Reproduktionsteknologin bygger ett modernt Babels torn

Publicerat den 20 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Människan som person är en helhet där kropp och själ är olika aspekter av hur personen uttrycker sig. Detta är ett holistiskt synsätt som intiutivt delas av många. Ett alternativt synsätt är det dualistiska enligt vilket kroppen ”bara” är ett fodral som innesluter det väsentliga, dvs själen, psyket, eller i religiös kontext anden.
Kristendomen betonar starkt det holistiska perspektivet, det är själva kärnan i inkarnationen, Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord. Kroppen är inte ett skal utan Andens tempel” (jfr 1 Kor 6:19).

Men ett holistiskt perpektiv är inte specifikt knutet till en religiös livsåskådning, de flesta människor uppfattar det så intiutivt och naturligt. Vi betraktar även den döda kroppen med viss vördnad och hanterar den inte som vilket avfall som helst. Abort kommer aldrig att bli en okomplicerad etiskt okontroversiell handling. Våldshandlingar och kränkning av den kroppsliga integriteten är alltid också en kränkning av personen.

Samtidigt verkar vår tids sofistikerade ingenjörskonst på det reproduktionstekniska området, vilket jag menar är ett babelstorn som människan håller på att bygga, i motsatt riktning och vänder människans sinne bort från detta som hon tidigare uppfattat intiutivt. Den senaste nyliberala modeflugan är att ifrågasätta naturliga uppfattningar (för att travestera en berömd berättelse: ”skulle då Gud ha sagt… ”) och förhärliga det fortsatta byggandet av Babelstornet.

Tydligast kommer det fram i de senaste propåerna om surrogatmödraskap vilket tydligt är en objektifiering både av barnet (som ses som ett objekt för de vuxnas intresse), surrogatmodern (vars kropp av andra köps, och av henne själv säljs) och av de personer som surrogatmödrabarnet skall levereras till (som förnekar det naturliga sambandet mellan biologi och föräldraskap).

Det är nedslående att Statens medicinsketiska råd nu kör över minoriteten och bejakar denna utveckling istället för att ifrågasätta och resonera kring de etiska komplikationer som ligger i surrogatmödraskapet.

Jag har själv tillssammans med 2 kolleger skrivit en debattartikel i ämnet som 11 mars publicerades i Upsala Nya Tidnings webbupplaga.

Här är artikeln:

——————————————————–

Surrogatmödraskap orimligt och ovärdigt

Majoriteten i Statens Medicinsk-Etiska Råd har på ett ovist sätt kört över minoriteten i en etiskt och juridiskt komplicerad fråga och förordar surrogatmödraskap. Vi vill peka på överväldigande skäl att hålla fast vid gällande lagstiftning på området.

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet; dessa rättigheter ligger helt och hållet på barnets sida. FN:s barnkonvention är tydlig med att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet.

En sådan här lagförändring skulle ge helt nya möjligheter för medicinskt infertila eller naturligt sterila förhållanden att ”skaffa barn”, men det är uppenbart att dessa önskemål utgår från vuxnas intressen i stället för barnets.

Barnkonventionen slår vidare fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Ett barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor går miste om den normala anknytning som sker när modern och fadern lever tillsammans under en graviditet, och där barnet känner igen röster och beteendesätt efter förlossningen.

Barnpsykologin har funnit att adopterade barn utsätts för en speciell anknytningsproblematik. I surrogatfallen torde detta bli ännu tydligare och mer plågsamt. Ett statligt bejakande av surrogatmödraskap skulle även strida mot barnkonventionens krav på barnets rätt till relation till den kvinna som burit och fött det, den närmaste relation en människa har under hela sitt liv.

Jurister har pekat på flera såväl etiska som juridiska frågetecken. Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? Rättstvister pågår redan i USA om situationer som dessa. I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet, varvid domstol gav henne rätt att behålla barnet. Problemen är alltså allt annat än hypotetiska; de är högst reella.

Ingen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Surrogatmödraskap skulle utsätta närstående för en orimlig press att ”ställa upp” som förvaringsplats för foster. SMER tar visserligen enhälligt avstånd från affärsuppgörelser, men man väljer att bortse från att just detta har skett överallt där surrogatmödraskap förekommer.

Det har i praktiken blivit ett slags ”fertilitetsturism”, där såväl kvinnans livmoder som barn blir en handelsvara med ett bestämt pris, och där en redan svag part blir ännu svagare genom att utsättas för ekonomisk eller social påtryckning.

Både surrogatmamman själv och hennes familj får en psykiskt och socialt utsatt situation i samband med graviditet och födsel. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Den största och mest allvarliga risken är att barnen förlorar sin egen mor under en oväntat komplicerad graviditet eller födsel av någon annans barn. Allt detta är risker om utilitarismen ges fritt spelrum utan att beakta människovärde och omsorg om vår nästa.

Ofrivillig barnlöshet är inte lätt, men surrogatmoderskap är en form av exploatering av en annan människas utsatthet.

Att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv. Surrogatmödraskap i ett civiliserat samhälle är däremot både orimligt och ovärdigt. Vi bör här inte styras av en högljudd lobbygrupp som ropar på sina önskemål, utan agera varsamt och med den svaga partens bästa för ögonen.

  • Bengt Malmgren, överläkare, psykiatri
  • Bengt Säfsten, med dr, överläkare, invärtes medicin
  • Anna Aronsson, barnläkare

———————————————————————–

Artikeln var också publicerad i Gefle Dagblad och Västerbottens-Kuriren 19 mars.

Fler artiklar om surrogatmödraskap:

Kerstin Hedberg Nyqvist (disputerad neonatanologsköterska) på Signum-bloggen: Surrogatmödraskapets baksida

Graavgard Boeck, Anne-Marie/Säfsten, Bengt i Signum nr 2 2011: Fertilitetsturism

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 5 kommentarer

Om påvens installationsmässa idag

Publicerat den 19 mars, 2013 av Bengt Malmgren

peterspl27febr

Hela ceremonin sänds på Vatikanens webbTV-kanal. Man kan välja kommentarer på olika språk (Kräver Silverlight på datorn)

Man kan också se det på SVT Kunskapskanalen eller dess playkanal med svensk kommentar av Kaj Engelhart.

Bland ekumeniska gäster är det sensationellt att den ekumeniske patriarken av Konstantinopel Bartholomeus kommer. Det är första gången sedan den stora schismen mellan öst och på 1000-talet som detta sker.

Ärkebiskop Anders Wejryd väljer att inte åka utan skriver på sin blogg att det är som sig bör att Svenska kyrkan som numera är ett bland många samfund i sverige låter sig representeras av SKR och dess generalsekreterare Karin Wiborn som reser till Rom tillsammans med regeringsföreträdarna civilminister Stefan Atterfall och statssekreterare Gunnar Wieslander. På plats finns givetvis också Sveriges Vatikanambassadör Ulla Gudmundson. Inte heller den nye anglikanske ärkebiskopen Justin Wellby (som själv skall installeras om några dagar) kommer, utan låter Anglikanska kyrkan representeras på lägre nivå.

Detaljer om programmet hämtat från Catholic Rewiews hemsida:

Most of the Mass will be in Latin, but the book includes translations in English and Italian, which is very helpful.
 
 VIS notes that before the Mass begins, there will be some specific rites to the beginning of the Petrine Ministry. This follows the practice begun recently by Benedict XVI in which rituals which are not strictly part of the Mass are done in a liturgical context but outside the Mass. The elevation of cardinals and the conferral of palliums on new archbishops are two such rites.
 
 “The Imposition of the Pallium: Made of lamb’s wool and sheep’s wool, the Pallium is placed on the Pope’s shoulders recalling the Good Shepherd who carries the lost sheep on his shoulders. The Pope’s Pallium has five red crosses while the Metropolitans’ Palliums [such as that worn by Archbishop William E. Lori] have five black crosses. The one used by Francis is the same one that Benedict XVI used.
 
 “The Fisherman’s Ring: Peter is the fisherman Apostle, called to be a ‘fisher of men.’ … It bears the image of St. Peter with the keys. It was designed by Enrico Manfrini. The ring was in the possession of Archbishop Macchi, Pope Paul VI’s personal secretary, and then Msgr. Malnati, who proposed it to Pope Francis through Cardinal Re. It is made of silver and gold.
 
“The ‘Obedience’: Six cardinals, two from each order [cardinal bishop, cardinal priest and cardinal deacon], among the first of those present approach the Pope to make an act of obedience. Note that all the cardinal electors already made an act of obedience in the Sistine Chapel at the end of the Conclave and that all the cardinals were able to meet the Pope in the following day’s audience in the Clementine Hall. Also, at the moment of ‘taking possession’ of the Cathedral of Rome – St. John Lateran – it is expected that the act of obedience will be made by representatives of the various members of the People of God.
 
In a news conference, Jesuit Father Federico Lombardi, director of the Press Office of the Holy See, noted that the Mass will be the one for the Solemnity of St. Joseph, which has its own readings (therefore they are not directly related to the rite of the Inauguration of the Pontificate). The Gospel will be proclaimed in Greek, as at the highest solemnities, to show that the universal Church is made up of the great traditions of the East and the West. “Latin,” Fr. Lombardi said, “is already abundantly present in the other prayers and Mass parts.”
 
“The Pope will give his homily in Italian and, as is his style, it probably will not follow the written text strictly, but will contain improvisations,” Father Lombardi noted.
 

Mera om programmet har Inside the Vatican-journalisten Robert Moynihan.

Stockholms katolska stift firar påveutnämningen med en tacksägelsemässa med Te deum i Stockholms katolska domkyrka på torsdag kl. 17.00. Huvudcelebrant är biskop Anders Arborelius OCD med den apostoliske nuntien ärkebiskopen Henryk Nowacki. Till mässan har man skickat en bred inbjudan till riksdag, regering, hovet, den diplomatiska kåren och kyrkoledare i Sverige.


.

.

franciskusjournalists

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Karin Wiborn och patriark Bartolomeus bland gästerna på påvens installation imorgon

Publicerat den 18 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Ordföranden i Sveriges Kristna Råd, Karin Wiborn och ekumeniske patriarken i Istanbul Bartholomeus tillhör dem som kommer till påvens insatallationsmässa imorgon, tisdag.

Att patriark Bartholomeus kommer är en stor sensation och första gånngen sedan den stora schismen mellan öst och väst som något sådant sker.

franciskusjournalists

Fler länkar till aktuella händelser som rör påve Franciskus:

Argentinas president Cristina Kirchner möter påven idag.

Nästa lördag åker påve Franciskus  till Castel Gandolfo för lunch med påve emeritus Benedikt.

Påven vill ha en tid av ”reflektion, bön och dialog” innan han permanent tillsätter personer på de viktiga posterna i kurian.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

150.000 på påvens första Angelus

Publicerat den 18 mars, 2013 av Bengt Malmgren

I söndags på angelusbönen då påven talar från sitt fönster var c:a 150.000 personer samlade på Petersplatsen enligt polisens beräkningar. Här en kort video:

.

Sveriges Vatikanambassadör Ulla Gudmundson var där. Hon beskriver upplevelsen på sin blogg.

Vad påven sade m.fl nyheter från Rom under sista tiden får vi veta i senaste brevet från Robert Moynihan.

På tisdag introduceras påven officiellt i sitt ämbete. Det sker med en mässa på Petersplatsen. Mässboken här.

Hörde till sist att Franciskus skall hälsa på sin företrädare Benedikt XVI i Castel Gandolfo nästa lördag.

poorpope
.
franciskusjournalists

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet

Publicerat den 17 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Jag läser idag en mycket intressant kulturartikel i Sydsvenska Dagbladet om Katolska kyrkan och homosexualiteten skriven av Stefan Ingvarsson. Detta är något av det bästa jag läst i ämnet. Artikeln är skriven av en person som har egen erfarenhet både av Katolska kyrkan och av att ha en homosexuell läggning. Författaren har en positiv erfarenhet och syn på katolsk andlighet, han hade även funderingar på att bli präst, och artikeln är inte skriven ur ett anklagande perspektiv, men ur perspektivet att försöka förstå och tolka den verklighet som registreras och upplevs.

Grundsatsen i artikeln är att Katolska kyrkan förtränger den manliga homosexualiteten samtidigt som samma homosexualitet existerar i symbios med den klerikala delen av kyrkan. I artikeln hävdas att homosexuell läggning är betydligt vanligare bland katolska präster än i samhället i övrigt, det ges referenser till en del källor. Det finns uppskattningar pekar på mellan en femtedel och upp till hälften av alla präster är homosexuella. En amerikansk undersökning från 1980-talet visade att det var mer än sex gånger så vanligt med AIDS-relaterade dödsfall bland katolska präster än bland befolkningen i stort.

Författaren tror att de flesta präster och ordenssystrar som är homosexuella och valt den vägen inte är cyniker eller hycklare utan försöker förena sin tro, sina övertygelser och sina begär med en väg som verkar anständig och respekterad. Många är medvetna om sina begär och vet vad de avstår (eller inte avstår) från. Samtidigt uppstår här en betydande svårighet: Att Kyrkan så starkt reaktionsbildar mot den kärlek som många av dess egna ledare brottas med. Ingvarsson reflekterar över hur hans egen väg kunde ha gestaltat sig:

”Hade jag behållit min tro hade jag kanske kunnat utveckla någon form av kompromissidentitet. Men det hade alltid funnits ett uns av självhat i beslutet att tillhöra en kyrka som sade sig stå för kärlek, men på senare tid var så besatt av att brännmärka just den kärlek som så många av kyrkans ledare själva brottades med.”

Hittar man inte ett sätt att integrera detta i sin person och förena en rakryggad tro och försona sig med kluvenheten i detta lurar två ytterligheter som en personlig rävsax att hamna i: Å ena sidan att förtränga sina begär, å andra sidan att tron ersätts av ren cynism. Dessa ytterligheter ligger bakom en stor del av katolska kyrkans moraliska kris tror Ingvarsson. Han tror inte att cynikerna utgör en jättestor skara, men, säger han

”de verkar vara tillräckligt många för att skada kyrkans auktoritet. Maktmissbruk finns överallt, men skaver särkilt i en organisation som ska sprida ett kärleksevangelium.”

Att det finns en överrepresentation av homosexuella bland katolska präster är inte otroligt, då och då dyker det upp tecken på det. I John Jay-rapporten som undersökte sexuella övergrepp bland präster i USA visade sig en inte oansenlig andel röra sig inte om pedofili i egentlig bemärkelse, utan pederasti, homosexuella relationer mellan präster och tonårsgossar. Den skotske kardinalen, ärkebiskopen av Edinburgh Keith O’Brien valde att inte åka till konklaven, sedan det blivit känt att han på 1980-talet ”uppträtt olämpligt” mot unga präster. I den hemliga rapport om Vatileaks som Benedikt XVI lät beställa och som nu överlämnas till den nye påven talas enligt uppgifter i italiensk press om nätverk av homosexuella som har förgreningar också inom Vatikanen.

donarielbokJag skrev tidigare på denna blogg om den italienske prästen don Ariel S. Levi di Gualdo som 2011 skrev boken E Satana si fece trino (“och satan gjorde sig treenig”) som också överlämnades till många funktionärer i Vatikanen, bl.a. till kardinal Julian Herranz, en av författarna till rapporten om Vatileaks. I boken beskriver don Ariel vad han ser som de stora problem som underminerar kyrkan idag: relativism, individualism, olydnad. Han påstår också i boken att det finns ett vitt förgrenat nätverk av homosexuella präster inom kyrkan. Han menar att de präster som var involverade i regelrätt pedofili var ett ganska litet antal, men att fallen av ”psykologisk homosexualitet” involverade ett mycket större antal präster.Don Ariel säger att han har erfarenheter av prästseminarier där 8 av tio är homosexuella och där de som har en ortodox katolsk grundhållning motarbetas.

Lägger vi samman allting, så är Ingvarssons slutsats att dold homosexualitet inom katolska prästerskapet är mer än en marginell företeelse inte orimlig. Det ställer nu stora krav på Katolska kyrkan och den nye påven att förhålla sig till den verklighet som är och inte förneka den. Fortsatt förträngning och reaktionsbildning kan bara leda till fortsatt moralisk kris och oförmåga att möta den moderna världen. Det gäller att konstatera att homosexualiteten finns överallt, också bland präster, och att det inte är homosexualiteten i sig eller de homosexuella som är problemet, utan just kyrkans rädsla att ta i det.

De senaste årens praxis att inte anta homosexuella personer till prästutbildningen löser inga problem, inget säger att homosexuella inte kan bli utmärkta präster, det finns redan idag gott om sådana. Likaså kanske man inte skall överdramatisera och chockas av att det finns homosexuella nätverk också inom Vatikanen. Om frekvensen homosexuella är så stor som det påstås, så vore det snarast konstigt om det inte fanns något sådant där också.

Om kyrkan skall fortsätta att förnyas i den riktning Andra Vatikankonciliet angav med uppdatering som ett viktigt grundelement, så är ju uppdatering till den verklighet som är förhanden också vad beträffar homosexualiteten viktigt. Verkligheten måste bejakas, inte förträngas. Det är på den bejakade inte förträngda verkligheten som förnyelsen och uppdateringen appliceras.

Jag hittade en intressant artikel av Peter Comensoli på nätet om fortsatt reform i Katolska kyrkan och vad vi idag kan lära oss av Andra Vatikankonciliet. Konciliefäderna inspirerades mycket av att återvända till den kristna trons källor, Bibeln och kyrkofäderna. Vi önskar en kontinuitetens hermeneutik i reformarbetet byggd på källorna och den tradition vi redan står i, inte en brottets hermeneutik som innebär att ge upp den identitet vi redan har för något helt nytt.

Comensoli skriver:

[Benedikt XVI] is expressing the principle of catholicity, the internal process of ensuring that the Christian tradition remains both faithful to its roots and fruitful for the world at any given time – note, it is ”for the world,” not ”of the world.” As I’ve already said, external categories of change imposed on a particular culture will not bring about the genuine internal reform desired of that culture…

Both outright rejection in Church life of the issues underlying the sexual revolution, on the one hand, and uncritical accommodation of its manifestations, on the other, took its toll. The change in sexual morality ”from without” certainly had its impact on the life of the Church (and quite evidently in houses of formation). But can it be justifiably claimed to have precipitated a genuine reform – that is, a development for the good – in the culture of the Church?

The elements of Benedict’s ”hermeneutic of reform” are nothing new in the life of the Church. Both Yves Congar in the 1960s and John Henry Newman in the late 1800s made exactly the same arguments for genuine reform: the application of a principle of internal ressourcement is the only way to a true expression of catholicity. Here I quote from Congar…:

  • ‘There are only two possible ways of bringing about renewal or updating. You can either make the new element that you want to put forward normative, or you can take as normative the existing reality that needs to be updated or renewed … You will end up with either a mechanical updating in danger of becoming both a novelty and a schismatic reform, on the one hand, or a genuine renewal (a true development) that is a reform in and of the Church, on the other hand.’…

Any analysis of the reception of the Council in the life of the Church today, any contemporary call for reform in the life of the Church precipitated by current events and times, and any future reform proposed by the new Pope, would do well to keep in mind the elements by which genuine ecclesial reform will happen. As a theological friend from outside of the Catholic tradition has recently put it, ”No one who has not learned to be traditional can dare to innovate.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 16 kommentarer

”Som ett gott vin som mognar med åldern, låt oss dela med oss till de unga av vårt livs visdom”

Publicerat den 17 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Vi lever i en kultur som dyrkar ungdomen. 50+ nedvärderas på arbetsmarknaden. Åldringar ses mest som ett problem att stoppa undan någonstans för minsta möjliga kostnad så att den yngre delen av befolkningen kan fortsätta sin konsumtionskultur. Något meningsfullt bidrag till samhällsliv och kultur förväntas inte av en efter pensioneringen. Pensionsinstituten tävlar i att beskriva pensionärerna som ett släkte som bara skall resa och använda sina sparade pensionspengar för egoistisk konsumtion. När man blir så gammal att man inte orkar förväntas man ställa krav på dödshjälp så att man slipper att konfrontera både sig själv och den egocentrerade materialistiska kulturen med djupare funderingar över livets, dödens och lidandets problem.

franciskus800

Jag vägrar att passa in mig i det mönstret. Det behövs en motkultur. En skara som har hög medelålder är kardinalerna. Och man frågar mig: Hur kan Katolska kyrkan välja en påve som är så gammal. Den nyvalde påven verkar inte precis vara i vissnande, han är full av vitalitet och delar med sig av glädje och medmänsklighet. Han ger verkligen skäl för det som står i psaltarpsalmen:

De rättfärdiga grönskar som palmer, växer höga som cedrar på Libanon. De är planterade i Herrens hus och grönskar på vår Guds förgårdar. Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft (Ps 92:13-15)

Påven anknöt till ålderdomen då han talade till kardinalerna i torsdags.

“Courage, dear brothers! Probably half of us are in our old age. Old age, they say, is the seat of wisdom.

The old ones have the wisdom that they have earned from walking through life. Like old Simeon and Anna at the temple whose wisdom allowed them to recognize Jesus.   Let us give with wisdom to the youth: like good wine that improves with age, let us give the youth the wisdom of our lives.”

 

Bättre kan det inte sägas. Låt oss alla som är gamla eller är på väg att gå in i den sista delen av vårt livs resa då vi lämnar det aktiva yrkeslivet bakom oss låta oss inspireras av detta ock plocka fram det bästa vi har av de erfarenheter och den visdom vi inhämtat på livsresan. Det är något som behövs i samhället, annars skulle det vara stympat, halvt.

En av de äldsta kardinalerna är Jorge Mejia, 90, från Argentina. Han insjuknade 13 mars i en hjärtattack. Utan att göra något väsen av det besökte påve Franciskus honom på sjukhuset. Se denna video:

.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Pedofili-handlingar är grova brott

Publicerat den 17 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Det är självklart att pedofili-handlingar, sexuela övergrepp som riktar sig mot barn är grov kriminalitet som det måste råda nolltolerans mot. Alla offer för sexuella övergrepp genomgår ett fruktansvärt lidande, ibland också med dödlig utgång som den 13-åriga flicka från Kumla som i veckan tog sitt liv.

Nu rapporteras om den sydafrikanske kardinalen Napier som uttalat sig att pedofili är ett sjukdomstillstånd som behöver vård, inte kriminellt. Uttalandet är synnerligen olämpligt eftersom det kan uppfattas som om pedofili-handlingar vore ursäktliga. Menar han att personer som förgripit sig på barn ska fritas från lagliga påföljder? Jag hoppas inte det, i så fall är han på kollisionskurs med regelverket i Katolska kyrkan som fastlagts efter de många tragiska fallen med sexövergrepp bland präster.

Påven Benedikt XVI krävde att alla lokalkyrkor (stift) över hela världen införde riktlinjer som innebar nolltolerans samt att alla övergrepp skall anmälas till straffrättsliga myndigheter i samhället samt göra allt för att skydda minderåriga och  vara redo att lyssna till offren och deras anhöriga och ordna med själasörjare och psykologiskt stöd.

I Sverige införde Katolska kyrkan redan 2004 en Beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar.  Diakon Björn Håkonsson var en av de ansvariga som på biskopens uppdrag tog fram riktlinjerna och åkte runt i varenda församling och informerade och undervisade om riktlinjerna. Diakon Håkonsson som också är leg. psykolog har skrivit en kommentar i Signum med anledning av kardinal Napiers olämpliga uttalande. Jag citerar:

”…Kyrkoledarens förenklade uttalanden om pedofili som ”en sjukdom som kan botas” återspeglar en föråldrad syn, en okunnighet som tyvärr orsakat mycken skada i kyrkans hantering av övergreppen. I rättvisans namn ska det sägas att den också i någon grad beror på handfallenhet inom psykiatrin såsom vetenskap, där synen på hur man ska ta itu med förövarna har undergått stora förändringar under 1900-talet och olika psykologiska skolor har uppstått, som försökt sig på olika behandlingsmetoder och misslyckats. I dag vet vi att det helt enkelt inte finns någon speciell psykologisk behandling som kan förhindra förövare att begå sexuella övergrepp. 

De biskopar som fram tills 1990-talet har litat på de olika skolornas behandlingsmodeller har bittert tvingats inse att det inte gick att ”bota” problemen psykologiskt och senare skicka ut prästen i det pastorala arbetet igen…

De senaste dagarnas nyhet från just Sydafrika om hur mer än var fjärde skolflicka är hiv-smittad gör kardinalens uttalanden ännu mer världsfrånvända. Landets hälsominister berättar om hur äldre män, så kallade ”sugar daddies”, förstör barn, till exempel ger unga flickor lite pengar eller presenter för att få ha sex med dem, en subkultur som har blivit accepterad överallt i landet.

Katolska kyrkan i Sverige har med några få undantag varit relativt förskonad från präster som begått övergrepp. En utredning gjordes som presenterades i januari 2011. Men Björn Håkonsson pekar på att situationen generellt sett i Sverige inte heller är bra:

Våra egna medier berättar också om ökande så kallad. ”gromning” i Sverige, där vuxna söker barn för sexuella kontakter….

Psykologen Gisela Priebe visade i en stor undersökning (2009) att det är mycket vanligt att unga utsätts för sexuella övergrepp. Två av tre flickor och en av tre pojkar i gymnasiet uppger att de blivit tafsade på eller haft sex mot sin vilja. I 60 procent av fallen kränktes de av en vuxen. En tredjedel av pojkarna och en femtedel av flickorna uppger att de inte har pratat med någon om dessa övergrepp.

Alla har vi svårt att ta till oss dessa saker. För inte så länge sedan fick vi se regeringen Reinfeldts beröringsångest i förhållande till rapporterna om vanvård och övergrepp under decennier på svenska barnhem. När man slutligen tillsatte en utredning om detta (Vanvårdsutredningen, 2011) erkände man att hundratals barn misshandlats, vilket i många fall även inneburit sexuella övergrepp. Efter lång tids tvekan gick regeringen med på ersättningar till de drabbade.”

Läs också om den internationella konferensen om sexuella övergrepp vid det katolska Gregoriana-universitetet i Rom.

Dagen: Så skall Katolska kyrkan stoppa sexövergrepp

Expressen

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | 2 kommentarer

Påven till kardinalerna: Den helige Ande enar Kyrkan till en harmonisk mångfald

Publicerat den 15 mars, 2013 av Bengt Malmgren

peterskandenIdag träffade påven kardinalerna och höll ett kort anförande. Större delen av mötet ägnade han dock åt att hälsa på och prata med var och en personligen.

Att påven är väl förtrogen med och gav sitt stöd åt Karismatiska förnyelsen i Argentina förvånar inte, när man ser hur väl han lägger ut texten om den Helige Ande och de andliga nådegåvorna för kardinalerna. Ur hans anförande:

 As someone told me: the Cardinals are the Holy Father’s priests. But we are that community, that friendship, that closeness, that will do good for every one of us. That mutual knowledge and openness to one another helped us to be open to the action of Holy Spirit. He, the Paraclete, is the supreme protagonist of every initiative and manifestation of faith. It’s interesting and it makes me think. The Paraclete creates all the differences in the Church and seems like an apostle of Babel. On the other hand, the Paraclete unifies all these differences – not making them equal – but in harmony with one another. I remember a Church father who described it like this: “Ipse harmonia est.” The Paraclete gives each one of us a different charism, and unites us in this community of the Church that adores the Father, the Son, and Him – the Holy Spirit.

Starting from the authentic collegial affection that united the College of Cardinals, I express my desire to serve the Gospel with renewed love, helping the Church to become ever more in Christ and with Christ, the fruitful life of the Lord. Stimulated by the Year of Faith, all together, pastors and faithful, we will make an effort to respond faithfully to the eternal mission: to bring Jesus Christ to humanity, and to lead humanity to an encounter with Jesus Christ: the Way, the Truth and the Life, truly present in the Church and, at the same time, in every person. This encounter makes us become new men in the mystery of Grace, provoking in our hearts the Christian joy that is a hundredfold that given us by Christ to those who welcome Him into their lives.

As Pope Benedict XVI reminded us so many times in his teachings and, finally, with that courageous and humble gesture, it is Christ who guides the Church through His Spirit. The Holy Spirit is the soul of the Church, with His life-giving and unifying strength. Of many He makes a single body – the mystical Body of Christ. Let us never give in to pessimism, to that bitterness that the devil tempts us with every day. Let us not give into pessimism and let us not be discouraged. We have the certainty that the Holy Spirit gives His Church, with His powerful breath, the courage to persevere, the courage to persevere and to search for new ways to evangelise, to bring the Gospel to the ends of the earth. Christian truth is attractive and convincing because it responds to the deep need of human existence, announcing in a convincing way that Christ is the one Saviour of the whole of man and of all men. This announcement is as valid today as it was at the beginning of Christianity when the Church worked for the great missionary expansion of the Gospel.

Hela texten här

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Påve Franciskus första dag

Publicerat den 15 mars, 2013 av Bengt Malmgren

popenew1

Det har varit mycket uppmärksamhet på Katolska kyrkan påve Franciskus sista veckan. Den nye påven som installeras vid en mässa den 19 mars har redan hunnit med en hel del.
Idag innehåller Dagen och Världen idag mycket bra och informativ läsning om påven och påvevalet. Joel Halldorf har skrivit en fin artikel i Sändaren.
Först några dementier:

  • – Påven skall inte kallas Franciskus med siffran ett efter namnet utan endast ”Franciskus”. Ordningsnummret blir aktuellt först i framtiden om det kommer fler påvar som väljer att kalla sig Franciskus.
  • – Påven har inte tagit sitt namn efter jesuiternas stora helgon spanjoren Francis Xavier, utan efter Franciskus av Assisi, Guds lille fattige.
  • – Påven är inte den förste utomeuropeiske påven. Några har sagt mig att det fanns några påvar från Nordafrika under de första århundradena, jag har inte sett någon bekräftelse på det, men på 600-talet fanns flera påvar från Syrien.

Påve Franciskus utmärker sig för sin enkelhet, det ser man tydligt också i den första mässan han medverkade i tillsammans med kardinalerna där hans liturgiska utstyrsel inte utmärker sig.

påvensförstamässa

På torsdagsmorgonen körde han från Vatikanen tvärs över stan i en Volksvagen, inte Mercedes, och utan eskort till kyrkan Maria Maggiore för att be.

Han har också hunnit med att skicka meddelande till sina landsmän i Argentina och tackat för allt stöd, men uppmanat dem för att istället för att flyga till Rom och vara med på installationsmässan den 19 mars vara med honom i anden på hemmaplan och ge pengarna till de fattiga. Meddelandet har gått ut via apostoliska nuntien i Argentina Emil Paul Tscherrig (som vi i Sverige känner väl till, han var ju tidigare nuntie hos oss).

Organisation av kurian?

En intressant sak som påve Franciskus inte gjorde igår var det som är brukligt att en påve gör den första dagen efter att ha blivit vald, nämligen att bekräfta återinsättningen av alla poster i kurian. Dessa nollställs normalt när en sedevacante-period börjar, och vanligt är att den nye påven bekräftar att tidigare innehavare av posterna återinsätts. Så skedde inte igår. Man kan undra om det har att göra med att påven vill ta itu med de administrativa problemen redan från början och tar tid på sig. Kanske får vi se ommöbleringar. Påven har fått ta över de tre kardinalernas rapport om Vatileaks. Kardinal Schönborn sade vid en presskonferens i Rom att det är angeläget med en uppstädning inom kurian och att påve Franciskus kommer att lyckas med det.
 

Hur är det med talet om Bergoglio och juntan i Argentina?

En sak som diskuterats är hur Bergoglio agerade under juntatiden i Argentina  och kriget 1976-1962. Bergoglio var då ledare för Jesuitorden i Argentina och juntan förtryckte oppositionen brutalt under kyrkans tystnad, trots att även biskopar och präster fanns bland dem som mördades. Själv förnekar han anklagelserna och hävdar att han agerade i bakgrunden för att rädda liv. Läs mera här och här. När det gäller kidnappningen av två jesuitpräster som Bergoglio genom sin passivitet anklagas för att ha bidragit till, så verkar det klarlagt att de anklagelserna är grundlösa. Jesuitprästen Philip Geister twittrar att Franz Jalic, en av de kidnappade som påståtts ha uteslutits ur Jesuitorden inte alls uteslöts. I själva verket är han medlem i samma provins som Geister.

Nobels fredspristagare Adolfo Pérez Esquivel säger till BBC News att Bergoglio inget hade med juntan att göra. Jag har dock talat med vissa som led under juntans förtryck som anklagar honom för feghet och att han inte gjorde tillräckligt mycket för att försvara de mänskliga rättigheterna. Diskussionen liknar lite den som varit kring Pius XII och Andra världskriget där meningarna går isär huruvida han borde ha, kunde ha gjort mer, eller om hans tysta strategi var nödvändig för att rädda så många som möjligt.

Läs också i Buenos Aires Herald: What´s all this about a peronist pontiff?

 

Påven och Karismatiska förnyelsen

På ICCRS hemsida läser vi att kardinal Bergoglio gav stöd åt Karismatiska förnyelsen i Argentina.

 

påven checkar ut

påven checkar ut

Till sist denna underbara bild där påven checkar ut från sitt hotell där han bodde innan konklaven. På väg tillbaka till Vatikanen på torsdagmorgonen bad påven att man skulle köra via  Domus Paulus VI så att han själv kunde hämta sina saker checka ut och betala räkningen.

 

Läs också Robert Moynihans text om påvens första dag.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt | 2 kommentarer

Franciskus I

Publicerat den 14 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Det är bara 2 veckor sedan Benedikt XVI avgick, men det har känts som en evighet. Glädjen är stor när nu en ny påve är utsedd. Jorge Bergoglio, ärkebiskop i Buenos Aires, var inte en tippad kandidat denna gång, men han fick näst mest röster efter Joseph Ratzinger i förra konklaven 2005.

PopeFrancis

Redan från sitt första framträdande igår kväll gjorde han ett sympatiskt intryck med sin enkla stil, sitt leende och att han vände sig till folket och bad om deras tysta välsignelse i bön innan han gav sin påvliga välsignelse.

Hans första ord till folket på Petersplatsen:

”Godkväll! Ni vet att det var konklavens uppgift att förse Rom med en biskop. Det verkar som om mina bröder kardinalerna har begett sig till världens ände för att hämta honom. Jag vill tacka er för ert välkomnande. Romare, tack!”

Notera att han först vänder sig till folket i Rom vars biskop han är. Sedan ledde han alla i bön för sin föregångare Benedikt XVI och fortsatte:

”Och låt oss nu börja arbeta tillsammans, vandra tillsammans i Roms kyrka. Låt oss gå broderskapets och tillitens väg…”

Innan han gav sin Urbi et orbi välsignelse sade han:

”Nu skall jag välsigna er, men först vill jag be er om en sak, era böner och att välsigna mig som er biskop. Låt oss be tyst, era böner för mig.

[han böjer sig, en studnds bön i tystnad]

Därefter sade han

”Jag skall nu välsigna er alla och hela världen – alla män och kvinnor av god vilja.”

[han ger välsignelsen] Sedan:

”Jag lämnar er nu. God natt och sov gott.”

Hela hans uppträdande genomsyras av att han framhäver påveämbetets tjänande funktion, kollegialiteten och Guds folk som gemenskap. Först fokuserar han på att han är biskop av Rom och vänder sig till folket och ber om dess stöd. Gemensamt skall man vandra och tjäna världskyrkan så som förväntas av biskopen av Rom.

Jorge Bergoglio föddes den 17 december 1936 i Buenos Aires i Argentina, som ett av 5 barn till en italiensk immigrant som arbetade vid järnvägen. När han bestämt sig för att bli präst anslöt han sig till Jesuitorden.

Han anses vara intellektuell efter sina omfattande studier, men har samtidigt namn om sig att vara en mycket ödmjuk människa, som lever ett enkelt liv, vilket t.ex. tog sig uttryck i att han som kardinal flyttade ut från ärkebiskopspalatset till en vanlig lägenhet, där han lagar sin egen mat, och han föredrar att ta bussen framför att åka bil med egen chaufför. Han har engagerat sig mycket i sociala frågor, vilka har varit mycket brännande i Latinamerika under lång tid, och där han tar de fattigas parti. Läs mera på Stockholms katolska stifts hemsida.

Hans enkla liv och att han tar de fattigas parti passar ju bra med det namn han tagit som påve efter Franciskus av Assisi. Eftersom han är jesuit kunde man annars tänka att namnet syftar på helgonet Francisko Xavier, spanjor och en av de första jesuiterna. Men det är alltså Franciskus av Assisi som inspirerat till namnet.

Mera om den nye påven:

3 keys to påpe Francis

John Allen porträtterar

Marcus Birro, krönika i Expressen

Ett profetiskt val – Intervju med Pär-Anders Feltenheim, katolsk präst

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 7 kommentarer