Att kalla Joel Haldorfs sista inlägg i religion-liberalismdebatten för ”slutreplik” rimmade naturligtvis illa när han samtidigt slungar ut den provocerande frågan ”Vad tror liberalerna på?”.
Tiden då andliga frågor tegs ihjäl eller betraktades som icke-frågor är förbi. Lisa Magnusson plockar upp den kastade handsken och försöker inta en så ”renlärigt” liberal hållning som möjligt (DN ledare 28/12). Det är bra att Lisa är konsekvent i sin liberalism på detta sätt, samtidigt som Joel är konsekvent utifrån sin position, det gagnar klarhet och vi får ett samtal med engagemang och intresse.
Joel har julledigt och vill inte bryta julledigheten för att svara Lisa just nu. Det tycker jag han gör rätt i, den här debatten försvinner inte på några dagar, men låt mig nu göra några reflektioner:
Lisas svar på Joels fråga är att han har inget att göra med vad hon som liberal tror på. Därför vad en liberal tror på håller man för sig själv. Religion och livsåskådningar hör till den privata sfären och har helt enkelt inte med samhällslivet och politiken att göra. Därmed tror hon sig ha löst hela problemet, med ett svärdshugg lossat den gordiska knuten.
Det finns några positiva aspekter på en sådan hållning:
1. Erkännande att liberalismens avgränsning, att den inte befattar sig med det som ligger utanför det som har med praktiska ramar för det politiska livet att göra.
2. En adekvat religionskritik: Att religion lätt övergår i fundamentalism med totalitära anspråk på människorna när den får politisk makt. Detta gäller ju alla fundamentalistiska ideologier, även ateistiska sådana. Kina, Nordkorea, salafistisk islam etc.
Jag är enig med Lisa Magnusson om att staten skall vara sekulär och att religionsfrihet bör vara en av staten skyddad mänsklig rättighet. Att skilja på stat och kyrkan är en god grund för samhället, ett tänkande som är väl förankrat i katolsk sociallära och har god grund i Bibeln genom vad Jesus själv sagt: ”ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21).
Även kristendom lierad med den statliga makten kan utöva tvång och förtryck. Kristendomen har därför utvecklats bäst då den kämpat i underläge. Lierad med makten blir dess makthavande företrädare lätt korrumperade.
Men min första stora invändning mot hennes resonemang är att man kan inte eliminera människors drive att agera i samhället utifrån sin tro och övertygelse. Detta är på gott och ont: Salafisterna som styr i Saudiarabien agerar utifrån sin tro, men det gjorde också de kristdemokrater som lade grunden till Europagemenskapen. Religionskritik är på sin plats, all religion är inte av godo utan kan åstadkomma mycket ont, men de människor som inspireras av sin tro kan också göra mycket gott i samhällsgemenskapen. Därför är det bättre att redovisa sina motiv än att hålla dem dolda. Det som är i öppen dag vet man var man har. Joels hållning att redovisa sin metafysik är därför mycket mera sympatiskt och konstruktivt än Lisa Magnussons nonchalanta ”det har du inte med att göra”.
Det är sant att kristendomen har en universell mission som innefattar alla människor. Jesus Kristus är världens ljus, Guds kärlek gäller var och en som vandrar på denna jord. Men katolsk sociallära som tolkar den kristna trons etos tar inte det till intäkt för att tvinga människor till något, tvärtom framhävs alla människors lika värde, mänskliga fri- och rättigheter och religionsfrihet och att kärleken till medmänniskan är trons första väg.
Lisa Magnusson ser detta som ”tilltalande sidor” av religionen, vilket man väl får se som ett erkännande. Men, resonerar hon, det finns ju i det sekulära samhället också, man behöver ingen Gud för det.
Verkligen inte? Här kommer min andra invändning mot Lisa Magnusson. När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra? Känslan för moral försvinner mer och mer och i takt med den känslan för medmänniskan. Vad säger att respekt för medmänniskan och demokrati är mera moraliskt än den starkes överlevnad och diktatur? (Idag finns en oroande öppenhet bland unga för starka ledare som alternativ till vårt demokratiska politiska system)
Leszek Kolakowski har visat hur våra värdesystem inte längre har någon grund om vi utesluter Gud. Och Joseph Ratzinger skriver i förordet till sin bok INTRODUKTION TILL DEN KRISTNA TRON:
”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”
Kristendomen är en religion som inte förkastar förnuftet, utan betraktar det uppenbarade ur förnuftets ljus. Fundamentalism som stänger in sig i dogmer på ett sådant sätt att de blir det enda viktiga att påtvinga människor framför öppenheten för sanning, förnuft och samvete har urartat och är i själva verket en fråga om brist på tro.
Därför har kristendomen mycket att erbjuda för hela mänsklighetens bästa. Ratzinger igen:
”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.”
Bengts Blogg 
Bengt,
Det är nog så att intrikata diskussioner om vem som ”tror rätt” intresserar få.
Däremot upplever jag det som att många gärna har öppna samtal om tro. Då lyssnar jag oftast mer än jag talar.
I Dagens DN skriver Mattias Svensson bl.a. ”Den som inte får bejaka sig själv tenderar att vilja bevaka andra”. Något jag tror skulle vara bra att ständigt ha med sig i diskussioner om tro och religion.
Anneli
Anneli!
Tack för dina reflektioner.
Första delen: (”rätt tro”). Det är möjligt att intresset för filosofi och teologi (filosofisk reflektion över vår tro) och dogmatik (kyrkans lära) är lågt bland dagens människor och att man överlåter det åt teologer av facket och biskoparna. Själv är jag teologiskt intresserad och vill gärna hålla mig uppdaterad.
Jag bejakar tron på ett läroämbete i kyrkan trots enorma tillkortakommanden hos biskoparna när det gäller karaktär och leverne. Dogmernas syfte är att främja och uppväcka tron, inte att stänga in den i tvångströja. Överbetonar man dogmatiken på bekostnad av det pastorala kan det bli så i alla fall, vilket vi ser i delar av kyrkan idag.
Men tron är inte att ha rätt uppfattning i ett antal preciserade dogmatiska satser, utan det är ett möte med den levande Kristus Jesus.
Andra delem: (”skriver Mattias Svensson”). Jag instämmer i denna psykologiska reflektion. Det är en ständig frestelse för oss människor att lägga beslag på och forma om det vi fått som en gåva till vårt eget och därmed förlora det ur våra händer. Då förvandlas det till dominans, kontroll och maktutövning.
Leszek Kolakowskis essäsamling In God Happy? är en bra introduktion till hans filosofi. För det som diskuteras här särskilt esän On natural law.
Leszek Kolakowsis filosofi sammanfattes bra i en artikel i Signum av Tomas Orylski 2012.
När Kolakowski talar om ”Gud” kan man säga att det är Gud i bemärkelsen ”filosofernas Gud”.
Jag citerar från artikeln här: