”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.” (Rom 13:12).

I veckan före Jul höll påve Franciskus sitt årliga jultal till kurian, staben i Vatikanen som hjälper till med styrningen av världskyrkan. Det var inget propagandatal som bara fokuserade på framgångar. Som förväntat var en av huvudpunkterna sexövergreppsskandalerna där lokalkyrkorna ute i världen varit dåliga på att gå till botten med dessa. Fortfarande finns mycket under täcket som inte är redovisat.

Under resan till Chile fick påven, som tidigare avfärdat anklagelser mot vissa biskopar att tysta ner vittnesbörd om övergrepp såsom skvaller en tankeställare. Han sände ärkebiskop Scicluna för att utreda anklagelserna som under åren inte velat tystna, och det visade sig att biskoparna i Chile inte gjort sitt jobb och flera fick avgå, och påven bad offren för övergreppen om ursäkt.

I USA har det skett utredningar av domstolar i Pennsylvania och Illinois, och det visade sig att det fanns mycket mer under ytan än det som kyrkan redovisat. Slutsatserna från utredningsledarna även här är att biskoparna inte gjort sitt jobb. Detta har skakat om kyrkan i USA och även använts som tillhygge i konflikten mellan konservativa och progressiva där även påven blivit anklagad för att inte göra sitt.

Bland progressiva, och i den sekulära opinionen anses allmänt att påven varit naiv och gjort för lite, men man har ändå förtroende för påvens ledning av den fortsätta processen.

Bland konservativa finns det de som menar att sexövergreppsskandalerna uteslutande beror på att kyrkan har avfallit från den traditionella läran och menar att påven är en av dem som skyndat på detta. Lösningen är att backa bandet till den antimodernism och traditionalism som rådde innan Andra Vatikankonciliet, eller ännu längre tillbaka, till slutet av 1800-talet.

Bland stora prövningar under 2018 nämner påven i sitt tal flyktingsituationen i världen samt förföljelsen av kristna i många länder. Vi upplever en ny martyr-era, som om den grymma förföljelsen under Romarriket ännu inte slutat:

”A new Nero is always being born to oppress believers solely because of their faith in Christ. New extremist groups spring up and target churches, places of worship, ministers and members of the faithful. Cabals and cliques new and old live by feeding on hatred and hostility to Christ, the Church and believers. How many Christians even now bear the burden of persecution, marginalization, discrimination and injustice throughout our world. Yet they continue courageously to embrace death rather than deny Christ. How difficult it is, even today, freely to practice the faith in all those parts of the world where religious freedom and freedom of conscience do not exist.”

I allt detta finns många heroiska exempel på martyrer och goda samariter, unga, familjer, volontärer och hjälporganisationer och så många enskilda troende och hängivna personer som genom sina insatser givit ett strålande vittnesbörd. Men, säger påven, detta kan inte få oss att förbise det mot-vittnesbörd som de många övergreppsskandalerna och trolöshetsskandalerna som begåtts av några av kyrkans tjänare och kommer så in på övergreppen.

Kyrkan har under en tid varit inriktad på att eliminera den ondska som övergreppen inneburit som ropar på utkrävande av ansvar till Gud som alltid kommer ihåg det lidande hans minsta blivit utsatta för på grund av präster och vigda personer: Missbruk av makt och samvete och sexuellt utnyttjande. Detta är en stor skam som underminerar kyrkans trovärdighet, säger påven och lovar att inga ansträngningar skall sparas för att gå till botten med detta:

”Let it be clear that before these abominations the Church will spare no effort to do all that is necessary to bring to justicewhosoever has committed such crimes. The Church will never seek to hush up or not take seriously any case. It is undeniable that some in the past, out of irresponsibility, disbelief, lack of training, inexperience, or spiritual and human short-sightedness, treated many cases without the seriousness and promptness that was due. That must never happen again. This is the choice and the decision of the whole Church.”

Sedan vänder han sig direkt till dem som missbrukar minderåriga och uppmanar dem att omvända sig och överlämna sig till rättvisan. Men han säger också att Katolska kyrkan planerar en nystart för arbetet med att komma till rätta med övergreppen och nämner det möte som skall äga rum i Rom i februari dit ordförandena i hela världens biskopskonferenser är kallade:

”This coming February, the Church will restate her firm resolve to pursue unstintingly a path of purification. She will question, with the help of experts, how best to protect children, to avoid these tragedies, to bring healing and restoration to the victims, and to improve the training imparted in seminaries. An effort will be made to make past mistakes opportunities for eliminating this scourge, not only from the body of the Church but also from that of society. For if this grave tragedy has involved some consecrated ministers, we can ask how deeply rooted it may be in our societies and in our families. Consequently, the Church will not be limited to healing her own wounds, but will seek to deal squarely with this evil that causes the slow death of so many persons, on the moral, psychological and human levels.”

Påvens tal innehöll också fördjupade andliga reflektioner över gott och ont, synd och frälsning. Han anknöt till Kristi födelses fest:

In the firm conviction that the light always proves stronger than the darkness, I would like to reflect with you on the light that links Christmas (the Lord’s first coming in humility) to the Parousia (his second coming in glory), and confirms us in the hope that does not disappoint. It is the hope on which our individual lives, and the entire history of the Church and the world, depend.

Jesus was born in a social, political and religious situation marked by tension, unrest and gloom. His birth, awaited by some yet rejected by others, embodies the divine logic that does not halt before evil, but instead transforms it slowly but surely into goodness. Yet it also brings to light the malign logic that transforms even goodness into evil, in an attempt to keep humanity in despair and in darkness. “The light shines in the darkness, and the darkness did not overcome it” (Jn 1:5).

För att knyta an till den bibliska historien och dra paraleller till sexövergreppskandalerna och trolösheten bland kyrkans tjänare idag lyfte påven fram två personer: Kung David och Judas Iskariot.

Kung David var av Herren utvald och smord till kung. Inte desto mindre förföll han till svår synd i trefaldig mening: Sexuellt missbruk (Batsheba), maktmissbruk (såg till att Batshebas make Uria stupade och röjdes ur vägen), missbruk av samvetet (förnekade och trängde bort sin egen orättfärdighet och lät livet fortgå som om inget hänt). Ni kan läsa hela historien i 2 Sam kap 11. Denna kedja av synder förvärrades och resulterade i en härva av korruption. Påven säger:

The king neglects his relationship with God, disobeys the divine commandments, damages his own moral integrity, without even feeling guilty. The ‘anointed’ continues to exercise his mission as if nothing had happened. His only concern was to preserve his image, to keep up appearances. For ‘those who think they commit no grievous sins against God’s law can fall into a state of dull lethargy. Since they see nothing serious to reproach themselves with, they fail to realize that their spiritual life has gradually turned lukewarm. They end up weakened and corrupted‘ (Gaudete et Exsultate, 164). From being sinful, they now become corrupt.

Påven citerar från sin egen apostoliska maning om kallelse till helighet i dagens värld från 2018 där han klargör hur synd förfaller till vana, till slut kommer vi in i ett sömndrucket tillstånd där vi inte ens uppmärksammar att vi syndar, vilket leder till tredje steget ett korrupt leverne, vilket får särskilt allvarliga konsekvenser för många människor om det gäller personer i ledande ställning och mycket makt. De fruktar inte Guds dom, utan bara att bli ertappade på bar gärning. Detta är just vad som hänt med de präster som missbrukar sin makt, de göder en korrupt kultur i kyrkan, fortsätter att leva i omedvetenhet om sitt fördärvade moraliska status.  Påven igen:

Today, there are many Davids who, without batting an eye, enter into the web of corruption and betray God, his commandments, their own vocation, the Church, the people of God and the trust of little ones and their families. Often behind their boundless amiability, impeccable activity and angelic faces, they shamelessly conceal a vicious wolf ready to devour innocent souls.

Påven kritiserar sedan dem som är negativa till nyhetsrapportörer som avslöjat sexskandalerna i kyrkan. De är kritiska till media eftersom de tycker Katolska kyrkan ställs i en orättvist dålig dager eftersom det inte framhävs att liknande saker sker överallt i samhället, inte bara i Katolska kyrkan. Även om det är rätt, så bör man inte vara negativ till sekulära media, menar påven, utan tacksam mot dem som hjälpt till att klarlägga sanningen.

Påven jämförde media med profeten Natan som var den som fick David att inse sin egen skuld i all dess nakna skamfullhet.

Today we need new Nathans to help so many Davids rouse themselves from a hypocritical and perverse life. Please, let us help Holy Mother Church in her difficult task of recognizing real from false cases, accusations from slander, grievances from insinuations, gossip from defamation. This is no easy task, since the guilty are capable of skillfully covering their tracks, to the point where many wives, mothers and sisters are unable to detect them in those closest to them: husbands, godfathers, grandfathers, uncles, brothers, neighbours, teachers and the like. The victims too, carefully selected by their predators, often prefer silence and live in fear of shame and the terror of rejection.

Sedan säger påven att det alltid i kyrkans historia funnits både gott och ont, vi får inte vara naivt omedvetna. Ogräset och vetet växer hela tiden bredvid varandra. Men bakom de som sår ogräs i åkern finns alltid de trettio silverpenningarna, d.v.s. mänskliga intressen av vinning. Det för oss över från David till att betrakta Judas Iskariot, en annan utvald av Herren som förråder honom och utlämnar honom till döden. David syndaren och Judas den trolöse förrädaren kommer alltid att finnas närvarande i kyrkan, därför att de representerar en svaghet som är en del av vårt mänskliga tillstånd. De är sinnebilder för de synder och brott som begåtts av de som är särskilt kallade och vigda.

David och Judas är förenade i grovheten i sina synder, men deras historier skiljer sig åt när det kommer till omvändelsen: David bättrade sig och förtröstade på Guds barmhärtighet, medan Judas gick och hängde sig.

Denna betraktelse över David och Judas, svår synd som vi blir alltmer insnärjda i och som leder till korruption är inte bara något som är en anekdot. Den har bäring på dagens situation i kyrkan och de grova synder som begåtts som stått i fokus under senare år, men jag tror den också kan ha bäring på våra egna liv, var och en av oss. Därför är det nyttigt, inte bara för kuriamedlemmarna, utan för oss alla att lyssna till och begrunda påvens jultal.

Alla har vi ansvar och är förpliktigade till att bekämpa all form av andlig korruption, för korruption är värre än synd. Enskilda synder kan vi fortfarande resa oss från och ha föresatsen att bättra oss, men korruptheten innebär komfortabel liknöjdhet och blindhet. Allting släpps igenom med samma slapphet: självbedrägeri, skvaller, egoism och olika subtila former av själv-centrering.

Vi hoppas att denna självrannsakan får omfattas av hela kyrkan, från påven och biskoparna till alla oss vardagskristna som bär upp kyrkan i vardagen och att en sådan  får bära frukt under det kommande året. Vi kanske märker att vi har egna synder att göra upp med, men en del är kanske också kallade att vara Natan-personer som pekar på orätter och hjälper dem som är i korruptionens träsk att komma till besinning. Låt oss be att vi har mod att gå in i också detta och inte falla till föga.

Påven tar till sist upp en hel del glädjeämnen och bra saker som hänt i kyrkan under 2018, men det får ni läsa om själva. God Jul och Gott Nytt År 2019 önskar jag alla mina läsare!