– ”Pappor” skall kunna föda barn
– Tjänsten surrogatmamma skall kunna köpas
– Abort propageras för som en rättighet
– Sexualitet lanseras som något helt fristående från reproduktionen
I vår tids accelererande reproduktionsteknologiska utveckling som tas emot med entusiasm av liberala ideologer riskerar barnets intresse alltmer att komma i kläm och de reduceras till ett objekt för vuxna individers självförverkligande.
I dag publiceras en artikel i Dagen där jag tillsammans med Tuve Skånberg, Annelie Enochson, Lars Gustafsson och barnläkaren Anna Aronsson pläderar för att skynda långsamt och utreda barnperspektivet innan man rusar åstad med en lagändring som gör att män kan föda barn (proposition 2012/13:107). De tre förstnämnda är KD-riksdagsmän som går emot sin egen socialminister genom att lägga en motion om avslag på regeringspropositionen. Med stor hast vill man nu genomföra en proposition som socialminister Hägglund mer eller mindre tvingats ta fram efter påtryckningar från en enad oposition samt enskilda riksdagsledamöter inom alliansen. Innan man lägger proposition skall man normalt ha en god förberedande utredning. Alla är ense om att alla juridiska aspekter inte är utredda, men det säger man att man skall göra i efterhand. Varför denna brådska, varför detta avsteg från god praxis? Det synes mig inte genomtänkt utan handla om en förhanstad åtgärd mot en liten diskriminer grupp utan att man analyserat om det verkligen är bästa åtgärden.
Nyligen skrev jag ett inlägg om surrogatmödraskap, en annan byggsten i detta reproduktionsteknologiska babelstorn som gör det komplext för barnen att förhålla sig till sitt ursprung. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Ingen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Statens medicinsketiska råd SMER som nyligen ställde sig positiv till surrogatmödrar gjorde inte ens ett försök till etisk analys som grund för sitt beslut, bara konstaterade att en värdeförskjutning skett i samhället.
Angående transsexualism och könsbyte: Det finns en liten grupp personer som upplever sig födda i fel kropp, det vi kallar transsexualism. Då tillståndet varit förenat med depressivitet och ökad självmordsrisk har det funnits lagstadgad möjlighet att ”byta kön”, dels att få den juridiska könsidentiteten ändrad, dels att genomgå kroppsmodifierande behandling genom kirurgi och hormonbehandling. Villkor för ändrad juridisk könsidentitet har hittills varit att man steriliserat sig. För de allra flesta har detta inte varit något problem, man önskar en så radikal omvandling som möjligt från det ena könet till det andra. Några få som ansökt om att byta kön har dock önskat att ha kvar reproduktionsförmåga och upplevt sig tvingade till sterilisering. Problemet är kvantitativt mycket litet. Det är färre än 100 personer varje år som genomgår könsbyte, och av dem vill den överväldigande majoriteten frivilligt sterilisera sig.
FN:s råd för mänskliga rättigheter har fastställt Yogyakarta-principerna, som innebär rätt att byta juridiskt kön för transsexuella samt att inga villkor får krävas i form av sterilisering m.m. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling har gjort liknande uttalanden, och WPATH, en yrkesorganisation med läkare och psykologer verksamma inom området har utfärdat ”Standards of Care” som stödjer samma sak. Utifrån denna starka markering från olika internationella organisationer ställs nu krav på att ändra den svenska lagstiftningen så att den harmonierar med dessa riktlinjer.
Detta är inte okomplicerat, och några punkter är viktigt att lyfta fram för att förstå problematiken:
Det gäller att skilja på frågan om diskriminering av HBT-personer och frågan som gäller teknifiering och avhumanisering av mänsklig reproduktion i allmänhet så att man inte av missriktad välvilja vidtar lagstiftningsåtgärder som vid närmare analys inte gagnar syftet.
Nya reproduktionsteknologier, abort, eugenetik och fel kön som orsak till abort – människan tar alltmer kontrollen över sin egen reproduktion, nästan leker Gud. Det ligger också stora ekonomiska intressen i denna utveckling. I det perspektivet blir argumentet att juridiska män inte skall kunna föda barn svagt. Ty om värderingar på alla andra områden som gäller reproduktionsteknologi ändras, så framstår det endast som en diskrimineringsfråga att förvägra transsexuella att behålla sin reproduktionsförmåga.
Yogyakartaprinciperna fastslår den psykologiska upplevelsen av det egna könet som grund för rättigheten att få sin juridiska könsidentitet ändrad och vid behov göra kirurgiska korrigeringar. Men man kan egentligen inte ”byta kön” eller skapa något tredje kön genom varken juridiska beslut eller medicinska manipulationer. Människan är man (XY) eller kvinna (XX), det är givet av naturen. I naturen själv finns visserligen vissa kromosomavvikelser med avvikande uppsättning av X- och Y-kromosomer och biologiska varianter med hermafrodism, men det är snarast undantagen som bekräftar regeln och ändrar inget i princip.
Päron är alltid päron och äpplen alltid äpplen. Du kan sätta etiketten ”äpple” på päronet (juridiskt könsbyte), du kan genom att hyvla av göra päronformen lite mera rund så att det liknar ett äpple (medicinska o kirurgiska åtgärder), men det är likafullt i grunden ett päron.
Om vi tänker oss att en kvinna som fått juridiskt manlig identitet föder ett barn, så är det en kvinna som föder barnet som vuxit till i den livmoder hon skapats med, även om vi juridiskt kallar henne för man. Vad vi gör genom att juridiskt beteckna henne som man är inte att ändra hennes kön eller skapa ett tredje kön, endast att åstadkomma en begreppsförvirring, framförallt för barnet, men också för oss alla.
Till sist: Den medicinska evidensen för effekten på hälsa och välbefinnande av könsbyte är inte övertygande. Tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsidentiteten, och att lidandet förblir stort oberoende av på vilken sida i könsdikotomin man placerat sig, och att det skulle ha mycket större effekt på välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på andra stödåtgärder och att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella.
Cecilia Dehjne et al har i en välgjord studie från 2011 ”Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden”, följt upp alla som genomgått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 och jämfört med kontrollgrupp. Studien visade att även efter behandlingen hade den behandlade gruppen sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen, och starkt ökad självmordsrisk och ökad dödlighet där gapet mot normalgruppen ökade för varje år efter tio års observationstid och framåt. Tidigare genomförda kliniska studier har ofta varit bristfälliga i metodologin.
Att tolka forskningsresultat är svårt, och det gäller att inte dra förhastade slutsatser. När man frågar patienter i psykiatrisk vård om de är nöjda med behandlingen får man ofta mycket positiva resultat, oberoende av vilken behandling det gäller. Att evidensläget är bristfälligt och att det behövs mer forskning är inte för mycket sagt.
—————————-
Mera om transsexualism och könsbyte:
Min artikel i Ars Medicina 2012, Transsexualism och juridiska regler kring könsbyte.
Tidigare inlägg och diskussion på min blogg.
Tidigare debatt på Newsmill där bl.a. jag deltagit
Debattartikel om surrogatmödraskap.
Igår kunde jag för första gången på året äta lunch utomhus. Det känns skönt när ljuset och värmen återvänder och friska vårvindar rensar upp i hjärta och hjärna.
