– ”Pappor” skall kunna föda barn
– Tjänsten surrogatmamma skall kunna köpas
– Abort propageras för som en rättighet
– Sexualitet lanseras som något helt fristående från reproduktionen
I vår tids accelererande reproduktionsteknologiska utveckling som tas emot med entusiasm av liberala ideologer riskerar barnets intresse alltmer att komma i kläm och de reduceras till ett objekt för vuxna individers självförverkligande.
I dag publiceras en artikel i Dagen där jag tillsammans med Tuve Skånberg, Annelie Enochson, Lars Gustafsson och barnläkaren Anna Aronsson pläderar för att skynda långsamt och utreda barnperspektivet innan man rusar åstad med en lagändring som gör att män kan föda barn (proposition 2012/13:107). De tre förstnämnda är KD-riksdagsmän som går emot sin egen socialminister genom att lägga en motion om avslag på regeringspropositionen. Med stor hast vill man nu genomföra en proposition som socialminister Hägglund mer eller mindre tvingats ta fram efter påtryckningar från en enad oposition samt enskilda riksdagsledamöter inom alliansen. Innan man lägger proposition skall man normalt ha en god förberedande utredning. Alla är ense om att alla juridiska aspekter inte är utredda, men det säger man att man skall göra i efterhand. Varför denna brådska, varför detta avsteg från god praxis? Det synes mig inte genomtänkt utan handla om en förhanstad åtgärd mot en liten diskriminer grupp utan att man analyserat om det verkligen är bästa åtgärden.
Nyligen skrev jag ett inlägg om surrogatmödraskap, en annan byggsten i detta reproduktionsteknologiska babelstorn som gör det komplext för barnen att förhålla sig till sitt ursprung. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Ingen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Statens medicinsketiska råd SMER som nyligen ställde sig positiv till surrogatmödrar gjorde inte ens ett försök till etisk analys som grund för sitt beslut, bara konstaterade att en värdeförskjutning skett i samhället.
Angående transsexualism och könsbyte: Det finns en liten grupp personer som upplever sig födda i fel kropp, det vi kallar transsexualism. Då tillståndet varit förenat med depressivitet och ökad självmordsrisk har det funnits lagstadgad möjlighet att ”byta kön”, dels att få den juridiska könsidentiteten ändrad, dels att genomgå kroppsmodifierande behandling genom kirurgi och hormonbehandling. Villkor för ändrad juridisk könsidentitet har hittills varit att man steriliserat sig. För de allra flesta har detta inte varit något problem, man önskar en så radikal omvandling som möjligt från det ena könet till det andra. Några få som ansökt om att byta kön har dock önskat att ha kvar reproduktionsförmåga och upplevt sig tvingade till sterilisering. Problemet är kvantitativt mycket litet. Det är färre än 100 personer varje år som genomgår könsbyte, och av dem vill den överväldigande majoriteten frivilligt sterilisera sig.
FN:s råd för mänskliga rättigheter har fastställt Yogyakarta-principerna, som innebär rätt att byta juridiskt kön för transsexuella samt att inga villkor får krävas i form av sterilisering m.m. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling har gjort liknande uttalanden, och WPATH, en yrkesorganisation med läkare och psykologer verksamma inom området har utfärdat ”Standards of Care” som stödjer samma sak. Utifrån denna starka markering från olika internationella organisationer ställs nu krav på att ändra den svenska lagstiftningen så att den harmonierar med dessa riktlinjer.
Detta är inte okomplicerat, och några punkter är viktigt att lyfta fram för att förstå problematiken:
Det gäller att skilja på frågan om diskriminering av HBT-personer och frågan som gäller teknifiering och avhumanisering av mänsklig reproduktion i allmänhet så att man inte av missriktad välvilja vidtar lagstiftningsåtgärder som vid närmare analys inte gagnar syftet.
Nya reproduktionsteknologier, abort, eugenetik och fel kön som orsak till abort – människan tar alltmer kontrollen över sin egen reproduktion, nästan leker Gud. Det ligger också stora ekonomiska intressen i denna utveckling. I det perspektivet blir argumentet att juridiska män inte skall kunna föda barn svagt. Ty om värderingar på alla andra områden som gäller reproduktionsteknologi ändras, så framstår det endast som en diskrimineringsfråga att förvägra transsexuella att behålla sin reproduktionsförmåga.
Yogyakartaprinciperna fastslår den psykologiska upplevelsen av det egna könet som grund för rättigheten att få sin juridiska könsidentitet ändrad och vid behov göra kirurgiska korrigeringar. Men man kan egentligen inte ”byta kön” eller skapa något tredje kön genom varken juridiska beslut eller medicinska manipulationer. Människan är man (XY) eller kvinna (XX), det är givet av naturen. I naturen själv finns visserligen vissa kromosomavvikelser med avvikande uppsättning av X- och Y-kromosomer och biologiska varianter med hermafrodism, men det är snarast undantagen som bekräftar regeln och ändrar inget i princip.
Päron är alltid päron och äpplen alltid äpplen. Du kan sätta etiketten ”äpple” på päronet (juridiskt könsbyte), du kan genom att hyvla av göra päronformen lite mera rund så att det liknar ett äpple (medicinska o kirurgiska åtgärder), men det är likafullt i grunden ett päron.
Om vi tänker oss att en kvinna som fått juridiskt manlig identitet föder ett barn, så är det en kvinna som föder barnet som vuxit till i den livmoder hon skapats med, även om vi juridiskt kallar henne för man. Vad vi gör genom att juridiskt beteckna henne som man är inte att ändra hennes kön eller skapa ett tredje kön, endast att åstadkomma en begreppsförvirring, framförallt för barnet, men också för oss alla.
Till sist: Den medicinska evidensen för effekten på hälsa och välbefinnande av könsbyte är inte övertygande. Tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsidentiteten, och att lidandet förblir stort oberoende av på vilken sida i könsdikotomin man placerat sig, och att det skulle ha mycket större effekt på välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på andra stödåtgärder och att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella.
Cecilia Dehjne et al har i en välgjord studie från 2011 ”Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden”, följt upp alla som genomgått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 och jämfört med kontrollgrupp. Studien visade att även efter behandlingen hade den behandlade gruppen sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen, och starkt ökad självmordsrisk och ökad dödlighet där gapet mot normalgruppen ökade för varje år efter tio års observationstid och framåt. Tidigare genomförda kliniska studier har ofta varit bristfälliga i metodologin.
Att tolka forskningsresultat är svårt, och det gäller att inte dra förhastade slutsatser. När man frågar patienter i psykiatrisk vård om de är nöjda med behandlingen får man ofta mycket positiva resultat, oberoende av vilken behandling det gäller. Att evidensläget är bristfälligt och att det behövs mer forskning är inte för mycket sagt.
—————————-
Mera om transsexualism och könsbyte:
Min artikel i Ars Medicina 2012, Transsexualism och juridiska regler kring könsbyte.
Tidigare inlägg och diskussion på min blogg.
Tidigare debatt på Newsmill där bl.a. jag deltagit
Bengts Blogg 
Bengt,
Jag tycker också att man ska vara försiktig med t.ex. surrogatmödrar just med tanke på riskerna för kvinnorna och framtiden för barnen.
Men man måste vara konsekvent om säger sig företräda ett kvinno- och barnperspektiv. Kvinnor ska måste t.ex.kunna välja om och när de vill ha barn, alltså möjlighet att välja preventivmedel. Barn ska inte behöva födas in i fattigdom och umbäranden för att föräldrarna inte har tillgång till eller ens kunskap om preventivmedel.
Anneli
Anneli Magnusson:
Det finns ett utmärkt alternativ till preventivmedel, nämligen naturlig familjeplanering. Till skillnad från vad myterna säger, så är detta en effektiv metod. I mitt land, Polen, använder många katoliker som tar sin tro på allvar (och det är rätt många) just naturlig familjeplanering. Samtidigt är Polen, som förmodligen är ett av världens mest katoska länder, också ett av de länder i världen som har absolut lägst födelsetal. Detta är något negativt, det behöver föddas fler barn i Polen, men det visar samtidigt att det inte alls behöver finnas något samband mellan stor katolicism och stora barnkullar.
Naturlig familjeplanering har till skillnad från p-piller inga negativa bi-effekter. Religiöst och moraliskt kan det hävdas att metoden innebär att man tar hänsyn till hur kroppen naturligt fungerar så som den skapats av Gud, medan artificiella preventivmedel innebär att man säger nej till Gud när han är beredd att skapa ett barn. För det är ju Gud som skapar barnet. Naturlig familjeplanering är därför inte moraliskt fel, medan artificiella preventivmedel är det.
På polska katolska datingsajter på nätet får man i sin profil ofta svara på frågan om vad man har för åsikt om preventivmedel. Här är vad några unga, välutbildade kvinnor har svarat på en sådan fråga:
”Hormoner förstör den kvinnliga kroppen och medför olika katastrofala framtida effekter.”
”Preventivmedel medför att människan blir en maskin, alltid beredd till samlag.”
”Jag vill inte ha saker instoppade i mig.” (om kondomer)
”På grund av min tro vill jag inte säga nej till livet genom att använda preventivmedel.”
”Jag är anhängare till naturlig familjeplanering.”
Dessa unga, välutbildade kvinnor har just ett kvinnoperspektiv.
Bengt, det är svårt att tolka forskningsresultat, det är helt riktigt. Men man kan tycka att du som läkare åtminstone borde klara av att tolka den forskning du refererar till. Tyvärr gör du inte det. Alternativt gör du det och försöker medvetet vilseleda läsarna.
Du tycks mena att Dhejnes forskning stödjer din tes att transexuella fortsätter att vara ”könsambivalenta” även efter könskorrigerande behandling och byte av juridiskt kön. (Könsambivalens är fö din högst privata terminologi, som inte används i modern västerländsk forskning kring patientgruppen. Patienterna brukar vara väl medvetna om vilket kön de har och menar att det är omgivningen som blir förvirrad av hur deras kroppar ser ut)
Den som läser Dhejnes et al forskning kan notera att ämnet öht inte berörs.
http://www.plosone.org/article/info:doi/10.1371/journal.pone.0016885
Du tycks också vara motståndare till könskorrigerande behandling och antyder även här att Dhejnes forskning ger dig underlag för att hävda att det finns indikationer på att patienterna lider lika mycket efter som innan behandling. Detta trots att studien inte på något sätt har studerat hur patienterna mår innan behandling, eller hur patienter med alternativ behandling mår efter behandling. Du undviker också att nämna att det givetvis finns enorma mängder forskning som säger att just könskorrigerande behandling är bästa alternativet och att de tär är orsaken till att det är den behandling som förordas av läkare som (till skillnad från dig) jobbar inom området, i hela västvärlden.
Slutsatsen av den forskning du försöker förvränga för att använda för dina egna syften lyder:
”Persons with transsexualism, after sex reassignment, have considerably higher risks for mortality, suicidal behaviour, and psychiatric morbidity than the general population. Our findings suggest that sex reassignment, although alleviating gender dysphoria, may not suffice as treatment for transsexualism, and should inspire improved psychiatric and somatic care after sex reassignment for this patient group.”
På svenska ungefär:
”Personer med transsexualism löper, efter könskorrigerande behandling, betydligt högre risk för överdödlighet, självmordsbeteende och psykiatrisk sjukdom än den allmänna befolkningen. Våra resultat tyder på att könskorrigerande behandling, även om den lindrar könsdysforin, möjligen inte räcker till som behandling för transsexualism. Det bör inspirera till förbättrad psykiatrisk och somatisk vård för denna patientgrupp, efter könskorrigerande behandling.”
Dhejne at al förordar alltså att den nuvarande könskorrigerande behandlingen KOMPLETTERAS, inte ersätts, med bättre psykiatrisk och somatisk eftervård.
Att en läkare mer eller mindre medvetet förvränger kollegors forskningsresultat för att stärka sin egen tes om ett sjukdomstillstånd är inte förtroendeingivande.
Hej Lukas!
Roligt att få diskutera med dig igen, vi hade ju ett samtal om detta för något år sedan på Newsmill och på min blogg.
Du övertolkar det jag säger. Nej, jag förvränger ingenting och jag påstår inte att Dhejne och medarbetares forskning stödjer att transsexuella fortsätter att vara könsambivalenta (Dhejnegruppen talar om könsdysfori) efter könskorrigerande behandling. Studien var inte upplagd för att ge svar på den frågan.
Däremot visar studien klart nedslående resultat när det gäller långsiktigt psykiskt välmående för denna grupp. Suicidfrekvensen innan operation är 20 ggr förhöjt jämfört med kontrollgrupp, och jämför man suicidfrekvensen i ett längre perspektiv, 10 år och mer efter könskorrigeringen, så får man liknande höga resultat för självmordsfrekvens. Studera diagrammet på bilden i mitten längst upp på den länk till Dhejnes studie som du visade, så ser du hur dödstalet i självmord ökar drastiskt under tidsperioden 10 år och längre efter operationen jämfört med kontrollgrupp.
Som författarna påpekar i diskussionen, så indikerar inte den höga självmordsfrekvensen i sig att könskorrigeringen inte varit lyckad, teoretiskt sett kunde det ju ha varit ännu värre om korrigeringen inte skett, men det är ändå ett starkt observandum som jag tycker även du borde ta till dig och vara oroad över, och det gör att man även måste kunna diskutera den egentliga nyttan av korrigeringen neutralt utan att ha ideologiska bindningar åt något håll.
På objektiv förnuftsmässig grund tycker jag mig ha skäl att tvivla på alltför glättigt positiv syn på könskorrigerande behandling. Dhejnegruppen tar i diskussionen upp varför deras resultat tycks peka på sämre utfall än tidigare studier:
Bengt, med din argumentation skulle vi börja ifrågasätta behandlingen med betablockerare och tyreostatika vid giftstruma för att studier visar att det kvarstår en överdödlighet i patientgruppen, trots sådan behandling.
Det gör vi inte. Vi hittar istället sätt att komplettera behandlingen, med kirurgi och radioaktivt jod. För att den medicinska vetenskapen är överens om att betablockerar och tyreostatika är bra behandling.
Jag anser inte att det är bra du helt utan att referera till vetenskapliga i trovärdiga peer-rewied publikationer som delar din inställning, uttrycker den här typen av åsikter om en sjukdom du inte på något sätt är specialiserad på. När den svenska expertisen dessutom mycket tydligt säger emot dig.
Att du dessutom har den dåliga smaken att antyda att Dhejne et al inte skulle vara objektiva i sin forskargärning är uppseendeväckande! Den typen av anklagelser passerar inte oförbemärkt i den akademiska världen.
Lukas!
Det är inte sama sak. Giftstruma vet vi botas med thyerostatika. Effekten är bevisad. När det gäller könsbytesförfarandet vet vi att det har en kortsiktig effekt på könsdysforin, det är allt. Långsiktiga effekter behöver vi veta myket mer om och forska mycket mer på.
Den svenska expertisen säger inte emot mig. Vetenskapen uttalar sig bara om det man objektivt kan uttala sig om. Att könsbyte är en rättighet är ett ideologiskt och politiskt grundat beslut, inte vetenskapligt. Men det är klart att forskarna förhåller sig till det och inte som forskare kritiserar värdegrunden i det samhälle man verkar i.
Jag har aldrig kritiserat Dehjne och hennes forskarlag för bristande vetenskaplig objektivitet, tvärtom har jag sagt att den studie vi här diskuterar är mycket välgjord, och man är försiktig i sina slutsatser.
All vetenskaplig forskning bygger på att man också ifrågasätter och prövar andra hypoteser. Vad jag sagt är att studien visar på behovet av mer forskning på de långsiktiga effekterna av könskorrigerande behandling.
Självklart, är det ett viktigt fält både för transsexuellas intresseorganisationer och för hälso- och sjukvården att följa upp den långsiktiga psykiska ohälsan hos denna grupp, vare sig det beror på kvarvarande könsdysfori eller av könsdysforin oberoende samsjuklighet eller av stress till följd av fördomar mot gruppen i samhället.
Det är inte heller trovärdigt att referera till forskning som inte på något sätt stödjer din tes, och låtsas att den gör det. Du vet mycket väl att inget i Dhejnes et al forskning stödjer din tes att könskorrigerande behandling kan tänkas vara ett felaktigt val av behandling.
Men det ligger i linje med debattartikeln i Dagen, där ni på liknande sätt utnyttjar lagrådet och ett antal remissinstanser för att försöka få det att se ut som om de stödjer era åsikter. När de i själva verket mycket tydligt är för att steriliseringskravet ska avskaffas, och kvinna-till-man-transsexuella alltså ska tillåtas skaffa biologiska barn med hjälp av sina ägg, och i förekommande fall, genom att vara gravida.
Akademikerförbundet är inte helt roade av er debatteknik.
http://www.akademikerbloggen.se/kdare-hotar-tilltron-till-regeringens-remissforfarande
Lukas!
Återigen, jag har inte påstått att forskningen stöder min ”tes” som du tolkar det som att jag har. Se svaret på din förra kommentar.
Samma sak med Akademikerförbundets reservation, vi, artikelförfattarna i Dagen, har inte påstått något annat än att Akademikerförbundet i sitt remissvar påpekar att man måste utreda detta med barnens situation, vilket är korrekt. Läs vad vi skrivit.
Bengt, jag tror det är du som inte läst Akademikerförbundets remissvar.
Det du menar när du talar om att man ”måste utreda detta med barnens situation” är väl att det finns skäl att fundera på om barn till transsexuella föräldrar kan tänkas fara illa av just detta att deras föräldrar är transsexuella? Och att vi därför inte bör tillåtas skaffa barn innan det är mycket ordentligt utrett och ställt utom allt tvivel att vi inte skadar våra barn om vi tillåts avla dem?
Lite grann som man tänkte om personer med begåvningshandikapp förr i världen, när man för säkerhets skull tvångsteriliser4ade dem, alltså.
Det Akademikerförbundet säger är ”Akademikerförbundet SSR välkomnar att kravet på sterilisering vid ändring av könstillhörighet tas bort då det kränker respekten för den enskildes integritet. Förbundet delar uppfattningen att ett steriliseringskrav är
otidsenligt. Det är inte rimligt att tvingas välja mellan nödvändig vård och möjligheten att bli förälder.”
De säger också att de ”—delar samtidigt uppfattningen att rättstillämpningen av föräldraskapsrättsliga regleringar noga ska följas upp.”
SSRs remissvar:
http://www.akademssr.se/getfile/Remissvar%20%202013-01-14%20Avskaffande%20av%20steriliseringskrav%20vid%20%C3%A4ndrad%20k%C3%B6nstillh%C3%B6righet%20(Ds%202012-46).pdf?id=1454
Det vill säga, de delar inte alls din åsikt om transsexuella och föräldraskap. DERAS tankar om föräldrarättsliga reglering handla rom att samhället måste säkerställa att även familjer med transsexuella föräldrar ges samma rättsliga skydd som andra familjer.
Samma problem finns kring ert sätt att referera till de andra remissvaren. Ni har som jag uppfattar det medvetet vantolkat samtliga remissinstanser ni försöker låtsas att ni har stöd av, samt lagrådet. Det är uppenbarligen inte en åsikt jag är ensam om, att döma av Akademikerförbundets inlägg.
Lukas!
Blanda inte in huruvida transsexuella i enskilda fall eller som grupp är lämpliga som föräldrar. Det är inget vi diskuterar och ingen relevant diskussion.
Nej, vi vantolkar ingenting. Vi refererar till att Akademikerförbundet betonar att det är viktigt att följa upp vissa saker. Man samtycker ändå till propositionen och vill följa upp senare, vi vill reda ut först, så enkelt är det. Något annat har vi inte sagt i relation till Akademikerförbundet. Allt annat är dina tolkningar. Läs vad vi skrivit.
Bengt, menar du att forskningen mycket tydligare talar för att den långsiktigt positiva effekten av thyerostatikabehandling vid giftstruma, än den långsiktigt positiva effekten av könskorrigerande vård vid transsexualism?
Vänligen ange i så fall hur många studier, med länkar tack, du menar visar på det förstnämnda. Och argumentera sedan för varför de är färre eller mer trovärdiga än de studier som visar på det sistnämnda.
Du har nu debatterat den här frågan i minst ett år. Ännu har jag inte sett dig hänvisa till en enda seriös vetenskaplig källa som faktiskt håller med dig när du tycks mena att man bör ifrågasätta, och i väntan på mer/bättre forskning upphöra med, könskorrigerande vård till transsexuella. Jag tycker det är anmärkningsvärt. Speciellt med tanke på att du inte på något sätt själv är specialiserad på området och varken den svenska eller den internationella expertisen håller med dig.
Lukas!
Återigen, läs vad jag skrivit och lägg inte ord i munnen på mig som jag inte sagt.
Jag har inte skrivit att ”man bör ifrågasätta, och i väntan på mer/bättre forskning upphöra med, könskorrigerande vård till transsexuella”, jag har sagt att det behövs mer forskning med fokus på den långsiktiga effeken av behandlingen.
Men snälla Bengt, nu är du bara obstinat.
Rent generellt är mer forskning om precis allting bra. Att säga ”Det behövs mer forskning om…” betyder därmed ingenting, om man enbart menar att detta ska tolkas rent bokstavligt och inte uppfattas innebära att man därmed också antyder något annat.
Om jag exempelvis säger att det skulle behövas mer forskning om effekten av relationen läkare-patient om en läkare i offentliga sammanhang uttalar en mycket konservativ religiös livsåskådning, skulle du tolka det rent bokstavligt? Eller skulle du, i den här diskussionen, uppfatta det som om jag också antyder något annat?
Jag gissar på det senare, och därmed är det inte alls konstigt att jag uppfattar att du med ditt eviga orerande om ”mer forskning” egentligen menar något mer än bara ett rent neutralt påstående.
Men, det är ju enkelt att lösa problemet. Om du svarar bara ett enkelt ja eller nej på följande tre frågor:
Anser du att könskorrigerande vård är den vård som bör erbjudas transsexuella patienter?
Anser du att man, i väntan på mer/bättre forskning, bör vara försiktig med att erbjuda könskorrigerande vård till transsexuella?
Anser du att man bör pröva alternativa behandlingar istället, som samtalsterapi eller liknande?
Lukas!
Det jag har sagt har jag sagt och jag har ingen annan agenda. Jag avslutar nu debatten med dig för denna gång. Tack för samtalet.
”Och argumentera sedan för varför de är FLER eller mer trovärdiga än de studier som visar på det sistnämnda. ”
menade jag. Ber om ursäkt för skrivfelet.
Pingback: Patientförening för transsexuella stödjer Skånbergs och Enochsons motion. | Bengts Blogg