Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet

Publicerat den 17 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Jag läser idag en mycket intressant kulturartikel i Sydsvenska Dagbladet om Katolska kyrkan och homosexualiteten skriven av Stefan Ingvarsson. Detta är något av det bästa jag läst i ämnet. Artikeln är skriven av en person som har egen erfarenhet både av Katolska kyrkan och av att ha en homosexuell läggning. Författaren har en positiv erfarenhet och syn på katolsk andlighet, han hade även funderingar på att bli präst, och artikeln är inte skriven ur ett anklagande perspektiv, men ur perspektivet att försöka förstå och tolka den verklighet som registreras och upplevs.

Grundsatsen i artikeln är att Katolska kyrkan förtränger den manliga homosexualiteten samtidigt som samma homosexualitet existerar i symbios med den klerikala delen av kyrkan. I artikeln hävdas att homosexuell läggning är betydligt vanligare bland katolska präster än i samhället i övrigt, det ges referenser till en del källor. Det finns uppskattningar pekar på mellan en femtedel och upp till hälften av alla präster är homosexuella. En amerikansk undersökning från 1980-talet visade att det var mer än sex gånger så vanligt med AIDS-relaterade dödsfall bland katolska präster än bland befolkningen i stort.

Författaren tror att de flesta präster och ordenssystrar som är homosexuella och valt den vägen inte är cyniker eller hycklare utan försöker förena sin tro, sina övertygelser och sina begär med en väg som verkar anständig och respekterad. Många är medvetna om sina begär och vet vad de avstår (eller inte avstår) från. Samtidigt uppstår här en betydande svårighet: Att Kyrkan så starkt reaktionsbildar mot den kärlek som många av dess egna ledare brottas med. Ingvarsson reflekterar över hur hans egen väg kunde ha gestaltat sig:

”Hade jag behållit min tro hade jag kanske kunnat utveckla någon form av kompromissidentitet. Men det hade alltid funnits ett uns av självhat i beslutet att tillhöra en kyrka som sade sig stå för kärlek, men på senare tid var så besatt av att brännmärka just den kärlek som så många av kyrkans ledare själva brottades med.”

Hittar man inte ett sätt att integrera detta i sin person och förena en rakryggad tro och försona sig med kluvenheten i detta lurar två ytterligheter som en personlig rävsax att hamna i: Å ena sidan att förtränga sina begär, å andra sidan att tron ersätts av ren cynism. Dessa ytterligheter ligger bakom en stor del av katolska kyrkans moraliska kris tror Ingvarsson. Han tror inte att cynikerna utgör en jättestor skara, men, säger han

”de verkar vara tillräckligt många för att skada kyrkans auktoritet. Maktmissbruk finns överallt, men skaver särkilt i en organisation som ska sprida ett kärleksevangelium.”

Att det finns en överrepresentation av homosexuella bland katolska präster är inte otroligt, då och då dyker det upp tecken på det. I John Jay-rapporten som undersökte sexuella övergrepp bland präster i USA visade sig en inte oansenlig andel röra sig inte om pedofili i egentlig bemärkelse, utan pederasti, homosexuella relationer mellan präster och tonårsgossar. Den skotske kardinalen, ärkebiskopen av Edinburgh Keith O’Brien valde att inte åka till konklaven, sedan det blivit känt att han på 1980-talet ”uppträtt olämpligt” mot unga präster. I den hemliga rapport om Vatileaks som Benedikt XVI lät beställa och som nu överlämnas till den nye påven talas enligt uppgifter i italiensk press om nätverk av homosexuella som har förgreningar också inom Vatikanen.

donarielbokJag skrev tidigare på denna blogg om den italienske prästen don Ariel S. Levi di Gualdo som 2011 skrev boken E Satana si fece trino (“och satan gjorde sig treenig”) som också överlämnades till många funktionärer i Vatikanen, bl.a. till kardinal Julian Herranz, en av författarna till rapporten om Vatileaks. I boken beskriver don Ariel vad han ser som de stora problem som underminerar kyrkan idag: relativism, individualism, olydnad. Han påstår också i boken att det finns ett vitt förgrenat nätverk av homosexuella präster inom kyrkan. Han menar att de präster som var involverade i regelrätt pedofili var ett ganska litet antal, men att fallen av ”psykologisk homosexualitet” involverade ett mycket större antal präster.Don Ariel säger att han har erfarenheter av prästseminarier där 8 av tio är homosexuella och där de som har en ortodox katolsk grundhållning motarbetas.

Lägger vi samman allting, så är Ingvarssons slutsats att dold homosexualitet inom katolska prästerskapet är mer än en marginell företeelse inte orimlig. Det ställer nu stora krav på Katolska kyrkan och den nye påven att förhålla sig till den verklighet som är och inte förneka den. Fortsatt förträngning och reaktionsbildning kan bara leda till fortsatt moralisk kris och oförmåga att möta den moderna världen. Det gäller att konstatera att homosexualiteten finns överallt, också bland präster, och att det inte är homosexualiteten i sig eller de homosexuella som är problemet, utan just kyrkans rädsla att ta i det.

De senaste årens praxis att inte anta homosexuella personer till prästutbildningen löser inga problem, inget säger att homosexuella inte kan bli utmärkta präster, det finns redan idag gott om sådana. Likaså kanske man inte skall överdramatisera och chockas av att det finns homosexuella nätverk också inom Vatikanen. Om frekvensen homosexuella är så stor som det påstås, så vore det snarast konstigt om det inte fanns något sådant där också.

Om kyrkan skall fortsätta att förnyas i den riktning Andra Vatikankonciliet angav med uppdatering som ett viktigt grundelement, så är ju uppdatering till den verklighet som är förhanden också vad beträffar homosexualiteten viktigt. Verkligheten måste bejakas, inte förträngas. Det är på den bejakade inte förträngda verkligheten som förnyelsen och uppdateringen appliceras.

Jag hittade en intressant artikel av Peter Comensoli på nätet om fortsatt reform i Katolska kyrkan och vad vi idag kan lära oss av Andra Vatikankonciliet. Konciliefäderna inspirerades mycket av att återvända till den kristna trons källor, Bibeln och kyrkofäderna. Vi önskar en kontinuitetens hermeneutik i reformarbetet byggd på källorna och den tradition vi redan står i, inte en brottets hermeneutik som innebär att ge upp den identitet vi redan har för något helt nytt.

Comensoli skriver:

[Benedikt XVI] is expressing the principle of catholicity, the internal process of ensuring that the Christian tradition remains both faithful to its roots and fruitful for the world at any given time – note, it is ”for the world,” not ”of the world.” As I’ve already said, external categories of change imposed on a particular culture will not bring about the genuine internal reform desired of that culture…

Both outright rejection in Church life of the issues underlying the sexual revolution, on the one hand, and uncritical accommodation of its manifestations, on the other, took its toll. The change in sexual morality ”from without” certainly had its impact on the life of the Church (and quite evidently in houses of formation). But can it be justifiably claimed to have precipitated a genuine reform – that is, a development for the good – in the culture of the Church?

The elements of Benedict’s ”hermeneutic of reform” are nothing new in the life of the Church. Both Yves Congar in the 1960s and John Henry Newman in the late 1800s made exactly the same arguments for genuine reform: the application of a principle of internal ressourcement is the only way to a true expression of catholicity. Here I quote from Congar…:

  • ‘There are only two possible ways of bringing about renewal or updating. You can either make the new element that you want to put forward normative, or you can take as normative the existing reality that needs to be updated or renewed … You will end up with either a mechanical updating in danger of becoming both a novelty and a schismatic reform, on the one hand, or a genuine renewal (a true development) that is a reform in and of the Church, on the other hand.’…

Any analysis of the reception of the Council in the life of the Church today, any contemporary call for reform in the life of the Church precipitated by current events and times, and any future reform proposed by the new Pope, would do well to keep in mind the elements by which genuine ecclesial reform will happen. As a theological friend from outside of the Catholic tradition has recently put it, ”No one who has not learned to be traditional can dare to innovate.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 16 kommentarer

”Som ett gott vin som mognar med åldern, låt oss dela med oss till de unga av vårt livs visdom”

Publicerat den 17 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Vi lever i en kultur som dyrkar ungdomen. 50+ nedvärderas på arbetsmarknaden. Åldringar ses mest som ett problem att stoppa undan någonstans för minsta möjliga kostnad så att den yngre delen av befolkningen kan fortsätta sin konsumtionskultur. Något meningsfullt bidrag till samhällsliv och kultur förväntas inte av en efter pensioneringen. Pensionsinstituten tävlar i att beskriva pensionärerna som ett släkte som bara skall resa och använda sina sparade pensionspengar för egoistisk konsumtion. När man blir så gammal att man inte orkar förväntas man ställa krav på dödshjälp så att man slipper att konfrontera både sig själv och den egocentrerade materialistiska kulturen med djupare funderingar över livets, dödens och lidandets problem.

franciskus800

Jag vägrar att passa in mig i det mönstret. Det behövs en motkultur. En skara som har hög medelålder är kardinalerna. Och man frågar mig: Hur kan Katolska kyrkan välja en påve som är så gammal. Den nyvalde påven verkar inte precis vara i vissnande, han är full av vitalitet och delar med sig av glädje och medmänsklighet. Han ger verkligen skäl för det som står i psaltarpsalmen:

De rättfärdiga grönskar som palmer, växer höga som cedrar på Libanon. De är planterade i Herrens hus och grönskar på vår Guds förgårdar. Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft (Ps 92:13-15)

Påven anknöt till ålderdomen då han talade till kardinalerna i torsdags.

“Courage, dear brothers! Probably half of us are in our old age. Old age, they say, is the seat of wisdom.

The old ones have the wisdom that they have earned from walking through life. Like old Simeon and Anna at the temple whose wisdom allowed them to recognize Jesus.   Let us give with wisdom to the youth: like good wine that improves with age, let us give the youth the wisdom of our lives.”

 

Bättre kan det inte sägas. Låt oss alla som är gamla eller är på väg att gå in i den sista delen av vårt livs resa då vi lämnar det aktiva yrkeslivet bakom oss låta oss inspireras av detta ock plocka fram det bästa vi har av de erfarenheter och den visdom vi inhämtat på livsresan. Det är något som behövs i samhället, annars skulle det vara stympat, halvt.

En av de äldsta kardinalerna är Jorge Mejia, 90, från Argentina. Han insjuknade 13 mars i en hjärtattack. Utan att göra något väsen av det besökte påve Franciskus honom på sjukhuset. Se denna video:

.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Pedofili-handlingar är grova brott

Publicerat den 17 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Det är självklart att pedofili-handlingar, sexuela övergrepp som riktar sig mot barn är grov kriminalitet som det måste råda nolltolerans mot. Alla offer för sexuella övergrepp genomgår ett fruktansvärt lidande, ibland också med dödlig utgång som den 13-åriga flicka från Kumla som i veckan tog sitt liv.

Nu rapporteras om den sydafrikanske kardinalen Napier som uttalat sig att pedofili är ett sjukdomstillstånd som behöver vård, inte kriminellt. Uttalandet är synnerligen olämpligt eftersom det kan uppfattas som om pedofili-handlingar vore ursäktliga. Menar han att personer som förgripit sig på barn ska fritas från lagliga påföljder? Jag hoppas inte det, i så fall är han på kollisionskurs med regelverket i Katolska kyrkan som fastlagts efter de många tragiska fallen med sexövergrepp bland präster.

Påven Benedikt XVI krävde att alla lokalkyrkor (stift) över hela världen införde riktlinjer som innebar nolltolerans samt att alla övergrepp skall anmälas till straffrättsliga myndigheter i samhället samt göra allt för att skydda minderåriga och  vara redo att lyssna till offren och deras anhöriga och ordna med själasörjare och psykologiskt stöd.

I Sverige införde Katolska kyrkan redan 2004 en Beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar.  Diakon Björn Håkonsson var en av de ansvariga som på biskopens uppdrag tog fram riktlinjerna och åkte runt i varenda församling och informerade och undervisade om riktlinjerna. Diakon Håkonsson som också är leg. psykolog har skrivit en kommentar i Signum med anledning av kardinal Napiers olämpliga uttalande. Jag citerar:

”…Kyrkoledarens förenklade uttalanden om pedofili som ”en sjukdom som kan botas” återspeglar en föråldrad syn, en okunnighet som tyvärr orsakat mycken skada i kyrkans hantering av övergreppen. I rättvisans namn ska det sägas att den också i någon grad beror på handfallenhet inom psykiatrin såsom vetenskap, där synen på hur man ska ta itu med förövarna har undergått stora förändringar under 1900-talet och olika psykologiska skolor har uppstått, som försökt sig på olika behandlingsmetoder och misslyckats. I dag vet vi att det helt enkelt inte finns någon speciell psykologisk behandling som kan förhindra förövare att begå sexuella övergrepp. 

De biskopar som fram tills 1990-talet har litat på de olika skolornas behandlingsmodeller har bittert tvingats inse att det inte gick att ”bota” problemen psykologiskt och senare skicka ut prästen i det pastorala arbetet igen…

De senaste dagarnas nyhet från just Sydafrika om hur mer än var fjärde skolflicka är hiv-smittad gör kardinalens uttalanden ännu mer världsfrånvända. Landets hälsominister berättar om hur äldre män, så kallade ”sugar daddies”, förstör barn, till exempel ger unga flickor lite pengar eller presenter för att få ha sex med dem, en subkultur som har blivit accepterad överallt i landet.

Katolska kyrkan i Sverige har med några få undantag varit relativt förskonad från präster som begått övergrepp. En utredning gjordes som presenterades i januari 2011. Men Björn Håkonsson pekar på att situationen generellt sett i Sverige inte heller är bra:

Våra egna medier berättar också om ökande så kallad. ”gromning” i Sverige, där vuxna söker barn för sexuella kontakter….

Psykologen Gisela Priebe visade i en stor undersökning (2009) att det är mycket vanligt att unga utsätts för sexuella övergrepp. Två av tre flickor och en av tre pojkar i gymnasiet uppger att de blivit tafsade på eller haft sex mot sin vilja. I 60 procent av fallen kränktes de av en vuxen. En tredjedel av pojkarna och en femtedel av flickorna uppger att de inte har pratat med någon om dessa övergrepp.

Alla har vi svårt att ta till oss dessa saker. För inte så länge sedan fick vi se regeringen Reinfeldts beröringsångest i förhållande till rapporterna om vanvård och övergrepp under decennier på svenska barnhem. När man slutligen tillsatte en utredning om detta (Vanvårdsutredningen, 2011) erkände man att hundratals barn misshandlats, vilket i många fall även inneburit sexuella övergrepp. Efter lång tids tvekan gick regeringen med på ersättningar till de drabbade.”

Läs också om den internationella konferensen om sexuella övergrepp vid det katolska Gregoriana-universitetet i Rom.

Dagen: Så skall Katolska kyrkan stoppa sexövergrepp

Expressen

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | 2 kommentarer

Påven till kardinalerna: Den helige Ande enar Kyrkan till en harmonisk mångfald

Publicerat den 15 mars, 2013 av Bengt Malmgren

peterskandenIdag träffade påven kardinalerna och höll ett kort anförande. Större delen av mötet ägnade han dock åt att hälsa på och prata med var och en personligen.

Att påven är väl förtrogen med och gav sitt stöd åt Karismatiska förnyelsen i Argentina förvånar inte, när man ser hur väl han lägger ut texten om den Helige Ande och de andliga nådegåvorna för kardinalerna. Ur hans anförande:

 As someone told me: the Cardinals are the Holy Father’s priests. But we are that community, that friendship, that closeness, that will do good for every one of us. That mutual knowledge and openness to one another helped us to be open to the action of Holy Spirit. He, the Paraclete, is the supreme protagonist of every initiative and manifestation of faith. It’s interesting and it makes me think. The Paraclete creates all the differences in the Church and seems like an apostle of Babel. On the other hand, the Paraclete unifies all these differences – not making them equal – but in harmony with one another. I remember a Church father who described it like this: “Ipse harmonia est.” The Paraclete gives each one of us a different charism, and unites us in this community of the Church that adores the Father, the Son, and Him – the Holy Spirit.

Starting from the authentic collegial affection that united the College of Cardinals, I express my desire to serve the Gospel with renewed love, helping the Church to become ever more in Christ and with Christ, the fruitful life of the Lord. Stimulated by the Year of Faith, all together, pastors and faithful, we will make an effort to respond faithfully to the eternal mission: to bring Jesus Christ to humanity, and to lead humanity to an encounter with Jesus Christ: the Way, the Truth and the Life, truly present in the Church and, at the same time, in every person. This encounter makes us become new men in the mystery of Grace, provoking in our hearts the Christian joy that is a hundredfold that given us by Christ to those who welcome Him into their lives.

As Pope Benedict XVI reminded us so many times in his teachings and, finally, with that courageous and humble gesture, it is Christ who guides the Church through His Spirit. The Holy Spirit is the soul of the Church, with His life-giving and unifying strength. Of many He makes a single body – the mystical Body of Christ. Let us never give in to pessimism, to that bitterness that the devil tempts us with every day. Let us not give into pessimism and let us not be discouraged. We have the certainty that the Holy Spirit gives His Church, with His powerful breath, the courage to persevere, the courage to persevere and to search for new ways to evangelise, to bring the Gospel to the ends of the earth. Christian truth is attractive and convincing because it responds to the deep need of human existence, announcing in a convincing way that Christ is the one Saviour of the whole of man and of all men. This announcement is as valid today as it was at the beginning of Christianity when the Church worked for the great missionary expansion of the Gospel.

Hela texten här

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Påve Franciskus första dag

Publicerat den 15 mars, 2013 av Bengt Malmgren

popenew1

Det har varit mycket uppmärksamhet på Katolska kyrkan påve Franciskus sista veckan. Den nye påven som installeras vid en mässa den 19 mars har redan hunnit med en hel del.
Idag innehåller Dagen och Världen idag mycket bra och informativ läsning om påven och påvevalet. Joel Halldorf har skrivit en fin artikel i Sändaren.
Först några dementier:

  • – Påven skall inte kallas Franciskus med siffran ett efter namnet utan endast ”Franciskus”. Ordningsnummret blir aktuellt först i framtiden om det kommer fler påvar som väljer att kalla sig Franciskus.
  • – Påven har inte tagit sitt namn efter jesuiternas stora helgon spanjoren Francis Xavier, utan efter Franciskus av Assisi, Guds lille fattige.
  • – Påven är inte den förste utomeuropeiske påven. Några har sagt mig att det fanns några påvar från Nordafrika under de första århundradena, jag har inte sett någon bekräftelse på det, men på 600-talet fanns flera påvar från Syrien.

Påve Franciskus utmärker sig för sin enkelhet, det ser man tydligt också i den första mässan han medverkade i tillsammans med kardinalerna där hans liturgiska utstyrsel inte utmärker sig.

påvensförstamässa

På torsdagsmorgonen körde han från Vatikanen tvärs över stan i en Volksvagen, inte Mercedes, och utan eskort till kyrkan Maria Maggiore för att be.

Han har också hunnit med att skicka meddelande till sina landsmän i Argentina och tackat för allt stöd, men uppmanat dem för att istället för att flyga till Rom och vara med på installationsmässan den 19 mars vara med honom i anden på hemmaplan och ge pengarna till de fattiga. Meddelandet har gått ut via apostoliska nuntien i Argentina Emil Paul Tscherrig (som vi i Sverige känner väl till, han var ju tidigare nuntie hos oss).

Organisation av kurian?

En intressant sak som påve Franciskus inte gjorde igår var det som är brukligt att en påve gör den första dagen efter att ha blivit vald, nämligen att bekräfta återinsättningen av alla poster i kurian. Dessa nollställs normalt när en sedevacante-period börjar, och vanligt är att den nye påven bekräftar att tidigare innehavare av posterna återinsätts. Så skedde inte igår. Man kan undra om det har att göra med att påven vill ta itu med de administrativa problemen redan från början och tar tid på sig. Kanske får vi se ommöbleringar. Påven har fått ta över de tre kardinalernas rapport om Vatileaks. Kardinal Schönborn sade vid en presskonferens i Rom att det är angeläget med en uppstädning inom kurian och att påve Franciskus kommer att lyckas med det.
 

Hur är det med talet om Bergoglio och juntan i Argentina?

En sak som diskuterats är hur Bergoglio agerade under juntatiden i Argentina  och kriget 1976-1962. Bergoglio var då ledare för Jesuitorden i Argentina och juntan förtryckte oppositionen brutalt under kyrkans tystnad, trots att även biskopar och präster fanns bland dem som mördades. Själv förnekar han anklagelserna och hävdar att han agerade i bakgrunden för att rädda liv. Läs mera här och här. När det gäller kidnappningen av två jesuitpräster som Bergoglio genom sin passivitet anklagas för att ha bidragit till, så verkar det klarlagt att de anklagelserna är grundlösa. Jesuitprästen Philip Geister twittrar att Franz Jalic, en av de kidnappade som påståtts ha uteslutits ur Jesuitorden inte alls uteslöts. I själva verket är han medlem i samma provins som Geister.

Nobels fredspristagare Adolfo Pérez Esquivel säger till BBC News att Bergoglio inget hade med juntan att göra. Jag har dock talat med vissa som led under juntans förtryck som anklagar honom för feghet och att han inte gjorde tillräckligt mycket för att försvara de mänskliga rättigheterna. Diskussionen liknar lite den som varit kring Pius XII och Andra världskriget där meningarna går isär huruvida han borde ha, kunde ha gjort mer, eller om hans tysta strategi var nödvändig för att rädda så många som möjligt.

Läs också i Buenos Aires Herald: What´s all this about a peronist pontiff?

 

Påven och Karismatiska förnyelsen

På ICCRS hemsida läser vi att kardinal Bergoglio gav stöd åt Karismatiska förnyelsen i Argentina.

 

påven checkar ut

påven checkar ut

Till sist denna underbara bild där påven checkar ut från sitt hotell där han bodde innan konklaven. På väg tillbaka till Vatikanen på torsdagmorgonen bad påven att man skulle köra via  Domus Paulus VI så att han själv kunde hämta sina saker checka ut och betala räkningen.

 

Läs också Robert Moynihans text om påvens första dag.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt | 2 kommentarer

Franciskus I

Publicerat den 14 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Det är bara 2 veckor sedan Benedikt XVI avgick, men det har känts som en evighet. Glädjen är stor när nu en ny påve är utsedd. Jorge Bergoglio, ärkebiskop i Buenos Aires, var inte en tippad kandidat denna gång, men han fick näst mest röster efter Joseph Ratzinger i förra konklaven 2005.

PopeFrancis

Redan från sitt första framträdande igår kväll gjorde han ett sympatiskt intryck med sin enkla stil, sitt leende och att han vände sig till folket och bad om deras tysta välsignelse i bön innan han gav sin påvliga välsignelse.

Hans första ord till folket på Petersplatsen:

”Godkväll! Ni vet att det var konklavens uppgift att förse Rom med en biskop. Det verkar som om mina bröder kardinalerna har begett sig till världens ände för att hämta honom. Jag vill tacka er för ert välkomnande. Romare, tack!”

Notera att han först vänder sig till folket i Rom vars biskop han är. Sedan ledde han alla i bön för sin föregångare Benedikt XVI och fortsatte:

”Och låt oss nu börja arbeta tillsammans, vandra tillsammans i Roms kyrka. Låt oss gå broderskapets och tillitens väg…”

Innan han gav sin Urbi et orbi välsignelse sade han:

”Nu skall jag välsigna er, men först vill jag be er om en sak, era böner och att välsigna mig som er biskop. Låt oss be tyst, era böner för mig.

[han böjer sig, en studnds bön i tystnad]

Därefter sade han

”Jag skall nu välsigna er alla och hela världen – alla män och kvinnor av god vilja.”

[han ger välsignelsen] Sedan:

”Jag lämnar er nu. God natt och sov gott.”

Hela hans uppträdande genomsyras av att han framhäver påveämbetets tjänande funktion, kollegialiteten och Guds folk som gemenskap. Först fokuserar han på att han är biskop av Rom och vänder sig till folket och ber om dess stöd. Gemensamt skall man vandra och tjäna världskyrkan så som förväntas av biskopen av Rom.

Jorge Bergoglio föddes den 17 december 1936 i Buenos Aires i Argentina, som ett av 5 barn till en italiensk immigrant som arbetade vid järnvägen. När han bestämt sig för att bli präst anslöt han sig till Jesuitorden.

Han anses vara intellektuell efter sina omfattande studier, men har samtidigt namn om sig att vara en mycket ödmjuk människa, som lever ett enkelt liv, vilket t.ex. tog sig uttryck i att han som kardinal flyttade ut från ärkebiskopspalatset till en vanlig lägenhet, där han lagar sin egen mat, och han föredrar att ta bussen framför att åka bil med egen chaufför. Han har engagerat sig mycket i sociala frågor, vilka har varit mycket brännande i Latinamerika under lång tid, och där han tar de fattigas parti. Läs mera på Stockholms katolska stifts hemsida.

Hans enkla liv och att han tar de fattigas parti passar ju bra med det namn han tagit som påve efter Franciskus av Assisi. Eftersom han är jesuit kunde man annars tänka att namnet syftar på helgonet Francisko Xavier, spanjor och en av de första jesuiterna. Men det är alltså Franciskus av Assisi som inspirerat till namnet.

Mera om den nye påven:

3 keys to påpe Francis

John Allen porträtterar

Marcus Birro, krönika i Expressen

Ett profetiskt val – Intervju med Pär-Anders Feltenheim, katolsk präst

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 7 kommentarer

Konklaven: SVT nyheter exklusiv intervju i Katolska domkyrkan

Publicerat den 13 mars, 2013 av Bengt Malmgren

Ígår kväll gjorde SVT nyheter en exklusiv intervju i Katolska domkyrkan. Medverkande var biskopsvikare p Fredrik Emanuelson OMI, sr Madeleine Fredell OP, ledare för dominikansystrarna, Nasif Kasarji, förbundsordförande SUK samt SVT nyheters kommentator Bo Inge Andersson. Programmet är utformat som ett samtal varvat med reportageinslag och fakta.

I nedanstående video (klicka på bilden) som finns på SVT nyheters hemsida börjar intervjun 18.36 in i programmet. Det är del i en längre direktsändning från igår där ni i början ser bilder från Petersplatsen i Rom.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Vad händer i Vatikanen? Vi fortsätter att undersöka källorna till mediauppgifterna om Vatileaks.

Publicerat den 11 mars, 2013 av Bengt Malmgren
Blixt träffar Peterskyrkan 11 febr 2013, c:a 6 tim och 20 min efter att Benedikt XVI tillkännagivit att han avgår som påve

Blixt träffar Peterskyrkan 11 febr 2013, c:a 6 tim och 20 min efter att Benedikt XVI tillkännagivit att han avgår som påve

Medan kardinalerna förbereder sig för konklaven fortsätter jag att läsa Robert Moynihans rapporter om Vatileaks och de tre kardinalernas hemliga rapport till Benedikt XVI. Moynihan är journalist och Vatikankännare, grundare av Inside the Vatican och stationerad i Rom.

Jag konstaterar inledningsvis att prof i religionshistoria vid Stockholms Universitet Christer Hedin i en intervju i Fokus ger ne mycket förenklad bild av Katolska kyrkan och Vatikanen.

– Ni minns de tre kardinalerna, under ordförandeskap av kard Julian Herranz och deras rapport som lades fram för Benedikt XVI 17 december. Den finns bara i ett exemplar och skall överlämnas till den nye påven. Kardinalerna har säkerligen låtit informera sig om innehållet i rapporten under de dagar de varit samlade innan konklaven.

– Ni minns artikeln i La Repubblica av Concita De Gregorio där det påstods att påven blivit chockad av vad som framkom i den hemliga rapporten vilket skulle ha bidragit till hans beslut att avgå…

– …som i sin tur byggde på en artikel i veckomagasinet Panorama av Ignazio Ingrao. Om Moynihans intervju med Ingrao här.

donariel

don Ariel S. Levi di Gualdo

– Ni minns att Moynihan nämnde en bok från 2011 av den italienske prästen don Ariel S. Levi di Gualdo som enligt uppgift också skall ha överlämnats till många funktionärer i Vatikanen, bl.a. till kardinal Julian Herranz, en av rapportförfattarna.

I sitt senaste brev, Sunday Midnight, berättar M om en intervju med don Ariel.
Boken heter på italienska E Satana si fece trino (Och satan gjorde sig treenig) Han är en 49-årig präst från Toscana, blev kristen vid 43 års ålder och har därefter studerat till präst och prästvigts i Rom. Han studerade för F Peter Gumpel S.J. som är involverad i helgonförklaringsprocessen av Pius XII.

I boken beskriver han vad han ser som de stora problem som underminerar kyrkan idag: relativism, individualism, olydnad. Han påstår också i boken att det finns ett vitt förgrenat nätverk av homosexuella präster inom kyrkan. Han menar att de präster som var involverade i regelrätt pedofili var ett ganska litet antal, men att fallen av ”psykologisk homosexualitet” involverade ett mycket större antal präster.

I intervjun med M säger Levi di Gualdo att han har erfarenheter av prästseminarier där 8 av tio är homosexuella och där de som har en ortodox katolsk grundhållning motarbetas. Det är ett sexuellt frimureri som sträcker sig in i Vatikanen, påstår han.

Moynihan förhåller sig kritiskt avvaktande till detta och konstaterar att inga namn nämns i boken, och de exempel han ger är så diffust angivna att det går inte att verifiera.

Jag citerar direkt från Moynihans text:

”…What did don Ariel have to say about all this?

Well, he told me that he had, in fact, delivered a copy of his book to Ingrao about a week before Ingrao wrote his article.

He also told me that last fall, he sent copies of his book to a number of members of the Roman Curia, including Cardinal Julian Herranz, the head of the committee of three cardinals that investigated the “Vatileaks” affair, Cardinal Jozef Tomko and Cardinal Salvatore De Giorgi, the other two cardinals on that investigating committee.

He also told me that Herranz’s secretary had responded to the gift, thanking don Ariel for the book.

When I asked his for evidence of that response, he showed me a copy of the thank you note he received. I have a photograph of it.

He also showed me copies of a number of other thank you notes he received from other Curial officials to whom he had given the book.

He also told me that he had had a face-to-face meeting in October with Cardinal Jean-Louis Tauran — the French cardinal who will announce the name of the new Pope once he is elected.

“Well,” I said, “you make some disturbing claims in your book, but in the end, where is your evidence?”

“I did prevalently an inquiry of a psychological type, based on my own experience here in Italy, and on conversations with many other priests and seminarians,” don Ariel said.

“But no one reading your book could gain any real insight into the actual membership and activity of these ‘lobbies’ that you claim exist, how important they are, what they do precisely,” I said.

“Rather than give names and statistics, I did a study of a method of operating,” don Ariel replied. “That is the more important point for me. I have experience in seminary where seven or eight out of 10 seminarians were gay, and the last two were kicked out for being too ‘orthodox’ and ‘normal.’… 

[don Ariel:] ”We need a warrior Pope, a Pope of tremendous energy and courage. Pope Benedict was a man of great orthodoxy, of great teaching, and we are all grateful to him. But for his whole life, he was a man of study. One does not become a man of government suddenly at the age of 78…

Benedict has now grown old, and he realized that he could not carry out the needed cleansing,” don Ariel continued. “I fear the cardinals will choose a compromise figure. We do not need a compromise figure, but a strong, charismatic figure who will handle the situation…

The priority, whoever is elected, must be a reform of the Roman Curia. For the past 40 years, it has become ever more autonomous from the Supreme Pontiff.” ”

donarielbok

 

Efter mötet med don Ariel berättar Moynihan att han tillfälligtvis möter en kvinna han inte träffat på länge, en expert på Vatikanens affärer, någon han litar på. Han beskriver deras konversation:

“Hey,” I said.

“It’s been a long time,” she said.

“Yes.” There was a slight drizzle. The air was thick with humidity, and cool.

“I’ve been disoriented since February 11,” I said.

“We all have been,” she said.

“I simply don’t know what to believe,” I said. “Did Benedict leave because of old age alone, or was he in some way forced out? And who can replace him?”

“Your question is too black and white,” she said. “You’ve left out the nuances. Benedict took the time to assess the situation. He formed the commission of the three cardinals, and they took their time, and presented their report.

“In the meantime, Benedict’s health was declining. I saw him recently, and he reminded me of how my mother, who was 90, looked about two weeks before she died.

“Last fall, he had two small strokes. These did not incapacitate him, but they worried him. He feared he might experience a more serious stroke.

“So Benedict did what he does best: he went to prayer. And in deep prayer, he struggled to understand what the Lord was calling him to do, knowing also all of the problems that still remained for him to deal with. And eventually he came to clarity: his sight was going, his hearing was going, his memory was going, he was not sleeping at night, and he realized he could not give the service to the Church that the Church desperately needed.

“Rather than continue to decline, he made the decision to step aside and allow a younger and stronger man, chosen with the help of the Holy Spirit, and not by his own decision, to take up the work that needs to be done.”

“And these stories of a ‘gay lobby’ in the Curia?” I asked.

“Look,” she said. “It’s not just one. There are several groups. And it’s not simply about being gay. The concern is that these groups are in competition with one other. There are careers at stake. Promotions. In this environment, all types of information, including information about a person’s sexuality — even rumors or lies about a person’s sexuality — can be employed to introduce doubt about a person, or to gain an advantage. Careers can be blocked. Alliances can be formed to consolidate power. Agendas can be sabotaged — even the agenda of the Pope himself.”

“But the Pope entrusted the management of the Curia to someone he trusted, Cardinal Bertone,” I said. “How did it all go wrong?”

“That’s a long story,” she said. “Are you going to have supper? Why don’t you come over to the house for dinner? That will give us more time to talk.”

“Thanks,” I said. “Sounds wonderful.”

“It won’t be anything special,” she said. “Just some leftovers.”

“Perfect,” I said…

Alltså, vi väntar på fortsättningen…

 himmelsljus

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 7 kommentarer

Ultramontanistiska strömningar under Andra Vatikankonciliet.

Publicerat den 11 mars, 2013 av Bengt Malmgren

My Journal to the CouncilJag fortsätter att läsa ur Yves Congars My Journal of the Council, dagboksanteckningar dag för dag från vardagsarbetet under Andra Vatikankonciliet 50 år senare. Congar deltog som sakkunnig teolog. Vi är framme i mars 1963, och man diskuterade schemat som skulle bli grundkonstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium.

Det är intressant att se hur samma motsättningar och dialektik som rådde i början på 1900-talet och som fortfarande går igen i vår tids polaritet mellan reformism och traditionalism i kyrkan också var föremål för bearbetning under konciliet.

Av texterna kan man förstå att de utrsprungliga förslag som förberetts av kurian var väldigt konservativt skrivna och innebar inte mycket till utveckling och förnyelse. Konciliefäderna tog under konciliet direkt kontroll över processen och tillsatte arbetsgrupper där texterna omarbetades.

4 mars skriver Congar:

”Above all, the worst has been avoided at the joint Commission on Tradition. There is no longer any question of sources (in the sense in which ‘they’ would like to speak of them); there is no longer any question of the material being distributed between Scripture and Tradition, as though they were two drawers, in one of which could be found what could not be found in the other. Personally, I find the current text bad; flat, superficial. I am told, however, that I ought to see what they started with, and what they have avoided!!! That had been tough going, and it took eight days.”

9 mars beskriver Congar vissa gruppers ultramontanistiska tankegångar:

”…when we came to the prologue to Chapter II, great conflict over ‘in fundamento Petri et Apostolorum’ [on the foundation of Peter and the Apostles]. The Romans wanted absolutely to distinguish expressly between the way in which Peter (the pope) is the foundation and the way in which the other Apostles are. The Romans: 1) reduce the Apostles of Ephesians 2:20 to the same status as the prophets: the reference is only to preaching. So not to the juridical function. So not very important. 2) they rule out Apocalypse 21 by saying that it is metaphorical and refers to the heavenly Jerusalem, hence not to the visible Church on earth. ‘They’ think of only ONE thing: putting the pope in everywhere, putting him above everything, seeing only him, making the entire Church consist only in him! ”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 1 kommentar

Har den helige Ande varit i Rom?

Publicerat den 9 mars, 2013 av Bengt Malmgren

peterskandenNågra kanske känner till en roliga historien om Fadern, Sonen och Anden som diskuterade semesterplaner. Anden sade att han ville åka till Rom, för där hade han aldrig varit.

Jo, visst finns Anden i Rom också. Jag är förvissad om att Benedikt XVI är en helig man  ledd av Anden. Ofta uttalade han sig explicit om behovet av en förnyelse i den helige Ande, vi behöver en ”ny Pingstens kultur” i kyrkan sade han. Han slog också vakt om liturgin och dess firande på ett värdigt sätt. Men samtidigt varnade han för att vi inte får bli så fokuserade på det liturgiska och rituella att vi glömmer att Jesus är närvarande i våra liv också i vardagen, utanför mässfirandet.

Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

Men när vi hör om alla intriger i Vatikanen och kurian, Vatileaks, ekonomiskt mygel och annat så undrar man om Anden verkligen genomsyrat gemenskapen. Jämför vi den första apostlaskaran, de 120 som var församlade i Övre salen i Jerusalem, eller de som var församlade vid det första konciliet och kunde tillkännage: ”Den helige Ande och vi har beslutat…” och kardinalerna som nu håller överläggningar i Rom ochpå tisdag skall låsa in sig och välja ny efterträdare på Petri stol, så nog verkar det som att den helige Ande var mer närvarande i den förstnämnda situationen.

Kardinalerna känns inte precis som ett hjärta och en själ. Om det vore så, varför är inte påve emeritus Benedikt XVI med i överläggningarna? Varför sitter han isolerad i Castel Gandolfo? Vore det möjligt att tänka sig en likande situation i den första församlingen där man överlade om viktiga saker och Petrus lämnades utanför? Kardinalerna har visserligen skickat ett vänligt telegram till Benedikt och tackat honom för hans insats, men inte frågat efter att få träffa honom. Kanske kan vi se detta också som ett tecken på den komplexa situationen. Benedikt har lämnat sitt arv efter sig, och nu måste kardinalskollegiet ta eget ansvar, precis som örnungarna puttas ur boet för att själva flyga.

En sak som han lämnat efter sig är de tre kardinalernas rapport om Vatileaks som kommer att överlämnas i den kommande påvens händer. Kanske kardinalerna inte har tillgång till att läsa rapporten i sin helhet, men helt visst hör briefning i det viktigaste innehållet i rapporten till det de informerat sig om under dessa dagar. En av de viktigaste uppgifterna för den nye påven är att fortsätta att komma till rätta med ineffektivitet och korruption inom kurian och få till stånd en organisation som är mer anpassad till den tid vi lever i.

Olika media-kulturer

Kardinalerna har tystnadsplikt, och de får inte yppa något om innehållet i sina överläggningar, men det är ändå inte otillåtet att umgås med pressen. Den amerikanska gruppen har tillhört de mest välorganiserade, man hade presskonferens varje dag det finns en kultur av öppenhet och att förklara vad som pågår och svara på frågor. Det gjorde man på ett bra sätt utan att för den skull läcka sådant som faller tystnadsplikten. De italienska kardinalerna å sin sida har inte alls samma öppna hållning gentemot media utan håller tyst. Inte desto mindre har massor med fakta om samtalet läckt ut till den italienska pressen. Så läckor finns det gott om, det kanske inte är kardinalerna själva som står för det, men det finns ju tolkar och andra personer som är involverade som kanske inte är lika noga med att hålla tyst. De italienska kardinalerna var inte nöjda med att material läcker ut till pressen, därför fanns en önska att sluta med presskonfgerenserna, detta trots att läckorna uppenbarligen inte kom via de amerikanska kardinalerna.

Här ser vi två kulturer: En som betonar transparens och dialog för att undvika missförstånd och spekulationer, samtidigt som man håller på tystnadsplikten, och en som betonar slutenhet men som ändå läcker och leder till skvaller och spekulationer i pressen.

Nu fanns det mycket intriger och gruppbildningar också bland apostlarna och ledarna i den första församlingen. Den helige Ande klarar av att använda också bräckliga människor som ställer till det genom mänskligt intrigerande och försök att göra det på sitt sätt utan att lyssna till Anden. Och visst finns det mycket kompetenta personer bland kardinalerna som försöker göra sitt bästa.

Kollegialiteten blir mera tydlig under Sede vacante-perioden

I Sede vacante-tillståndet som råder efter 28 februari så framträder kyrkans kollegialitet på ett mycket tydligare sätt. Ibland kommer påven för mycket i cetrum. Petrusämbetet skal vara tjänande och samlande, inte centralstyrande och härskande. I mässans Eukaristiska bön säger vi nu inte att vi ber för ”vår biskop Anders och vår påve NN”, utan för ”vår biskop Anders och alla kyrkans vigda tjänare”. Kardinalerna samlade i Rom representerar hela Kyrkans kollegialitet, och inte bara de vigda tjänarnas kollegialitet, utan också kyrkans gemenskap i bredare bemärkelse där alla döpta ingår. Hela världskyrkan är nu i förbön för kardinalerna som skall söka den helige andes ledning att utse den efterträdare på Petri stol som Gud redan utsett. Låt oss alla fortsätta att vara i bön fram till dess den nye påven är vald.

Normalt utannonseras den nye påven först  från balkongen på Petersplatsen: Habemus papam. Under konklaven råder mediatystnad, men inte när påven väl är vald och den vita röken stiger från skorstenen i Sixtinska kapellet. Får se om twitter denna gång hinner före att annonsera nyheten.

Läs också kommentarer av Robert Moynihan och John Allen.

tronsår

Dagen Dagen

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 50 kommentarer