Bengts Blogg

Motståndet mot påve Franciskus är kanske inget som människor i allmänhet som inte följer den inomkatolska debatten är medvetna om, men för de som följer den är det uppenbart att det finns ett inomkatolskt motstånd mot påve Franciskus i form av en liten men röststark och mäktig grupp bestående av lekmän, teologer, biskopar och kardinaler som helst skulle vilja se påven dra sig tillbaka i väntan på en ny konklav som skall ändra kyrkans inriktning.

Påven har sina fiender också inom kurian, men i USA har denna konflikt mellan konservativt inriktade anti Franciskus-katoliker och radikala Franciskus-vänliga katoliker varit särskilt påtaglig, man har t.o.m. talat om risken för en schism i kyrkan.

Någon schism tror jag inte på, en sådan är långt borta, och vilka ledare skulle i så fall ta på sig ansvaret för att bilda en med Rom schismatisk kyrka, och hur skulle den se ut? Nej, när vi nu fått perspektiv på denna långa debatt kan det vara skäl att sätta in den i ett historiskt sammanhang och konstatera att konflikter alltid har funnits i kyrkan, och de konflikter som finns idag, hur uppslitande de än förefaller vara och hur viktigt kombattanterna än finner det vara för kyrkans framtid att just deras falang vinner, så är det inget principiellt nytt med de strider som utspelas idag jämfört med dem som förekommit i historien. Tvärtom är de tecken på att vi har en levande kyrka och att teologi och dogmer alltid utvecklas på en nivå som ligger högre än vad som kan innefattas i en specifik kyrkopolitisk agenda. Jag erinrar mig vad Anders Piltz sade en gång: En kyrka som inte håller sig med kättare är ingen levande kyrka.

Konflikter går tillbaka ända till urkyrkan, studerar vi Paulus-breven finns många exempel. T.ex. polemiken mellan Petrus och Paulus som beskrivs i Gal 2. Vid de ekumeniska koncilierna har det alltid funnits falangstrider, det gäller också de sista två, Första Vatikankonciliet 1870 och Andra Vatikankonciliet 1962-65. Vid VCI stod striden om den pregnanta formuleringen om påvens ofelbarhet som många biskopar och teologer motsatte sig. En del accepterade inte beslutet och gick så långt att de separerade sig från Katolska kyrkan och bildade Gammalkatolska kyrkan (i Sverige idag Nordisk-katolska kyrkan).

Andra gick inte så långt som till schism, men menade att det måste krävas ytterligare fördjupning för att få rätt perspektiv på detta. Kardinal Newman var kritisk till ofelbarhetsdogmen som tillkom i ett skede då påvens politiska makt var i dalande och det var ett försök att stärka hans makt (ref: Eamon Duffy: Ten popes who shook the World, Yale university press). Den innebar en överbetoning som medfört en olycklig förvanskning av vad Kyrkans väsen egentligen är som försvårar ekumeniken ända in i vår egen tid, både med ortodoxa och protestantiska kyrkor.

Andra Vatikankonciliet fortsatte att reflektera över ofelbarheten och balanserade påvens del i det hela med kollegialiteten och hela det troende folkets allmänna trosmedvetande. Ofelbarheten är något som tillkommer hela kyrkan, inte en enskild person, så som det uttrycks i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, art 12:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

”Kyrkan skulle se löjlig ut utan lekfolket”, framhöll Newman. Kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, menade han, inte när ”hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse.”

Efter VCII har kontroversen kring ofelbarheten fortsatt i olika teologiska dispyter, en av de namnkunnigaste kritikerna var teologen Hans Küng som ju miste sin rätt att undervisa vid katolska universitet på kuppen. Andra, som Yves Congar och moderata tyska teologer som Walter Kasper har fortsatt den inomkatolska reflektionen i Newmans anda.

Teologin och kyrkans dogmatik utvecklas hela tiden. Teologer som i ett skede fördöms kan sedan upphöjas igen. 1950 fördömde påven Pius XII i encyklikan Humani Generis den franska ”nouvelle théologie”, och teologer som jesuiterna Henri de Lubac och Jean Daniélou och dominikanerna Yves Congar och Marie-Dominique Chenu fick lämna sina lärostolar i Lyon och Paris. Tio år senare utnämnde påven Johannes XXIII dem alla som teologiska experter under VCII.

Men motståndet mot VCII var stort från vissa kretsar, och precis som vid VCI ledde det till kyrkoschism. Den franske biskopen Marcel Lefebvre avvisade hela konciliet som neo-modernistiskt och neo-protestantiskt. Han började ordinera biskopar utan tillstånd från Rom, till det nygrundade Pius X´s prästbrödraskap (SSPX), vilket ledde till att han 1988 blev exkommunicerad av Johannes Paulus II. Alltsedan dess har det funnits en falang inom Katolska kyrkan som sympatiserat med SSPX och verkat för att firandet av den förkonciliära liturgin skall återinföras och att SSPX skall restitueras i Katolska kyrkan.

Således finns ingen anledning att vara förvånad att det även idag finns kritiska röster även mot påven. Jag läste nyligen en artikel i jesuittidskriften America Magazine  av Victor Cordina, S.J. som analyserar det aktuella konfliktläget. I korthet kan man säga att det handlar om en en pastoral evangeliserande syn på kyrkan som påve Franciskus i hög grad har gett uttryck för under sitt pontifikat och en dogmatisk institutionell syn som mera betonar rättrogenheten i detaljer.

Det är samma skiljelinje som går igen i den historik som beskrivs ovan alltsedan VCI. Men någon ny schism är det inte frågan om, den har i så fall redan inträffat genom Marcel Lefvebre och SSPX, och det är ju Inte så många är beredda att gå över till denna tämligen marginella rörelse, utan det är den stora Romersk-katolska kyrkan man är ute efter att ta makt över.

När traditionell kristendom dominerar uppstår progressiva och profetiska röster i kyrkan, och då evangelisk kristendom som söker förnyelse genom kontakt med källorna dominerar, så uppstår reaktionära, fundamentalistiska och konservativa röster, säger Cordina. Han ser två dimensioner i kritiken av påve Franciskus: en teologisk, och en mera socio-politisk. Ibland konvergerar dessa.

Teologisk kritik

Den teologiska kritiken utgår från övertygelsen att Franciskus saknar teologisk professionalism utan kommer från den globala Södern, från ”världens ände” vilket ställs i bjärt kontrast till Benedict XVI som var en utpräglad akademisk teolog, säger Cordina. Därför ser man överallt i hans pastorala framtoning risker för att hamna i teologiska felaktigheter. Till exempel:

Hans skrivelse Misericordiae Vultus från 2015 till Barmhärtighetens jubelår uppfattades som innehållande kommunistiska tendenser i stödjandet av de fattiga och det excessiva framhävandet av Guds barmhärtighet sågs som skandalöst för att det förminskade nåden och betydelsen av Kristi kors.

Framhävandet av folkfromheten och nya rörelser i påvens teologiska programskrift  Evangelii Gaudium från 2013 sågs som problematiskt.

Man såg hans antydan om en öppning för bikt och eukaristi i vissa fall efter noggrann prövning för frånskilda omgifta katoliker i Amoris Laetitia som ett bevis på hans moralteologiska tillkortakommanden.

Miljöencyklikan Laudato Si som infogade miljön och omsorgen om vår jord som en del av kyrkans sociallära kritiserades för brist på vetenskaplig och ekologisk kompetens.

Cordina kommenterar kritiken:

In the face of these accusations, I would like to recall a classic affirmation of St. Thomas Aquinas that distinguishes between the magisterial chair, proper to theologians and professors of universities, and the pastoral chair assigned to bishops and pastors of the church. Cardinal John Henry Newman returned to this tradition by affirming that although there may sometimes be tension between the two chairs, in the end there is convergence between them.

This distinction applies to Francis. Although he had studied and taught pastoral theology at San Miguel de Buenos Aires as Jorge Mario Bergoglio, S.J., now his pronouncements belong to the pastoral seat of the bishop of Rome. He does not aspire to fulfill this role as a theologian but as a pastor. As has been said of him with a certain touch of humor, it is necessary to move on from the Bergoglio of history to the Francis of faith.

Att påve Franciskus skulle sakna teologisk skolning är naturligtvis nonsens. Det är sant att han sätter det pastorala i centrum, men inte utan teologisk reflektion. Jag vill tillägga att han själv många gånger svarat på kritiken. T.ex. vid en privat träff med jesuitbröder i Cartagena, Colombia i samband med Sydamerikaresan 2017 då han sade:

”Jag vill klart och tydligt upprepa att moralläran i Amoris Laetitia är thomistisk”, sade påven och refererade till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino. ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna.
”Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade påven och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”.
”Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.”
Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.”
Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden, Kristi sår, Kristi mysterium.” (Text publicerad 28 sept 2017 i La Civilta Cattolica, min översättning)

[Se mitt tidigare blogginlägg ”Påve Franciskus besvarar kritiken. Genuin thomistisk moralfilosofi bakom Amoris Laetitia, ej nythomistisk antimodernism”]

Cordina skriver att vad som oroar påvens kritiker är i själva verket att hans teologi handlar om verkligheten: Realiteten av orättvisor, fattigdom, miljöförstörelse och kyrklig klerikalism.

”What really bothers his detractors is that his theology stems from reality: from the reality of injustice, poverty and the destruction of nature, and from the reality of ecclesial clericalism.”

”It is all right for him to hug children and the sick, but it is definitely upsetting when he visits Lampedusa, and refugee and migrant camps like the one on Lesbos. It bothers people when he says that we should not build walls against refugees but bridges of dialogue and hospitality. He is annoying when, following in the footsteps of Pope John XXIII, he says that the church has to be poor and exist for the poor, that the shepherds have to smell like sheep, that it has to be an outgoing church that reaches out to the peripheries and that the poor are a theological locus, topic or source.”

Påven har varit rakt på sak då han kritiserat kuriakardinalerna och påpekat att klerikalism är som spetälska i kyrkan och i sitt jultal till kurian december 2014 listade han 14 frestelser som kuriakardinalerna lätt föll för innefattande allt från känslan att vara oumbärlig, girighet, att leva dubbelliv och att lida av andlig Alzheimer, det sistnämnda innebär ”en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar. Som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer.”

Problemet för kritikerna är inte att påve Franciskus inte är en teolog, utan att hans teologi är pastoral, skriver Cordina. Franciskus tar steget från dogma till kerygma, från teoretiska principer till pastoral urskiljning och mystik.

Francis passes from dogma to kerygma, from theoretical principles to pastoral discernment and mystagogy. 

Socio-politisk kritik

Cordina skriver:

”Confronting those who accuse Francis of being a third-worldist and a communist, we must affirm that his messages are in perfect continuity with the prophetic biblical tradition and the church’s social teachings. What hurts is his prophetic clairvoyance: He says no to an economy of exclusion and inequality, no to an economy that kills, no to an economy without a human face, no to an unjust social and economic system that locks us into unjust social structures, no to a globalization of indifference, no to the idolatry of money, no to money that governs rather than serves, no to an inequality that engenders violence, no to anyone who tries to hide behind God to justify violence, no to the social insensitivity that anesthetizes us in the face of the suffering of others, no to weapons and the war industry, no to human trafficking, no to any form of provoked death (as seen in “Evangelii Gaudium,” 52-75)…..

Also disturbing is Francis’ criticism of the anthropocentric and technocratic paradigm that destroys nature, pollutes the environment, attacks biodiversity and excludes the poor and indigenous from a dignified human life (as seen in “Laudato Si’,” 20-52). It bothers the multinational corporations when he criticizes the timber, oil, hydroelectric and mining companies that destroy the environment, harm the indigenous people of those lands and threaten the future of our common home. Irksome, too, is his criticism of political leaders incapable of taking courageous decisions (“Laudato Si’,” 53-59).”

I oktober börjar synoden om Amazonas som kommer att sätta fokus på nödvändigheten att skydda miljön och att skydda inhemska folkgrupper från utrotning. Detta har börjat skava hos kritikerna som nu riktar misstro mot det arbetsmaterial som givits ut vilket kritiseras som heretiskt och panteistiskt och förnekande av behovet av frälsning genom Kristus.

Otvivelaktigt finns ofta en konvergens mellan den teologiska och den sociala kritiken av påve Franciskus med reaktionära kyrkliga grupper som lierar sig med ekonomiskt kraftfulla grupper.

I USA finns som jag förstår inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till president Trump. Jag har tidigare skrivit om Steve Bannon, tidigare rådgivare åt Trump som nu engagerar sig politiskt i Europa i uppbyggande av det katolska institutet Dignitatis Humanae som är beläget i ett kloster i de italienska bergen en bit från Rom, ett institut som även kardinal Burke, en av de mest påvekritiska kardinalerna varit knuten till. Bannon vill bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det är ett led i hans strävan att kunna påverka det konservativa tänkandet inom kyrkan och fostra en ny generation katolska aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare. Man vill bygga upp en rörelse, (The Movement, ”Rörelsen”) i Europa med bas i Bryssel.

Benjamin Harnwell, grundare och chef för Dignitatis Humanae, sade 2018 till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt har deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke, som hör till institutets rådgivande grupp, har sagt att Bannon kommer att få en ledande roll. Bannon samlar också in pengar för institutet både i Europa och i USA.

En av avsikterna med Rörelsen sägs vara att upplösa EU. Kardinal Burke har flera gånger träffat Italiens inrikesminister Matteo Salvini, säger Harnwell. Efter ett möte med Steve Bannon i Rom hösten 2018 meddelade Salvini att han ansluter sig till ”Rörelsen”.

Åter till artikeln i America Magazine: Cordina drar slutsatsen att oppositionen mot påve Franciskus är liktydigt med opposition mot Andra Vatikankonciliet och den evangeliska reform av kyrkan som påven Johannes XXIII ville genomföra.

The opposition to Francis is opposition to the Second Vatican Council and to the evangelical reform of the church that Pope John XXIII wanted to promote.

Franciskus är målmedveten och har fortfarande mycket reformarbete att genomföra. För dörren står en kuriareform som hans kardinalsråd jobbat med i flera år.  Ett dokument är under utarbetande med arbetsnamnet Praedicate Evangelium. I somras fick vi en föraning om vad som skall komma. Namnet antyder att evangelisationen kommer att stå i fokus för den framtida kyrkan och att alla delar inklusive kurian skall anpassas till det uppdraget. Ett departement för evangelisationen är tänkt att bli det viktigaste superdepartementet (fast man brukar säga ”dikasteri” istället för departement då det gäller Vatikanen) medan Troskongregationens betydelse växlas ner.  Säkert kommer detta också att väcka protester då det offentliggörs, och påve-kritikerna får ännu mer vatten på sin kvarn.

Påven sade nyligen att han är inte rädd för en schism i kyrkan, även om han inte vill ha någon sådan. Han är till åren kommen och har rimligen inte så många år kvar på sitt pontifikat.

Påvar kommer och går, med Jesus lever i sin kyrka och vi tror att pingstens Ande inte överger henne utan leder henne trots alla mänskliga intriger, maktmissbruk och tillkortakommanden. Synden tillåts inte triumfera över heligheten i det långa loppet.

Låt oss be för Kyrkan, för påve Franciskus, för kardinal Anders Arborelius och för alla hennes herdar och för hela Guds folk. Kom Helige Ande!