I veckan var jag på en samtalskväll med Christer Sturmark, David Thurfjell och Joel Halldorf. Existentiell salong på Folkets Bio med temat Är Sverige ett kristet land? Arrangör var förlagen Fri tanke och Libris.

Joel, David, Christer

Det var en upplyftande kväll med olika åsikter ventilerade i ömsesidig respekt och med sans och förnuft – så som det alltid borde vara i vårt samhälle men som det alltför sällan är i det aggressivt uppskruvade tonläge vi ofta möter.

Jag tänker inte referera hela debatten, men vill fokusera på en viktig punkt:
Ibland talas om ”kristna värderingar” som något som är bra och som vårt samhälle av hävd bygger på. Sedan har det blivit en polarisering där andra menar att kristna värderingar inte alls är bra, rentav dåliga och att de goda värderingarna är sekulära eller allmänmänskliga och har inget med kristendom att göra. I debatten har det nästan blivit till en tävling om vem som står för de bästa och riktigaste värderingarna och hur man skall etikettera dessa. Men det är en pseudodebatt.

Christer menade att det finns många goda värderingar i kristendomen, men också dåliga sådana. Grunden i en god etik vill han inte rubricera som kristen utan som sekulär. Joel var inte heller bekväm med att framhäva begreppet ”kristna värderingar” som något överlägset alla andra. (Vilka är de i så fall, och på vilket sätt är de unika för kristendomen?)

Kristendomens bidrag till kulturen är framförallt att man framhäver dygderna, menade Joel, och att människan skall sträva efter att stärkas i dessa (kärlek till medmänniskan, oegennytta, hålla fred, inte ljuga och manipulera etc). Kristendomens människosyn är att människan är ofullkomlig, behäftad med synd och därför i behov av att förbättras och växa i dygderna. Detta leder i och för sig fram till en konsistent etik som sätter människovärdet i centrum. Men denna etik är inte specifikt kristen utan något människan intuitivt anar. Det har med naturrätten att göra. Naturrätten verkar åter få en renässans som resultatet av denna diskussion mellan sekulär humanism och kristendom. Christer var inte helt avvisande till naturrättsbegreppet och hänvisade till en filosof som jag inte antecknade och som jag i skrivande stund inte minns namnet på.

Men kristendomen har en konsistent och logiskt argumentation för naturrätten, vilket sekulär filosofi inte har, menade Joel. En del sekulära tänkare avvisar naturrätten helt och hållet (Hägerström: tanken på en given moral är vidskepelse), andra menar att moraliska värden är det vi politiskt beslutar om skall gälla. Men resonemanget att Gud skapat människan till sin avbild och att människan därför har ett oantastligt värde och att alla människor är lika värda är konsistent och logiskt sammanhållet  medan resonemanget att människan är tillkommen av en slump genom evolutionen och att vi därför har ett oantastligt värde inte är logiskt konsistent.

Braw m.fl. om naturrätt och människovärdighet.

Jag vill i sammanhanget också framhäva en text av prästen och författaren Christian Braw m.fl medlemmar i Claphaminstitutet publicerad i Kyrka & Folk 35/2019: MÄNNISKOVÄRDE OCH MÄNSKLIG VÄRDIGHET.

Det finns en bred konsensus i det svenska samhället om att ”människovärdet” är viktigt. Vad detta värde innebär och vilken grund det har nämner politikerna däremot sällan. Författarna menar att människovärde är ett missvisande ord, eftersom det antyder att det skulle vara mätbart. Bättre att tala om människovärdighet.

Författarna konstaterar för det första att ”människovärdet i sig saknar vetenskaplig grund. Det finns inget naturvetenskapligt stöd för föreställningen om ett människovärde, än mindre om ett lika värde för alla. Svante Nordin har påpekat, att Darwins stora idéhistoriska insats är att han strukit ut gränsen mellan människa och djur.”

För det andra kan människovärdet inte innebära att alla människor ur nyttosynpunkt är lika värda i alla sammanhang (t.ex: Zlatan mer värdefull än andra i ett fotbollslag, Clark Olofssons kriminella beteende mindre värdefullt än Carl Gustaf von Rosens flyghjälp i svältens Etiopien).

Människovärde skulle kunna innebära att alla har lika mänskliga rättigheter. Men, konstaterar författarna, inte bara människovärdet saknar naturvetenskaplig grund, detsamma gäller de mänskliga rättigheterna.

Hur har man då resonerat filosofiskt sett: Under 1900-talet dominerade i Sverige rättspositivismen: ”Det finns inga mänskliga rättigheter utan endast lagtexter. Axel Hägerström – rättspositivismens främste ideolog – såg de mänskliga rättigheterna som ren vidskepelse. Thage G. Petersson trodde att mänskliga rättigheter endast gällde sedan de fastlagts av den politiska majoriteten.

Men, menar författarna, i begreppet mänskliga rättigheter ligger att människan har sådana oavsett majoritetsbeslut. Detta blev viktigt att hävda inte mins efter Andra världskrigets moraliska katastrof. Nu blev det viktigt att plocka fram tankegångar från tidigare filosofer som Aristoteles, Thomas av Aquino och William Wilberforce. Naturrättstänkandet återkom. FN formulerade mänskliga rättigheter, Europarätten växte fram på naturrättens grund. Varje människa har en värdighet och därmed vissa rättigheter bara genom att vara människa, oavsett vilket politiskt system hon lever i.

Författarna avslutar:

”En värdighet är absolut. Det tillhör en människas värdighet att kunna äga och att kunna yttra sig fritt. För kristna är det oproblematiskt att se det så, eftersom vi ser varje människa som en Guds skapelse, ja, ser i varje människa en Guds avbild, en skugga av Gud. För dem som bygger enbart på naturvetenskap blir människovärdet i högsta grad problematiskt. Vissa hamnar där Hägerström stod och ser hela saken som vidskepelse. Andra glider ner i Erlanders och Tage G:s ståndpunkt och ser det hela som något den politiska majoriteten har inrättat – och kan ändra på. Men så mycket kan man begära av dem alla, att de talar om vad de menar med ”människovärde”. Vi för vår del menar att ett hållbart sätt att tala om människovärde/lika värde eller mänsklig värdighet är att tala om att varje människa utifrån skapelsen äger samma mänskliga rättigheter.”