Ärkebiskop Henryk Józef Nowacki, apostoliske nuntien i Norden
I går kväll var det Tacksägelsemässa med Te deum med anledning av valet av vår nye påve Franciskus i Katolska domkyrkan. Biskop Anders Arborelius var huvudcelebrant och många av stiftets präster samt den apostoliske nuntien ärkebiskop Henryk Józef Nowacki medverkade. Nuntiens tal här. Samfundsledare och representanter från diplomatiska kåren var särskilt inbjudna.
.
Biskop Anders betonade i sin predikan (YouTube-filmen ovan) påveämbetet som en enade faktor i hela kristenheten och som en garant för att den kristna läran förs vidare oförvanskad genom tiderna. Påvens uppgift skulle kunna ses som att vara en talesman inte bara för den samlade kristenheten, utan för hela mänskligheten, en funktion som blir särskilt viktig i tider av ofärd. Det kan låta anspråksfullt, men för att en sådan funktion skall kunna fungera och vinna legitimitet krävs att alla egna maktpolitiska ambitioner ges upp och att han blir en samlingspunkt för enhet i mångfald. Jag skrev om detta tidigare här.
Kyrkan är en enda, universell, det är ett medvetande som blir allt starkare inom kristenheten. Det innebär att det egna samfundet inte kan vara sig själv nog, utan vi är alla beroende av varandra. Det gäller även Romersk-katolska kyrkosamfundet. Vår förre påve, Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI gav uttryck för detta i sin teologi. I en intervju år 2000 fick han frågan: I en framtida ekumenisk enhet då samfunden går samman, vem skall ansluta sig till vem? Ratzingers svar:
”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)
Men i praktiken var det mycket centralstyre inom Katolska kyrkan under Joseph Ratzingers pontifikat, rakt motsatt den enhet i mångfald som behövs för att underlätta den ekumeniska processen. Kanske berodde detta inte så mycket på påven själv som på strukturer och maktkamper i kurian som nu behöver reformeras.
Kanske den nye påven går i land med att reformera kurian och även praktiskt ange färdriktningen för den ekumenik som Ratzinger så vackert i teorin ger uttryck för i citatet ovan. Det har börjat bra. I samband med sin installation träffade han östortodoxa kyrkornas ekumeniske patriark Bartholomaios och kallade honom ”min broder Andreas” (Läs mer här så förstår ni vad han menade.)
När vi i slutet på mässan sjöng Kyrkans urgamla Te deum ”Gud vår Gud vi lova dig…” alla verserna utan att tröttna som en lovsång som steg upp till himmlen, alla tillsammans med de olika samfundsgästerna så kändes det hur denna enhet i mångfald var gripbar här och nu. Ser man på det som förenar och inte bara stirrar på det som skiljer, så kan man känna detta.
Efter mässan var det mingel i Domkyrkosalen:
Biskop Anders i samspråk med Ulla Gudmundson, Sveriges Vatikan-ambassadör
Birgitta o Ulf Ekman (Livets Ord), adjunkt Lars Åstrand (Sv Kyrkan, ärkebiskopens kansli) , Olle Kristensen, SKR
Ärkebiskop Anders Wejryd var förhindrad att komma eftersom han var i England där den nye anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby installerades. Generalsekreteraren i Sveriges Kristna Råd Karin Wiborn kunde likaså inte komma eftersom hon efter medverkan på påve Franciskus installation i Rom den 19 mars for direkt till New York för att i FN på Kyrkornas världsråds uppdrag vara med i slutförhandlingarna om ett globalt vapenavtal. Idel ekumenik således som understryker vad jag sagt i detta inlägg.
Bengts Blogg 
Jag själv lever långt ifrån vatikanen. Känner till det man kan läsa i böcker, tidningar och på nätet. Hör ett och annat skvaller men då är det av någon som hör det av någon annan. Och skvaller betraktar jag som ”osäker fakta” som jag inte vill sprida vidare.
Men många här i Sverige säger att i vatikanen är det si eller så, oftast då negativt. Du själv Bengt påstår att det finns ”strukturer och maktkamper i kurian som nu behöver reformeras”. Jag undrar då: hur vet du detta? Känner du folk på plats, är det ett antagande eller baseras det på någon slags allmängods om människans natur i organisationer? Vad är det för reformer som du menar behövs? Vilka är personerna bakom maktkamperna? Och vad handlar maktkamperna om?
Uppfatta inte mina frågor som anklagelser. Jag skriver inte att du har fel. Du har säkert rätt i att kurian behöver reformeras. Säg något som inte behöver reformeras! Jag undrar bara hur du vet om detta?
Många antyder mycket om vatikanen, som sagt då oftast i negativ mening. Men man går sällan vidare och pekar på vad man egentligen avser med ”vatikanen” eller när det kommer till kurian. Är det alla i kurian eller är det några? Isåfall vilka? Vilka i kurian är emot ekumenik? Vilka är emot full synlig enhet med de ortodoxa.?
Mycket vänliga hälsningar/Magnus
Magnus!
Tack för att du frågar. Man skall inte nöja sig med ovisshet. Att veta exakt vad som sker inom Vatikanen är svårt att säga, men varenda bedömare och Vatikankännare är ense om att maktkamper förekommer, och saker behöver reformeras. Jag har skrivit mycket om detta tidigare. För att ta bara några exempel:
Williamson-affären: Påve Benedict berättar själv i intervjuboken Light of the World att det var ett misstag att inte specialbehandla Williamson när man upphävde ekommuniceringarna av de fyra SSPX-biskoparna. Man kände inte till att han just gjort sig känd som förintelse-förnekare. Med en bättre omvärldsbevakning skulle detta inte behöva vara okänt för påven. Det är knappast troligt att ingen i Vatikanen kände till det. Men informationen kom inte fram till påven. Det kan bero på medvetet undanhållande eller helt enkelt ineffektivitet och byråkrati.
Vatikanens bankaffärer där upprensningar gjorts redan av förre påven och man infört principer om ökad transparens.
Vatileaks och den hemliga rapport som beställdes av Benedikt XVI och som nu överlämnats till hans efterträdare.
Att det finns olika fraktioner inom kurian som drar åt olika håll är en bedömning som de flesta delar. Här en artikel av Robert Moynihan, journalist och Vatikankännare som bott i Rom i många år. Läs samtalet med en kvinna som är väl insatt i förhållandena och som jag förstår arbetar i nära relation till kurian:
http://themoynihanletters.com/from-the-desk-of/letter-42-alpha-and-omega
Även om det under åren har presenteras flera olika händelser tycker jag man beskriver detta ganska svepande. Vill man titta djupare utifrån vem, vilka, hur, vad osv är det svårt att få en klar bild. Så jag är nog fel man att komma med vilka reformer kurian behöver och vilka personer som är rätt att utnämna till vissa funktioner.
Detta med svepande insyn från ”andrahandskällor” är ju ett problem som inte endast gäller ”vatikanen” utan varje organisationell företeelse. Man är helt utlämnad till ”andrahandskällor” vilket gör det svårt att komma med substansiella kommentarer .
Jag ser detta tydligt inom den lokala politiken. Där har jag ett unikt läge med olika ”förstahandskällor” (= privat umgänge med olika ledande politiker) samtidigt som jag naturligtvis tar del av ”andrahandskällor” som tex lokala tidningar. Jag kan ganska ofta konstatera att ”andrahandskällorna” ofta är missvisande och inte alls redogör för det egentliga läget. Är det komplicerat så framställs det inte alltid så utan förenklas. Man missar politikernas egentliga syften. Det som till synes handlar om en sak i ”andrahandskällorna” handlar om något helt annat i ”förstahandskällorna” osv osv.
Om det nu är så i en lokappolitik kan man väl sluta sig till att det kan vara så också utanför min hemkommun. Detta gör att jag är synnerligen skeptisk mot ”andrahandskällor” när det gäller att komma med kvalificerade empiriska bedömningar i detta fall vatikanen. ”Andrahandskällorna” gör nog så gott man kan men de utgör ändå en instabil grund.
Magnus
Ja Magnus, du kan ha vilken uppfattning du vill. Tror jag skall skriva mer ingående om detta tema senare. Det handlar ju inte bara om korruption och maktkamper, även att Vatikanens organisation och kardinalskollegiet är en labyrint av anakronismer konstruktioner och orimligheter ej anpassat till dagens situation utan till en monarik av gammalt snitt. Kyrkan har uppdaterats vad det gäller teologi inte minst genom Andra Vatikankonciliet, men kanoniska lagen och Vatikanens struktur har inte förändrats nämnvärt sedan Kyrkostatens fall 1870.
Bengt! Jag påstår inte att du har fel. Där det finns människor finns det gott och ont. Och eftersom det finns människor i vatikanen så finns där säkert uttryck för människans mindre vackra sidor.
Jag menade bara att man ska ha en sund skepsis mot ”andrahandskällor” och härleder mitt påstående från egna erfarenheter.
Jag har träffat människor med svepande negativ kritik mot vatikanen (politiker, ekonomer, troende, vissa idella organisationer, invandrare mm mm). Men när man ställer mer ingående frågor så blir det inte mycket mer än en fortsättning av svepande resonemang. Och då är deras resonemang inte hållbart i mitt tycke.
Det ska bli intressant att följa påve Franciskus framledes. Gärna också eventuellla inlägg från dig i temat om reformer, anakronismer och orimligheter i vatikanen.
Ett litet tillägg
Det jag menade i stycke tre ovan var att svepande negativ kritik naturligtvis inte bara gäller mot vatikanen utan också mot andra företeelser som tex politiker, ekonomer osv. Många gånger är det inte mycket substans i det hela utan uttryck av fördomsfullhet. Och när tillräckligt många uttalar sig svepande i samma sak blir det grogrund av fördomar.