Idag är jag på väg hem från en fantastiskt givande resa till Rom. En vecka har jag tillbringat som resursperson tillsammans med pastorer och predikanter från Trosrörelsen (Livets Ord), Det är ett fyrtiotal personer som varit i Rom för att studera kristendomens rötter, de tidiga martyrerna, men också för att lära känna Katolska kyrkan som den ser ut idag.

Det har inneburit bl.a. besök på ICCRS, Karismatiska förnyelsens kontor där vi träffade dess direktor Oreste Pesare samt besök på Påvliga rådet för kristen enhet där vi hade ett mycket givande och hjärtligt möte med biskop Brian Farrell, samt deltagande i karismatisk mässa i S:ta Anastasia kyrkan med f Alberto. – Och givetvis, deltagande i onsdagsaudiensen med påve Benedikt på Petersplatsen onsdag förmiddag. Genom Enhetsrådets försorg hade vi fått fina platser allderles nära påven. Påven fortsatte sin predikoserie över bönen, utgångspunkten denna gång var den 126:e psaltarpsalmen, han kommenterade också upp den svåra situationen för kristna i Egypten och vädjade om en varaktig fred.

Pastor Ulf och ICCRS´ direktor Oreste Pesare

 Besök på Enhetsrådet, biskop Farrell t.v.

När det gäller den historiska delen av besöken vill jag lyfta fram besöket i gravplatserna under Peterskyrkan ”Scavi” , med Petrus grav. Det som med allra största sannolikhet är Petrus ben har blivit återfunna och ligger i en grav direkt under högaltaret i S:t Peterskyrkan, under guidning av mycket kunniga prästkandidater från ett amerikanskt prästseminarium i Rom fick vi ta del av historien om utgrävningarna som genomfördes under Pius XII´s pontifikat och där man återfunnit delar av skelettet av det som med allra största sannolikhet är aposteln Petrus. Vi kunde beskåda käkbenet från den som en gång inför Jesus proklamerat att han är den levande Gudens son. Det var ett mycket gripande ögonblick för oss alla. Utgävningarna skildras i boken The bones of St Peter.

 Vi besökte också Paulus grav i kyrkan S:t Paulus utanför murarna, där det också finns ett kapell med ett träkors där den heliga Birgitta har förrättat sina böner. Vi besökte också kyrkan S:t Clemens, en av Roms älsta kyrkor där man grävt fram den ursprungliga kyrkan från 300-talet e.Kr. Clemens var den fjärde biskopen av Rom efter Petrus.

Det har varit en oerhört berikande erfarenhet att delta i denna vecka och tillsammans med pastorerna och predikanterna från Trosrörelsen gemensamt studera dessa saker och tillbringa tid tillsammans som också inneburit att lära känna varandra. Som katolsk resursperson medverkade också Charles Whitehead från England, tidigare ordförande för ICCRS råd med sin hustru Sue (anglikanska kyrkan). Det var glädjande att få dela med sig av mina katolska erfarenheter till bröder och systrar som verkligen ärligt och och öppet ville lära sig mer och förstå mer innan man tar ställning och värderar.

Ett par saker som blev tydligt under veckan är att det behövs både en institutionell sida och andens frihet i kyrkan, samt att den tidiga kristna historien fram till 1500-talet har vi faktiskt gemensamt.  Ulf Ekman påpekade att protestanter ofta har tänkandet att allt levande kristet liv tog slut och dog ut efter de första århundradena, för att sedan åter blomma upp på 1500-talet (reformationen), 1800-talet (evangelikaler) eller i början på 1900-talet (pingstvänner). Men det går inte att hoppa över historien, påpekade Ulf, det tror jag stod klart för alla efter denna resa, det är att göra sig urarva ett 1000-årigt kristet arv. Det är inte bara katolikernas Petrus som är begravd i S:t Peterskyrkan, det är ett kristet arv som tillhör oss alla.

Jag upplever att vi lever i en tid då Gud väldigt starkt för sitt folk, kristna från alla samfund samman på ett nytt sätt och att saker händer väldigt snabbt nu. Har vi människor 10-årsplaner, så har Herren 1-årsplaner. Det vi erfor denna vecka av vikten av öppenheten mot hela Guds folk och den universella kyrkan tror jag inte är unikt utan en återspegling av vad som händer på bred front händer inom kristenheten idag. Former för hur enheten mera strukturellt skall åstadkommas ser vi inte och behöver vi inte bekymra oss om, det viktiga är öppenhet för den helige Ande och att vi anförtror oss åt Herren som visar vägen. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan har ett tydligt uppdrag från kyrkans ledning att aktivt verka för denna enhet, påpekade Charles Whitehead.

Vi träffade också Charlotta Smeds från Vatikanradions skandinaviska avdelning som intervjuade undertecknad samt Ulf och Birgitta Ekman samt Charles Whitehead. Jag tror programmet sänds på måndag, det finns också att lyssna på i efterhand på Vatikanradions hemsida.

Charles berättade också om det nyinrättade påvliga rådet för evangelisation och arbetsmaterialet, lineamenta till kommande års biskopssynod som skall handla just om den nya evangelisationen. Evangelisation handlar i vår tid inte bara om att förkunna evangeliet för dem som aldrig har hört det, utan särskilt i USA och Europa också om att förkunna det på nytt för sekulariserade kristna som behöver höra evangeliet på nytt. Arbetsmaterialet har gått ut på remiss, och alla som vill kan svara på det. Inom Karismatiska förnyelsen studerar man det. De andliga nådegåvorna och livet i den helige Ande nämns visserligen i arbetsmaterialet, men det är något som borde lyftas fram mer. Likaså har vi de framgångsrika alpha-kurserna som ges världen över som introducerades av Nicki Gumbel vid Holy Trinity Bromton Church i London, något som är värt att titta på och lära sig av.

 Detta var en första rapport som sammanfattar denna vecks som var så rik på intryck och erfarenheter att varje delmoment vore värt en egen rapport. Jag återkommer nog med fler blogginlägg om denna resa.

 Pastor Ulf och F Alberto