Ett lagförslag har lagts om att minderåriga mellan 15 och 18 år skall ha rätt till könsalternerande kirurgi utan absolut krav på vårdnadshavares godkännande. Helt naturligt har förslaget mött massiv kritik och det kan vara skäl att djupare analysera de politiska processer i samhället som lett fram till att ett sådant förslag över huvud taget kan läggas fram. I sista numret av tidskriften Kvartal finns en artikel av sociologen Heather Brunskell-Evans, Rosa hjärtan i blå kroppar, barnen på operationsbordet som förtjänstfullt gör detta.

H Brunskell-Evans är filosof och sociolog, seniorforskare vid Kings College i London och intresserad av Michel Foucaults tänkande. Hennes forskning har fokuserat på nutida diskurser kring sexualitet och medicin, kropp och politik. Särskilt har hon analyserat pornografi, prostitution, människohandel och queer-aktivism som praktiker som uppstått i kontexten sexism, neo-liberalism, global kapitalism och utvecklingen av den moderna informationsteknologin.

Hon är också politiskt aktiv feminist, stödjer den nordiska modellen för hur man hanterar prostitution jobbar inom volontärorganisationen FiLia med att stoppa våldet mot kvinnor och flickor.

Bland hennes böcker märks Transgender Children and Young People – Born in Your Own Body, en samlingsvolym med henne och Michele Moore som redaktörer samt  The Sexualised Body and the Medical Authority of Pornography (Cambridge Scholars Publishing 2016).

Att tillåta minderåriga att genomgå könsalternerande kirurgi vore inte en utvidgning av barns rättigheter, utan tvärtom ett övergrepp i progressivitetens namn mot barns kroppar. Att det snart kan vara lag i Sverige ”borde vara en varningssignal om de extrema faror som följer av identitetspolitik och teorier om transgender”, skriver hon i den aktuella Kvartal-artikeln.

Brunskell-Evans är kritisk  till den populära medikaliserade definitionen av ”det transsexuella barnet” som en ung person vars ”sanna” genus finns i hjärnan eller en pre-social ”identitet”.  Sjukvården, socialpolitiken och lagstiftarna bygger vidare på detta paradigm och hon argumenterar för att detta handlar om politik, inte vetenskap och ser i detta en förklaring till den kraftiga ökningen under senare år av barn som söker till könsbytesklinikerna (se Clapham-rapporten Det färgglada mörkret, sid 20). Hon menar att dagens medicinska och sociala trend att hantera dessa frågor inte är liberala och progressiva, tvärtom politiskt reaktionära och fysiskt och psykologiskt farliga och kränkande.

De som stödjer tillhandahållandet av könsalternerande kirurgi för minderåriga menar att det är en mänsklig rättighet, och det finns de som anser att en stat som inte juridiskt godkänner detta borde anses bryta mot FN:s barnkonvention  och att rättigheter för vuxna transpersoner också bör omfatta barn.

Den teoretiska grunden för den gängse uppfattningen om transrättigheter har formulerats i de s.k. Yogyakartaprinciperna som finns översatta till svenska på Regeringens hemsida. Brunskell-Evans menar att Yogyakartaprincipernas definition av könsidentitet är vag och försvårar distinktionen mellan kön (biologiskt) och genus (socialt), och återspeglar en essentialistisk, stereotyp syn på könen.

I Kvartal-artikeln som jag rekommenderar till läsning i sin helhet för dem som vill sätta sig in i dessa frågor argumenterar hon ingående för detta. Det till synes harmlösa, allomfattande begreppet ‘könsidentitet’ har omfamnats av vänstern som progressivt, och är nu mer efterfrågat än den tidigare, genuskritiska modellen, menar hon.

—————————————

Genuskritisk modell:

Kön – dvs huruvida någon är född till kvinna eller man (kvinna XX, producerar äggceller, man XY, producerar sädessceller + medföljande sekundära kroppsliga kvinnliga resp manliga könskarakteristika) – är inte ‘tilldelat’, utan en biologisk realitet. Genus (sociala aspekter) är således inte ‘varje persons djupt kända, inre och individuella erfarenhet’, som automatiskt bör bekräftas, utan de strukturella, hierarkiska stereotyper som samhället tillskriver det biologiska könet.

—————————————-

Transaktivister har bedrivit en framgångsrik kampanj för att ‘könsidentitet’ ska vinna social acceptans som en påstått mera sofistikerad analys av genus, och från slutet av 1900-talet till i dag har könsidentitet etablerats som en medborgerlig rättighet. Man påstår att mänskliga rättigheter grundade i könsidentitet är ‘universella, beroende av varandra, odelbara och sammanlänkade’, men detta håller inte för en närmare granskning argumenterar Brunskell-Evans. Skulle Sverige stifta en lag som tillåter ungdomar mellan 15 och 18 att genomgå könsalternerande kirurgi innebär det inte en utvidgning av barns rättigheter, utan ett hårresande brott mot dessa.

Vad är ‘barnets bästa’ frågar sig författaren:

”Tanken att staten tilldelar sina myndigheter rätten att inte kräva någon ‘psyko-medicinsk diagnos’ och ‘minimi- eller maxålder’ innebär inte från ett genuskritiskt perspektiv att man värnar barnens bästa, utan prioriterar vuxna transaktivisters politiska strävan att omdefiniera transgenderism till ett ‘medfött’ snarare än psykologiskt tillstånd.

Det existerar inget trovärdigt neurovetenskapligt stöd för narrativet att det finns en manlig eller kvinnlig medfödd hjärna, för att inte tala om att det skulle finnas en ‘rosa’ eller ‘blå’ hjärna i en kropp med ‘fel’ kön.”

Jag tror ingen som är insatt i dessa frågor förnekar att betydelsen av trans inte vilar på några påvisbara fundamentala sanningar, utan formas och omformas ständigt i vår sociala kontext. Barnets förmåga att ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi är beroende av att hen får och kan ta in en korrekt information om procedurens natur och dess negativa hälsoeffekter. Även andra modeller, som den genuskritiska måste göras tillgänglig som medel för att förstå det upplevda obehaget inför sitt kön.

Det är ju inte så att procedurerna, behandling med kroppsfrämmande könsrelaterade hormoner och könskorrigerande kirurgin på något sätt omvandlar en man till kvinna eller tvärtom utan modifierar endast utseendet och funktionen hos barnets egen kropp. Det måste tas med i den information som föregår ingreppet.

Dessutom behöver information ges om de många biverkningar och konsekvenser som behandlingen ger:

”…bortsett från oundviklig sterilitet, medför komplexa konsekvenser, kräver kontinuerlig hormonanvändning, och skapar ett livslångt beroende av medicinsk omvårdnad.

Ett godkännande grundat på kunskap måste inkludera synpunkter från praktiserande läkare och endokrinologer som, även om de själva utför de medicinska ingreppen, påpekar de oundvikliga, allvarliga nackdelar som följer av hormonbehandling.

Kirurgi på manskroppar för att skapa en låtsad vagina kräver ständig utvidgning för att kaviteten inte ska slutas; kirurgi på kvinnokroppar för att skapa en penis skapar inte ett funktionsdugligt och känsligt organ. Det andra könets genitalier kan aldrig faktiskt skapas och kirurgi innebär att den sexuella upplevelsen går förlorad.”

Brunskell-Evans sammanfattar sina slutsatser såhär:

”Kan femtonåringar verkligen förutse vilka konsekvenser ett beslut i tonåren kommer att få för deras framtida, vuxna jag?  Den etiska frågan huruvida barnet kan ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi går bortom bedömningar av om den unga människan äger mental förmåga och kan ge ett självständigt uttryck för sina önskningar. Barn är både sociala varelser och självständiga agenter som antar de normativa identiteter som erbjuds dem inom den rådande kulturen, och som kan leda till att de efterfrågar och ger sitt medgivande skadliga behandlingar. Bakgrunden i barnens vardagsliv skapas tillsammans av medier, internet och utbildningsprogram, som utgår från föreställningen om transsexualitet, och erbjuder studiematerial om ‘könsidentitet’ dels åt lärare, dels åt barn ibland så unga som i förskoleåldern.

Transdiskussionen är i hög grad politiserad och framväxten av identitetspolitik har inneburit att varje antydan att ‘könsidentitet’ är psykologisk och sociologisk tolkas som transfobisk. Ett allmänt klimat av rädsla – rädsla att kränka, rädsla att anklagas för transfobi eller för föräldrar den fruktansvärda rädslan att förlora sina barn i samma ögonblick man vägrar ge sitt godkännande till kirurgi – innebär att en saklig debatt blivit närmast omöjlig.”

Jag hoppas att beslutsfattare är kloka nog att inte fatta förhastade beslut utan tar in en bredare diskussion som också måste innefatta de genuskritiska perpektiven.