjänsterna och nätverken som finns ute i församlingarna. Citat från statuterna, stycke IV:

Art. 15. Functions

The goal of National Services of Communion is to build and strengthen the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. They should therefore be as inclusive as possible and open to new and emerging realities. The model focuses on communion rather than government or structure.

Ledarna för “National Services of Communion” och representanter för andra internationella nätverk inbjuds till en generalförsamling var tredje år. Generalförsamlingen utser funktionärer på den internationella nivån.

Förändringarna innebär att Karismatiska förnyelsen formellt inte ses som en privat sammanslutning av troende, utan en offentlig juridisk kropp i Katolska kyrkan enligt Kanoniska lagen pp 116-123.

popesynod

Påven tillsammans med biskopar och unngdomar vid ungdomssynoden i Rom 27 okt 2018 (Foto: Fabio Frustaci/EPA/MAXPPP)

Omvandlingen av service-strukturen för Karismatiska förnyelsen innebär en anpassning till den större reform påve Franciskus håller på att genomföra i Katolska kyrkan bort från klerikalism och centralstyrning och till en synodalitet som innebär en samverkan på alla nivåer där hela kyrkans kropp bestående av alla döpta är basen i samverkan med biskoparna i gemenskap med påven. Det innebär en mer lyssnande kyrka där alla nivåer lyssnar till varandra och framförallt att alla tillsamman lyssnar till den Helige Ande i processen att urskilja vad som är Guds vilja. OBS det är inte detsamma som demokrati där majoriteten eller tidsandan avgör kyrkans väg utan att kyrkan som helhet blir mer funktionell i att samverka med Anden. Petrus-ämbetet och läroämbetet är fortfarande grundläggande funktioner i kyrkan, men inte som maktfullkomlig klerikalism eller ultramontanism utan som tjänande ämbeten i Kristi kropps helhet där det allmänna prästadömet och de troendes övernaturliga trosmedvetande, ”sensum fidei” är lika viktiga bestånddsdelar. Det innebär en ökad fokusering på de två första kapitlen i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan Lumen Gentium.

Jag återkommer angående synodalitet men vill här bara återge ett citat från en bra belysande artikel i ämnet av Antonio Spadaro SJ i La Civilta Cattolica: The Synodal Church:

Synodality configures the Church as the People of God on a journey and as an assembly called by the Lord. The process of walking together to bring about the project of the Kingdom of God and to evangelize peoples includes the fact of being together in assembly to celebrate the risen Lord and to discern what the Spirit says to the Churches. The assemblies – especially the ecumenical councils and episcopal synods at the level of the entire Church – are privileged historical moments of a discernment guided by the Spirit at the service of evangelization. So the Church follows the rhythm of life, which is movement and pause, walking and meeting, synodality and synod.

In one of its concluding passages, the document quotes the words of Francis at the opening of the 70th General Assembly of the Italian Episcopal Conference on May 22, 2017.[7]

The Church is a mystery shaped by the Eucharist. The Eucharistic assembly is the source, center and culmination of every assembly. The People of God listens to the Word of God and celebrates communion with the Body of Christ, thanks to which he is made present fully in history. Ecclesial assemblies arose from the experience of lived out faith, and they seek to discern doctrinal, liturgical, canonical and pastoral questions placed on them over time. They have generated an uninterrupted synodal praxis at the diocesan, provincial, regional and universal levels.

……

Synodality leans on two pillars: the sensus fidei of the entire People of God – the theme of another document of the ITC[11] – and the sacramental collegiality of the episcopate in communion with the See of Rome. It invites us to unfold synodal communion between “all,” “some” and “one,” articulating the gifts of the Christian people, the mission of the bishops and the service of the Successor of Peter.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 1 kommentar

Övergreppen: Mycket har blivit bättre i Katolska kyrkan men gay-nätverk finns sannolikt. Jag försöker reda ut bland allt som skrivs.

Publicerat den 28 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Internet och sociala media med ständig detaljerad direktinformationen om allt som rör sig i kyrkan, därtill människor som tycker och spekulerar och gör djuplodande analyser och kommer fram till diametralt motsatta ståndpunkter gör att det ibland kan kännas kluvet att vara katolik. Då gäller det att besinna sig: Det viktiga i mitt liv är inte att hänga med i alla turer kring de olika skandalerna, det är ändå för mycket att överblicka och ta ställning till för en enskild person.

Nej, det viktiga är mitt dagliga liv med mina relationer till medmänniskorna och mitt andliga liv med gudstjänstfirande och bön. Detta som på internetspråk kallas irl (”in real life”) är ju det viktiga och primära. ”Real life” fortsätter även om vi slänger bort våra mobiltelefoner och surfplattor, men internet skulle inte kunna fyllas med innehåll om inte ”real life” fanns.

Ändå är det som om internet och sociala media är en egen värld som man kan förlora sig i. Och något ligger det däri. Den kanadensiske litteraturprofessorn och kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan präglade uttrycket ”The medium is the message”. Han skrev klassikern Gutenberggalaxen som handlade om hur boktryckarkonsten förvandlade hela vår verklighetsuppfattning. Internet och snabbheten i global elektronisk informationshantering direkt tillgänglig i varje människas hand tar detta till nya höjder. Vi upplever det inte som riktigt verkligt om vi inte skrivit om det eller lagt ut bilder.

Lösningen är inte att avstå från internet och sociala media, det är en del av vår verklighet, däremot att ha en medvetenhet om hur media påverkar oss och vår verklighetsuppfattning. Genom våra sinnen strömmar miljontals bit/sekund till hjärnan, men vårt medvetande förmår att processa endast kring 20 bits/sekund. Då förstår vi hur informationsstress uppkommer. Medvetandet blir snabbt fullt, och för att härbärgera information ordnar vi den aktivt och tolkar ofta nya intryck utifrån det vi tidigare lärt oss. Våra för-föreställningar är viktiga för hur vi processar ny kunskap, vi är ovilliga att lära om och hellre behåller vi ofta en fördom än att förändra våra för-föreställningar i förhållande till det nya. (Referens: Märk världen, en bok om vetenskap och intuition av Tor Nörrestranders)

Detta tycker jag blir tydligt i diskussionerna på sociala media där man ytterst sällan finner initierade nyfikna diskussioner där man är mån om att lyssna till den andre men oftast bergsäkra övertygelser och hårda tuppfäktningar med motståndaren, som om syftet inte är att lära sig något nytt, utan endast att markera det egna reviret och den egna ståndpunkten.

När det gäller allt som sker i Katolska kyrkan, skandalerna kring prästers sexuella övergrepp, klerikalismen och tystnadskulturen och hela processen med hur vi tolkar tron idag finns många bestämda och polariserade åsikter om hur teologerna och prästerna, även påven, sköter sig. Mina vänner på sociala media länkar till artiklar som än pläderar för än den ena än den andra sidan beroende på vilka som bekräftar ens egna preferenser.

Jag märker att det är laddat att skriva om Katolska kyrkan och allt som sker, en del präster tycker nog att vi lekmän inte borde lägga oss i så mycket utan nöja oss med att gå i mässan och förtrösta på att ”kyrkan” ordnar upp det hela. Andra präster uppmuntrar oss lekmän att engagera oss och bidra konstruktivt utifrån de nådegåvor vi har. Det förstnämnda förhållningssättet är väl just ett utslag av det vi kallar klerikalism, medan det senare utgår från att ”kyrkan”, består av alla döpta och där vi alla är ansvariga och utrustade med gåvor (det som kallas ”det allmänna prästadömet”) och har både rätt och plikt att engagera oss utifrån vår kallelse att bygga upp och gestalta de troendes gemenskap.

Utifrån detta senare perspektiv kan vi givetvis inte strunta i att engagera oss i kyrkans kris, eller vara passiva i hur vi tolkar och lever ut tron i vår tid. Att bidra till detta ser jag som drivkraften för mitt bloggande. Att jag ofta blir uppmuntrad av vänner, både av präster och icke ämbetsvigda personer gör att jag för närvarande dragit slutsatsen att jag skall fortsätta.

Oj, detta blev en lång inledning till det jag egentligen tänkte skriva om, nämligen fortsätta att tala om krisen med sexuella övergrepp i kyrkan, tystnadskulturen och de upphettade konflikterna kring dessa frågor.

 

Först att komma ihåg: Utifrån alla krisrapporter som kommer låter det som att allt är upp och ner i Katolska kyrkan. Men åtminstone 97% av alla katolska präster har aldrig varit involverade i sexuella övergrepp och försöker samvetsgrant sköta sitt ämbete med sakramentsförvaltning och själavård. Mycket i Katolska kyrkan fungerar bra, men som man brukar säga: Hälsan tiger still.

För det andra: I den kartläggning av sexuella övergrepp som nu kommer fram i olika stift i världen, t.ex. Pennsylvania-rapporten i USA så handlar det allra mesta om övergrepp som skett för länge sedan, under senare delen av 1900-talet, och de flesta förövarna är döda. Merparten av det som nu kommer fram i USA har varit känt genom tidigare rapporter, tidningen Boston Globes artiklar från 2002 och John Jay-rapporten från 2003 som Katolska kyrkan i USA själv beställde.

För det tredje: Sett från USA´s perspektiv, sedan 2003 då Katolska kyrkan införde nya rutiner för handläggning av anklagelser om sexuella övergrepp har det varit mycket få nya fall. [Läs om det förebyggande arbetet mot sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige här]

För det fjärde: Långtifrån alla övergrepp som skett i Katolska kyrkan handlar om pedofili, d.v.s. vuxnas övergrepp på prepubertala barn. En stor del av fallen rör prästers och biskopars sexuella kontakt med unga i mellan- eller övre tonåren och unga vuxna, t.ex. korgossar och prästseminarister.

Den sexuella dragningen till unga efter puberteten kallar vi efebofili och skall skiljas från pedofili. Det är alltid ett mycket genomgripande trauma att som barn med icke fullt utvecklad hjärna utsättas för ett sexuellt övergrepp, och det leder nästan alltid till att man får ett stört psykosexuellt liv som vuxen, och pedofili är en djupgående störning som gör att man inte kan rekommendera annat än att förövare livslångt skall avhållas från att arbeta med barn.

När det gäller dragningen till tonåringar talar vi om något annat som inte nödvändigtvis klassas som sjukdom, utan här kommer mera vanliga mekanismer in som hur man väljer/förmår att tygla eller ge utlopp för sina sexuella lustar i olika sammanhang. Detta inte sagt för att förneka att präster som lever ett dubbelliv och har älskarinnor eller vanemässigt ger sig in i intima kontakter med tonårspojkar, ibland över, ibland under myndighetsålder inte skulle kunna ha psykiska störningar som orsak till sitt beteende, men i första hand handlar det om moral och hur man väljer att leva sitt liv.

Efebofila som vill ha bättre kontroll på sina impulser kan vara hjälpta av psykoterapi, och tonåringar som råkat ut för detta kan också få hjälp att etablera ett normalt psykosexuellt vuxenliv. Detta gäller vare sig förövaren är heterosexuell eller homosexuell, man eller kvinna.

Homosexualitet: Data från John Jay-rapporten stödjer inte slutsatsen att homosexuell läggning som sådan bland präster skulle vara orsak till övergreppsskandalerna i kyrkan.  Inte desto mindre är det sant att åtta av tio rapporterade övergreppsfall bland präster i USA sista 70 åren handlade om män som förgrep sig på andra av manligt kön.  Förklaringen är att under 1960-talet fram till mitten på 1980-talet då de flesta övergreppen ägde rum så var pojkar vid katolska skolor och seminarier mera tillgängliga för präster än flickor. Det är också rimligt att tänka sig att män som har en sexuell dragning till tonåringar gärna söker sig till yrken som präst, lärare, idrottsledare och liknande, och när det gäller homosexuellt lagda män kan man tänka sig att de söker sig till Katolska kyrkan som är en känd mansdominerad miljö.

Man kan alltså inte förneka att homosexualitet spelat roll i övergreppsskandalerna och skyddet av förövarna. En del vill göra det till hela förklaringen och menar att man borde rensa ut alla präster med homosexuell läggning, så vore problemet ur världen. Men så enkelt är inte sambandet, att tänka så är snarast ett uttryck för homofobi. Sanningen är att prästers sexuella utnyttjande av barn, tonåringar och sårbara vuxna är först och främst ett missbruk av deras prästerliga makt och missbruk av samvetet, inte en fråga om att man råkar ha sexuell dragning till personer av samma kön som en själv. Vi vet att det finns många präster med homosexuell läggning som hedrar sina celibatslöften och lever ett kyskt liv, liksom förhoppningsvis majoriteten av präster med heterosexuell läggning gör.

 

Att studera fallet McCarrick kan belysa frågan om skillnaden mellan pedofili och prästers otuktiga liv i vidare bemärkelse och varför det varit så trögt att komma till rätta med biskopar och präster som lever dubbelliv. Rykten har det funnits det gott om, men viljan att gå till botten och undersöka vad som ligger bakom har varit minimal. Anklagelsen nu är att det måste ha funnits fler som visste men som hellre höll tyst. Mycket tyder på att det ligger mycket i detta.

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. Anklagelserna gällde framförallt under den tid han var biskop av Metuchen (1981–1986) och ärkebiskop av Newark (1986–2000). Den 28 juli 2018 accepterade påve Franciskus McCarricks avskedsansökan från kardinalkollegiet.

Kardinal Joseph W Tobin kom till Newark som biskop 2017, drygt ett och ett halvt decennium efter att McCarrick slutat där, men ryktena om honom levde kvar, dock utan att någon ville tala klarspråk. Ingen talade om för Tobin att kyrkans advokater i hemlighet hade ordnat med en förlikning på 180.000 dollar till två personer som sade sig ha blivit utsatta för sexuella övergrepp av hans företrädare. Tobin säger i en intrevju med journalisten Mike Kelly från North Jersey Record att han fick reda på detta först sedan McCarrick tvingats av Vatikanen att avsäga sig kardinalstiteln och förbjöds hålla offentliga gudstjänster.  Han beordrade då att häva sekretessen på alla dokument om ärendet. Tobin ångrar nu att han inte tidigare tog ryktena som fanns kring McCarrick på större allvar. För rykten fanns. Mike Kelly beskriver situationen:

”What McCarrick reportedly orchestrated was a classic power-sex set of relationships. The seminarians or young priests were all beholden to McCarrick for their future careers, possibly even good assignments as priests at graduate schools. Think of now-disgraced Hollywood mogul Harvey Weinstein manipulating young actresses into sleeping with him in order to gain roles in films, and you’ll get an idea of how this sort of creepy relationship works. The key difference between McCarrick and Weinstein is that McCarrick was posing as a holy man who was a leader in a church that proclaimed a set of firm morals. Weinstein was just another Hollywood jerk. Morals were little more than chess pieces in a game of life.

For years, McCarrick would reportedly invite seminarians to his beach house in Sea Girt — usually just five at a time. The problem was that the house had only five beds in three bedrooms. Two of the bedrooms were furnished with twin beds — enough for four visiting seminarians. The master bedroom had just one, double bed.  McCarrick slept on one side and ordered the fifth visiting seminarian to climb into bed next to him.

By the late 1990s – only years before McCarrick was promoted to the high-profile post of archbishop of Washington, D.C., where he was also made a church cardinal — the sleeping arrangements with seminarians had become a tawdry open secret among North Jersey’s Catholics.  Some priests and nuns apparently regularly discussed the rumors of the archbishop’s strange sleeping relationships with his favored seminarians. One priest even phoned this columnist in 1998, asking for The Record to investigate McCarrick.

McCarrick was seen as a savvy, articulate church leader. He traveled the world and became closely tied to a variety of U.S. and international political leaders. How could someone who seemed so smart be so stupid as to force seminary students to sleep with him? Wasn’t McCarrick afraid of being caught?

Apparently not. With several reporters at The Record, I tried to check out the story – and promptly ran into the brick wall of silence. It was akin to investigating the mob.  No seminarians would talk. Certainly McCarrick would not talk. Nor would any priests with direct knowledge of the escapades at the beach house.

Now that shocking, you’ve-got-to-be-kidding-me story is back in the news — with firm confirmations from Catholic leaders who apparently knew about McCarrick for years but never told their flocks.

It turns out that after McCarrick left Newark for Washington in 2000, at least two former seminarians filed legal claims against him. But those claims were settled in secret.  Ordinary Catholic parishioners, who regularly drop cash into church collection baskets, were never told. Nor were front-line priests and nuns who have been valiantly serving the archdiocese for years.”

Tobin vill inte gå så långt att han säger att anklagelserna mot McCarrick aktivt täcktes över, men han delar den frustration som också flera känt när de ville gå vidare och gräva i detta och säger i intervjun: ”All I keep hearing is everybody knew. But if everybody knew, why didn´t somebody speak up?”

”Since then, Tobin said several priests have come forward to talk about McCarrick. But if McCarrick was regularly inviting groups of five seminarians to his beach house during his tenure in Newark, it stands to reason that scores of seminarians had direct knowledge of what took place. It also stands to reason that a large number of those seminarians became priests and are now serving parishes in North Jersey. Why haven’t they spoken up? It’s time to break the code of silence.

Tobin said he plans to launch an internal investigation into why he wasn’t told about McCarrick’s alleged antics. To help in this effort, he said he recently hired Kinsale Management Consultants, an investigative firm run by former FBI official Kathleen McChesney, to examine all of the archdiocesan files on sex abuse to determine if there are landmines.

For now, Tobin says he is trying deal with the imploding crisis that not only involves McCarrick but other reports of sexual abuse from a Pennsylvania grand jury report. He promises transparency – surely a notable goal in a church that has lived with far too many secrets for too many years. But Tobin knows what he faces.

‘It’s a bit like being in the boxing ring with your hands tied behind your back and a blindfold over your eyes,’ he said.  ‘You’re not sure where the next punch is coming from.’ ”

McCarrick rapporteras alltså ha haft intima kontakter med unga vuxna och tonåringar, i några fall också omyndiga unga pojkar, som klart faller inom kategorin sexuellt utnyttjande och övergrepp. Som vanligt är bland medelålders män, heterosexuella som homosexuella så attraherades han av unga kroppar (läs Åsa Beckmans artikel i DN). Eftersom några av hans offer var minderåriga har det nu öppnats en rättslig process mot McCarrick. Det är också orsaken till att han fråntagits sin kardinalstitel, förbjudits hålla offentliga gudstjänster och av påve Franciskus anbefallts ett liv i bön och botgöring.

Jag har tidigare rapporterat om Vatikanens tidigare nuntie i Washington Viagno som nu skrivit tre öppna brev där han bl.a. Anklagar påve Franciskus för att ha hört till dem som känt till McCarricks sexövergrepp men mörkat dem. Viagno anklagar Franciskus för att vara i masskopi med flera höga prelater i USA som skyddat förövare och i första brevet krävde han även påvens avgång. Många har ifrågasatt Viagnos motiv och menar att han tillhör samma falang som av andra skäl vill ha bort påve Franciskus för att han är alltför radikal och globalistiskt inriktad för dem som har en mera konservativ och traditionalistisk syn på vad Katolska kyrkan bör vara (jag återkommer till detta i ett kommande blogginlägg) och att sexövergreppsskandalerna utnyttjas för detta syfte.

Viagno påstår att han i samband med en träff med påve Franciskus 2013 muntligt informerade om ryktena kring McCarrick. Men det känns märkligt att kräva avgång av den enda påve som verkligen vidtog åtgärder mot McCarrick då anklagelserna om att ha förgripit sig på minderåriga ansågs trovärdiga i november 2017 (redan innan slutförd prövning enligt kanonisk rätt). Betänk också att avgångskravet baseras på att Viagno haft en enda muntlig konversation med påven om det hela, utan att ha refererat till några nya anklagelser eller ny rapport och utan någon uppföljande skriftlig kommunikation.

 

Kenneth L. Woodward, tidigare i 38 år redaktör för religionstemat på Newsweek och kännare av Katolska kyrkan  sätter in avslöjandena om McCarrick i ett vidare sammanhang och konstaterar att den typ av rykten som florerade kring McCarrick ingalunda var unika och frågar sig hur många fler än McCarric som levt och fortfarande lever dubbelliv och ger exempel på liknande rykten han hört under sin journalistiska karriär (men som precis som i fallet McCarrick varit för osannolika eller för vaga för att kunna göra något åt):

”…what about all the young men with whom the bishop shared a bed at his beach house and elsewhere? Some were surely coerced, some seduced. They were all initiated by a powerful church figure into a sexual double life to which McCarrick, as a bishop and cardinal, gave sanction by his acts. How many are still living that double life? We’ll never know, and the main reason we won’t is that when a priest violates his promise of celibacy, he is not subject to anything like the sort of clear canonical procedures available in cases of child abuse.

As the Catholic journalist and canon lawyer J. D. Flynn put it in a recent column in the Catholic Register, ‘Church law does not expressly establish that sex between a cleric and an adult is a canonical crime. As a consequence, bishops everywhere find themselves vexed, and frequently, about how exactly they should handle allegations of clerical misconduct involving adults—even in cases like Archbishop McCarrick’s, where coercion is an operative factor.’ ”

Woodward frågar sig utifrån det som uppenbarats i vad mån det finns gay-nätverk inom prästerskapet i USA, dess seminarier och juridiska instanser, och inom Vatikanen själv som jag tidigare skrivit om. Han är övertygad om att McCarrick inte kunde undgå att bli avslöjad under så lång tid bara på grund av klerikalismen och lojaliteten bland prästerna eller på grund av hans höga status, utan det måste ha funnits ett nätverk som hållit honom om ryggen:

”By networks, I mean groups of gay priests, diocesan and religious, who encourage the sexual grooming of seminarians and younger priests, and who themselves lead double lives—breaking their vows of chastity while ministering to the laity and staffing the various bureaucracies of the church.

The question of how networks relate to cases like McCarrick’s is one that veterans in the hierarchy ought to summon the courage to air. The laity has a right to a greater degree of transparency in these matters. Total transparency is probably too much to expect. But if structural reforms are necessary to protect the young from abuse, the scandals of the summer of 2018 ought to be seen as spurs to thoughtful action, not occasions for fruitless displays of anger, shock, shame, and despair. The danger of clerical double lives—of secrets that can be used as weapons to protect other secrets—should now be clear to everyone. There will be clerical hypocrisy as long as there is a church, but we can and should do more to combat it.

A final suggestion: stop treating cardinals and bishops as royalty rather than, as Francis has preached, as servants of the church.”

Woodward undrar om det kan vara så att en orsak till att man drar sig för att lyfta fram problemet med präster som har homosexuella kontakter med äldre tonåringar och unga vuxna är att inte ge extrema trosivrare på högerkanten vatten på sin kvarn och kräva att alla homosexuella präster och biskopar skall rensas ut. För som jag skrivit, sådana krav hörs hela tiden utifrån att man drar slutsatsen att det är homosexualiteten i sig som är problemet, vilket det inte är.  Jag tror det kan finnas en rädsla att grävande i detta skulle göra att man framstår som homofob. Jag drar paralleller till vad jag observerat i Sverige (sekulärt, ej i kyrkan). I den Clapham-rapport om Pride-rörelsen som jag var medförfattare till konstaterades att fortfarande efter #metoo så är benägenheten att lyfta fram övergrepp på tonåringar och sårbara vuxna inom gay-kulturen mycket liten, trots att mycket tyder på att det är ett stort problem även i den miljön.

rättviken

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Var firandet i Washington efter det att Obama vunnit presidentvalet liberalismens sista suck? Hur orienterar vi oss i det postsekulära samhället?

Publicerat den 25 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

mcluhan”Boktryckarkonsten förvandlade folkspråken till massmedier, det vill säga slutna system, och skapade därmed den moderna nationalismens enhetliga, centraliserade krafter” skriver Marshall McLuhan i Gutenberggalaxen från 1962. Boktryckarkonsten förvandlade samhället och vår verklighetsuppfattning i grunden. Mediet är budskapet är ett uttryck han myntade liksom begreppet den globala byn. Det är ändå ingenting mot den revolution som den moderna datatekniken och sociala media med möjlighet till global kommunikation i realtid dygnet runt tillgängliga för en stor del av världens människor har skapat.

Detta är på gott och ont. Det möjliggör transparens och effektiv kommunikation, den globala byn har verkligen skapats.  Baksidan är att det inte bara är sanningar som sprids utan också lögner och falska rykten, som att vaccinationer är farliga, att talet om klimatpåverkan överdrivet, förtal av minoritetsgrupper och främmande folk vilket spär på fördomar och skapar splittring.  Möjligheten till manipulation i stor skala av massorna är enorma. Ett problem är också mängden information (och desinformation) vi översköljs med. Sett ur den enskildes perspektiv är det omöjligt att ta ställning till allt som presenteras, och det kan vara ganska slumpmässigt vilken information som råkar dyka upp till ytan där du sitter och fiskar i internethavet. På sista tiden har allmänbildning i källkritik blivit nödvändig.

Förutom desinformation kan både för mycket och för otillräcklig information kan vara ett problem. Ganska snart lär vi oss att sovra, och går med i grupper där vi finner likasinnade, och så stannar vi inom vår lilla internetbubbla och får en hårt filtrerad information som stödjer den världsbild vi redan har medan vi gör oss oåtkomliga för det som skulle kunna rubba den. Agitatorer som förmår att till max behärska sociala medias hela bredd i möjligheten att manipulera och sprida propaganda har försteg. Att diktatorer och demokratins fiender kunnat erövra så mycket mark beror på att de är bättre på att utnyttja internet. Det demokratiska samhället är hopplöst på efterkälken. Sent vaknade man och insåg att demokratin och det liberala samhället inte självklart överlever av sig själv, utan måste ständigt på nytt försvaras.

Om boktryckarkonsten oss centraliserade krafter som kunde skapa enighet kring centrala värderingar inom kulturen/nationen, så har internet slitit sönder detta i en mängd bubblor, var och en centraliserad men sinsemellan inte kommunicerande med varandra. Paradoxalt har vi ett tekniskt system som kan ge oss största bästa detaljerade information i realtid att utnyttja för globalt samarbete och att stifta fred men som nu istället ger en back-lash med en ny antiglobalism och nationalism och egoistiska grupper som istället för att kommunicera odlar sina fördomar om varandra.

För många år sedan då sociala media var i sin linda ansågs det fint att inte befatta sig med dessa, sökte man arbete var det fint att i sitt CV ha ett så tomt avtryck som möjligt vid en internetsökning. Allteftersom tiden gick och skvaller och dåliga saker spreds på internet utan ens egen förskyllan, så gällde det istället att se till att man skaffade sig ett avtryck med bra information man själv hade kontroll över.

Detta är en stor utmaning för framtiden. Det goda samhällets och demokratins försvarare får inte finna sig att bli kallad PK-eliten som manipulerar ”folket” utan måste ligga steget före.  Framtidens krig kommer att vara ett informationskrig. Vinner de destruktiva krafterna kommer vi att få se ökade krig och konflikter, ökade övergrepp på minoriteter, ökad fattigdom och ökad miljöförstöring och klimatpåverkan.  Också människans inre miljö är i fara. Reklamen som ständigt eggar människans egoistiska behov stänger in henne i sitt ego och försvagar hennes förmåga till ansvarstagande och solidaritet, nätporren som förgiftar den psykiska och andliga miljön för våra barn redan från 10-11-årsåldern.

I botten ligger givetvis frågan vilka gemensamma värderingar vi vill bygga vårt samhälle på. Har vi kanske inget att tillföra? Har liberalismen blivit tömd på sitt engagemang och har inte längre något att ge? Var entusiasmen och firandet i Washington efter det att Obama vunnit presidentvalet liberalismens sista suck? Joel Halldorf talar i sin bok Gud återkomsten om det postmoderna tillståndet som kännetecknas av brist på gemensamma stora berättelser och individualismens totala genomslag. Populismen och ego-nationalismen som slår igenom runtom i världen är en reaktion mot detta.

Joel Halldorf talar om den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet. Hans tes är att liberalismen är stark bara när den har en yttre fiende. Men när fienden är besegrad och alla mål uppnådda har den inte längre något att komma med. Försöker man skapa en övergripande värdegemenskap blir det något stelt, även förtryckande.

Vi går nu in i en postsekulär era där de små gruppernas och gemenskapernas betydelse kommer i fokus. Staten behöver tillhandahålla en övergripande styrning och struktur som främjar medborgarnas välbefinnande och trygghet, men den har varken förmåga eller mandat att besluta om värdegrund i djupare bemärkelse. Staten skall vara sekulär, men samhället är mångkulturellt, och det är en verklighet som är viktig att ta in och räkna med i den postliberala eran.

Utmaningen för framtiden är att vända gruppegoism och populism till kommunikation över gruppgränserna och åstadkomma tolerans och fredlig samexistens i en pluralistisk värld. Det kan inte uppnås utan att det finns vissa gemensamma grundvärderingar, en  värdegrund som respekterar alla människors lika värde och de olika gruppernas bidrag till samhällsgemenskapen. Demokrati, religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, respekt för varje människas integritet är viktiga delar av den grunden. Små lokala gemenskaper är i sig någonting gott och bidrar till detta. Vi har inte för många utan för få sådana i det svenska samhället idag. Skall vi kunna vända skutan behöver vi överge den alltför negativa värderingen av de små grupperna som vi ser idag.

…………………..

Tillägg 2018-10-26:

Denna ledartext från DN 25 okt tar upp problemet.

I USA är splittringen i samhället betydligt värre än i Sverige där så många som 30% av de två motstående politiska grupperingarna republikaner och demokrater betraktar motståndarsidan som ”samhällets fiender”, en attityd som exploateras av USA´s nuvarande president.

Publicerat i Religion, Samhälle | Lämna en kommentar

Jonas Sjöstedt gillar Merkel och jag gillar Sjöstedt

Publicerat den 24 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Min grundinställning är borgerlig men jag måste säga att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt flera gånger visat sig rakryggad och träffat rätt i moraliska bedömningar i politiska frågor. Senast igår då han i en TV-intervju berömde Angela Merkel för hennes klara ställningstagande att omedelbart stoppa Tysklands (om än begränsade) vapenexport till Saudiarabien till dess alla kort finns på bordet angående journalistmordet i Istanbul. Man skulle önska samma tydliga och rakryggade uttalande från Sveriges statsminister.

sjöstedtsaudi

Mitt intryck är att Sverige som nation försvagats mer och mer under senare år. Politikerna ägnar stor kraft åt att diskutera symbolfrågor medan man låter de stora och viktiga funktionerna i samhället förfalla. Noggrannhet i omsorgen om samhällets kärnfunktioner, effektivitet och kraft sinar. Tjänstemän och politiker konstaterar att det är allvarlig kritik, att man kände till det redan tidigare, men sen händer inget.

Oförmågan att få till en regering är bara ett av symtomen på detta. Nu senast gäller det Sveriges urusla skydd av EU´s yttre gräns.  Chefen för gränspolisen, Patrik Engström, säger att ”Sverige ända sedan år 2000 prioriterat andra saker än just yttre gränskontroller”, och menar att läget nu är ”extremt bekymmersamt och allvarligt”. Patrik Engström pekar särskilt ut ”den stora omorganisationen 2015”. Då ”försvann den här frågan från dagordningen.” ”Naiviteten från svensk sida är just gränslös” skriver Världen idag i en ledare. Men jag skulle vilja säga att det inte bara handlar om en naivitet, utan det känns som ett förfall, att allting tillåts rinna ut i sanden utan att någon riktigt bryr sig. Var finns den gamla stolta ämbetmannatraditionen som tidigare byggde Sverige och som gjorde att folk kunde lita på samhällets institutioner och statsapparaten.  Vi behöver en ny generation politiker som återupprättar detta.

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Jag känner etisk stress över dubbelmoralen kring Saudiarabien

Publicerat den 23 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Saudiarabien avrättar systematiskt dissidenter, ofta genom halshuggning på offentliga platser enligt vad som rapporteras. Fallet Khasoggi var ett olycksfall i arbetet, det var säkert meningen att han skulle försvinna i det tysta utan denna globala uppmärksamhet.
Kriget i Jemen, kallat världens största humanitära kris som Saudiarabien driver sedan länge med outsägligt lidande för civilbefolkningen som följd får fortsätta utan att omvärlden reagerar.

Rimliga priser på olja och att hålla de olika maktsfärerna i Mellanöstern i balans är så viktigt för Västvärlden än att man inte har råd att lägga moraliska aspekter på det hela.
Men borde inte Saudiarabien med råge uppfylla kriterierna för att förbjuda vapenexport från Sverige? Heder åt Angela Merkel och Tyskland som nu stoppar (den redan begränsade) vapenexporten!

Risken är att trots den stora uppmärksamheten nu, så är allt tillbaka till business as usual om några månader.

Väst binder ris åt egen rygg genom vapenexporten. Maktförhållandena ändras snabbt. Hur många väst-exporterade vapen hade inte IS i sin arsenal? Väst borde ha lärt sig att vi inte kan lösa Mellanösterns interna konflikter genom krig och vapenexport och att välja sida i de skiftande konflikterna.

Nu seglar Erdogan upp som en ny storspelare, jag tror att han drömmer om ett nytt modernt storkalifat med honom själv som ledare. Läs denna intressanta analys.

bengtveranda

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Bannon och kardinal Burke – Nationalpopulistisk antiglobalism och katolsk traditionalism

Publicerat den 18 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

bannonftDet finns något paradoxalt med nationalpopulister. Trots ideologins antiglobalistiska karaktär försöker man bli en världsvid rörelse. En av dess främsta företrädare, Trumps tidigare politiske rådgivare Steve Bannon reser världen runt och delar med sig av sitt stora kunnande om hur man manipulerar folkmassorna genom sociala media och stöder populistiska ledare. Han sägs ligga bakom mycket av framgångarna för Brasiliens presidentkandidat Bolsonaro och i Europa stödjer han ledare som Orban och Salvini.

I USA finns som jag förstår inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till Trump, och ser vi till den evangelikala frikyrkorörelsen i USA så är det röstmässigt en av Trumps starkaste trupper. 81% av vita evangelikaler i USA röstade på honom i presidentvalet. Den katolske journalisten, teologen och Vatikankännaren Massimo Faggioli twittrade nyligen såhär:

mfvotesbrain

Steve Bannon är katolik och växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag verkar Bannon inte vara någon hängiven katolik, utan hans huvudfokus är på politiken. Men hans engagemang i Europa sträcker sig långt förbi traditionell politik. Han vill bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det är ett led i hans strävan att kunna påverka det konservativa tänkandet inom kyrkan och fostra en ny generation katolska aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare.

Steve Bannons projekt:

  • Delta i uppbyggande av det katolskt institutet Dignitatis Humanae som är beläget i ett kloster i de italienska bergen en bit från Rom.
  • Tillbringa mycket tid i Europa.
  • Bygga upp en högerextrem populistisk rörelse, ”Rörelsen” (The Movement) i Europa med bas i Bryssel.

Benjamin Harnwell, grundare och chef för Dignitatis Humanae, säger till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt har deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke, som hör till institutets rådgivande grupp, säger att Bannon kommer att få en ledande roll. Bannon samlar också in pengar för institutet både i Europa och i USA. ”Rörelsen” kommer att stöda högerextrema partier i Europaparlamentsvalet nästa år.
En av avsikterna med ”Rörelsen” sägs vara att upplösa EU.

Kardinal Burke har flera gånger träffat Italiens inrikesminister Matteo Salvini, säger Harnwell. Salvini är den minister som i somras gav order om att italienska hamnar ska stängas för fartyg som har flyktingar från Mellanöstern ombord. Efter ett möte med Steve Bannon i Rom nyligen meddelade Salvini att han ansluter sig till ”Rörelsen”.

chdec2_2016popecardinalsdubia

Kardinal Burke har varit en ledande figur inom institutet sedan 2013 och tillhör dem inom Katolska kyrkan som ställt sig skarpt kritiska till påve Franciskus. Bannon sägs regelbundet kommunicera med kardinal Burke.

Bannon har sin politiska agenda att frälsa världen med en global nationalpopulism. Till sin hjälp har han internet och sociala media som visat sig vara ett kraftfullt vapen för att manipulera massorna för dem som behärskar det, och det gör Bannon till fullo och drar sig inte för att sprida rena lögner och det vore ingen överraskning om han samarbetar med ryska trollfabriker. Putin och de nationalpopulistiska ledarna världen runt har mycket gemensamt. Det är en mycket farlig utveckling. Förutom att provocera fram motsättningar och konflikter mellan folk och folk, inhuman behandling av medmänniskor i nöd, så ifrågasätter man och misstänkliggör arbetet för att minimera klimatförändringarna. Nästa stora krig kanske inte utkämpas med vapen, utan det blir ett informationskrig – och det har redan börjat.

Kardinal Burke och hans meningsfränder har uppenbarligen också en agenda att påverka själarna  ge Katolska kyrkan politisk makt, och det är beklämmande att man inte drar sig för att utnyttja en fullfjädrad manipulatör som Bannon och ge sig in i en ohelig allians med honom.

Låt mig påminna om det självklara: Evangelisation sker i ljuset genom vittnesbörd och att vädja till människors hjärtan, i den Helige Andes kraft, inte genom politiskt ränksmideri.

”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.”

(Jesus, Matt 5:37)

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 10 kommentarer

Guds förbund, rovdriften på vår jord och dess konsekvenser. Kollaps, katastrof, möjlig utplåning – vilket scenario väljer vi att tro på och hur hanterar vi situationen?

Publicerat den 16 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6).

”Skall ni inte frukta mig, säger Herren, skall ni inte darra inför mig som gjorde sanden till en gräns för havet, en evig spärr som inte kan genombrytas: bränningarna dånar, men förgäves, vågorna brusar, men hejdas där” (Jer 5:22)

Profeternas ord klingar med stor aktualitet. Vi människor har inte varit goda förvaltare av vår Jord. Vi har vanhelgat den, utsatt den för rovdrift. Nu får vi skörda konsekvenserna av detta.

Klimatförändringarna och tillhörande katastrofer blir alltmer påtagligt. Senaste rapporten från FN´s klimatpanel talar sitt tydliga språk. Det handlar nu inte om utan när vi når punkten för no return, där processer i naturen människan inte kan kontrollera tar över och fortsätter det vi satt igång.

Ändå finns mycket vi skulle kunna göra, men inte ens de klimatmedvetna staterna verkar ha kraft nog att fatta de radikala beslut som skulle behövas, samtidigt som populistiska agitatorer över hela jorden som tar sociala media till hjälp gör allt för att ifrågasätta och skapa tvivel och förvirring. Trump har lämnat Parisavtalet, och om Brasilien får Bolsonaro, framhjälpt av Trumps tidigare informationscehf och mediastrateg Bannon, som president kommer detta land sannolikt också att lämna avtalet. (Steve Bannon försöker få till stånd en global allians av populistiska antiglobalister och reser nu i Europa där han stödjer ledare som Orban, Salvini och katolska traditionalister som är motståndare till påve Franciskus.)

Jag följer kursen Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm med sr Madeleine Fredell som föreläsare. I förra veckan var föreläsning 16 med rubriken Heliga förbund – sammanbundna till tidens slut. Föreläsningen sammanföll av en händelse just med att FN´s klimatrapport just publicerats vilket gav ämnet en särdeles allvarsam aktualitet.

I fokuseringen på Gud och mänskligheten måste vi nu ta in hela skapelsen och vår jord och hur vi människor förhåller oss till det förvaltaruppdrag vi fått enligt Guds förbund med mänskligheten.  Sr Madeleine konstaterar:

”Klimatfrågan, som från påven Franciskus sida, behandlades i encyklikan Laudato Si! 2015, stannar inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför.”

Sr Madeleine uppmärksammade också professor Jem Bendell som denna sommar skrev ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar. För förändringar kommer det att bli, mänskligheten kommer sannolikt inte att kunna samla sig till effektiva åtgärder för att helt avvärja ett sammanbrott av något slag. Bendell skriver:

I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.

Det är viktigt att inte gripas av panik, och Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna. Bendells beskrivning av hur hans studenter reagerar bekräftar detta:

In my work with mature students, I have found that inviting them to consider collapse as inevitable, catastrophe as probable and extinction as possible, has not led to apathy or depression. Instead, in a supportive environment, where we have enjoyed community with each other, celebrating ancestors and enjoying nature before then looking at this information and possible framings for it, something positive happens. I have witnessed a shedding of concern for conforming to the status quo, and a new creativity about what to focus on going forward.

Vi upplever Gamla testamentets berättelser om t.ex. syndafloden som dramatiska, men jordens historia och livsbetingelserna för de levande varelserna har minst sagt varit dramatiska också utifrån vad vetenskapen beskriver. Enligt geologerna har livet på jorden utplånats 5 gånger. Sett i detta perspektiv är den utveckling vi befaras stå inför nu inget nytt. Frågan är hur vi som ansvariga människor hanterar det idag. Om vi lägger teologiska perspektiv på det och betraktar Bibelns berättelser, Skapelsen och Guds förbund med människan, hur kan det hjälpa oss till ett meningsfullt förhållningssätt?

I föreläsningen togs upp fem olika förbund som Gud slutit med människan och sin skapelse (obs detta är inget referat av sr Madeleines föreläsning, jag gör delvis andra vinklingar än hon, den som önskar ta del  av föredragshållarens hela tankegång rekommenderas läsa föreläsningen som finns tillgänglig på Dominikansystrarnas hemsida, scrolla till föreläsning 16):

1. Noaförbundet
Upprättas av Gud efter syndafloden. Tecken: Regnbågen. 1 Mos kap 9. Det kallas ett evigt förbund (berit olam). Det är ett förbund med hela skapelsen, inte bara ett förbund mellan Gud och alla människor (oavsett religiös tillhörighet), utan med alla levande varelser.

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” (1 Mos 9:9 – 11).

Första Mosebokens 11 första kapitel är förhistorien som handlar om skapelsen, syndafallet, syndafloden och avslutas med förbundet med Noa och berättelsen om Babels torn.

Berättelsen om Israels folk börjar i 1 Mos 12 där Gud kallar Abram (som sedan fick namnet Abraham):

”Och Gud sade till Abram: ‘Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.'” (1 Mos 12:1-3)

2. Förbundet med Abraham
1 Mos 17. Ingicks med Israels folk. Tecken: Omskärelse av gossebarn.

3. Förbundet på Sinai
Ingicks med Mose och Israels folk. Tecken: Förbundstavlorna med budorden. Förmedlas i en religiös samhällsgemenskap med lagar, förhållningssätt, liturgier, traditioner.

4 Förbundet med David
2 Sam kap 7. Kungarna som Guds representanter som skall konkretisera Gud inför folket med hjälp av profeterna.

5. Det nya förbundet. NT, Jesus Kristus. Tecken: Eukaristin

Profeten Jeremia förutsäger detta förbund:

”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas” (Jer 31:31 – 34).

Jeremia talar om ett förbund med Israel, men alla mellanhänder är borta, stentavlorna, förbundstältet, prästen, profeten och kungen, inga offer krävs, ”lagen skriven i deras hjärtan”.

Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. (Matt 26:28)

 

”…Du allena är god och livets källa
du som skapat himmel och jord
för att mätta allt levande med din nåd
och glädja de många med ditt ljus…

alla dina verk har du gjort i vishet och kärlek.
Du skapade människan till din avbild
och lämnade världen i hennes vård,
för att hon skulle råda över dina händers verk
och tjäna endast dig, sin skapare.
I sin olydnad svek hon din vänskap
och hemföll åt döden,
men du lämnade henne inte i dödens våld.
I din barmhärtighet
kom du alla människor till hjälp,
för att de skulle söka och finna dig.
Åter och åter har du erbjudit människan ditt förbund
och genom profeterna
lärt henne att hoppas på frälsningen.
Och så älskade du världen, helige Fader,
att du, när tiden var inne,
sände din ende Son för att rädda oss…

Likaså tog han kalken med vinrankans frukt,
tackade dig, gav åt sina lärjungar och sade:
Tag och drick härav alla.
Detta är mitt blods kalk,
det nya och eviga förbundets blod,
som blir utgjutet för er och för de många
till syndernas förlåtelse.
Gör detta till min åminnelse.”

(från katolska mässan, 4:e eukaristiska bönen, citerat ur katolska bönboken Oremus, 2004 års upplaga)

Genom Kristus, Människosonen utvidgas detta till ett universellt förbund ämnat för hela mänskligheten, precis som det första Noa-förbundet, dock utan att frånta judarna dess utvaldhet. Paulus talar om judarna som det äkta olivträdet, medan alla andra folk ”hedningarna” är inympade grenar (Rom 11). [Se denna text av Lillemor Hallin]

 

Åter till rovdriften på vår jord, klimatförändringarna och den annalkande katastrofen. Tidigare har fokus för människan synd varit på sociala synder. Förtryck, ojämlikhet, utnyttjande, slaveri, krig. Genom kunskapen om vad som händer med klimatet och vår jord tvingas vi nu fokusera på vår synd mot hela skapelsen.

Den judiskt-kristna traditionen är genomsyrad inte bara av människans synd och tillkortakommanden, utan också av hopp och att komma igen. Jag kan inte uttrycka det bättre själv utan väljer att citera slutorden i sr Madeleines föreläsning:

”Vi har redan trätt över gränsen. Insikten kan få oss att bli helt handlingsförlamade, att ge upp, eller att förneka fakta. Förnekelse, passivitet och vrede är väl kända reaktionsmönster och vi måste igenom dem innan vi kan agera och återfå ett realistiskt och handlingskraftigt hopp…

Tid av rannsakan, att överge en ohållbar livsstil för skapelsens skull, måste leda till en förmåga att komma igen, en ny spänstighet, det som på engelska heter resilience, ordagrant ‘återstudsande’ eller ‘elasticitet’. Den judisk-kristna traditionen är fylld av denna resilience. Förbunden ger oss hopp om att vi kan börja om. Enligt löftet är vi också sammanbundna till evig tid, mänskligheten och Gud.”

 

Läs också: [Björn Wiman: Bara ett nytt sätt att tänka kan hindra vår civilisation att gå bankrutt]

soderbysjon1

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Klerikalism – upphöjda präster ett gissel för kyrkan

Publicerat den 13 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Jag är tacksam för tidningen Dagen som har en saklig rapportering också om Katolska kyrkan. Som katolik är det en tidning jag inte vill vara utan. Nu senast har man i sin serie om bakgrundsdokumentation till olika fenomen i kristenheten presenterat ett dokument om klerikalism. För att inte drunkna i kyrkliga termer har man hittat ett lättbegripligt svenskt begrepp – ”upphöjda präster”.

Präster skall naturligtvis äras och upphöjas som goda tjänare i kyrkan, precis som varje döpt kristen, men när prästerna i kyrkan upphöjs till en oantastlig elit förvrider det hela tanken med vad kyrkan skulle vara. Påve Franciskus har själv pekat ut klerikalismen som roten till det onda i kyrkan i samband med pedofiliskandalerna och efterföljande tystnadskultur och ovilja att ställa ansvariga till svars. [Brev till Guds folk augusti 2018]

Klerikalismen är ett system som inte bara upprätthålls av präster som slår vakt om sin makt (även om sådana finns också), lekmännen bidrar i lika hög grad till att upprätthålla systemet genom att kräva att prästerna skall vara så.

De flesta präster är bra och inkännande, vill att lekmän skall engagera sig och försöker uppmuntra när så sker, men det är som om vi ändå alla sitter fast i systemet. Klerikalismen, som de flesta inser är av ondo, ligger ändå som en våt filt över kyrkan som tycks vara svår att skaka av sig. Biskop Anders Arborelius intervjuas i dokumentet, han uttalar sig ganska försiktigt men säger att också i Sverige finns en frestelse att sätta präster på piedestal. Många katolska lekmän intervjuas i dokumentet, både de som ser klerikalismen som ett mycket stort problem i Sverige, och de som vill tona ner det.

Är man katolsk lekman och dessutom kvinna är man ännu längre ner i det toppstyrda klerikala systemet. Det finns inte mycket av katolsk feministisk litteratur översatt till svenska, men på engelska språket är den rikhaltig. Feministteologen Elizabeth Johnson drar paralleller mellan den allmänna patriarkala strukturen i vår kulturs historia och det religiösa patriarkatet:

”Patriarkat är en form av social organisation i vilken makten alltid ligger hos den man eller de män som dominerar och med de andra i gradvis underordad rangordning ända ner till de som har minst makt och som utgör den breda basen. Denna klassiskt aristoteliska politiska filosofi, detta system innebär inte bara det naturliga härskandet av män över kvinnor utan för att vara mer exakt den frie mannen som det absoluta överhuvudet över hela hushållet med kvinnor, barn, manliga och kvinnliga slavar och annan icke-mänsklig egendom. Detta var en hörnsten i statens hela struktur. Detta traditionella mönster av en pyramid av olika sociala relationer inom stat, kyrka och familj har sedimenterat de härskande männens dominans så till den grad att det verkar helt naturligt…

Religiöst patriarkat är en av de starkaste formerna för denna struktur då detta patriarkat ser sig själv som gudomligt grundat och som en konsekvens av detta säger de härskande männen att deras makt har delegerats till dem av Gud (som undantagslöst benämns i manliga termer) och som utövas genom ett gudomligt mandat.” (Boken SHE WHO IS från 1992, fri översättning av citatet av Irène Nordgren)

 

Grunden för kyrkan är ”det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Med vigningen till präst och biskop följer tjänstegåvor och hierarkiska gåvor, men inte på så sätt att prästen i hela sin person blir tillhörig en oantastlig elit. Hierarkiska gåvor och karismatiska gåvor som tillhör hela Guds folk är lika viktiga (se Troskongregationens brev “Iuvenescit Ecclesia” från 2017 som beskriver relationen mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor).

Jag fördjupar mig inte mer i detta, utan anbefaller läsning av tidningen Dagens dokument som på ett utmärkt sätt belyser ämnet samt påvens brev till Guds folk (länkar ovan). Utöver det vill jag hänvisa till följande artikel av en katolsk präst från Benin i den katolska tidskriften LaCroix som också ger en bra sammanfattning: [Clericalism, an ongoing temtation].

bengtbåt

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Tala seriöst om abort

Publicerat den 12 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Abortfrågan är ständigt levande och kommer att vara så länge några envisas med att göra den till en icke-fråga och låtsas som att fostret bara är ”en del av kvinnans kropp”

Stefan Gustavsson skriver i Världen idag om Nyspråk som i Orvells roman 1984 när man försöker dölja vad det handlar om.

Flera kliniker beskriver på sina hemsidor medicinska aborter som att ”graviditeten stöts ut”. Men är det verkligen graviditeten som stöts ut eller blöder ut, frågar sig Gustavsson och fortsätter:

”I information till föräldrar som önskar föda sitt barn, talas det där­emot inte om att graviditeten växer eller att det är graviditeten som föds. Nej, här är språkbruket annorlunda. Det talas om foster (tidigt under graviditeten) och om barn…

En abort handlar inte främst om ett tillstånd – en graviditet – utan om ett embryo, ett foster, ett barn. Oavsett terminologi och antalet veckor handlar abort om vad vi gör med en ny liten medlem i vår mänskliga familj.
Det är talande att man på detta sätt försöker dölja verkligheten. Om abort vore oproblematiskt, om det vore en mänsklig rättighet eller en viktig frihetsreform, då skulle vi självklart vilja beskriva den och belysa den så klart som möjligt. Det faktum att vi i stället försöker dölja verkligheten med hjälp av språket borde vara en väckarklocka. Vad är det vi vill dölja? Vad är det vi skäms för?”

Orwell skrev ”I en tid av universellt bedrägeri är yppandet av sanningen en revolutionär handling.” Om ingen annan gör det måste det vara kyrkans sak att tala klarspråk.

Joel Halldorf skriver en ledare i Dagen på samma tema:

”Lärdomen är att etiska dilemman inte försvinner bara för att man ignorerar dem. Lägger man locket riskerar i stället hela grytan explodera.
De närmsta åren kommer medicinska framsteg, klimatkaos och utvecklingen inom arti­ficiell intelligens ställa oss inför dilemman som inte ens den mest irriterande gymnasist skulle kunna tänka ut. Det kommer kräva mycket av oss: ödmjukhet, välvilja och en beredskap att samtala om laddade frågor.
Låt oss börja med ett seriöst samtal om abortgränser i ljuset av neonatalvårdens framsteg. Om inte annat blir det en generalrepetition inför vad som komma ska.”

Det skarpaste uttalandet sista tiden kommer från påve Franciskus som i veckans onsdagsaudiens talade om femte budet och lyfte upp det motsägelsefulla i den rådande abortpolitiken, att man har rätt att ta ett mänskligt liv i livmodern, i de mänskliga rättigheternas namn. Redan att förakta livet är i sig ett sätt att döda på, sade påven, och nämnde det skandalösa antalet människor som lever under ovärdiga förhållanden. Det är inte civilt att döda oskyldiga. Men att kalla något för terapeutiskt, civilt, eller helt enkelt mänskligt, som abort, som istället innebär att det oskyldiga och försvarslösa livet avslutas i sitt ursprung är inte rätt, menade påven.
”Du kan inte kalla det rättvist att göra sig av med en människa, om än liten, för att lösa ett problem. Det är samma sak som att anlita en yrkesmördare för att lösa problemet”, sade han.

Det handlar inte om att fördöma eller göra livet svårare för kvinnor i utsatta situationer, men det gäller att kunna se flera dimensioner samtidigt. I ett rikt land som Sverige som kommit långt i jämställdhet mellan kvinnor och män och med höga aborttal och minskande födelsetal måste man se på abort i andra perspektiv än i fattiga länder med dålig mödrahälsovård och där kvinnors situation är präglad av förtryck och manligt godtycke.

Att uttala regler och etiska bud är en sak som måste balanseras av en pastoral hållning som är grundad i en förståelse för människors, och när det gäller abort i synnerhet kvinnors reella situation i livet. Jag är därför glad att som sista länk i denna exposé  få hänvisa till en debattartikel i Dagen av Lovisa Bergdahl (forskare och pedagog, katolik, ledamot i Signums redaktionskommitté)  och Sofia Camnerin (teolog,  bitr kyrkoledare för Equmeniakyrkan, bitr rektor EHS) som tar upp den aspekten och ger balans åt frågan. Författarna nämner att de nyligen var med och arrangerade ett seminarieum om kvinnas plats i kyrkan i kölvattnet den globala #metoo-rörelsen. Där uppmärksammades att inte heller kyrkan är en skyddad plats för kvinnor. Katolska kyrkans egen ”#metoo-rörelse”, protesterna mot prästers sexövergrepp och tystnadskulturen har tydliggjort att kyrkan inte heller är en skyddad plats för barn. De fortsätter:

”Att Nobels fredspris precis har delats ut till två personer som outtröttligt arbetar mot sexuellt våld visar på det ohållbara i att diskutera abort utan relationella och pastorala perspektiv. Varför utsätts kvinnor för sexuellt våld? Varför har kvinnor genom historien behövt ta ett större ansvar för sexualiteten än män? Varför gör kvinnor abort, trots att de vet att det innebär att ett nytt liv släcks? Skälen är ofta relationella. Kvinnan tror att mannen lämnar henne om hon behåller barnet, eller så är hon rädd för att inte få ihop livet och vardagen med de perfektionistiska krav som samhället och arbetslivet i dag ställer.”

Jag konstaterar att båda perspektiven är lika nödvändiga, ett etiskt icke-förnekande perspektiv och ett pastoralt relationellt perspektiv som fokuserar särskilt på kvinnors situation i verkliga livet.

 

img_1269

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Positivt att inte bara påven utan nu också Italiens biskopar höjer sin röst i politiken och talar för humanitet och etik i flyktingmottagningen.

Publicerat den 11 oktober, 2018 av Bengt Malmgren

Vi är vana vid att Kyrkan i Italien och många andra katolska länder stått på maktens sida, särskilt när det gäller konservativa regeringar. Påven Franciskus pontifikat innebar ett brott mot den trenden. Han åkte till Lampedusa och kritiserade att Medelhavet hade gjorts till ett dödens hav, han konfronterade högerkrafterna i USA och han gav ut en miljöencyklika där han påpekar att omsorgen om miljön är en självklar del av socialläran.

popeusa

Desto mer glädjande då att nu Italiens biskopar (alltså lokalkyrkan i Italien, inte Vatikanen) höjer rösten i politiken i viktiga socialetiska frågor.

Regeringen vill i princip vill stoppa all invandring till Italien och skicka ut människor ur landet. Inrikesminister Salvini från främlingsfientliga regeringspartiet Lega har presenterat ett nytt lagförslag, som kommer att göra det lättare att deportera asylsökande utan giltiga papper.

Katolska biskopar har tidigare kritiserat den långtgående främlingsfientliga politiken regeringen vill driva, och nu talar de om ”domedagspolitik”. Ordföranden i Italienska biskopskonferensen, Kardinal Gualtiero Bassetti säger att biskoparna känner sig kallade att uttala sig om politiken, för att förhindra att makthavarna känner sig ”frestade att utnyttja rädslor eller faktiska problem i vissa grupper och ge illusoriska löften i syfte att vinna kortsiktiga politiska mål”.

Självklart kan ett land inte ta emot fler invandrare än man kan integrera, därför måste politikerna också ta ansvar för restriktioner och gränser, påven har t.ex. hittills inte kritiserat Sveriges nu restriktivare migrationspolitik. Däremot är det viktigt att kyrkan höjer sin röst när politikerna tar lätt på människovärdet och rider på främlingsfientliga strömningar.

Italien är ett annorlunda land än Sverige. Man är mera luttrade när det gäller olika extrema eller galna politiker och partier. I Sverige handlar det mera om allt eller intet, jämför beröringsskräcken för SD. Kyrkan har också ett stort inflytande, och man lyssnar till vad kyrkan säger.  I Italien är påvens uttalanden ofta första nyheten i tv- och radio-sändningar och man berättar hela tiden var påven är och vad han säger.

Biskoparnas utspel var starkt, och i kyrkans tidning Familia Christiania fanns rubriken: ”Gå bakom mig, Satan” – ett bibelord som alla förstod syftade på Salvini.

Charlotta Smeds, chefsredaktör för Vatican News på svenska intervjuas i Dagen och ger en del inblickar i hur kyrkan tänker när man uttalar sig och hur italienare tänker:

”Det viktigt att komma ihåg att när biskopar uttalar sig är budskapet alltid vertikalt: relationen mellan Gud och människan finns alltid med. De vill påminna om hur Gud ser på människan. Katolska präster i Italien är inte heller politiska på så sätt att de tar parti för eller emot vissa kandidater eller partier. En katolsk präst säger aldrig till sina troende vad de ska rösta på. De säger: ‘följ ditt samvete’. Kyrkan är alltid väldigt försiktig. För det finns förstås många som har röstat på Salvini.”

Italien har upplevt ett enormt tryck när det gäller asylsökande, till det kommer hög arbetslöshet och ekonomiska problem. Italien är ett land i kris, säger Charlotta Smeds men tillägger att  italienarna är ett folk som är duktigt på att hantera kriser. De blir inte förlamade av dem. De är ofta först på plats vid kriser som till exempel en tsunami. De är vana vid kontinuerlig krislösning. Folk hjälper när det behövs. De är också ett folk som trots ett ibland hårdfört tonläge när det gäller migration ändå hjälper till när situationen kräver det. – Om de ser någon kravla sig upp på en klippa kommer de med filtar – även de som stödjer Salvini, säger Charlotta.

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar