Jag fortsätter diskussionen om Evangelisk och ortodox syn på kyrkan och Petrus primat. Idag vill jag belysa kyrkosynen.
Utgångspunkten är alltid den universella, enda heliga katolska och apostoliska kyrkan som vi alla är förenade med genom dopet. Katolicitet är ett mångtydigt begrepp som inte är samma som Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. När vi säger att kyrkan är katolsk säger vi något om vad Kyrkan borde vara och uppfattas som för att vara sann mot sitt eget budskap.
När det i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan Lumen Gentium sägs att denna enda universella kyrka har sin konkreta existens i (eng subsist in) Katolska kyrkan så är det en mycket viktig markering som öppnar för något nytt jämfört med de senast föregående århundradena där Katolska kyrkan hade en institutionell och ganska snäv syn på kyrkan.
”This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd,(74) and him and the other apostles to extend and direct with authority, which He erected for all ages as ‘the pillar and mainstay of the truth’. This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him, although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity.” (LG 8)
All nåd, allt gott, Ordet, all äkta tradition hör till hela kristenheten. Så tolkar jag katolsk kyrkosyn, och det är alltid min utgångspunkt i min dialog med medkristna av alla samfund.
En annan viktig grundprincip som är fast förankrad i katolskt tänkande är att Kyrkan är både andlig gemenskap, communio, Kristi kropp och en konkret struktur i världen, en institution med läroämbete och sakrament på en och samma gång. Dessa två aspekter kan inte ställas i motsats till varandra, men om den ena eller andra aspekten överbetonas eller undertrycks, så blir det obalans. Under de första århundradena efter Kyrkans födelse på pingsten i Jerusalem. var communio-aspekten starkt framträdande samtidigt som den undan för undan får en konkret form. De andliga nådegåvorna var levande och alla kristna var medvetna om sin kallelse inom ramen för det allmäna prästadömet. Dopet i den helige Ande har inte uppfunnits av klassiska pingstvänner utan var en normal del av den kristna initiationen. I samband med dop, konfirmation och första mottagandet av kommunionen (nattvarden) förväntades att den nydöpte också fick ta emot andliga nådegåvor. Forskning visar att detta var normalt ända in på 700-talet. Form och struktur tog inte över utan erbjöd ett stöd för Andens liv. Men bruket av de andliga nådegåvorna ebbar ut mer och mer och kyrkan stelnar sedan mer och mer i en juridisk institutionaliserad form.
Anders Gerdmar har rätt i sin kritik att Katolska kyrkan har stelnat i former som förkväver Anden. En överlastad institution med underskott på communio. Detta är också Katolska kyrkans självbild idag. Som jag skall visa håller dess egna teologer och herdar med om detta och vill att kyrkan skall förändras. Det är en trend som pågått alltifrån det vattendelande Andra Vatikankonciliet, och tydligaste uttrycket idag för denna trend är påve Franciskus. Hans apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 kan ses som en programförklaring till hans pontifikat.
Men Katolska kyrkan har en lång väg att gå, och det andliga liv som utvecklas i många frikyrkoförsamlingar där Andens gåvor flödar, där man har en levande gemenskap, där man satsar på evangelisation och är aktiva i den lokala samhällsgemenskapen fortsätter nog bäst att utvecklas utanför Katolska kyrkans ram. Deras verksamhet skulle i dagens läge bli ganska beskuren inom Katolska kyrkans ganska stela klerikala struktur.
Joseph Ratzinger skriver i sin bok Kallad till gemenskap att under andra årtusendet skiftade fokus från kyrkan som communio till kyrkan som institution. Formella regler och klerikal makt tar alltmer över. Trots förnyelserörelser och försök till reformer är det en utveckling som fortsatt under andra årtusendet och tog sin kulmen med Pius IX´s pontifikat1846-1878. Det var en kaosartad tid som präglades av omfattande politiska och intellektuella omvälvningar vilka uppfattades som ett hot av många. Vatikanen förlorade under denna tid totalt sin tidigare stora politiska makt.
Kyrkan och påve Pius såg som sitt ansvar att vara en stabiliserande faktor och motarbeta de omstörtande krafterna. Ett led i detta var att precisera påvens mandat, det var under det på grund av krig för tidigt avslutade Första Vatikankonciliet 1869-70 som den berömda dogmen om påvens ofelbarhet kom till.
Pius IX´s pontifikat bidrog till att under de kommande decennierna låsa in Katolska kyrkan i en fruktlös konfrontation med den moderna världen som den inte återhämtade sig från förrän i och med Andra Vatikankonciliet, men än idag finns återverkningar av detta i Katolska kyrkans liv och hur hon uppfattas.
Idag slår pendeln åt andra hållet och strävan är att återge Katolska kyrkan en bättre balans genom att betona communio-aspekten. Andra Vatikankonciliet betonade Kyrkan som Guds folk, lekmännen som de viktigaste aktörerna i kyrkan och deras delaktighet i det allmänna prästadömet, biskoparnas kollegialitet och lokalkyrkornas autonomi, men det var en process som började långt innan Andra Vatikankonciliet med 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, där vi kan spåra sådant som influerat på konciliet.
Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.
J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete.
I denna process av förnyelse befinner sig Katolska kyrkan i idag, även om många stretar emot och vill bevara gamla klerikala maktstrukturer. Denna förnyelseprocess är också en öppen ekumenisk process som inte ägs av Romersk-katolska kyrkan. Ekumeniken och dialogen med de övriga samfunden har varit ett grundtema för henne alltsedan Andra Vatikankonciliet. Den påve som fick avsluta konciliet, Paulus VI var en mycket klok man som gav ut encyklikan Ecclesiam Suam. Där betonar han vikten av dialog, både inom Katolska kyrkan och utåt, med alla kristna, interreligiös dialog med alla som tror på Gud och dialog med världen och alla människor av god vilja.
Påve Paulus betonade i encyklikan att kyrkan måste besitta en medvetenhet och relatera till en självbild som ännu inte fullt ut evangeliserats och som därför är i behov av förnyelse.

Där stannar jag idag. Här listar jag några punkter som jag hoppas kunna ta upp framöver:
- Den konkreta kontexten och den nedskrivna texten
- Maria och helgonen, avlat
- Tjänstegåvor och biskopsämbete
- Kyrkosyn
- Påvens roll
- Andens dop och kyrkans sakramentala struktur







Vad säger
Det sade 
Men saker och ting som sker i tiden kan ha olika signifikans i förhållande till livets fullhet och i att vara meningsskapande ur existentiellt perspektiv. För mig var folkomröstningen om Brexit en krusning på ytan jämfört med påve Franciskus besök i Armenien där ledaren för den Armeniska apostoliska kyrkan, catholicos Karekin II stod för värdskapet. När jag via Vatikanens YouTube-kanal uppkopplad till vår TV kunde följa den ekumeniska fredsbönen i Jerevan fylldes mitt hjärta av stor glädje, och jag glömde bort både uppståndelsen kring Brexit, min egen olycka och det faktum att Sverige åkt ur fotbolls-EM.