John Allen, journalist på NCReporter och Vatikan-kommentator åt CNN reflekterar klokt i en krönika i NCR.

I valet av påve Franciskus ligger mycket av förväntan att han skall ta tag och rensa upp i korruption och administrativa svårigheter i Vatikanen och kurian. Vi ser hur han går emot gamla rutiner och inför en enklare livsstil. han har t.ex. valt att inte bo i den våning som påvarna brukar bo i utan i stället i Sta Marta där han inte är så isolerad utan kan ha en närmare vardagsgemenskap med andra. Nyss hörde vi historien om hur han erbjöd vakten från schweizergardet utanför hans dörr en stol och något att äta. Detta bara ett exempel av många på likande berättelser.

Det kan tyckas en tacksam uppgift att reformera en organisation som är så tyngd av historiskt bråte, varje liten åtgärd är som att släppa in luft och ljus. Jag associerar till en liknande situation inom mitt yrkesliv, nämligen när man avvecklade mentalsjukhusen och införde en öppen psykiatri mitt i samhället under 1970-talet. Möjligheterna var oändliga, vilka reformer man än gjorde, så ledde det till förbättring. Men sen gäller det att inte bara avveckla, utan ersätta det otidsenliga med något som fungerar. Då märker man att de gamla lösningarna var ett sätt att ändå försöka lösa reella problem som inte har försvunnit bara för att man avvecklar. John Allen sammanfattar:

”The inevitable truth any pope must face is that if the Vatican didn’t exist, it would have to be invented. Holding a far-flung church of 1.2 billion members around the world together requires some kind of central office, and whatever Francis’ reform ends up looking like, there will still be a need for a small corps of officials in Rome to implement it.

Having now tightened some belts in the Holy See, Francis may also be challenged to find other ways to express support for the people who will either make his papacy take off, or who could end up getting in its way.

It’s also a broader lesion in papal leadership: Gestures that play extremely well with the broader public sometimes come at an internal cost, and balancing the books in terms of one’s political capital is rarely easy.”