Igår kväll talade jag i S:ta Clara kyrka om den helige Andes gåva och de andliga nådegåvorna. Apostlagärningarna som vi läser från nu under Påsktiden (som denna tid på Kyrkoåret heter och som varar fram till Pingst)  handlar om det fulla livet i den Helige Ande som alla kristna, också du och jag, är kallade att ta emot och leva i. Full Gospel Business Men´s Fellowship International heter en organisation som brukar anordna frukostmöten för företagare och som långt före dagens pingstkarismatiska boom framförde detta budskap. Utan den helige Ande personligen mottagen i ditt liv är evangeliet inte fullständigt (full gospel).

Samma sak menade Paulus som det berättas i Apg 19:1-7. Han träffade några lärjungar som inte hade hört talas om den Helige Ande. Paulus lät genast råda bot på detta: ”De lät döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga Anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.”

Alla, inte ens vi kristna är alltid benägna att vara öppna för Anden. Folket i Jerusalem den första pingsten var öppna, och när Petrus hade predikat berättas det om reaktionen:

Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?”
Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”….

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. (Apg 2:37-42).

Men inte alla var så mottagliga. När Stefanos förkunnade för männen i De frigivnas synagoga berättas att de blev ursinniga, skar tänder och höll för öronen. Det slutade med att Stefanos blev stenad till döds (Apg 7:54-8:1).

Av detta kan vi lära att kvittot på öppenheten för den helige Ande inte alltid är folkets omedelbara acklamation. Det gäller att lyda Gud mer än människor och inte tro att tidsandan är detsamma som den helige Andes ledning. Ibland måste det till och med innebära martyrskapet för oss att följa Anden.

Men Stefanos martyrskap var inte förgäves utan bar frukt på längre sikt. Saul som var med vid steningen och fick vakta vittnenas mantlar vid steningen, och det berättas att ”Saul tyckte det var riktigt att Stefanus dödades” (Apg 8:1). Men efter Sauls omvändelse på vägen till Damaskus blev han Paulus och räknades som en av de största apostlarna som spred kristendomen kring Medelhavet. Hans grav finns idag i Rom i basilikan S:t Paulus utanför murarna, en basilika som fått betyda mycket för vår tids förnyelse och ekumenik. Bl.a. var det där påven Johannes XXIII först tillkännagav att han skulle utlysa Andra Vatikankonciliet.

Låt oss vara vaksamma och be att vi är öppna för den helige Ande så som folket i Jerusalem den första pingsten och inte håller för våra öron och försöker tysta som männen i synagogan som stenade Stefanos.

Foto: CNS/Paul Haring

Det var roligt att samma kväll jag kom hem från föredraget i S:ta Clara kyrka läste jag om påve Franciskus som samma morgon i mässan i kapellet i Casa Santa Marta hade predikat över texten om Stefanus stenande. Han talade om den helige Ande i våra liv. Den helige Ande kan inte tämjas, och kristna måste kämpa med sin frestelse att göra det, sade Franciskus. Det är helt enkelt så att den helige Ande förargar oss.

Den helige Ande sätter oss i rörelse, får oss att handla, manar Kyrkan att gå framåt. Men alltför ofta, sade påven, är det med oss katoliker som med aposteln Petrus på förklaringsberget, vi säger ”vad fint att vara här tillsammans”, men ”stör oss inte”.
”Vi vill att den helige Ande skall sova”, vi vill tämja Anden, men det går bara inte, för han är Gud och han är den vind som blåser vart den vill, och du vet inte varifrån den kommer.”

Den helige Ande är Guds styrka som ”ger oss tröst och styrker oss att gå framåt”, men just detta med att gå framåt är den del som kan besvära oss. Människor tänker ofta på bekvämlighet, men det är inte vad den helige Andes eld ger, sade påve Franciskus, och även om katoliker idag är mer hemma med att tala om den helige Ande idag än för 50 år sedan, så betyder inte det att frestelsen att tämja Anden har blivit mindre.

Påven tog inställningen till Andra Vatikankonciliet som ett exempel:
En del katoliker tycks vilja backa bandet, anullera reformerna och gå tillbaka till som det var innan konciliet, medan andra snarast försöker bygga ett monument av det hellre än att idag till fullo leva ut det som konciliet lär. Påven reflekterar:

”Konciliet var ett vackert verk av den helige Ande. Men efter 50 år, har vi förverkligat allting som den helige ande genom konciliet sagt oss att göra?”  Nej, menar påven, katoliker firar gärna 50-årsjubileet av konciliets öppnande 1962, men de gör det genom att hellre ”bygga ett monument” än att låta något förändras.

Påven avslutsade sin predikan med att uppmuntra alla att be om följsamhet till den helige Ande, ”till den Anden som kommer till oss och manar oss att fortsätta framåt på vägen till helighet.”