”Salig den som lever rättfärdigt och talar sanning.” Så lyder en av antifonerna till Laudes, i kyrkans tideböner för dagen. Antifonen följs av Jesaja 33:13 ff som beskriver Gud som en förtärande eld som det är svårt att uthärda. Men rättfärdigheten är det som vaccinerar oss, det som gör att vi känner oss hemma med den gudomliga elden och att den inte förtär oss. Jämför när vi varit i ett mörkt rum och kommer ut i bländande solsken. Det tar ett tag att adaptera till ljuset:

”Vem kan bo vid en förtärande eld,
vid ständigt brinnande lågor?”

Den som lever rättfärdigt och talar sanning,+
den som skyr vad som vinns med våld
och slår ifrån sig när han erbjuds mutor,
den som inte vill höra talas om dråp
och inte vill se åt det som är ont.

Han får bo på höjderna,
klippfästet skall vara hans tillflykt,
han skall ha nog med bröd
och aldrig sakna vatten.” (Jes 33:14-16)

Här handlar det inte om någon ytlig moralism eller självrättfärdighet eller att följa en ideologi, utan den moraliska kompass som varje människa har inom sig, det upplysta samvetets röst som talar om vad som är genuint gott och rätt.