Påvens jultal till kurian fokuserade på sexövergreppsskandalerna, plan för framtiden och helande av kyrkan och alla som blivit offer för det onda

Publicerat den 25 december, 2018 av Bengt Malmgren

”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.” (Rom 13:12).

I veckan före Jul höll påve Franciskus sitt årliga jultal till kurian, staben i Vatikanen som hjälper till med styrningen av världskyrkan. Det var inget propagandatal som bara fokuserade på framgångar. Som förväntat var en av huvudpunkterna sexövergreppsskandalerna där lokalkyrkorna ute i världen varit dåliga på att gå till botten med dessa. Fortfarande finns mycket under täcket som inte är redovisat.

Under resan till Chile fick påven, som tidigare avfärdat anklagelser mot vissa biskopar att tysta ner vittnesbörd om övergrepp såsom skvaller en tankeställare. Han sände ärkebiskop Scicluna för att utreda anklagelserna som under åren inte velat tystna, och det visade sig att biskoparna i Chile inte gjort sitt jobb och flera fick avgå, och påven bad offren för övergreppen om ursäkt.

I USA har det skett utredningar av domstolar i Pennsylvania och Illinois, och det visade sig att det fanns mycket mer under ytan än det som kyrkan redovisat. Slutsatserna från utredningsledarna även här är att biskoparna inte gjort sitt jobb. Detta har skakat om kyrkan i USA och även använts som tillhygge i konflikten mellan konservativa och progressiva där även påven blivit anklagad för att inte göra sitt.

Bland progressiva, och i den sekulära opinionen anses allmänt att påven varit naiv och gjort för lite, men man har ändå förtroende för påvens ledning av den fortsätta processen.

Bland konservativa finns det de som menar att sexövergreppsskandalerna uteslutande beror på att kyrkan har avfallit från den traditionella läran och menar att påven är en av dem som skyndat på detta. Lösningen är att backa bandet till den antimodernism och traditionalism som rådde innan Andra Vatikankonciliet, eller ännu längre tillbaka, till slutet av 1800-talet.

Bland stora prövningar under 2018 nämner påven i sitt tal flyktingsituationen i världen samt förföljelsen av kristna i många länder. Vi upplever en ny martyr-era, som om den grymma förföljelsen under Romarriket ännu inte slutat:

”A new Nero is always being born to oppress believers solely because of their faith in Christ. New extremist groups spring up and target churches, places of worship, ministers and members of the faithful. Cabals and cliques new and old live by feeding on hatred and hostility to Christ, the Church and believers. How many Christians even now bear the burden of persecution, marginalization, discrimination and injustice throughout our world. Yet they continue courageously to embrace death rather than deny Christ. How difficult it is, even today, freely to practice the faith in all those parts of the world where religious freedom and freedom of conscience do not exist.”

I allt detta finns många heroiska exempel på martyrer och goda samariter, unga, familjer, volontärer och hjälporganisationer och så många enskilda troende och hängivna personer som genom sina insatser givit ett strålande vittnesbörd. Men, säger påven, detta kan inte få oss att förbise det mot-vittnesbörd som de många övergreppsskandalerna och trolöshetsskandalerna som begåtts av några av kyrkans tjänare och kommer så in på övergreppen.

Kyrkan har under en tid varit inriktad på att eliminera den ondska som övergreppen inneburit som ropar på utkrävande av ansvar till Gud som alltid kommer ihåg det lidande hans minsta blivit utsatta för på grund av präster och vigda personer: Missbruk av makt och samvete och sexuellt utnyttjande. Detta är en stor skam som underminerar kyrkans trovärdighet, säger påven och lovar att inga ansträngningar skall sparas för att gå till botten med detta:

”Let it be clear that before these abominations the Church will spare no effort to do all that is necessary to bring to justicewhosoever has committed such crimes. The Church will never seek to hush up or not take seriously any case. It is undeniable that some in the past, out of irresponsibility, disbelief, lack of training, inexperience, or spiritual and human short-sightedness, treated many cases without the seriousness and promptness that was due. That must never happen again. This is the choice and the decision of the whole Church.”

Sedan vänder han sig direkt till dem som missbrukar minderåriga och uppmanar dem att omvända sig och överlämna sig till rättvisan. Men han säger också att Katolska kyrkan planerar en nystart för arbetet med att komma till rätta med övergreppen och nämner det möte som skall äga rum i Rom i februari dit ordförandena i hela världens biskopskonferenser är kallade:

”This coming February, the Church will restate her firm resolve to pursue unstintingly a path of purification. She will question, with the help of experts, how best to protect children, to avoid these tragedies, to bring healing and restoration to the victims, and to improve the training imparted in seminaries. An effort will be made to make past mistakes opportunities for eliminating this scourge, not only from the body of the Church but also from that of society. For if this grave tragedy has involved some consecrated ministers, we can ask how deeply rooted it may be in our societies and in our families. Consequently, the Church will not be limited to healing her own wounds, but will seek to deal squarely with this evil that causes the slow death of so many persons, on the moral, psychological and human levels.”

Påvens tal innehöll också fördjupade andliga reflektioner över gott och ont, synd och frälsning. Han anknöt till Kristi födelses fest:

In the firm conviction that the light always proves stronger than the darkness, I would like to reflect with you on the light that links Christmas (the Lord’s first coming in humility) to the Parousia (his second coming in glory), and confirms us in the hope that does not disappoint. It is the hope on which our individual lives, and the entire history of the Church and the world, depend.

Jesus was born in a social, political and religious situation marked by tension, unrest and gloom. His birth, awaited by some yet rejected by others, embodies the divine logic that does not halt before evil, but instead transforms it slowly but surely into goodness. Yet it also brings to light the malign logic that transforms even goodness into evil, in an attempt to keep humanity in despair and in darkness. “The light shines in the darkness, and the darkness did not overcome it” (Jn 1:5).

För att knyta an till den bibliska historien och dra paraleller till sexövergreppskandalerna och trolösheten bland kyrkans tjänare idag lyfte påven fram två personer: Kung David och Judas Iskariot.

Kung David var av Herren utvald och smord till kung. Inte desto mindre förföll han till svår synd i trefaldig mening: Sexuellt missbruk (Batsheba), maktmissbruk (såg till att Batshebas make Uria stupade och röjdes ur vägen), missbruk av samvetet (förnekade och trängde bort sin egen orättfärdighet och lät livet fortgå som om inget hänt). Ni kan läsa hela historien i 2 Sam kap 11. Denna kedja av synder förvärrades och resulterade i en härva av korruption. Påven säger:

The king neglects his relationship with God, disobeys the divine commandments, damages his own moral integrity, without even feeling guilty. The ‘anointed’ continues to exercise his mission as if nothing had happened. His only concern was to preserve his image, to keep up appearances. For ‘those who think they commit no grievous sins against God’s law can fall into a state of dull lethargy. Since they see nothing serious to reproach themselves with, they fail to realize that their spiritual life has gradually turned lukewarm. They end up weakened and corrupted‘ (Gaudete et Exsultate, 164). From being sinful, they now become corrupt.

Påven citerar från sin egen apostoliska maning om kallelse till helighet i dagens värld från 2018 där han klargör hur synd förfaller till vana, till slut kommer vi in i ett sömndrucket tillstånd där vi inte ens uppmärksammar att vi syndar, vilket leder till tredje steget ett korrupt leverne, vilket får särskilt allvarliga konsekvenser för många människor om det gäller personer i ledande ställning och mycket makt. De fruktar inte Guds dom, utan bara att bli ertappade på bar gärning. Detta är just vad som hänt med de präster som missbrukar sin makt, de göder en korrupt kultur i kyrkan, fortsätter att leva i omedvetenhet om sitt fördärvade moraliska status.  Påven igen:

Today, there are many Davids who, without batting an eye, enter into the web of corruption and betray God, his commandments, their own vocation, the Church, the people of God and the trust of little ones and their families. Often behind their boundless amiability, impeccable activity and angelic faces, they shamelessly conceal a vicious wolf ready to devour innocent souls.

Påven kritiserar sedan dem som är negativa till nyhetsrapportörer som avslöjat sexskandalerna i kyrkan. De är kritiska till media eftersom de tycker Katolska kyrkan ställs i en orättvist dålig dager eftersom det inte framhävs att liknande saker sker överallt i samhället, inte bara i Katolska kyrkan. Även om det är rätt, så bör man inte vara negativ till sekulära media, menar påven, utan tacksam mot dem som hjälpt till att klarlägga sanningen.

Påven jämförde media med profeten Natan som var den som fick David att inse sin egen skuld i all dess nakna skamfullhet.

Today we need new Nathans to help so many Davids rouse themselves from a hypocritical and perverse life. Please, let us help Holy Mother Church in her difficult task of recognizing real from false cases, accusations from slander, grievances from insinuations, gossip from defamation. This is no easy task, since the guilty are capable of skillfully covering their tracks, to the point where many wives, mothers and sisters are unable to detect them in those closest to them: husbands, godfathers, grandfathers, uncles, brothers, neighbours, teachers and the like. The victims too, carefully selected by their predators, often prefer silence and live in fear of shame and the terror of rejection.

Sedan säger påven att det alltid i kyrkans historia funnits både gott och ont, vi får inte vara naivt omedvetna. Ogräset och vetet växer hela tiden bredvid varandra. Men bakom de som sår ogräs i åkern finns alltid de trettio silverpenningarna, d.v.s. mänskliga intressen av vinning. Det för oss över från David till att betrakta Judas Iskariot, en annan utvald av Herren som förråder honom och utlämnar honom till döden. David syndaren och Judas den trolöse förrädaren kommer alltid att finnas närvarande i kyrkan, därför att de representerar en svaghet som är en del av vårt mänskliga tillstånd. De är sinnebilder för de synder och brott som begåtts av de som är särskilt kallade och vigda.

David och Judas är förenade i grovheten i sina synder, men deras historier skiljer sig åt när det kommer till omvändelsen: David bättrade sig och förtröstade på Guds barmhärtighet, medan Judas gick och hängde sig.

Denna betraktelse över David och Judas, svår synd som vi blir alltmer insnärjda i och som leder till korruption är inte bara något som är en anekdot. Den har bäring på dagens situation i kyrkan och de grova synder som begåtts som stått i fokus under senare år, men jag tror den också kan ha bäring på våra egna liv, var och en av oss. Därför är det nyttigt, inte bara för kuriamedlemmarna, utan för oss alla att lyssna till och begrunda påvens jultal.

Alla har vi ansvar och är förpliktigade till att bekämpa all form av andlig korruption, för korruption är värre än synd. Enskilda synder kan vi fortfarande resa oss från och ha föresatsen att bättra oss, men korruptheten innebär komfortabel liknöjdhet och blindhet. Allting släpps igenom med samma slapphet: självbedrägeri, skvaller, egoism och olika subtila former av själv-centrering.

Vi hoppas att denna självrannsakan får omfattas av hela kyrkan, från påven och biskoparna till alla oss vardagskristna som bär upp kyrkan i vardagen och att en sådan  får bära frukt under det kommande året. Vi kanske märker att vi har egna synder att göra upp med, men en del är kanske också kallade att vara Natan-personer som pekar på orätter och hjälper dem som är i korruptionens träsk att komma till besinning. Låt oss be att vi har mod att gå in i också detta och inte falla till föga.

Påven tar till sist upp en hel del glädjeämnen och bra saker som hänt i kyrkan under 2018, men det får ni läsa om själva. God Jul och Gott Nytt År 2019 önskar jag alla mina läsare!

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kristen tro inte en ideologi eller något vi hittat på utan något som kommit till oss. Dialog med det sekulära samhället kräver att vi utgår från grunden.

Publicerat den 21 december, 2018 av Bengt Malmgren

I vårt samhälle är kunskapen om kristen tro ytlig och vrångbilder omfattas ofta med större iver än önskan att förstå och utforska. Sekulariseringen har gjort sitt, men det handlar också om att vi kristna är splittrade och blivit självtillräckliga och ser oss själva/vårt eget samfund som normen genom vilket alla andra skall bedömas. Vår teologi och lära förfaller till ideologi vilket framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik som demoniserar motståndarna. [Se min tidigare text Enhet med eller under påven.]  [Läs också Sofia Lilly Jönssons blogginlägg där hon försöker kategorisera några ideologiska riktningar inom kristendomen.]

Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. För en utomstående betraktare framstår kristendomen därför lätt som en samling inbördes konkurrerande ideologier uppblandat med vissa trosföreställningar som tolkas på varierande sätt. Skall vi kristna kunna föra en dialog med det sekulariserade samhället, så förstår alla att det blir svårt om vi utgår från en sådan kakafoni.

Detta är mer än ett filosofiskt problem utan får direkta praktiska konsekvenser t.ex. för asylsökande som konverterat till kristen tro och som förföljs i sina hemländer. Migrationsverkets bedömning av sådana ärenden lämnar mycket övrigt att önska. Ledare för Sveriges kyrkor och samfund tog upp frågan i en debattartikel i DN i veckan. Det finns systematiska brister. Man pekar på brist på förståelse av konversionens natur. Migrationsverket verkar ha en syn på religion som något man väljer i en jämförelse mellan olika alternativ. ”Men”, skriver man ”religionssociologisk forskning visar att det som drar människor till kristen tro och kristna församlingar oftare är relationer. Religiös tro är ett sammansatt fenomen av inre övertygelse och synlig praxis. Den uttrycks i riter och manifesteras i gemenskap.” Man tar också upp att intyg från präster och pastorer som följt personerna under åratal väger lätt jämfört med korta handläggarintervjuer och att man har en lättvindig syn på att man kan dölja sin tro om man blir förföljd i hemlandet.

Kyrkoledarna skiljer inte på samfund och samfund utan utgår från det universella i den kristna tron och som utgör grunden för förståelse av konversionen/omvändelsen.

”Mitt Rike är inte av denna världen”, sade Jesus, och i den berömda bibeltexten där frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren sade han ”ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21) och lade så grunden till den kristna tanken att skilja på kyrka och stat.

Det fanns en tid då kristendomen var statsreligion, det hade sina avigsidor med maktmissbruk och tynande vitalitet, men nu är vi tillbaka i samma läge som under kyrkans första tid. Kristendomen blir ett alltmer främmande element i den tongivande kulturen eller bevaras endast som en ytlig fernissa. Därför är det lätt att förstå sekulära tjänstemäns svårigheter att utvärdera kristen omvändelse.

Joel Halldorf är också klar över att man måste utgå från det universella när han på ett förtjänstfullt inlett en debatt om kristen tro och liberalism och pekar på kristendomen som en faktor att räkna med i samhället. Frikyrkorna var med och byggde upp vårt demokratiska samhälle och kristendomen tillhandahåller små vardagsnära gemenskaperna som skapar sammanhang och gemenskap, något som det är brist på i vårt extremt individcentrerade samhälle. Joels bok GUD – ÅTERKOMSTEN har satt igång en diskussion där främst skribenter inom den liberala sekulära pressen tagit upp tråden. Man närmar sig ämnet med visst intresse, dock med misstänksamhet. Vad vill pingstvännen Joel Halldorf nu pracka på oss som vi inte redan har i vår liberala ideologi? [Läs Joel Halldorfs mycket välskrivna slutreplik i Expressen]

Joel använder den kristna trosbekännelsen, som i urkyrkan kallades symbolum och som är den gemensamma nämnaren som alla kristna känner igen sig i, när han förklarar sin tro.

Något väsentligt som inte bara handlar om affektionsvärden utan om sådant som är avgörande för vår kulturs överlevnad håller på att gå förlorat då det kristna arvet utmönstras ur vår kultur. Liberalismen som gängse statsbärande ideologi står inte på egna ben, då de stödstrukturer som kristendomen utgjort rycks undan så brakar hela huset. Liberalismen är oförmögen att möta de utmaningar såsom rovdriften på vår jord, girighet som riskerar att underminera hela det ekonomiska systemet, organiserad brottslighet samt medelklassens krav på enkla lösningar som göder den nya nationalpopulismen. [Läs denna artikel av Margit Richert.] [Läs också vad påve Benedictus XVI sade till katolikerna samlade i Hyde Park under hans London-besök 2010.]

ratzingerintroJoseph Ratzinger (påve em Benedictus XVI) är tveklöst en av vår tids största teologer. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Som av en händelse kom den ut på svenska just nyligen, och kan läsas som en fördjupning av den aktuella debatten utifrån kristet perspektiv. INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN, Veritas förlag.

Boken innehåller också en översättning av förordet till den upplaga som kom ut år 2000 där Ratzinger kommenterar och beskriver utveckling i samhället och inom kyrkan från 1800-talet och fram till nu som lett fram till de samhällsproblem vi ser idag.

Många har kanske bilden av Ratzinger som en konservativ katolsk traditionalist, konservativa grupper försöker utnyttja honom så, men den bilden stämmer inte alls när man sätter sig in i hans tänkande. Han framhäver den kristna trons universalitet, huvudfokus ligger inte på att försvara enskildheter i katolicismen, inte heller att kritisera andra kristna, utan han ser till helheten, sambanden.

Kritisk är han däremot till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och inomvärldsligt perspektiv.

När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort, frågar sig Ratzinger.

Jag tänker att känslan för moral försvinner mer och mer och i takt med den känslan för medmänniskan. Man talar ofta om värdesystem, och har oegentligheter inträffat i någon institution talas om att man måste ha mera ”värdegrundsarbete”, vilket ofta klingar ihåligt som en omskrivning av att man tekniskt måste få till en ersättning för den bristande moraliska kompassen. Leszek Kolakowski har visat hur våra värdesystem inte längre har någon grund om vi utesluter Gud.

Ratzinger skriver:

”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”

Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:

”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.

…

För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”

Ratzinger påpekar att det idag i kristenheten finns en vida spridd oro att tron på Kristus gudomlighet skulle fjärma oss från honom och inte minst av hänsyn till andra religioner skulle man vilja tona ner den sidan av tron. Men här handlar det mest om vår egen västerländska oro, menar Ratzinger, sådana saker verkar inte höra hemma i en modern världsbild. En sådan skenbart ödmjuk realism vilar på föreställningen att Gud befinner sig väldigt långt från världen, och därmed går samtidigt Guds närvaro förlorad:

”Om Gud inte finns i Kristus försvinner han i ett oändligt fjärran, och om han inte är en Gud med oss, då är han inget annat än en frånvarande Gud: En Gud som inte kan verka är inte en Gud.

Vad gäller oron att vår tro på att Jesus är Gud skulle rycka honom bort från oss är fallet snarare det omvända: är han bara en människa hör han obönhörligen till det förgångna… Men om Gud verkligen har antagit vår mänskliga natur och därigenom är sann Gud och sann människa i Kristus, då har han såsom människa del i Guds närvaro och omfattar alla tider. Då, och endast då, hör han inte bara till gårdagen, utan är närvarande bland oss, vår samtida idag.”

Ratzinger konkluderar:

”Om kristologin ska kunna förnyas – detta är jag fast övertygad om – måste den ha modet att se Kristus i hela hans storhet, liknande den dynamiska och enhetliga bild som framträder i de fyra evangelierna.”

Om det handlar om en ung fiskare i Gallileen som heter Petrus eller en lika ung  och engagerad man som vänder om från ett liv i kriminalitet och drogmissbruk och heter Sebastian i Sverige 2018 och som nu ägnar sin kraft åt att förmedla evangeliet, så är det samma möte, samma Ande, samma förvandlande kraft.

———————————–

Symbolum, faktaruta:

Ordet symboloum kommer från symballein, vilket betyder att samlas, att kastas samman. Enligt en antik sedvänja kunde man ha en ring eller en stav eller liten platta som delades i två delar som sedan kunde fogas samman igen såsom ett kännemärke för gäster, budbärare eller avtalsparter. Ägde man en av delarna hade man rätt att motta en viss sak eller bli visad gästfrihet.

Ett symbolum är något som behöver kompletteras av något annat och som då frambringar erkännande och enhet. När vi kallar trosbekännelsen symbolum betyder det något vi kristna har gemensamt. Den gemensamma bekännelsen av tron, fogar oss samman. Den hänvisar alltid till andra människor, till Andens enhet i det enda Ordet. Detta är universellt och går utöver samfundsgränser och sträcker sig över alla tider.

———————————–

Publicerat i Church, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

”Salig den som lever rättfärdigt och talar sanning”

Publicerat den 19 december, 2018 av Bengt Malmgren

”Salig den som lever rättfärdigt och talar sanning.” Så lyder en av antifonerna till Laudes, i kyrkans tideböner för dagen. Antifonen följs av Jesaja 33:13 ff som beskriver Gud som en förtärande eld som det är svårt att uthärda. Men rättfärdigheten är det som vaccinerar oss, det som gör att vi känner oss hemma med den gudomliga elden och att den inte förtär oss. Jämför när vi varit i ett mörkt rum och kommer ut i bländande solsken. Det tar ett tag att adaptera till ljuset:

”Vem kan bo vid en förtärande eld,
vid ständigt brinnande lågor?”

Den som lever rättfärdigt och talar sanning,+
den som skyr vad som vinns med våld
och slår ifrån sig när han erbjuds mutor,
den som inte vill höra talas om dråp
och inte vill se åt det som är ont.

Han får bo på höjderna,
klippfästet skall vara hans tillflykt,
han skall ha nog med bröd
och aldrig sakna vatten.” (Jes 33:14-16)

Här handlar det inte om någon ytlig moralism eller självrättfärdighet eller att följa en ideologi, utan den moraliska kompass som varje människa har inom sig, det upplysta samvetets röst som talar om vad som är genuint gott och rätt.

stjärna

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Barnen på operationsbordet i transaktivismens och identitetspolitikens namn

Publicerat den 12 december, 2018 av Bengt Malmgren

Ett lagförslag har lagts om att minderåriga mellan 15 och 18 år skall ha rätt till könsalternerande kirurgi utan absolut krav på vårdnadshavares godkännande. Helt naturligt har förslaget mött massiv kritik och det kan vara skäl att djupare analysera de politiska processer i samhället som lett fram till att ett sådant förslag över huvud taget kan läggas fram. I sista numret av tidskriften Kvartal finns en artikel av sociologen Heather Brunskell-Evans, Rosa hjärtan i blå kroppar, barnen på operationsbordet som förtjänstfullt gör detta.

H Brunskell-Evans är filosof och sociolog, seniorforskare vid Kings College i London och intresserad av Michel Foucaults tänkande. Hennes forskning har fokuserat på nutida diskurser kring sexualitet och medicin, kropp och politik. Särskilt har hon analyserat pornografi, prostitution, människohandel och queer-aktivism som praktiker som uppstått i kontexten sexism, neo-liberalism, global kapitalism och utvecklingen av den moderna informationsteknologin.

Hon är också politiskt aktiv feminist, stödjer den nordiska modellen för hur man hanterar prostitution jobbar inom volontärorganisationen FiLia med att stoppa våldet mot kvinnor och flickor.

Brunskell-EvansbokTransgenderBland hennes böcker märks Transgender Children and Young People – Born in Your Own Body, en samlingsvolym med henne och Michele Moore som redaktörer samt  The Sexualised Body and the Medical Authority of Pornography (Cambridge Scholars Publishing 2016).

Att tillåta minderåriga att genomgå könsalternerande kirurgi vore inte en utvidgning av barns rättigheter, utan tvärtom ett övergrepp i progressivitetens namn mot barns kroppar. Att det snart kan vara lag i Sverige ”borde vara en varningssignal om de extrema faror som följer av identitetspolitik och teorier om transgender”, skriver hon i den aktuella Kvartal-artikeln.

Brunskell-Evans är kritisk  till den populära medikaliserade definitionen av ”det transsexuella barnet” som en ung person vars ”sanna” genus finns i hjärnan eller en pre-social ”identitet”.  Sjukvården, socialpolitiken och lagstiftarna bygger vidare på detta paradigm och hon argumenterar för att detta handlar om politik, inte vetenskap och ser i detta en förklaring till den kraftiga ökningen under senare år av barn som söker till könsbytesklinikerna (se Clapham-rapporten Det färgglada mörkret, sid 20). Hon menar att dagens medicinska och sociala trend att hantera dessa frågor inte är liberala och progressiva, tvärtom politiskt reaktionära och fysiskt och psykologiskt farliga och kränkande.

De som stödjer tillhandahållandet av könsalternerande kirurgi för minderåriga menar att det är en mänsklig rättighet, och det finns de som anser att en stat som inte juridiskt godkänner detta borde anses bryta mot FN:s barnkonvention  och att rättigheter för vuxna transpersoner också bör omfatta barn.

Den teoretiska grunden för den gängse uppfattningen om transrättigheter har formulerats i de s.k. Yogyakartaprinciperna som finns översatta till svenska på Regeringens hemsida. Brunskell-Evans menar att Yogyakartaprincipernas definition av könsidentitet är vag och försvårar distinktionen mellan kön (biologiskt) och genus (socialt), och återspeglar en essentialistisk, stereotyp syn på könen.

I Kvartal-artikeln som jag rekommenderar till läsning i sin helhet för dem som vill sätta sig in i dessa frågor argumenterar hon ingående för detta. Det till synes harmlösa, allomfattande begreppet ‘könsidentitet’ har omfamnats av vänstern som progressivt, och är nu mer efterfrågat än den tidigare, genuskritiska modellen, menar hon.

—————————————

Genuskritisk modell:

Kön – dvs huruvida någon är född till kvinna eller man (kvinna XX, producerar äggceller, man XY, producerar sädessceller + medföljande sekundära kroppsliga kvinnliga resp manliga könskarakteristika) – är inte ‘tilldelat’, utan en biologisk realitet. Genus (sociala aspekter) är således inte ‘varje persons djupt kända, inre och individuella erfarenhet’, som automatiskt bör bekräftas, utan de strukturella, hierarkiska stereotyper som samhället tillskriver det biologiska könet.

—————————————-

Transaktivister har bedrivit en framgångsrik kampanj för att ‘könsidentitet’ ska vinna social acceptans som en påstått mera sofistikerad analys av genus, och från slutet av 1900-talet till i dag har könsidentitet etablerats som en medborgerlig rättighet. Man påstår att mänskliga rättigheter grundade i könsidentitet är ‘universella, beroende av varandra, odelbara och sammanlänkade’, men detta håller inte för en närmare granskning argumenterar Brunskell-Evans. Skulle Sverige stifta en lag som tillåter ungdomar mellan 15 och 18 att genomgå könsalternerande kirurgi innebär det inte en utvidgning av barns rättigheter, utan ett hårresande brott mot dessa.

Vad är ‘barnets bästa’ frågar sig författaren:

”Tanken att staten tilldelar sina myndigheter rätten att inte kräva någon ‘psyko-medicinsk diagnos’ och ‘minimi- eller maxålder’ innebär inte från ett genuskritiskt perspektiv att man värnar barnens bästa, utan prioriterar vuxna transaktivisters politiska strävan att omdefiniera transgenderism till ett ‘medfött’ snarare än psykologiskt tillstånd.

Det existerar inget trovärdigt neurovetenskapligt stöd för narrativet att det finns en manlig eller kvinnlig medfödd hjärna, för att inte tala om att det skulle finnas en ‘rosa’ eller ‘blå’ hjärna i en kropp med ‘fel’ kön.”

Jag tror ingen som är insatt i dessa frågor förnekar att betydelsen av trans inte vilar på några påvisbara fundamentala sanningar, utan formas och omformas ständigt i vår sociala kontext. Barnets förmåga att ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi är beroende av att hen får och kan ta in en korrekt information om procedurens natur och dess negativa hälsoeffekter. Även andra modeller, som den genuskritiska måste göras tillgänglig som medel för att förstå det upplevda obehaget inför sitt kön.

Det är ju inte så att procedurerna, behandling med kroppsfrämmande könsrelaterade hormoner och könskorrigerande kirurgin på något sätt omvandlar en man till kvinna eller tvärtom utan modifierar endast utseendet och funktionen hos barnets egen kropp. Det måste tas med i den information som föregår ingreppet.

Dessutom behöver information ges om de många biverkningar och konsekvenser som behandlingen ger:

”…bortsett från oundviklig sterilitet, medför komplexa konsekvenser, kräver kontinuerlig hormonanvändning, och skapar ett livslångt beroende av medicinsk omvårdnad.

Ett godkännande grundat på kunskap måste inkludera synpunkter från praktiserande läkare och endokrinologer som, även om de själva utför de medicinska ingreppen, påpekar de oundvikliga, allvarliga nackdelar som följer av hormonbehandling.

Kirurgi på manskroppar för att skapa en låtsad vagina kräver ständig utvidgning för att kaviteten inte ska slutas; kirurgi på kvinnokroppar för att skapa en penis skapar inte ett funktionsdugligt och känsligt organ. Det andra könets genitalier kan aldrig faktiskt skapas och kirurgi innebär att den sexuella upplevelsen går förlorad.”

Brunskell-Evans sammanfattar sina slutsatser såhär:

”Kan femtonåringar verkligen förutse vilka konsekvenser ett beslut i tonåren kommer att få för deras framtida, vuxna jag?  Den etiska frågan huruvida barnet kan ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi går bortom bedömningar av om den unga människan äger mental förmåga och kan ge ett självständigt uttryck för sina önskningar. Barn är både sociala varelser och självständiga agenter som antar de normativa identiteter som erbjuds dem inom den rådande kulturen, och som kan leda till att de efterfrågar och ger sitt medgivande skadliga behandlingar. Bakgrunden i barnens vardagsliv skapas tillsammans av medier, internet och utbildningsprogram, som utgår från föreställningen om transsexualitet, och erbjuder studiematerial om ‘könsidentitet’ dels åt lärare, dels åt barn ibland så unga som i förskoleåldern.

Transdiskussionen är i hög grad politiserad och framväxten av identitetspolitik har inneburit att varje antydan att ‘könsidentitet’ är psykologisk och sociologisk tolkas som transfobisk. Ett allmänt klimat av rädsla – rädsla att kränka, rädsla att anklagas för transfobi eller för föräldrar den fruktansvärda rädslan att förlora sina barn i samma ögonblick man vägrar ge sitt godkännande till kirurgi – innebär att en saklig debatt blivit närmast omöjlig.”

Jag hoppas att beslutsfattare är kloka nog att inte fatta förhastade beslut utan tar in en bredare diskussion som också måste innefatta de genuskritiska perpektiven.

bengtma%cc%8ansken

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 1 kommentar

Påven reformerar Vatikanens ledning i den största reformen sedan 1588

Publicerat den 8 december, 2018 av Bengt Malmgren

(texten uppdaterad 8 dec kl 19.10)

Påvens reform av Vatikanens ledning har planlagts tillsammans med hans kardinalsråd ända sedan han tillträdde sitt pontifikat. Mycket förberedelsearbete gjordes redan under påve Benedikt XVI, och jag tror att en av orsakerna till att han avgick var att han insåg att han till följd av ålder inte hade den kraft som behövdes för att genomföra reformerna. Nu har ett s.k. motu proprio publicerats som skisserar planen för styrningen av själva Vatikanstaten. Det finns än så länge bara på italienska.

”Alltifrån början av min tjänst på Petri stol har jag känt behovet av en grundläggande omorganisation”, skriver påven. Han skriver att han har gjort ”en systematisk legislativ reform med principerna för rationalisering, kostnadseffektivitet och förenkling som ledstjärna och följt kriterier för funktionalitet, transparens, normativ samstämmighet och organisatorisk flexibilitet.”

Kardinalsrådet, 9 särskilt utvalda personer ur kardinalskollegiet samlas i nästa vecka igen. Man planerar en kuriareform  som skall tillkännages i ett dokument med  arbetsnamnet Praedicate Evangelium (“Predika Evangelium”).

Vi lär återkomma till mera detaljer om denna som jag förstår ganska omfattande reform som säkert inte tas emot med samma entusiasm av alla medlemmar i kurian som sitter på urgamla privilegier och maktpositioner. Kurian har varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588.

VATICAN CHRISTMAS TREE SAND NATIVITY

Vatikanens julkrubba och julgran är nu på plats. Foto: CNS

————————

Liten ordbok:
Den Heliga Stolen: ledningen för katolska kyrkan.
Kurian: Kontoren för detta, leds i allmänhet av kuriakardinaler.

Vatikanstaten: Det lilla landområdet i Rom som är en självständig stat med diplomatiska relationer till övriga stater. Där finns Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, Vatikanmuseerna m.m. Halva Petersplatsen (närmast Peterskyrkan) tillhör Vatikanstaten, andra halvan är italiensk mark.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Vad går först, moral eller njutning och egennytta?

Publicerat den 7 december, 2018 av Bengt Malmgren

Det är glädjande att det uppstått en diskussion runt Joel Halldorfs bok Gud – återkomsten, speciellt på liberala debatt- och ledarsidor. Jag tror det är precis denna diskussion Joel eftersträvade när han skrev boken. Men från vänsterhåll har det varit ganska tyst. Joel twittrade nyligen:
joeltweet

Lisa Magnusson, ledarskribent på DN hör till dem som kommenterat Joels bok, och jag håller delvis med om hennes slutsatser, om annat håller jag inte alls med om, men hon sätter ord på viktiga skiljepunkter som är värda att diskutera.

Först: Lisa erkänner att liberalismen inte är självtillräcklig, det är bara att hålla med:

”Liberalismen är inte tillräcklig. Den är en form, en ram, den är handlingsutrymmet. Men i sig är den tom. Den kan inte berätta något om själva livet. ”Alla har sin egen sanning” är en fantastisk form, men ett värdelöst innehåll. Individens valfrihet är bara ett medel, inte ett svar utan en fråga.”

Sedan presenterar hon adekvat religionskritik:

Religionen får i sin tur inte göra anspråk på att ta över formen, för då blir den begränsande, totalitär.

Jag är helt enig om detta, inom den kristna tradition som utvecklat katolsk sociallära finns detta uttalat: Man förordar inte en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och där han säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld. Denna åtskillnad mellan stat och kyrka var självklar för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europagemenskapen i spillrorna efter Andra världskriget.

Sedan påstår Lisa Magnusson saker som jag inte alls håller med om och som sätter fingret på kärnan i den kritik som jag, Joel och andra kristna apologeter anför mot liberalismen:

Moral? Vad är väl det annat än något gammaldags gudsväsens grymma godtycklighet, ett upphöjande av religiösa levnadsregler till allmän lag, till form?

Man behöver inte ha en gud för att ha en själ. Det är den viktiga läxa religionen måste lära sig av liberalismen: Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt. Annars är den bara samma gamla vanliga förtryck.

Lisa Magnusson tycks här företräda en värdenihilistisk filosofisk uppfattning. Hon sågar därmed 2000 års filosofiskt tänkande alltifrån de gamla grekerna till 1700-talet där man självklart sammanknippade existensen av sanning och begriplighet och uppfattningen av det goda (samvetet) med gudsbegreppet. Efter 1700-talet har man mer och mer övergått till en materialistisk världsbild som inte har plats för vare sig Gud eller själen eller den fria viljan. Det finns ingen universell grund för moralen,  inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla. Med en sådan filosofi får liberalismen mycket svårt att försvara sig mot angrepp på det öppna demokratiska samhället som vi nu ser från de nya högerpopulistiska strömningarna. Kvar finns endast njutning och egennytta. Samverka med och uppoffra sig för andra kan man visserligen fortfarande göra, men inte utifrån hänvisande till någon allmängiltig etik, endast till den välförstådda egennyttan. Se mitt tidigare inlägg i detta ämne där jag pläderar för att liberaler borde lära mer av och ta till sig katolsk sociallära.

Min största kritik mot Lisa Magnusson, en kritik jag har mot många liberala debattörer är svårigheten att skilja mellan religion och moralfilosofi och en mycket grund insikt i vad religion och i synnerhet kristendom är för något. Man tenderar att dra all religion över en kam och främst se det som något problematiskt som inte hör hemma i det moderna samhället. Religionskritik välkomnar jag, men jag efterlyser större kunskap och nyans.

Denna obildning på religionsområdet blir särskilt tydlig då man diskuterar etiska frågor med kristna. Kristnas etiska uppfattningar anses som särmeningar. De erkänns inte såsom baserade på förnuft och grundade ställningstaganden utan förutsätts vara dikterade av fundamentalistisk tro på vad som står i Bibeln eller vad som dikteras av kyrkliga traditioner som man blint ansluter sig till.  Detta blev tydligt t.ex. i samvetsfrihetsmålen med de abortvägrande sjuksköterskorna där domsluten motiverades med att det var särmeningar relaterade till deras kristna tro.

När Lisa Magnusson skriver att även den gemensamma berättelsen måste utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt, så ger hon uttryck för samma vanföreställning om hur ett etiskt resonerande utgående från den stora kristna traditionen fungerar. Här finns en skillnad mellan katolsk sociallära och evangelisk förkunnelse. Evangeliskt kristna motiverar ofta sina ställningstaganden fundamentalistiskt, utifrån att ”Gud har sagt det” eller att ”det står i Bibeln”. Katolsk sociallära utgår istället från naturrättstänkandet och den stora västerländska filosofiska traditionen. Människans rättsuppfattning och samvete är något som föregår den gudomliga Uppenbarelsen. Att det inte finns någon konflikt mellan samvete och uppenbarelse (tio Guds bud, Jesus liv och lära, det dubbla kärleksbudskapet) är en annan sak. Katolsk filosofi alltsedan Thomas av Aquino har alltid utgått från den naturrättsliga grunden.

Min uppfattning är att även många evangeliska apologeter som anstränger sig för att argumentera i etiska frågor som t.ex. Stefan Swärd och Stefan Gustavsson närmar sig katolsk sociallära. Men det hjälper liksom inte, eftersom alla vi kristna, evangeliska som katoliker bedöms enligt samma mall då vi resonerar om etiska frågor: Våra etiska uppfattningar är särmeningar baserade på fundamentalistiska trosföreställningar och kan därför inte tillmätas giltighet i debatten i det moderna liberalsekulära samhället.

Jag skulle önska större kännedom och acceptans av katolsk sociallära inte bara från liberaler, utan också från evangeliskt kristna. Då skulle vi ha en mera likvärdig grund att utgå från i den etiska diskussionen, såväl kristna som icke kristna. Sedan kan man ju ha olika uppfattningar om naturrätten också, men om vi diskuterar det så är vi åtminstone på samma spelplan.

adventvikarbyvy

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Liberaler borde bejaka katolsk sociallära

Publicerat den 6 december, 2018 av Bengt Malmgren

Är sanning godhet och skönhet bara mänskliga tankekonstruktioner eller äger de en substans som existerar oberoende av oss människors gottfinnande?

Som jag skrev igår då jag refererade Ulf Jonssons nya bok om fundamentalteologi så har i den västerländska filosofin alltsedan de gamla grekerna fram till 1700-talet frågan om begriplighet, sanning och godhet alltid sammanknippats med gudsbegreppet.  Om vi säger att vi rör oss med godtyckliga mänskliga tankekonstruktioner, så existerar egentligen ingen moral, inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla.

Katolskt tänkande har alltid bejakat att det finns en grundläggande moral som har sin grund i Gud, inte bara för att det står i Bibeln (tio Guds bud, kärleksbudskapet) utan att det finns nedlagt i själva skapelsen. Vi talar om naturrätten eller den naturliga lagen vilken ligger till grund för Katolska kyrkans sociallära.

I sin nya bok Gud – återkomsten pekar Joel Halldorf på liberalismens inre tomhet och oförmåga att försvara den västerländska kulturens grundläggande värden mot den nya högerpopulismens angrepp. Det beror på att man mentalt sågat av den gren man själv sitter på genom att i det jagcentrerade frihetsbegreppets namn förneka de värden som tidigare varit grundläggande för vår västerländska kultur där den judiskt-kristna traditionen varit en bärande del.  Halldorf pekar på frikyrkornas framväxt under 1800-talet och 1900-talet som en bärande del i folkrörelse-Sverige som bidrog till framväxt av demokrati och respekt för jämlikhet och människovärde, en kunskap som glömts bort eller förnekas i vårt extremt sekulariserade land där alla frikyrkliga församlingar betraktas som potentiella Knutby.

Liberalismen bejakar visserligen alla människors lika värde och rätten till olika friheter, men man har ingen substans att underbygga detta med, därför är det liberala samhället nu sårbart och mottagligt för attacker från olika håll. Flera inte bara kristna utan även sekulära tänkare delar denna kritik, t.ex. Jürgen Habermas och Lena Andersson.

Katolska kyrkan pläderar inte för en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Västerlandets åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld.

Europagemenskapens fäder

Men detta innebär inte att vi inte skall bejaka de grundvärden som genom den judiskt-kristna traditionen präglat vårt västerländska samhälle. De politiker som efter Andra världskriget bidrog till att skapa försoning i det sargade Europa och bygga upp den Europagemenskap vi nu ser knaka i fogarna som Adenauer, Schuman, de Gasperi och Monnet var alla präglade av ett nyktert förstånd och politisk realism som hade sin grund i ett kristet ethos. I den mån Europa idag kan ses som ett fäste för rättsstatlighet och mänskliga rättigheter så beror det på att Europa efter fascismens sammanbrott fokuserade på sitt kristna arv och hämtade sina moraliska måttstockar från denna tradition.

Katolska kyrkans sociallära har utvecklats alltsedan slutet av 1800-talet då påve Leo XIII skrev den första socialencyklikan Rerum Novarum där arbetarnas socioekonomiska rättigheter försvarades och rätten att organisera sig i fackföreningar. Det sista tillskottet är påve Franciskus encyklika om miljön Laudato Si där det sägs att omsorgen om miljön också är en del av socialläran eftersom det handlar om vilken miljö vi lämnar över åt kommande generationer. Det går en rak linje från skydd av människolivet (inklusive de ofödda) via alla människors lika värde och rättigheter och att socialt ta vara på medmänniskan till att ta omsorg om vår jord som vi lämnar över som livsmiljö åt kommande generationer.

Vi behöver fortsätta att bygga på det andliga arv som präglat vår kultur. Eftersom många av våra samhällen präglas politiskt av liberala ideer och liberaler i princip är för människovärde, demokrati och allas lika rättigheter, så borde man också intressera sig för katolsk sociallära som ger en andlig förankring av dessa värden. För detta pläderar Henrik Friberg-Fernros i en artikel i septembernumret av tidskriften Signum.

Eftersom liberalismen vill vara livsåskådningsmässigt neutral har man förhållit sig distanserat inte bara till katolicism utan även till dess rivaler såsom ateistisk materialism konstaterar Friberg-Fernros. Men de grundvärden man säger sig omfatta kan knappast robust försvaras om man inte antar att människan har en själ. Vår kultur präglas av att verkligheten reduceras till materia. Han visar på en bristande konsekvens i hur man försvarar människovärdet.

Om människan har en substantiell själ som grund för människovärdet innebär det att även ofödda, spädbarn, intellektuellt handikappade, medvetslösa och döende har ett värde som inte får kränkas. (jfr Bishofberger, människan som person och aktör, människovärdet knutet till personen, ej aktören).

manniskosyn

Människan som person och aktör enl Erwin Bishofberger

Men liberaler försvarar inte oföddas människovärde. Friberg-Fernros konstaterar: ”Nu kan nog många politiska liberaler ‘leva’ med att somliga av dessa kategorier utesluts från den moraliska gemenskap inom vilken man tillerkänns rättigheter.”  Konsekvensen blir att många liberaler som inte vill komma i konflikt med materialismen baserar uppfattningen om människors jämlikhet mera på vad människan gör än på vad hon är.  Men med en sådan hållning blir det svårt att t.ex. förklara vad det är för moralisk skillnad på en abort och att döda ett spädbarn.

Men problemet är större än så. Friberg-Fernros skriver:

”Om vi människor inte är den enhetliga entitet som en substans utgör, var finns då den likhet mellan människor som motiverar att vi tillerkänner människor generellt grundläggande fri- ochrättigheter? Hur motiverar vi då uppfattningen om att den arbetsoförmögne åldringen ska tillerkännas liknande rättigheter som den högpresterande ungdomen? Utan en uppfattning om att jämlikheten mellan människor baseras på hennes varande – i egenskap av en substans av rationell natur -så tycks liberaler sakna principiella skäl.”

Författaren säger att man då hänvisas till någon form av konsekventialism, som den utilitaristiska principen största möjliga nytta/lycka åt största möjliga antal. Men jag håller med författaren om att en sådan princip är problematisk och knappast en robust grund för att försvara människors jämlikhet.

Författarens slutsats:

”Det förefaller som om politiska liberalers ambition att hålla distans till den katolska socialläran är problematisk. Denna distans försvårar nämligen deras möjligheter att försvara centrala liberala ställningstaganden för människans frihet och jämlikhet.”

Vad är då så speciellt med den katolska socialläran? Alla kristna inriktningar erkänner ju existensen av människans själ. Den katolska socialläran bygger mycket på Thomas av Aquinos tänkande och, menar Friberg-Fernros, är detta tänkande (även om det är teistiskt som all filosofi på den tiden) mera generellt och inte så uppenbarelseorienterat som andra kristna traditioner som i högre grad tillskriver Bibeln exklusiv auktoritet. Katolskt tänkande utgår från den naturliga lagen som föregår uppenbarelsen.

Att människan har både kropp och själv kallas en dualistisk uppfattning, men katolsk sociallära har som sådan den fördelen att den ser förhållandet mellan kropp och själ på ett integrativt sätt (jfr Inkarnationens mysterium – Jesus Kristus sann Gud och sann människa på en gång). Mycket fler intressanta tankar utvecklar Friberg-Fernros i Signumartikeln som ni själva kan upptäcka om då ni läser den.

adventsstjärna

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

P Ulf Jonsson SJ presenterar första boken om fundamentalteologi på svenska. Den handlar om varats begriplighet, dvs något helt annat än religiös fundamentalism

Publicerat den 5 december, 2018 av Bengt Malmgren

4deckungstrpanorama

  • Varför finns någonting till istället för ingenting?
  • Är tillvaron begriplig, går det att förstå varför saker och ting sker?

Det är exempel på grundläggande frågor om tillvaron som människor ställer sig. Alla tänker kanske inte som filosoferna systematiskt över sådana frågor, men de val vi gör i livet visar att vi ändå underförstått gjort grundantanganden om dessa frågor.  T.ex. att det går att förstå sig på omvärlden (om än inte i dess helhet) tar de flesta för givet.

I botten på detta ligger frågan om Gud. Det tycks ligga i människans natur att ha en uppfattning om begreppet Gud. Här ligger begynnelsen till fundamentalteologin. Med fundamentalteologi avses det filosofiska begrundandet av hur vi kan tänka och resonera intellektuellt redligt kring tron, alltså ej att förväxla med utan snarare raka motsatsen till religiös fundamentalism. Utgångspunkten är människans nyfikenhet och förmåga till förundran.

Det är en vanföreställning att Kristendomen är irrationell och inte tål förnuftets ljus. Jag brukar ofta citera den katolske prästen Anders Piltz som skrev följande i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 2006:

”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.”

4deculfjbokUlf Jonsson, jesuitpater och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstittutet i Uppsala och chefsredaktör för den katolska kulturtidskriften Signum har just kommit ut med den första boken någonsin på svenska i ämnet fundamentalteologi. Han presenterade boken i ett möte arrangerat av Katolskt forum i S:ta Eugenia-församlingen här i Stockholm nu i veckan.

MED TANKE PÅ TRON är den första volymen av två och avhandlar naturlig teologi. Senare planeras en volym som handlar om uppenbarelseteologi.  Detta är de två underavdelningar som fundamentalteologin sysslar med.

Naturlig teologi: Det naturliga resonerande om Gud, tillvarons mening och begriplighet som föregår den institutionaliserade religionen. Även sekulariserade svenskar som tagit avstånd från kyrkan sägs uppleva något heligt i naturen, och om många erkänner att de någon gång i sitt liv, i samband med svåra krissituationer bett till Gud. Om nu tillvaron är begriplig (vilket inte alls är självklart) så finns det orsaker och verkan som går att förstå. Ända sedan de gamla grekerna har frågan om begripligheten sammanknippats med Gud. Någonting kan inte uppkomma ur ingenting, det måste finnas en första orsak till allt vilket då är Gud. Så resonerade de grekiska filosoferna, och detta var självklart tankegods ända in på 1700-talet. Gud som upphov till sanning och begriplighet, liksom till det goda (moralen) och det sköna (estetiken).

Från 1700-talet kom mer och mer att ifrågasätta tanken på Guds handlande i världen. Man började se på världen som ett slutet system som fungerar som en maskin som Gud kanske satt igång, men inte längre interfererar med (deism).

4deculfj1

I vår tids modernitet har tanken på Guds handlande i världen blivit svår, konstaterade Ulf.  Man avvisar den, även inom teologin. I katolskt tänkande har det alltid varit naturligt att se Guds skaparverk som något hela tiden pågående, han har inte bara skapat världen och lämnat den åt sitt öde, utan han upprätthåller den hela tiden och handlar.

Ulf Jonsson säger att det blivit en renässans för för naturlig teologi under sista decennierna av 1900-talet. Vid de svenska universiteten har fundamentalteologi inte varit en egen disciplin, men det har ändå funnits teologer som tagit upp fundamentalteologiska frågor i sitt tänkande. Ulf nämnde Anders Jeffner.

Inom den anglikanska världen nämnde Ulf också Sarah Coakley som en representant för den naturliga teologin.

Uppenbarelseteologi kommer Ulf att behandla i den andra volymen av sitt verk, men kommer in på temat i de sista kapitlen i denna bok. Det handlar då om hur vi kan förstå och resonera kring religiös erfarenhet och hur vi kan tänka kring frågan hur Gud uppenbarar sig i världen.

4deculfjbokinnehåll

En avslutande egen reflektion: Som kristna, åtminstone som mera aktiva sådana som ber och deltar regelbundet i gudstjänster så vittnar våra handlingar om att vi gör grundantagandet att Gud uppenbarat sig i världen och handlar i världen. Katolska kyrkan har aldrig varit främmande för att resonera förnuftigt kring detta, inte så att man påstår sig kunna vetenskapligt bevisa Guds existens, men ändå att det går att resonera intellektuellt redligt kring tron och att det är fruktbart med en dialog mellan teologi och andra vetenskapliga discipliner.

Det finns ingen motsättning mellan ett sådant synsätt och den mera dogmatiska framställningen av vad Kyrkan tror och lär. Men ibland konstrueras sådana falska motsättningar.

Å ena sidan kanske de som är skeptiska till det övernaturliga men ändå vill tro hänger sig fast vid att vilja tro hoppas på den naturliga teologin som en väg till övertygelse och kunskap. Men då hamnar man i gnosticism. Mänsklig kunskap kan aldrig uttömmande förklara tron. Uppenbarelsen enligt kristen tro är och förblir något som kommit till oss, inte något vi kunde hitta på eller uppfinna själva. Fundamentalteologin är en hjälpvetenskap till den systematiska teologin, den är inte den ultimata teologin.

Å andra sidan kanske de mera bibelfundamentalistiskt troende på den evangeliska sidan och de mera traditionalistiska på den katolska sidan kan se fundamentalteologin som ett hot mot den traditionella tron genom att man utgår från förnuftet istället för från att köpa de bibelfundamentalistiska eller traditionsfundamentalistiska trossatserna rakt av. En sådan rädsla är överdriven. Tro och förnuft står inte i motsats till varandra, och det är naturligt för människan att vara nyfiken och reflekterande. Det är med de egenskaperna Gud har skapat henne.

 

 

Publicerat i Church, Tro och vetande | Märkt , | 1 kommentar

Realism hellre än stora ord, men helst att ord och handling blir ett

Publicerat den 3 december, 2018 av Bengt Malmgren

Jag funderar mycket på bakslagen för det globala samarbetet i dagens värld. Vi skyller på en vulgär oupplyst ondskefull högerpopulism underblåst av maktgalna ledare som vill rasera allt det fina som den liberala demokratin har byggt upp.

Huliganer slåss på Paris gator mot Macron som inte alls lyckats förankra sitt sociala ingenjörskonstprojekt hos den stora massan . G20 i Buenos Aires lyckades inte enas om ett gemensamt uttalande om klimatet och att respektera Parisavtalet och det görs high five med journalistmördare. Självaste FN som vi investerat så mycket positiva förhoppningar i är det något ruttet med. FN-soldater som gör övergrepp på barn. På hög nivå mörkas dokument som styrker höga militärers inblandning i mordet på Zaida Catalan och de mäktigaste staterna blockerar med sitt veto resolutioner mot de mest vidriga folkrättsbrott. Det spelar ingen roll om Margot Wallström anstränger sig ända från tårna till hjässan om inget händer, den goda viljan blir då bara en symbolpolitik som överskyler att inget händer i verkligheten.

Liberalismen som frihetsprojekt fungerar inte längre. I frihetliga länder fortsätter vi att leva över våra tillgångar och åker till Thailand på klimatdestruktiva flygresor och berömmer oss av vår egen godhet på det ideologiska planet samtidigt som vi ledsagar planeten på dess väg mot undergången. Liberalismen fungerar att kämpa i underläge, men när man kämpat ner allt som står i vägen för individens frihet och demonterat ner allt bestående i sina beståndsdelar, då finns inget kvar utom tomhet. Man försöker återskapa något genom att tala om ”värdegrund” men det finns liksom inget att fylla den med annat än symbolpolitik.

adventvikarbyvy

Det är inte konstigt om människor är frustrerade. Dagens antiglobalism handlar inte om angrepp från onda yttre högerpopulistiska krafter, utan framförallt handlar det om det liberala projektets eget inre förfall. Med nedrasade murar och inre tomrum är flanken öppen för allehanda yttre krafter att invadera och fylla upp tomrummet.

Tiden av dekonstruktion och bildstormande har kommit till vägs ände. Nu handlar det om att återupptäcka de stora berättelserna och se sammanhang och mening. De stora berättelserna som ligger till grund för den judiskt-kristna traditionen har mycket att säga om detta som kan ge underlag för ett etiskt predikament som kan sätta kraft bakom orden höja det politiska trycket för verklig förändring till förmån för freden och för att rädda planeten. Men då måste vi överge symbolpolitiken och vara beredda att kritisera de stora orden när vi ser att de bara uttrycker till inget förpliktigande tomhet.

adventsstjärna

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Mer än ett halvt sekel med karismatisk väckelse – men vad blev det av den?

Publicerat den 21 november, 2018 av Bengt Malmgren

Förra året firade Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan 50 år. Patti Gallhager Mansfield var en av de studenter som var med vid den världsberömda reträtten i Pittsburg 1967 som var den början som sedan spred sig till en världsvid rörelse. Lagom till jubileet kom hennes bok AS BY A NEW PENTECOST ut i nyupplaga och är en fyllig beskrivning av förnyelsens historia i Katolska kyrkan fram till idag.

Karismatisk väckelse, eller som vi med en bredare definition kallar det, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen i kristenheten, är en världsvid rörelse initierad av den Helige Ande som inte känner av några samfundsgränser utan är till sin natur ekumenisk. Det är ingen särskild spiritualitet utan de andliga nådegåvor som främjas till förnyelsen är ämnade att förnya hela kristenheten.

Förra veckan träffade jag Claes-Göran Bergstrand vid ett pastors- och ledarmöte i S:ta Clara kyrka. Han var inbjuden att tala om sin nya bok DEN KARISMATISKA VÄCKELESEN – VAD HÄNDE?. S:ta Claras dynamiske direktor Mats Nyholm vill upprätthålla traditionen från Carl-Eric Sahlbergs tid att låta S:ta Clara vara en ekumenisk mötesplats och står därför som värd för dessa återkommande möten för gemensam andlig fördjupning och förbön bland Stockholms kristna.

CGBergstrandClaraweb

Claes-Göran Bergstrand talar om sin bok Den Karismatiska väckelsen – vad hände? i S:ta Clara kyrka.

Claes-Göran kommer ur den baptistiska traditionen, pastor och riksevangelist inom Svenska Baptistsamfundet 1970-1995 och aktivt engagerad i många karismatiska sammanhang under den tiden. Claes-Göran har skrivit en bok om sina erfarenheter från 1960-, 70- och 80-talets andliga förnyelserörelse i Sverige och reflekterar också över vad som hände sedan.  Boken ger en inblick, i vad som hände under dessa år, jag märker att jag själv hör till dem som omnämns vid flera tillfällen i det rika persongalleriet.

2karismbok

Två böcker av två pionjärer. Den ena beskriver Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan under 50 år, den andra beskriver den Karismatiska väckelsen på ekumenisk grund i Sverige under 1960- 70- och 80-talet.

Bergstrands bok är givetvis inte heltäckande. Att beskriva hela det dynamiska och myllrande liv som förnyelsen utgjorde under dessa decennier kan inte en enda person göra, men Bergstrand stod mitt i det hela och var med i många sammanhang, och han berättade att han alltid varit något av en nörd att skriva upp allt som händer i sin almanacka, så han har en hel serie årgångar av almanackor med ganska detaljerade anteckningar. Men det är inte bara en anekdotisk bok, utan det märks att den är skriven av en kunnig och reflekterande teologiskt medveten person. Det var nödvändigt att skriva denna bok som är ett ovärderligt tillskott till dokumentationen om denna tid och till den teologiska reflektionen över vad Anden säger till församlingarna och vad vi gör med det. Han har också haft kontakt med en forskare om pingströrelse och karismatisk förnyelse,  Torbjörn Aronsson vid STH i Uppsala och har haft tillgång till hans material.

Fram till början av 1970-talet var det en mycket levande utveckling med  konferenser med 1000-tals deltagare, andefylld lovsång, profetia och andra andliga nådegåvor i bruk. Det fanns förväntningar på ett nytt skede i kristenheten där Andens liv skulle genomsyra och levandegöra alla samfund i en ny era av andlig väckelse och evangelisation där kyrkorna verkligen kunde vara salt och ljus i samhället. Men som många har beskrivit ebbade det hela ut i mitten på 1970-talet, förnyelsen nådde inte ut utan splittrades upp i olika fåror, ofta att det fanns konkurrens och misstänksamhet som hindrade Andens flöde. Det är inte lätt att förklara vad denna nedgång berodde på men Bergstand resonerar kring detta och försöker hitta olika förklaringar. Slutkapitlet i boken sammanfattar och blickar framåt.

cgbcitat1

Om vi gör en grov sammanfattning tror jag det är några huvudpunkter man kan peka på som bidrog till nedgången:

  1. Brist på ekumeniskt engagemang.
  2. Inbördes konkurrens med olika läror istället för att fokusera på Jesus.
  3. Inre sekularisering i församlingarna. Fokusering på tidsandan istället för på en levande tro.

cgbcitat2

Trots att förnyelsen ebbade ut tror jag inte vi står på ruta noll idag. Det andliga skeendet i Sverige under senare delen av 1900-talet var väsentligt. Förnyelsen dog inte ut men övervintrade i olika lokala gemenskaper och bönegrupper i församlingarna. Men jag tror att Anden talar till församlingarna idag igen om att det räcker inte längre med business as usual. Det räcker inte med små mysiga grupper, än så andligt levande,  om man inte når ut ens i den egna församlingen och än mindre förmår adressera de stora utmaningar som vårt samhälle står inför idag.

Jag tycker Bergstrands fråga i slutkapitlet är en utmaning till hela kristenheten idag:

”Om vi erkänner att det är så [kristenhetens försvagning, nedlagda församlingar, tidsandan viktigare än levande kristen förkunnelse, kyrkan inget salt och ljus i världen], önskar vi då att det skall bli en förändring?”

Anden säger till församlingarna idag att det behövs en förändring, och då behöver man öppna sig för andlig väckelse.

För att sätta in Bergstrands utmaning i ett större sammanhang, låt mig citera två kristna världsledare.

1. Benedictus XVI predikan till katolikerna samlade i Hyde Park i London vid påvebesöket 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

2. Påve Franciskus i sin apostoliska maning till evangelisation Evangelii Gaudium från 2013:

”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

…

”I dream of a ‘missionary option’, that is, a missionary impulse capable of transforming everything, so that the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented, to make ordinary pastoral activity on every level more inclusive and open, to inspire in pastoral workers a constant desire to go forth and in this way to elicit a positive response from all those whom Jesus summons to friendship with himself. As John Paul II once said to the Bishops of Oceania: ‘All renewal in the Church must have mission as its goal if it is not to fall prey to a kind of ecclesial introversion’.”(27)

En orealistisk dröm? Lika lite eller lika mycket orealistisk som Martin Luther Kings dröm om ett samhälle utan diskriminering. Vare sig realistiskt eller inte betraktad ur ett inomvärldsligt perspektiv, som kristna är vi kallade att vända våra hjärtan till Gud som kommer oss till mötes i Jesus Kristus och följa honom. För människor är det omöjligt men för Gud är allt möjligt. För oss kristna finns därför ingen genväg förbi en andlig väckelse.

  • Nej till självtillräcklighet, ja till en ekumenik som inbegriper hela kristenheten
  • Nej till att låta lärostrider skymma sikten för den enhet vi redan har i Jesus Kristus
  • Nej till att låta tidsandan överskölja oss och stå i vägen för ett överlåtet lärjungaskap
  • Total öppenhet för den helige Ande och Andens gåvor
Publicerat i Church | Märkt , , | 2 kommentarer