Bengts Blogg

Valet av påve Franciskus har verkligen satt Katolska kyrkan på kartan här i Sverige, inte bara som något man har fördomar om och hånar utan som något man tar på allvar och vill lära sig mer om. Också de mera djuplodande programmen i radio som Filosofiska rummet och Tendens har haft inslag. P Fredrik Emanuelson, biskopsvikarie för evangelisation, Jesuitpater Ulf Jonsson från Newmaninstitutet och Signum och dominikansyster Madeleine Fredell, feministteolog och generalsekreterare för Justitia et Pax hör till dem som har synts och hörts och bidragit till att Katolska kyrkan i hela dess bredd blivit representerad.

Jag har tidigare skrivit om sr Madeleine Fredell och hennes stora teologiska kunnande och förmåga att pedagogiskt levandegöra tron. Speciellt roligt är det att hon medverkar i offentlighetens ljus eftersom hon är kvinna i en annars mansdominerad skara av ledande representanter (i kyrkbänkarna är kvinnorna desto fler) och för att hon representerar feministteologi vilket definitivt är en del av den akademiska katolska teologin, men ofta missförstådd och nedvärderad. Feministteologin hade sitt ursprung i Befrielseteologin, säger sr Madeleine i en halvtimmeslång intervju i radioprogrammet Tendens i måndags. I dagens läge är det feministteologiska perspektivet en given tolkningsdimension som finns med i all teologi. Som grundbok för feministteologi nämner sr Madeleine Sexism and God-talk av Rosemary Radford Ruether.

Min reflektion: Befrielseteologin fick ett dåligt rykte genom att man betonade ett inomvärldsligt marxistiskt perspektiv så mycket att det andliga kom i skymundan. Men idag är de perspektiv som befrielseteologerna lyfte fram givna i ett förkunnelsen av ett fullödigt kristet evangelium. Nyss sade påve Francis att han stöder beatifieringsprocessen av Oscar Romero. På samma sätt: Feministteologin överdriven i  radikalfeminism blir missförstådd men kommer i framtiden att bli ett lika självklart perspektiv som befrielseteologiperspektivet.

Sr Madeleine sticker inte under stol med att hon är ett barn av 1968. Det var i den radikala anda som rådde då som också Andra Vatikankonciliet (1962-65) togs emot med entusiasm av världskyrkan. Jag antar att sr Madeleine skulle gå med på att kalla sig politiskt vänsterradikal, men hon är mycket tydlig på en punkt: ”Jag tror ej på en helt sekulär socialism, den är ej möjligt”, säger hon i intervjun i Tendens. ”Socialism i rätt bemärkelse blir mänsklig bara i ett perspektiv då man ser Guds avbild och likhet och möter Gud i varje människa.” För sr Madeleine är detta det kristna perspektivet.

Här avger hon ett klart kristet vittnesbörd som blir något besvärande för intervjuaren. Det finns en vulgäruppfattning av radikala katoliker som underhålls av sekulära media att det handlar om att vara totalt liberalteologiskt synkretistisk och kämpa för politiskt radikala värden som genusrelativism, fri abort, preventivmedel och där huvudmotståndaren är en förstenad kyrkostruktur av konservativa män. Hur kan du som är så radikal finna dig i att vara kvar i denna kyrka, frågar intervjuaren.

Abort är inget självklart, det är alltid en mycket allvarlig sak, menar sr Madeleine, det är en pragmatisk hållning att tillåta legal abort eftersom illegala aborter är så mycket vidrigare där skrupellösa profitörer tjänar pengar på människors elände, men i ett land som Sverige, så upplyst, så rikt så borde abort egentligen inte behöva finnas, säger hon.

Preventivmedelsfrågan är enligt sr Madeleine en icke-fråga, och hon har ingen förståelse för att man göra ett huvudnummer av att nitiskt försöka styra människors beteende och tankar i annan riktning än vad som är självklart för majoriteten också av katolska lekmän.

Min anmärkning: Sr Madeleine passar i denna fråga och säger att hon inte förstår varför Kyrkan lär som den lär. Jag tycker det går att förstå utifrån ett helhetsperspektiv på människan och sexualiteten som påven Johannes Paulus II lade ut det i Kroppens teologi. Men det blir kontraproduktivt att ägnar så mycket kraft och energi åt att detaljstyra människors beteenden på det sexuella området när man istället borde kraftsamla på att förkunna det som är mera grundläggande i evanageliet. Hur kommer jagll tro? Hur lever jag ett helgat liv i Jesus efterföljd? Hjälper man människor till hjärtats omvändelse, så kommer det andra av sig själv. Nu blir istället de återkommande diskussionerna om detaljfrågor ofta något som låser. Men kloka människor förstår att sätta in detta i rätt perpektiv.

Sr Madeleine håller fast vid det som är grundläggande i katolsk syn på Kyrkan och kyrkans katolicitet: Självklart måste det finnas en struktur i en världskyrka som omfattar mer än en miljard medlemmar. Visst, saker behöver reformeras, men det är inte detsamma som att ta avstånd och öppna eget. ”Kyrkan, det är vi alla tillsammans som vill göra Kristi ansikte tydkigt i världen, och jag litar på min kyrka”, säger hon. Det är inom kyrkan jag kan vara verkligt radikal, menar sr Madeleine eftersom hon inte tror på en rent sekulär agenda för att förbättra världen som inte ser Guds ansikte i varje människa.

Min anmärkning: Frestelsen att odla en överdriven fromhet som inte leder till något som helst förpliktigande i det verkliga livet ligger oss nära till hands. Befrielseteologi och aktivt socialt engagemang bidrar till att vaccinera oss mot sådant. Om å andra sidan det sociala engagemanget slår över i en aktivism utan andligt djup riskerar det också att förlora sin innersta drivkraft och leder lätt till att vi blir utbrända och förlorar engagemanget. Sr Madeleines karisma synes mig vara att ha funnit en balans mellan dessa. Därför är hon en tillgång för Katolska kyrkan i Sverige, hon talar ett språk som dagens människor förstår, samtidigt som hon inte faller för frestelsen att släta ut evangeliet och göra det till något helt inomvärldsligt.

I dagarna överlämnades framtidskommissionens rapport till regeringen, en arbetsgrupp där också kyrkorna fått vara med. Pekka Mellergård som var med i kommissionen är besviken på regeringen som uppvisar en uppgivenhet och inte har kraft att ta de initiativ som behövs.  Han skriver i Dagen:

”…vi nu befinner oss i Antropocen, en helt ny geologisk tidsålder där människan bestämmer villkoren för planeten. Det är en insikt som kanske är jämförbar med Kopernikus upptäckt att jorden snurrar runt solen, och inte tvärtom. Det positiva med denna insikt är att vi genom våra beslut faktiskt kan påverka planetens öde. Det allvarliga är att de beslut vi hittills tagit försatt oss i en situation med enorma risker. Inom flera områden tycks vi redan ha överskridit avgörande tröskelvärden. Bilden som tecknas i slutrapporten är mycket tydlig. Men regeringen tycks inte våga omsätta insikterna i konkret handling…

Istället för att låta Sverige bli det goda exemplet som visar att en god välfärd är möjlig att kombinera med hållbar utveckling hänvisar man till att de viktigaste utmaningarna är att åstadkomma ‘internationella miljöregler och överenskommelser’. Man väljer till och med att poängtera att slutsatsen – efter att ha analyserat planetens tillstånd – inte bör vara att vi ska konsumera mindre. Jag tror att stora delar av svenska folket vill mer än så.

Vad vill egentligen svensk kristenhet? Vilket ansvar är vi beredda att ta inför de utmaningar som ligger framför? ”

I Mellergårds sista fråga, se där en utmaning som kräver en kristenhet som inte försvagats av vare sig världsfrånvänt fromleri eller social aktivism utan andlig och kyrklig förankring.

Radio- och TV-program där sr Madeleine medverkat:

Tendens.

Agenda 17 mars (19 min in i programmet börjar inslaget)

Teologiska rummet

Människor och tro

Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm, hemsida.