Det är en spännande utveckling vi bevittnar när det gäller dialog mellan olika kristna inriktningar i Sverige.

Nu på torsdag möts domprost Åke Bonnier (SvK) och pastor Ulf Ekman (Trosrörelsen, Livets Ord) i en dialog på temat Vad är kristen tro i Elimkyrkan City, Stockholm. Moderator är Stefan Swärd.

Torsdag den 1 december medverkar jag själv tillsammans med biskop Anders Arborelius (katolska kyrkan), Stefan Gustavsson (generalsekr Svenska Evangeliska Alliansen) och pastor Sten Gunnar Hedin (Pingströrelsen) i en samtalskväll på temat katolskt och evangelikalt, likheter och skillnader. Moderator är Elisabeth Sandlund.

Den ekumeniska debatten har stundtals varit hätsk och profilerad mellan olika kristna inriktningar, och etiketterna, stundom i syfte att beskriva den andre i negativa termer har haglat: ”högerkristna”, ”katolska obibliska läror”, ”fundamentalism”, ”liberalteologisk” etc. Stefan Swärd skrev nyligen en bra ledarartikel i Världen idag om hur vi kristna etiketterar varandra. Många av etiketterna sätts nog mot bättre vetande på grund av felaktiga föreställningar vi har om de andra, ibland vill vi kanske inte ens veta sanningen, för då skulle det vara svårare att hålla fast vid den egna omhuldade ståndpunkten.

Samtidigt ser vi att intresset ökar som aldrig förr att mötas över samfundsgränserna för att be tillsammans, göra saker gemensamt, lära känna varandra och att samtala om skillnader och likheter. Att ekumenik behövs är egentligen ett undantagstillstånd, eftersom Jesus grundat en enda kyrka och han vill att hans efterföljare skall vara förenade utan inbördes stridigheter.

Perspektivet vi tänker i då vi talar om kristen enhet måste vara att vi alla redan är förenade i den enda universella (”allmänna”, ”katolska”) kyrkan som Jesus har grundat. Från katolsk horisont i alla fall betraktar vi dopets sakrament som grundläggande för tillhörigheten till den universella kyrkan, och därför behöver man inte döpas på nytt om man vill tas upp i Katolska kyrkans fulla gemenskap och redan är döpt i ett annat samfund.

Katolska kyrkan har dialoger med de flesta andra kyrko-och samfundsfamiljer. Under studieveckan som Trosrörelsens pastorer hade i Rom förra månaden där jag medverkade ingick ett besök på Påvliga rådet för de kristnas enhet. Där fick vi träffa biskop Brian Farrell från Irland. Han hade verkligen ett hjärta för ekumeniken, och han berättade om en upplevelse han hade haft som liten skolgrabb om hur splittringen mellan kyrkorna påverkade människors vardagsliv:

Det fanns segregation, man gick i protestantiska eller katolska skolor beroende på kyrkotillhörighet och man hade inget med varandra att göra. Men av praktiska skäl då det var långt avstånd till den katolska skolan fick han och hans kompis gå i den protestantiska skolan, men de fick inte be tillsammans med protestanter och inte ha kristendomsundervisning gemensamt. Sedan avled hans katolska kompis tragiskt, och det var stor sorg. Kistan var uppställd i den katolska kyrkan, men de protestantiska eleverna fick inte komma dit för att sörja. Då tog Brian ändå med sig en av sina bästa protestantiska kompisar till kyrkan, och blev efteråt inkallad  till den katolska prästen och strängt tillsagd, att så fick han inte göra.

Sedan dess har Katolska kyrkan totalt ändrat inriktning när det gäller ekumeniken. Biskop Farrells barndomsminne understryker hans personliga engagemang för ekumeniken.

Enhetsrådet har dialog med många olika kristna kyrkor och samfund: Ortodoxa kyrkor av bysantinsk tradition, Orientala ortodoxa kyrkor, Assyriska kyrkan, Anglikanska kyrkan, Lutherska världsfederationen, Metodisternas världsråd, Reformerta kyrkorna, Baptisktiska världsalliansen, Pingströrelsen, Evangelikala kyrkor, Kyrkornas världsråd och Mennonitiska världskonferensen. De som man ännu inte upprättat en formell dialog med är de nya icke samfundsanknutna (”non-denominational”) karismatiska församlingarna, till vilka Trosrörelsen och Livets ord hör. Biskop Farrell sade att man trots det är intresserad att samtala också med dem, även om formella forum inte är upprättade. Det var ett givande och informativt möte på enhetsrådet som slutade med gemensam bön.

Vi fick höra om den pågående dialogen med de ortodoxa kyrkorna. Där har man kommit så långt att man har en gemensam syn på den universella kyrkans struktur: Varje stift leds av en biskop, och varje större sammanhållen struktur av flera stift, t.ex. Ryskortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan etc måste också ha en enda definierad sammanhållande ledare, ärkebiskop eller patriark. Man är också överens om att även på den globala världsövergripande nivån måste det finnas en enda definierad sammanhållande ledare, man är inte främmande för att den ledaren skulle kunna vara biskopen av Rom, d.v.s. påven. Däremot accepterar man inte från ortodoxa kyrkorna det sätt på vilket påven hitills i Romersk-katolska kyrkan utövat sitt ledarskap, där är diskussionerna nu, att man samtalar om och försöker komma överens om hur exakt detta av alla accepterade ledarämbete för den universella kyrkan skall vara gestaltat.

När det gäller dialogen med de lutherska kyrkorna konstaterade biskop Farrell att man sedan några år tillbaka är överens om rättfärdiggörelseläran, detta som var en av de viktiga skiljepunkterna efter reformationen är nu ur vägen. Katoliker och lutheraner är överens som framgår av det gemensamt framtagna dokument som undertecknades i Augsburg 1999.

Min uppfattning är att det finns mycket vi är överens om inom de olika kyrkofamiljerna, när det gäller grundläggande kristna läror är vi överens till 90%, att splittringen verkar så stor beror mera på att vi har fördomar om varandra och inte talar samma språk än på faktiska skillnader i lära.

För den som följt debatten t.ex. på olika bloggar, så kan man säga att en stor skiljelinje har varit synen på Katolska kyrkan, inte så att man gått in och diskuterat enskilda läropunkter, men frågan om huruvida man över huvud taget skall betrakta Katolska kyrkan som tillhörande Kristi kropp och någon som man skall ge sig i kast att ha dialog med.
-En del betraktar katolska kyrkan som avfallen, uppenbarelsebokens sköka.
-En del kan sträcka sig så långt att man erkänner att enskilda katoliker kan vara goda kristna, men att de är vilseförda som inte ser att de bör lämna sin kyrka.
-Andra, en växande grupp, har börjat inse att protestanterna har 1500 års kyrkohistoria gemensamt med Katolska kyrkan, och att man inte kan förenka sina rötter.

Vi katoliker menar, utan att vara triumfatoriska, att vi är den stora kroppen i den universella kyrkan som representerar kontinuiteten genom alla århundraden, och som trots alla mänskliga brister och förbrytelser har bevarat den kristna läran och  de av Kristus instiftade sakramenten oanfrätta genom århundradena. I kyrkans historia har det alltid funnits utbrytargrupper, en del rena heresier som försvunnit bort, en del har varit förnyelserörelser som initialt motarbetats men sedan kommit att spela stor roll för hela kyrkans förnyelse. Det borde stämma oss till en ödmjukhet när det gäller Kyrkan och dess väsen. Ingen enskild människa eller grupp har ensam förmågan att ha en helhetsbild, läroämbetets uppgift är grannlaga, men inte heller enskilda biskopar eller påven kan i sitt medvetande omfatta helheten. Vi är alla beroende av den helige Ande och att Kyrkan, ”Kristi kropp”, där vi alla är lemmar fungerar i harmoni och kärlek.

Jag vill också till sist gärna påminna om föreläsningsserien om Andra Vatikankonciliet av sr Madeleine Fredell OP hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm. Läs mer här.