Bengts Blogg

Igår blev jag video-intervjuad i egenskap av kristen av några gymnasieungdomar som gjorde ett specialarbete om religion i samhället. Man hade också intervjuat en sekulär humanist, en muslim och en företrädare för judendomen och ställt liknande frågor till alla.

Frågorna var dels av allmän karaktär, mitt kristna vittnesbörd efterfrågades, dels sådana som inbjöd till reflektion över religionens roll i samhällsgemenskapen. Jag tackar aldrig nej när sådana frågor ställs till mig, jag ser det som en del av min kallelse som kristen att ställa upp på dialog och vittnesbörd. Just nu firar vi Trons år i Katolska kyrkan vilket är ett incitament att reflektera över vad vi tror på och besinna vårt ansvar att förvalta pundet, inte genom att gräva ner det utan genom att frikostigt dela med oss.

Jag växte ju upp i ett samhälle som präglades av kristendomen. Jag fick gå i söndagsskola och fick lära känna de bibliska gestalterna redan från början. Kristendomsundervisning fanns i skolan och terminsavslutningen var självfallet i kyrkan. Då kunde alla barn sin bibel och sin katekes. Jämfört med då är dagens ungdomar analfabeter när det gäller kännedom om kristen tro.

Men inte desto mindre gled jag bort från kyrkan efter min konfirmation och tänkte att jag klarar mig utan Gud och hänfördes av filosofi och naturvetenskap. Bertrand Russell var en av mina husgudar. Dock gillade jag aldrig riktigt hans hårdföra ateism.

Det skulle till en mera påtaglig existensiell nöd för att jag skulle erkänna att jag behövde Gud och öppna mig för honom. Människor vittnade för mig om vad Gud gjort i deras liv, och jag fick ta emot förbön i ett kritiskt skede vilket faktiskt hjälpte och mitt liv förändrades. Vi kan resa till månen, vi kan åstadkomma de mest fantastiska teknologiska uppfinningar, men vi kan inte sluta kriga, vi kan inte få stopp på miljöförstöringen, våra privatliv klarar vi inte upp, barnen är inte i centrum utan objekt för de vuxnas självförverkligande, skilsmässor ökar, människor benägenhet att ingå livslånga allianser och räkna med att det skall hålla är i avtagande, ekonomin fungerar inte för att krämarmentaliteten tar över ansvarigheten i affärslivet. Och allt detta onda som finns i världen finns också i vårt eget liv, det är en grundläggande mänsklig erfarenhet. Vi är inte oss själva nog. Vi är i behov av förlåtelse. Mitt vittnesbörd här.

Jag tror på Gud därför att min intuition säger mig att hela skapelsen inte bara kan vara en slump. Denna förklaring som naturvetenskapen ger är egentligen ganska osannolik. Jag kan inte låta bli att se mig som en skapad varelse. Det filosofiska grundproblemet, varför det finns någonting istället för ingenting är redan i sig ett stort mysterium.

Jag tror på Gud också för att människan inte bara är en biologisk varelse, utan något mer än en biologisk varelse. Hon är en person som inte låter sig uttömmande definieras i biologiska termer. Hon är ett moraliskt subjekt med med fri vilja och kan skilja mellan ont och gott.  Tron på det goda som en naturlag förutsätter tron på Gud som upprätthåller det goda och ger tillvaron dess mening och styrning.

Människan är unik i den biologiska mångfalden, bara hos henne finns en historia av andlig erfarenhet. Människan har symboler som överskrider våra begrepp om det materiella och biologiska universum. Hon har skrivit dokument om det vi kallar Gud, en erfarenhet bortom vår vanliga verklighetshorisont. Jag köper inte de ateistiska filosofernas argument att detta bara är självbedrägeri eller den tidiga psykoanalysens teori att Gud ”bara” är en överbyggnad skapat av överjaget (senare tiders psykoanalytiker har haft betydligt mer nyanserade synsätt på detta).

Jag tror att Gud har uppenbarat sig konkret för mänskligheten genom Jesus Kristus. Jag tror att den historia som de bibliska skrifterna förmedlade genom Kyrkans tradition är sann och att Jesus verkligen uppstod och att vi har evig frälsning genom honom. Jag tror också att han fortsätter att mana gott för oss och att han sänt oss den helige Ande som fortsätter att vara den kraft som hjälper Kyrkan i hennes svaghet och för henne framåt under pilgrimsfärden på jorden.

För mig är tron på Gud förnuftigare än tron på slumpen som naturvetenskapen framför. Tro och vetande är två skilda kompetensområden som inte utesluter varandra. Det är viktigt att religionen erkänner vetenskapens kompetens, men det är också viktigt att naturvetenskapen, fysiken och biologin inte överskrider sinar ramar och blir en slags allomfattande världsförklaring och övertar den roll som religionens berättelser tidigare hade. Lite av den tendensen finns idag.

Big Bang är den nya skapelseberättelsen, och berättelsen om människan som inget annat än resultatet av en slumpmässig utveckling i ett universum utan mening har ersatt berättelsen om människan som skapad till Guds avbild. Men om nu Big Bang startade upp universum för 15-18 miljarder år sedan, så uppstår frågan, varför Big Bang över huvud taget? Vem satte igång utvecklingen, vem planerade att livet skulle uppstå för 3 miljarder år sedan, och att människan med självmedvetande och fri vilja uppstod för c:a 150.000 år sedan, en varelse som överskrider biologins gränser och har en uppfattning inte bara om vad livet är utan vad det borde vara då det är sant och gott? Jag menar att slumpen inte är en sannolik förklaring.

Vetenskapen kan inte säga något om mål och mening, kan inte verifiera eller motbevisa Gud, det är ett kompetensområde som tillhör människans samlade andliga erfarenhet, ett erfarenhetsområde som visst inte håller på att dö ut som vissa förutsade för 30 år sedan, utan tvärt om utvecklas mot en allt tydligare universalitet.

Jag kanske inte sade allt detta i intervjun med ungdomarna, men dessa reflektioner föddes i alla fall i anslutning till intervjun.