Vänskapskorruption inom Riksrevisionen

Publicerat den 10 juli, 2016 av Bengt Malmgren

DN granskar i ett antal artiklar Riksrevisionen där bl.a. vänskapskorruption avslöjats. Riksrevisor Susanne Ackum var klok nog att avgå då hon insåg att det hela inte var bra. Facket har redan tidigare reagerat, men medvetenheten om risken för korruption hos övriga intervjuade i ledningen verkar inte så hög. Administrativt ansvarig riksrevisor Margareta Åberg säger till DN att hon är jätteledsen att hennes kollega valt att avgå och att man förlorar en fantastisk person med en enastående kompetens.

ibaVad säger Inga-Britt Ahlenius om detta som själv var generaldirektör för Riksrevisionsverket 1993-2003 och kämpade aktivt för en oberoende riksrevision? Alltifrån Gustav Vasa hade riksrevisionen lytt under regeringen. Tanken med den ordningen var att staten, kungen och regeringen, per definition är god, därför är det inget problem att man granskar sig själv. Idag betonar man vikten av en oberoende revision för att minimera risken för korruption.

Ahlenius bidrog aktivt till att den nya ordningen infördes enligt vilken Riksdagen övertagit huvudmannaskapet för Riksrevisionen. Som tack för detta fick hon 2003 under farsartade former sparken av dåvarande finansministern Bosse Ringholm.

Genom vänskapskorruption i Riksrevisionsverket där ämbetsmän från regeringskansliet nu tillsätts för att granska den politik de själva varit med om att genomföra kringgår man det oberoende som skall vara grunden för riksrevisionen..

DN fortsätter i ett antal kommande artiklar att rapportera om den granskning man gjort.

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

”De mänskliga rättigheterna måste gälla alla, alltid!”

Publicerat den 7 juli, 2016 av Bengt Malmgren

”Oavsett var någonstans i världen terrorn slår till måste reaktionen vara benhård. I försvaret för alla människor lika och okränkbara värde får vi aldrig kompromissa. Vi ska stå upp för rätten att vara kristen i Damaskus, kvinna i Husby, jude i Malmö och homosexuell i Orlando. De mänskliga fri- och rättigheterna måste gälla alla. Alltid.”

ebtalmedalenDet sade Ebba Busch Thor i sitt tal i Almedalen. Kort och kärnfullt fokuserar hon på universella grundvärderingar som jag är övertygad om att alla riksdagspartier och majoriteten av Sveriges folk står bakom. Det är också kristna grundvärderingar, och kristdemokratin bygger på katolsk sociallära.

Nyhetsmedia valde ändå att fokusera som en nyhet på att EBT tog upp frågan om grundvärderingar. Det har tidigare inte varit riktigt OK att tala om detta i politiken, Alf Svensson tillhör en gången tid, det har snarare varit lite suspekt och dragit på sig misstankar att man har en dold agenda. Det förutsätts att alla i mainstream delar detta, samtidigt som man i identitetspolitikens namn ifrågasätter att vissa verkligen står upp för dessa grundvärden. Omfattar man exempelvis inte hela RFSL´s sexualpolitiska program med införande av surrogatmödraskap och allt och känner tveksamhet för att gå i Pride-paraden har man genast varit misstänkliggjord. Men det har i samhället skett en glidning, så att regnbågsflaggan numera symboliserar mångfald och alla människors lika värde, precis som det kristna korset tidigare gjorde som pryder vår svenska flagga. Så motiverar många politiker, sist i raden EBT att de väljer att gå med i Pride-paraden. HBTQ-personer har i vår tid fått stå som symbol för kamp mot fördomar och diskriminering i allmänhet.

Detta med rätta, personer som ligger utanför den heterosexuella grundnormen har det inte lätt, inte heller i vårt upplysta Sverige, och kyrkan, som egentligen borde stå upp för ovillkorlig kärlek och alla människors lika värde och rätt att finnas med i gemenskapen har bidragit till att upprätthålla fördomar och förtryck gentemot homosexuella. Läs vad kardinal Marx och påve Franciskus nyligen sagt om detta. Att deklarera sig som kristen och ställa sig bakom korset är i själva verket en lika kraftfull manifestation för alla människors lika värde, men den symbolen fungerar uppenbarligen inte lika bra idag i det sekulariserade samhället.

Men det gäller att talet om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde verkligen är förankrat på djupet, annars blir vurmandet för HBTQ-personer bara en modetrend och vi står lika ovaccinerade mot nya diskrimineringstrender mot andra grupper i framtiden. Därför gör Kristdemokraterna alldeles rätt som vill lyfta upp dessa värden i politiken. Det handlar inte om att slåss mot de fiender som identitetspolitiken målar upp som stående i opposition till oss andra självklart fördomsfria och goda människor. En sådan självrättfärdig attityd är farlig och riskerar att sila mygg och svälja kameler.

Istället handlar det om att besinna oss, att i oss själva, i samhället och politiken verkligen förankra och konkretisera det vi står för. Där måste man vara både idealist och kunna tala om värderingar som har sin grund i vår judiskt-kristna historia och realist när det gäller att se var politikens gränser går. Detta blir ju särskilt tydligt i vår tids katastrofala flyktingsituation där det förmodligen inte är realistiskt möjligt med en fri invandring till Sverige, det är inte fysiskt möjligt, men framför allt inte politiskt möjligt då idealistiska politiker som hävdar detta inte skulle få folkets mandat. Här utövar ledande socialdemokratiska ministrar och statsminister Löfven idag ett icke populistiskt ledarskap som är nödvändigt.

Bättre då att på sikt bygga upp vår kapacitet för flyktingmottagande och integration samtidigt som man definierar en rimlig kvot som landet kan ta emot samtidigt som man samarbetar med UNHCR för att få tillstånd legala vägar in i landet så att folk slipper dö på Medelhavet. KDU´s ordförande Sara Skyttedal har en poäng när hon tar upp detta problem.

Sara resonerar utifrån sunt förnuft. Jag avvisar dem som genast vill placera henne i ett främlingsfientligt högerdike på grund av detta. Problemet med svensk politisk debatt är att vi inte klarar att tänka två olika tankar samtidigt, utan att den som inte tänker exakt som jag genast skall avvisas och stämplas i en viss kategori. Mera frisk och saklig debatt, tack, det kräver de komplexa frågor som ligger framför oss och som vi har att lösa.

Vi bör också samverka med EU och så långt det går vara en konstruktiv kraft i att lösa upp de låsningar som nu finns med en fullständigt havererade flyktingpolitik. Sverige berömmer sig ju av att i FN vara en god medlare i svåra situationer. Må vi satsa full kraft även på EU och inte som GB dra slutsatsen att vi skall dra oss ur. Alla partierna i alliansen och Socialdemokraterna betonar ju vikten av EU-samarbete. Må det sättas kraft och kreativitet bakom de orden. För KD som ju bygger på stolta kristdemokratiska traditioner från dem som en gång byggde upp Europa-samarbetet borde detta vara en huvudfråga att driva.

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 10 kommentarer

Att leva i nuet och fokusera på det väsentliga

Publicerat den 30 juni, 2016 av Bengt Malmgren

Händelserik midsommarvecka, både för mig privat och i det offentliga. Vissa saker, ont som gott, händer bara, vi kan inte styra det. Men vi har frihet att välja hållning till det som sker och urskilja det väsentliga och tolka tidens tecken. Om man tror att allt är slumpartat och livet saknar mål och mening är det kanske vanskligt att göra så, men om man som jag tror att det finns en andlig dimension i varat och att begrepp som godhet, etik, kärlek äger en realitet även utanför människans subjektiva preferenser blir detta viktigt. Det blir också viktigt att göra etiskt och existentiellt rätta val där vi faktiskt har frihet att göra det, vilket leder oss närmare det som är syftet och meningen med våra liv.

bengtsiljansnas

Jag vid Björkberget, Siljansnäs

Att jag efter att ha varit ute på en lång stenpir i Siljan förra måndagen valde att småspringa tillbaka mot land visade sig vara ödesdigert. Sandalen fastnade och jag föll handlöst och slog ansiktet så illa att jag fick sys på två ställen. Inte nog med det, jag fick dubbelseende och efter skiktröntgen på Falu lasarett visade det sig att jag fått skelettskador i överkäken och benet som gränsar till ögonhålan. Jag visar inga närbilder på mitt blåslagna ansikte (fast bilden ovan är tagen efter olyckan) eller skiktröntgenbilder som illustrativt visar brott i benväggen mellan käkhålan och ögonhålan. Fick just besked att det blir operation imorgon på Öron, Karolinska i Solna.

Jag var ganska omskakad första dygnet efter fallet och kunde valt att fortsätta deppa och tänka att nu är midsommarfirandet med familjen förstört, och livet kan inte återgå till det normala förrän efter allt är läkt och återställt. Men varför det? Allmäntillståndet repade sig ganska snart, jag har mina kära runtomkring mig, vädret är vackert och livet runtomkring med allt vad det innebär i Dalarna i midsommartid fortsätter. Varför inte fokusera på det istället för på min egen belägenhet?

Vi människor lever ofta i framtiden som vi oroar oss för, alternativt tänker att bara det eller det problemet är ur världen, så kan jag börja leva. Bara min operation är över, bara IS är besegrade, bara Brexit blir genomfört så snart som möjligt så att vi kan återvinna kontrollen så blir allt mer bekymmerslöst och tryggt igen. Men det händer ju komplicerade saker precis hela tiden, så vi måste nog lära oss att livet är ett ständigt pågående provisorium. Den ultimata lösningen på detta finns inte på denna sidan graven.

frenciskuskarekinMen saker och ting som sker i tiden kan ha olika signifikans i förhållande till livets fullhet och i att vara meningsskapande ur existentiellt perspektiv. För mig var folkomröstningen om Brexit en krusning på ytan jämfört med påve Franciskus besök i Armenien där ledaren för den Armeniska apostoliska kyrkan, catholicos Karekin II stod för värdskapet. När jag via Vatikanens YouTube-kanal uppkopplad till vår TV  kunde följa den ekumeniska fredsbönen i Jerevan fylldes mitt hjärta av stor glädje, och jag glömde bort både uppståndelsen kring Brexit, min egen olycka och det faktum att Sverige åkt ur fotbolls-EM.

Armeniska kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka  som grundades redan på 300-talet.Armenien är ett ganska litet land, kyrkan omfattar bara några få miljoner personer, och  Karekin är en ganska obetydlig ledare jämfört med påven som är ledare för hela världens katoliker. Kanske var det därför världspressen inte uppmärksammade resan så mycket. Det var fint att se påvens ödmjukhet han såg sig själv som en gäst och behandlade Karekin som en jämlike och de uppträdde alltid sida vid sida.

Precis på andra sidan gränsen mot Turkiet ligger berget Ararat där enligt den gammaltestamentliga berättelsen Noas ark strandade. Påven är mycket för symbolik, och i samband med fredsbönen i Jerevan fick människor från de olika länderna i regionen bära fram jord från sina hemländer som de deponerade i en minimodell av Noas ark. Därefter planterades ett olivträd som påve Franciskus och catholicos Karekin båda bevattnade med vatten från krukor de bar fram. En mycket vacker och meningsfull fredsceremoni. Man såg hur deras ansikten strålade av glädje och frid, och samma ande vilade också över alla deltagarna i gudstjänsten, unga som gamla. Påvens tal vid fredsceremonin här.

Påven hade också besökt minnesmärket efter det armenska folkmordet för 101 år sedan då 1,5 miljoner armenier dödades eller omkom efter att ha deporterats från sina hem. Påven betonade att fred kan inte byggas utan hågkomst av historien. Minnet av det förgångna får inte förtryckas, utan måste bejakas såsom grund för försoningsprocessen. L´Ossevatore Romano: Upon Memory ve build the Future

Besöket vid folkmordsminnesmärket ”Den stora 0ndskan” var ett viktigt moment i det fredsskapande arbete som påven ville åstadkomma genom sin resa. Trots en mycket ödmjuk hållning kunde påven ändå inte undandra sig kritik från Turkiet som anklagade påven för korsfararmentalitet. Turkiet har rätt att säga vad man vill, påven verkar ta detta med ro samtidigt som han oförtröttligt fortsätter sitt engagemang för att bygga broar. Ekumenisk enhet mellan kyrkor är viktigt för att Kyrkan, den samlade kristenheten i världen verkligen skall kunna vara ett tecken och en agent för fred också i världssamfundet mellan alla människor.

Påvens fredsskapande resa till Armenien tillsammans med alla goda krafter i världen som vill bygga fred väger på den positiva sidan upp många gånger om den ondska och kaos som terroristerna åstadkommer. Terroristerna kan inte besegra oss så länge vi låter tron hoppet och kärleken övervinna vår egen rädsla.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 37 kommentarer

Demagogernas ömkliga tal om storhet är inte det som gör Amerika eller Europa eller GB stort

Publicerat den 27 juni, 2016 av Bengt Malmgren
FRANCE-ATTACKS-CHARLIE-HEBDO-DEMO

AFP foto Thomas  Samson

Bernard-Henri Levy, en av Frankrikes mest inflytelserika filosofer skriver nu om Brexit. Han stod bakom uppropet ”Nous sommes Charlie” i samband med terrordådet i Paris. Det är en mycket läsvärd artikel publicerad på engelska i Kyiv Post, och jag delar i mycket hans analys om vad som står på spel. Fokus är givetvis inte bara omröstningen i sig själv, utan de strömningar i tiden den är ett uttryck för. Det är inte en seger för folket, utan för populismen, skriver han. En seger inte för demokrati utan för demagogi, en seger för xenofobi både i extremhögertappning och i socialistisk tappning, en seger inte för kunskap utan för ignorans.

Låt oss inte luras av de som röstat ja och de som hejar på resultatet att den verkliga intentionen är att förespråka någon slags vag idé om ”folkets Europa”, säger Levy. Det är istället en seger för dem som inspirerade av Donald Trumps slogan “We will make America great again!” drömmer om att bygga murar mellan ”muslimerna” och dem själva. Men på det sättet bygger man inte verklig storhet utan förminskar allt till det mediokra. Ömkligheten lyser igenom den storslagna retoriken hos dem som eldar på massorna, det triviala segrar över det verkligt stora, och brutaliteten över det andliga. Verklig storhet är något helt annat enligt Levy:

Those whom the Brexit took out while taking Britain out of Europe are not, alas, the “oligarchs” decried by the podium thumpers.
The greats are the agents and the inspiration of the true greatness of every people.

The greats are the inventors of this splendid dream full of the brilliance of Dante, Goethe, Dickens, Byron, Husserl and Jean Monnet—a dream called Europe.

Those are the greats that you are cutting down to size. It is Europe itself, Europe as Europe, that is dissolving into the nothingness of your resentment.

Det är inte britterna som är problemet, Europa har själv varit delaktig i den process som håller på att leda till dess upplösning. Vi behöver alla ta oss samman och försvara upplysning och det andliga arv och de eviga värden som demokratin och de mänskliga rättigheterna vilar på. Sådant är det vi behöver fokusera på. Låt det bli en väckarklocka. Levy beskriver ett sovande Europa:

Europe certainly was unworthy of herself.

Her leaders were pusillanimous and lazy.

Her captains were set in their ways, and their art of governing was somnolent.

But what is coming in place of this garden of the Finzi-Continis is a globalized suburb where, because one sees only garden gnomes, it is possible to forget that once there was Michelangelo.

Levys artikel är en glödande apell för ett uppvaknande. Att något sådant fortfarande kan skrivas är större än resultatet av en folkomröstning. Jag känner hopp för framtiden.

Publicerat i Konst och kultur, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 3 kommentarer

Rusiga IS-fanatiker från Europa

Publicerat den 18 juni, 2016 av Bengt Malmgren

Kännetecknade för Europa är bl.a. koltrasten som förgyller miljön med sin sång i de flesta europeiska städer men är tämligen okänd i resten av världen. Annars är Europa en märklig och motsägelsefull kontinent. Bl.a. grubblar vi européer ständigt över vår identitet, något som aldrig skulle falla en amerikan in att göra, som en ung kvinnlig historiker från Amerika nyligen påpekade på ett seminarium om Europa enligt Richard Swartz i dagens DN-kolumn.

En annan europeisk paradox: Många av de mest fanatiska IS-terroristerna har fostrats i Europa, ändå räds vi terrorn som något som angriper oss utifrån. I Emanuel Sideas bok Mannen från Harem (recension i DN´s kulturdel idag)  beskrivs dagens verklighet från en syrisk jihadistsmugglares perspektiv. Han är själv inte politiskt aktiv men smugglar för att överleva och få sin utkomst in jihadistiska krigare i landet. Saif som han heter beskriver mötet med europeiska konvertiter som förefaller höga och rusiga av sin nyvunna tro: ”Glada som tonåriga tjejer på väg till konsert”.

En tredje europeisk paradox jag kommer att tänka på är den djupt rotade benägenheten även utanför tokvänstern att skylla allt på Israel och blunda för terror som understöds och uppmuntras av ledarna i omgivande arabiska stater med vilja att utplåna Israel från kartan och uppfostran redan av de yngsta barnen i krigshets mot Israel.

Vi vill lägga problematiken på syndabockar utanför oss själva, så slipper vi se vår egen problematik, t.ex. Europas oförmåga att samarbeta och hålla ihop i svåra tider vilket nu leder till den humanitära katastrof där tusentals flyktingar fortgående i detta nu drunknar i Medelhavet.

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt 7:3-5)

popejordan2

Påven vid Jordan-floden

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 1 kommentar

Rättfärdiggörelse genom tro…

Publicerat den 12 juni, 2016 av Bengt Malmgren

Dagens bibeltexter i mässan handlar om synd och rättfärdiggörelse. Andra läsningen är den berömda Paulus-texten från Gal 2:

”Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus…
Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.”

Att människan inte kan bli rättfärdiggjord och frälsa sig själv genom egna gärningar är protestanter och katoliker överens om. Att det är tron på Kristus som är grunden för frälsningen tillhör den kristna trons elementa. Att frälsa sig själv genom gärningar vore som att lyfta sig själv i håret eftersom syndens rötter sitter så djupt i människan.

Bibelns texter beskriver människan och historien precis som den är med ära och skam, högt och lågt. Människan beskrivs som någon som har en gudomlig gnista inom sig som längtar efter och sträcker sig mot ljuset och kan samverka med Guds nåd, men också som den mest förslagna syndare, brodermördare, svikare, hämnare och giriga egoist. Också hos de som blir trons hjältar ryms denna dubbelhet. Se på kung David som omnämns i första läsningen från 2 Sam 12:

Natan sade till David: ‘Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul… Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru.’ David sade: ‘Jag har syndat mot Herren.’ Natan svarade: ‘Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö.’

Hela bakgrundsmiljön som skildras i Krönikeböckerna och Samuelsböckerna är rå och blodbesudlad med våldsdåd och krig där hela folk utrotas, det scenario som IS nu gör sitt bästa för att återskapa i Mellanöstern. Kvinnor räknas inte med annat än som objekt för männens förehavanden. Hustru blir man åt någon inte genom eget beslut, utan genom uppgörelser mellan män. Mitt i denna krigiska patriarkala miljö uppenbarar sig Gud undan för undan genom att engagera bristfälliga människor som medarbetare. Davids synd var stor. Av egensinnig lystnad hade han tagit till sig hettiten Urias hustru, och för att sedan dölja sitt brott såg han till att Uria själv blev dödad. Detta var orsaken till profeten Natans allvarstyngda ord till David. Genom profeten blir David överbevisad om sin synd, vilket leder till hans ånger som öppnar vägen för Guds förlåtelse och nåd.

Evangelietexten Luk 7:36-8:3 handlar också om synd och förlåtelse:

En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet.
Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.
Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ‘Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’
Då sade Jesus till honom: ‘Simon, jag har något att säga dig.’ – ‘Säg det, mästare’, sade han.

‘Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’
Simon svarade: ‘Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’
‘Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ‘Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’
Och han sade till henne: ‘Dina synder är förlåtna.’

De andra vid bordet sade då för sig själva: ‘Vem är han som till och med förlåter synder?’
Men Jesus sade till kvinnan: ‘Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’

Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.

 

Kung David, kvinnan vid Jesus fötter, vi alla är i behov av förlåtelse. Uppriktig ånger leder till förlåtelse, upprättelse och frälsning – det är Evangeliet, det ”glada budskapet”.

Samma polaritet som framkommer i evangelietexten mellan fariséerna och Jesus tycker jag mig se gå igen i Kyrkan idag i polariteten mellan en lagiskhet som sätter kravet på följsamhet mot alla detaljer i den kanoniska lagen, t.ex.när det gäller äktenskap och skilsmässa, i fokus och den som betonar barmhärtighet och att nå fram till människornas hjärtan med evangeliet. Påve Franciskus har kommit att betona barmhärtigheten, vilket varit nödvändigt i en tid då den lagiska sidan varit överbetonad. Men dessa två förhållningssätt står inte i strid med varandra utan behövs båda två. Jesus själv sade att han inte har kommit för att upphäva lagen utan fullkomna den. Det är vi människor som upprättar hinder för Guds nåd genom att polarisera.

Katolska och protestantiska teologer har kommit långt i samsyn och att överbrygga tidigare missförstånd i synen på synd, nåd, frälsning. Människan är ingen oansvarig lekboll i detta drama, utan människan har ett personligt ansvar. Ångern måste vara uppriktig, och vi måste också praktisera förlåtelse när vi själv blivit förlåtna, annars dämmer vi upp nådens flöde.

Vi måste också anstränga oss att leva som goda människor och försöka vara värdiga representanter för den nåd vi fått ta emot. När jag diskuterar dessa frågor med enskilda kristna, det gäller inte teologer av facket, så finner jag inte sällan skillnader i betoning beroende på om man kommer ur protestantisk eller katolsk miljö. Nu renodlar jag:

Protestanter betonar att vi inte kan göra något själv. Sedan vi en gång blivit frälsta, vilket skedde när vi kom till tro, kan vi bara vila i förtröstan på att vi är frälsta och rättfärdiggjorda genom tron. Paradoxalt nog motsvaras det inte av en avslappnad syn på sig själv, utan en sträng arbetsmoral och stora krav på självrättfärdighet. Faran med detta är att man blir omedveten om sina dåliga sidor, och bakom strävsamheten och upprätthållandet av den fromma fasaden kan dölja sig både girighet, konkurrenslystnad, avund och annat som man inte aktivt försöker göra något åt då idén om att gärningar inte spelar någon roll hjälper till att hålla dessa mindre smickrande sidor borta från medvetandet.

Katoliker betonar att gärningar spelar roll, att vi inte kan vara säkra på vår frälsning utan att vi måste arbeta på den. Man är gärna medveten om sina synder, men också om nåden som man får ta emot genom att gå till bikt och att man är innesluten i Guds nåd genom att tillhöra Kyrkan. Paradoxalt nog motsvaras inte denna medvetenhet om gärningarnas roll av en stark arbetsmoral och personlig moral. Man röker och dricker gärna och värjer sig mot att uppfattas som moralistiska renlevnadsmänniskor, och sätter en ära i att visa att man är mänskliga just genom att ha överseende med ”småsynder”. Faran med detta är att man driver det för långt och försöker spela Gud ett spratt genom att ”synda på nåden”. Jag vet att jag ändå blir frälst, jag kan alltid gå till bikt, och senare i mitt liv, när jag blir äldre skall jag försöka skärpa mig. En pregnant bild av detta förhållningssätt är en scen jag minns från filmen Gudfadern där en maffiaboss deltar i en vacker och ljus dopceremoni där släktens senaste nytillskott döps samtidigt som han via mobiltelefonen är inbegripen i planeringen av ännu ett mord på en konkurrent.

 

PS Välkommen till Katolska domkyrkan i Stockholm i eftermiddag: 15.30 Föredrag om det nykanoniserade helgonet Elisabeth Hesselblad, 17.00 tacksägelsemässa med biskop Anders.

affischhesselblad12juni

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Helgonen är förmedlare som för oss närmare Kristus.

Publicerat den 10 juni, 2016 av Bengt Malmgren

Det är glädjande att helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad uppmärksammas också av andra kristna och att det sker på ett opolemiskt och resonerande sätt, vilket säger något om det ekumeniska klimatet i Sverige vilket blivit mycket bättre under senare år.

Världen idag är en tidning som står på evangelisk-luthersk grund, och självklart bejakar man inte katolsk praxis kring helgonen. Man vill ändå uppmärksamma det som sker i den katolska världen, därför skriver Lukas Berggren idag en ledare som jag tycker var mycket bra och nyanserad och eftersträvar både att upprätthålla en fortsatt bra relation till katolikerna och samtidigt värna den evangelisk-lutherska grund tidningen står på.

Eftersom texten är så nyanserad och resonerande inbjuder den till dialog och fördjupning. Jag citerar och kommenterar några utvalda stycken.

Först uttrycker Lukas Berggren sitt erkännande av Elisabeth Hesselblads gärning och bejakar att det inte är fel att lyfta fram sanna troshjältar som kan fungera som föredömen i våra liv. Han exemplifierar med William och Catherine Booth, Moder Teresa, Carl-Olof Rosenius, William Wilberforce, Lewi Pethrus, Maximilian Kolbe och Jesu mor Maria.

Men, skriver han:

”Steget från att lyfta fram troshjältar som exempel till att helgonförklara människor är mycket långt. För den som vill att Bibeln ska vara yttersta auktoritet för kristen tro är en helgonförklaring allt annat än självklar. Den är i själva verket ett avsteg från – eller tillägg till – en bibeltrogen hållning. På samma sätt som vi kritiserar sammanhang och personer somdrar ifrån saker från Guds ord, bör vi rimligen kritisera sammanhang och personer som lägger till saker till Guds ord. För evangeliska kristna borde det vara en självklarhet att sätta punkt där Bibeln sätter punkt. Vi jämställer inte senare traditioner med Guds ord.”

Kommentar: Katolska kyrkan lägger inte till något till Guds ord. Att det finns helgon strider inte mot Bibelns ord. Lukas (Berggren, inte evangelisten) citerar själv längre ner i sin text Uppenbarelseboken 19:9 där ängeln säger till Johannes: ”Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” och drar slutsatsen att alla vi som är troende och inbjudna till bröllopsfesten med andra ord verkar vara både ”helgonförklarade” och ”saligförklarade”.

– Precis så, Lukas! Det finns många fler helgon i himmelen än dem Katolska kyrkan kanoniserat. Gud behöver inte Katolska kyrkans hjälp att göra människor till helgon. Syftet med kanoniseringen är endast att för oss nu levande lyfta fram goda exempel.

Bibeln själv säger alltså att det finns helgon, därför finns ingen motsägelse mellan Katolska kyrkans helgon-praxis och Guds ord. Vad Kyrkan gör genom sin kanonisationsprocess är att gå i god för att den som kanoniseras verkligen tillhör helgonens skara, och att göra anspråk på en sådan auktoritet och urskillningsförmåga kanske många tycker redan det är övermaga. Men Kyrkan menar sig ha den auktoriteten.

Däremot står ju inte beskrivet i Bibeln i positiva ordalag att den praxis som utvecklats i Katolska kyrkan skall se ut precis så som den har utvecklats. Men praxis och traditioner har också utvecklats i evangelisk-lutherska sammanhang, och det är inget fel. Att kräva att man bara kan göra sådant som positivt står uttryckt i Bibeln är att ett asketiskt insnävande förhållningssätt som jag inte tror var Guds avsikt med sin Kyrka. Så länge Kyrkan inte bara är en andlig verklighet utan också en verklighet av kött och blod här på jorden ligger det i sakens natur att den utvecklas genom tiderna och att det uppstår traditioner. Gud har dock lovat att vara med sin kyrka genom Anden så att hon i slutändan inte i sin helhet kan gå vilse.

Det verkar alltså inte som att Lukas är oense med Katolska kyrkan om att helgon finns. Den som är den springande punkten och det mest substantiella som skiljer evangeliskt-lutherskt från katolskt är följande formulerar han såhär:

”Bibeln uppmanar oss att be till Fadern, i Jesu namn. ‘Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.’ (Joh 16:23) Ingenstans uppmuntras vi att be några helgon om förbön. Om nu Fadern ska ge oss vad vi än ber om i Jesu namn finns det ingen anledning att gå via varken Maria, Elisabeth Hesselblad eller någon annan helgonförklarad människa. Det är helt enkelt både obibliskt och onödigt. Vi kan komma direkt inför Fadern, i kraft av Jesu blod. (Hebr 10:19)”

Kommentar: Vi kan förvisso be direkt till Fadern, och det är det allra viktigaste och centrala som katolsk liturgi och gudstjänstfirande är inriktat på. Men det utesluter inte att vi använder allt det vi har omkring oss i form av mänskliga relationer och mänskliga erfarenheter och allt som kan vara till nytta för att komma närmare Fadern. Jesus blev människa för att helga oss, och inget jordiskt och mänskligt är längre främmande och orent. Helgelsen börjar här och nu. Det är oomtvistat att helgonen som förmedlare av det gudomliga har varit till stor nytta och hjälpt människor komma närmare Gud. Den rädsla man ibland märker från protestantiskt håll att varje konkret hjälpmedel som påminner om det jordiska, reliker, rökelse, ikoner, sakramentala tecken, ett helgons förbön etc blir något som står i vägen för den direkta kontakten med Gud och Jesus, är överdriven. Visst,missbruk och överdrifter finns alltid, det gäller även bibelfundamentalistiska förhållningssätt, men i de allra flesta fall är det precis tvärtom. Helgonen är förmedlare som hjälper oss att tränga genom den tunna hinnan mellan himmel och jord.

I allhelgonalitanian som vi ber vid viktiga tillfällen, t.ex. i påsknattsliturgin, vid helgonförklaringar, vid prästvigningar, konfirmationer och dop etc så ber församlingen i gemenskap med alla helgon genom alla tider. Då är det som om himmelen öppnar sig och hela den stridande kyrkan på jorden ber i gemenskap med den lovsjungande kyrkan i himlen. De heligas samfund i funktion.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Vare sig vi tillhör mörkret eller ljuset söker vi oss till det lika och flyr det olika

Publicerat den 7 juni, 2016 av Bengt Malmgren

Jes ur kap 8,9hawkinglennox

Denna bild med citat av en ateistisk resp en kristen nestor hittade jag på Facebook. Bildens budskap är intressant, för det sätter ord på andliga sanningar som var och en som gjort dessa erfarenheter i sitt inre kan bekräfta. Ljus söker sig till ljus och mörker söker sig till mörker, men skyr det motsatta.

Nu är det inte så att vi enkelt kan dela in människor i mörkrets barn och ljusets barn, och för att i dessa tider föregripa alla invändningar från identitetsideologer vill jag skynda mig att framhäva att jag inte påstår att dessa båda nestorer representerar den ena eller andra sidan i kampen mellan ljus och mörker. Satan kan som bekant komma förklädd till en ljusets ängel. Den som för oss framstår som den mest fromma person kan inom sig hysa det djupaste mörker, omvänt kan en stökig person som av omgivningen uppfattas som omoralisk sträva mot ljuset och kämpa med sina dåliga sidor. Inom varje människa ryms både ljus och mörker.

Men det är grundprincipen jag vill sätta fokus på. En som verkligen studerat dessa inre fenomen är Ignatius av Loyola, och genom att med hjälp av de Andliga övningarna kan var och en göra samma resa som han och konstatera att det stämmer. I en regel angående andarnas urskiljande skriver Ignatius:

Hos dem som går från det goda till det bättre berör den gode anden själen milt, lätt och mjukt, likt en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde berör skarpt, ljudligt och oroligt, som när vattendroppen faller på en sten.

Hos dem som går från det onda till det sämre berör de ovan nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken är att de nämnda änglarna förhåller sig antingen på olikartat eller likartat sätt i förhållande till själens disposition. När själens disposition är olikartad går de in märkbart med buller och bång. När den liknar går de in tyst som i sitt eget hus med öppen dörr.

[Ignatius av Loyola Andliga övningar p 335, översättning av Fredrik Heiding S.J. Artos förlag]

 

Med kristen terminologi innebär omvändelse att genomskåda mörkrets inflytande i vårt liv och att vi medvetet börjar en vandring mot ljuset:

”Kristus är världens ljus.”

(inledningen till Lumen Gentium, Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan)

 

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

(Joh 1: 1-5)

 

”Man säger till er: ‘Fråga de dödas andar och spådomsandarna, de som väser och stönar!’  – Ja, skall inte ett folk fråga sina gudar, be de döda om budskap och undervisning för de levandes skull? – Så talar de för vilka ingen gryning finns.
Plågade och hungrande skall de ströva omkring i landet, och i sin hunger skall de gripas av raseri och förbanna sin kung och sina gudar. De må vända sig upp mot höjden eller se ut över jorden, överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning. Men natten skall vika där ångest nu råder….

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
     ….
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.”

(Jes ur kap 8,9)

 

Publicerat i Church | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Katolska helgonförklaringar pekar på frälsningens kroppsliga dimension

Publicerat den 3 juni, 2016 av Bengt Malmgren

hesselbladbokPå söndag helgonförklaras svenskan från Västergötland Elisabeth Hesselblad i Rom. För mig är det som att saker och ting knyts ihop. Jag föddes också i Västergötland för mer än ett halvt sekel sedan, jag döptes som barn i samma församling (Ryda) som en av medeltidens största svenska helgon (om än ej officiellt kanoniserad), biskop Brynolf av Skara kom från. Min mormor såg till att jag fick gå i söndagsskola och jag konfirmerades i Svenska kyrkan. Allt detta gav en god grund för mitt kristna liv. Efter en liten utflykt i agnosticism återvände jag till min barndoms tro och blev efter fyllda 20 år upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap i Uppsala. Jag såg inte ”konversionen” till Katolska kyrkan som att jag vände mig bort från det jag fått tidigare genom Svenska kyrkan, utan snarare som en komplettering och utvidgning av detta.

Det mesta av katolikskräcken och antikatolicismen i den svenska postreformatoriska kristenheten är ett minne blott, kristenheten idag befinner sig i en centripetal rörelse tillbaka mot centrum som är Jesus Kristus. I höst hälsas påve Franciskus välkommen till Lund och Malmö av ärkebiskop Antje Jackelén i samband med att man uppmärksammar att det gått 500 år sedan reformationen (står vi nu vid bortre parentesen av 500 års splittring?).

Samtidigt finns en rörelse i det sekulariserade samhället där religionen håller på att återvända. Från tidigare stolta förklaringar att Gud är död att vi lever i en postkristen era, så finns i samhället idag många tecken på att man tar religionen på allvar, inte bara på så sätt att man uppmärksammar när den blir destruktiv och till skada, utan också vad Kyrkan kan betyda positivt om man låter den vara kvar i byn. Helgonförklaringen från Rom direktsänds i vår Public service-TV (undrar vad Christer Sturmark tycker om det?) och vår kulturminister Alice Bah Kuhnke medverkar på plats.

Bruket att vörda helgonen, att bevara deras reliker som minnen etc är ju en av de aspekter av katolsk tro som varit svårast för en del av nutidens protestantiskt kristna att  av dogmatiska skäl förstå och acceptera.  Och för icke-troende kan det bli något av hokus pokus och Harry Potter-stämning över det hela när man upptäcker att det i Vatikanen finns ett dammigt kontor där man precis lika prosaiskt som Försäkringskassan utreder en helgonkandidats liv och vilka mirakler som skett på helgonets förbön. Maja Hagermans beskrivning av detta i sin DN-artikel idag om Elisabeth Hesselblad tycker jag är helt underbar.

De protestantiskt kristna som är mest emot katolsk praxis att vörda helgon tror fullt och fast på mirakler, bara inte att det kan ske på ett helgons förbön. De betraktar katolsk helgonvördnad som spiritism. Det verkar som om både de protestantiska helgonkritikerna och de sekulära som får intrycket av magisk Harry Potter-stämning missförstår saken på samma sätt.

Ett helgon är en person som i sitt liv tillämpat de evangeliska dygderna tro, hopp och kärlek på ett heroiskt sätt i sitt liv. Enligt kristen tro är detta inget människan förmår göra av egen kraft, utan det är en följd av att hon tagit emot Jesus Kristus på ett så radikalt sätt i sitt liv att Guds nåd kan verka på ett synligt sätt redan i detta livet. I magi däremot, går det ut på att människan själv kontrollerar och försöker styra över de andliga krafterna. Skillnaden mellan dessa två förhållningssätt beskrivs mycket bra i CS Lewis Narnia-svit.

Vi alla döpta kristna är alla kallade att bli helgon och tillämpa dygderna tro, hopp och kärlek på ett radikalt sätt i våra liv. Helgon finns det många fler än de som kanoniserats av kyrkan. Det är bara Gud som vet hur många helgon som finns i himlen, men att Kyrkan kanoniserar några är för att vi nu levande människor skall få goda exempel att efterlikna.

Att bejaka helgonen är inget annat än en effekt av inkarnationen. Gud blev människa av kött och blod. Sedan Kristus i kroppslig gestalt lämnat jorden finns han kvar i sakramentet samt i Kyrkan, vi alla kristtrogna som av Paulus liknas vid lemmar i Kristi kropp (därför kan Andra Vatikankonciliet i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium säga att Kyrkan i sig själv är ett slags sakrament). Vi blir drabbade, eller får del av Guds nåd genom den Helige Ande redan här och nu. Att mirakler sker är inget märkligt, varför skulle det vara det, när vi tror på Kristi uppståndelse som är det största miraklet av alla. Ett mirakel är också att vårt hjärta förvandlas så att vi kan förmedla Guds kärlek till vår nästa, särskilt de fattiga och nödlidande.

Låt oss alla som tror på detta öppna våra hjärtan för Jesus, bjuda in honom  att bli centrum i vårt liv och be om nåden att alltmer växa in i trons, hoppets och kärlekens praxis.

…och inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från ondo.
Ty riket är ditt, och makten och härligheten i evigheters evighet. Amen.

På nationaldagen 6 juni ber vi kristna särskilt för Sverige.

Litteraturrekommendationer: Förutom den nyutkomna boken om Elisabeth Hesselblad (klicka på bilden ovan)  kan jag rekommendera Gunnel Vallquists klassiker HELGONENS SVAR.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Räcker ej längre att stå på traditionen. Ny evangelisation är det som gäller – Vi är tillbaka i kyrkans första tid

Publicerat den 1 juni, 2016 av Bengt Malmgren

Jag är 66. Under min livstid har jag fått erfara utvecklingen från ett enhetssamhälle där kyrkan stod tryggt mitt i byn till ett sekulariserat samhälle där den unga generationen nästan är andliga analfabeter och där det inte är naturligt att gifta sig, döpa barn eller ens ha begravning i kyrkan.

Utvecklingen är likartad över hela västvärlden. Läs denna artikel i Spectator som beskriver läget i Storbritannien.

jesusdn2012

I Sverige har vi ett kyrkopolitiskt system med Svenska kyrkan där många kyrkopolitiker inte ens är troende, än mindre besöker de alltmer folktomma gudstjänsterna. Svenska kyrkans ledning framstår alltmer som om de vore ett management-team för vilken sekulär organisation som helst och glömmer bort vad som egentligen skulle vara kärnverksamheten: Att fira gudstjänst och vittna om Jesus Kristus. Att ett 40-tal församlingar som granskats nu visar sig ha spenderat stora belopp på på dyra konferensresor med inbakade nöjen utomlands är ett tecken på en kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Tänk om kyrkopolitikerna istället skulle använt tid och resurser till att gå i kyrkan, be och satsa pengarna på de fattiga, så skulle det ha gett mångdubbelt mer.

Ett hoppingivande tecken är att denna utveckling inte sker obemärkt, utan ger upphov till spänningar och kritik inom organisationen, och som när det gäller det nya kyrkohandboksförslaget långt utanför den interna organisationens gränser. Det senare ett tydligt tecken att Kyrkan angår oss alla, trots att Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder.

Samtidigt finns en annan sida av Kyrkan med levande och bedjande gemenskaper och församlingar som drar till sig nya troende, som växer i Andens gåvor och i socialt engagemang. Sådana oaser hittar man både inom Svenska kyrkan, och inom den övriga mångfacetterade kristenheten.

Situationen ser likadan ut över hela Europa. I Tyskland töms kyrkorna, men också tidigare starkt katolska länder som Polen och Irland går samma utveckling till mötes. Ett sätt att beskriva detta är att vi lever i ett post-kristet samhälle och att Kyrkan spelat ut sin roll. men riktigt så enkelt är det inte. Om vi skulle tänka bort kyrkan och den kristna traditionen från kulturen och samhället, så skulle det nog vara många fler än de idag aktivt engagerade kristna som skulle känna att de saknade något.

De folkkyrkokristna som gärna döper sina barn, kanske gifter sig i kyrkan och absolut inte kan tänka sig begravning utan präst, men som i övrigt är ljumt engagerade i sin kyrka har någon slags förtröstan på att Kyrkan ändå finns där och kommer att bestå och fortsätta att bidra med positiva värden till samhället som andlighet och moral utan att det kräver något slags engagemang från dem själva. Ledare för kyrkorna å sin sida hoppas på dessa folkkyrkokristna som en tyst majoritet, och om man bara fortsätter som tidigare kommer de att återvända till de tomt ekande kyrkovalven.

Men sådana förhoppningar är naiva och fåfänga. Benedikt XVI adresserade denna fråga mycket explicit under sitt besök i Storbritannien 2010. ”Business as usual” håller inte längre, sade han till 80.000 katoliker församlade i Hyde Park:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Det finns också fundamentalistiska och karismatiska grupper som dömer ut folkkyrkligheten och är övertygade om att de är framtidens kyrka, och att en andlig väckelse är svaret. Men hur ivriga och segervissa dessa grupper än är i sin retorik, så tenderar dessa rörelser att inte hålla vad de lovar. Det finns en uppflammande entusiasm, vissa utvecklas till megakyrkor med betydande församlingstillväxt, men de blir trots allt isolerade företeelser som betraktas med skepsis av stora delar av samhället och når inte riktigt ut till yttervärlden på ett sätt som skulle behövas för att man skall kunna tala om en folkväckelse.

Hur det än är, så måste vi erkänna att Kyrkan befinner sig i en helt ny situation. Det går inte längre att förlita sig på gamla strukturer, vare sig det handlar om att befästa gamla liturgiska och sakramentala traditioner eller som pingst-karismatiska megakyrkor försöka kopiera den karismatik som rådde i urförsamlingen för 2000 år sedan.

På ett sätt är situationen likadan som under Kyrkans första tid, då gällde det att evangelisera en hednisk värld, nu handlar det om att evangelisera en post-kristen värld.  Lika mycket nu som då är vi beroende av den Helige Ande som en kraftkälla, men Anden är ju levande och dynamisk, det räcker inte att härma vissa beteenden. Den entusiasm och andefylldhet som fanns i urkyrkan måste appliceras på en riktig bedömning av de utmaningar som finns i vår tid.

I ett tidigare inlägg skrev jag om att vi måste gå in i ett nytt sätt att tänka där vi betraktar kristenheten som helhet. Inget enskilt församling kan lägga beslag på en aspekt av den kristna trosarvet och hävda att det räcker. Full gospel är vad som gäller, och kristenheten har inte råd att vara splittrad längre om nyevangelisationen av vår tid skall bli effektiv.

Vi behöver:

  • Återvända till källorna, hålla fast vid den apostoliska tron och ta till vara den andliga erfarenhet som utvecklats i Kyrkan under 2000 års tid.
  • Ta tillvara folkkyrkan.
  • Ta till vara och utveckla de andliga nådegåvorna.

 

Folkkyrkan:

Många folkkyrkokristna är öppna för ett andligt liv men finner ofta att det är svårt att få utlopp för det inom den etablerade kyrkans ram. Den folkkyrkokristenhet som finns kvar genom den roll Kyrkan spelat i vår kultur under århundradena är en stor resurs som inte får schabblas bort. Kyrkan måste utveckla ett förhållningssätt som inkluderar och inte skrämmer bort de folkkyrkokristna. Det är ett misstag att tro att detta sker genom mindre andlighet eller genom att uppluckra trosinnehållet. Det finns både inom Katolska kyrkan o Svenska kyrkan o frikyrkor många goda präster och pastorer som är älskade och omtyckta av sin församling och som utan att kompromissa med trons innehåll har en pastoral hållning som bygger på barmhärtighet, hjälp och stöd, inte ställa krav på andliga elitprestationer och som hjälper människor att leva i vardagen och där söndagsgudstjänsten blir ett naturligt centrum, inte en tung plikt att prestera. Detta är också andan i Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spec och en anda som genomsyrar hela påve Franciskus pontifikat med hans betoning av barmhärtighet, relationsbyggande och att dela och ha förståelse för människors vardag och engagemang för de fattiga framför att som fariseerna lägga tunga ok på människors axlar.

 

Den Helige Ande:

Den pingstkarismatiska dimensionen, det som inom Pingströrelsetraditionen kallas Andens dop och praktiserande av de andliga nådegåvorna är ingen speciell spiritualitet i Kyrkan förbehållet några få. Varje kristen behöver i sitt liv göra ett existentiellt val och medvetet säga JA till Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Denna situation där Jesus kallar och människan öppnar dörren genom sitt medvetna och aktiva JA kallar vi omvändelse. Alla som gjort denna erfarenhet vet vad jag menar. Detta är också grunden för att i praktiken öppna sig för den Helige Andes gåvor. Detta bör vara givet att beakta i samband med konfirmation och nyintroduktion av vuxna i det kristna livet och vuxendop.

Läs mera: Blås liv i Nådegåvan

Men vi vet att det är lätt att överge sin första kärlek, och Andens liv kan svalna i oss, därför finns också behov av förnyelse. Förnyelse av doplöften, förnyad bön om den Helige Andes utgjutande. Detta kan med fördel erbjudas i församlingarna i form av förnyelsekampanjer och erbjuda program som t.ex.Alpha-kurser eller Liv i Anden-seminarier under tiden mellan Påsk och Pingst.

 

Business as usual håller inte längre.

Kristenheten har en och samma Herre, Kyrkan är EN, det nya paradigmet är att ha detta framför ögonen framför det egna samfundets angelägenheter.

 

 Bilder från Kristi Lekamens procession, Södermalm Stockholm

Publicerat i Church, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , , | 5 kommentarer