Fler minnen av Moder Teresa

Publicerat den 8 september, 2016 av Bengt Malmgren

14202533_10154420932257777_7645093406670590360_nPå Facebookgruppen Mitt kors presenterde jag ett brev som vår familj fick från Moder Teresa där hon talar mycket vackert om korset. Min fru o jag skrev ett brev till Moder Teresa. Vi behövde hjälp i en kritisk situation och fick svar. Ur brevet:
”Se på korset – Jesus huvud är böjt för att kyssa, hans händer utsträckta för att omfamna er – hans hjärta är öppet för att ta emot er – han sade också att vadhelst ni gör för varandra gör ni för mig. Så älska varandra såsom Jesus älskar var och en av er. Min bön för er är att ni må bli Ett – hjärta fullt av kärlek – fullt av Jesus. Gud välsigne er.

Vi träffade Moder Teresa en annan gång också, det var i Rom 1984 på en internationell ledarkonferens med Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Moder Teresa höll ett mycket engagerande tal till ledarna om att vi som kyrka skall se på Jesus och följa honom i att vara bärare av Guds kärlek i världen.

[Här är ljudfilen]

Nedan några bilder från samma konferens.

mtfiom

Moder Teresa med en av sina systrar. T.h. P Fio Mascharenas, då ordförande för ICCRO, Karismatiska förnyelsens servicekontor i Rom (numera ICCRS)

rom84mtsuenens

Moder Teresa i samspråk med Kardinal Suenens

rom84skandgrp

Den nordiska gruppen samlad på konferenscentret Domus Pacis i Rom. Jag i röd tröja.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro

Publicerat den 6 september, 2016 av Bengt Malmgren

Olika tolkningar av bibeltexter och den kristna trons konkreta utformning i varat kommer alltid att finnas, sådana skillnader finns inom samfund, inte bara mellan samfund. Men Jesus grundade en enda Kyrka, det finns en enda Uppenbarelse som är avslutad i och med apostlarna som levde tillsammans med Jesus här på jorden. Det är tron på den vi kristna sätter i centrum. Tillsammans söker vi fördjupa förståelsen för den, eller så anser vi att vår partikulära grupp har funnit den och tar avstånd från andra grupper som vi menar är heretiska. Men vi är alla överens om att allting inte är relativt, var och en blir inte salig på sin tro.

Genom samtal och konfrontation mellan olika tolkningar utvecklas kyrkans tro. Debatten kring Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER har fått mig att reflektera över olika sätt att förhålla sig till konfrontationen mellan olika tolkningar inom kristenheten.

Tes-antites kan vara en fruktbar modell som Anders tillämpar och som han också får andra att tillämpa som svarar honom. Genom att renodla och tydliggöra de olika tolkningarna kan en dialog uppstå som leder till förståelse på en högre nivå. Detta förutsätter intellektuell hederlighet och en genuin önskan att lyssna till och förstå motparten. Risken med detta förhållningssätt är annars att man bygger skyttegravar och gräver ner sig i sin egen uppfattning. Då får vi en utveckling av sekterism vilket är skadligt.

Att utgå från det gemensamma och på den basen bygga relationer och vänskap är en annan modell. Om parterna står långt från varandra och misstron är stor mellan dem kan detta vara den enda möjliga vägen att börja. Riskerna med det förhållningssättet är att man trivs för bra med varandra, och kombinerat med konflikträdsla och ovillighet att rubba sina egna cirklar kan detta leda till att man underlåter att konfrontera skillnader och slutar utvecklas, eftersom den spänning som finns mellan olika tolkningar är en konstruktiv drivkraft till utveckling.

Jag har ibland funderat över varför jag som lekman bloggar så mycket och engagerar mig i teologiska och kyrkopolitiska frågor. Det finns ett ideal att som lekman jobbar man helhjärtat med de angelägenheter man är engagerad i i världen utanför kyrkan, familj, yrkesliv, volontärarbete, grannar, fritid, sedan sköter sig kyrkan själv, man går dit och deltar i gudstjänstfirande och sakrament som på ett andligt plan sammanfattar det som är livets djupaste mening.

Så skulle det kunna se ut för mig om jag snävar in mitt perspektiv och bara ser till den församling jag tillhör, går till mässan på söndag och stänger mig för allt det som händer utanför. Så skulle det säkert också kunna se ut för en medlem i Livets ord eller Hillsong som går till deras härliga gudstjänster och dras med i lovsången och deltar i något av deras evangelisations- eller sociala projekt och inte låtsas om att det finns en värld utanför det.

Men det fungerar ju till sist inte att vi kristna lever med vattentäta skott mellan varandra, speciellt som det lätt uppstår sekteristiska tendenser där det vi visar utåt är mera oenighet och bråk än enighet, och speciellt som samhället blir alltmer sekulariserat och det uppfattas som alltmer suspekt att vara kristen. Som kristen i världen finner jag det nödvändigt att öppna upp samtalet både med mina medkristna och med den sekulariserade världen. Jag vill inte att min kyrka skall sova eller leva i det förgångna, utan att hon skall ha en alert dialog med dagens värld. Det går inte att undandra sig att bidra till detta på det sätt man känner sig kallad till. Så tror jag många lekmän med mig tänker som uppfattar Kyrkan och den kristna tron som en existentiellt viktig del av varat. Det går inte att ducka i vår globaliserade medieintesiva värld och inte bidra till utvecklingen

En annan broder som jag inte känner som engagerar sig är juriststudenten och nyblivne katoliken Lucas Eriksson från Uppsala. Han bidrar till samtalet om Anders Gerdmars bok genom en debattartikel i Dagen idag: Förvrängda fakta om katoliker. Jag tycker den var bra skriven. Han tar upp kyrkofadern Irenaeus som han tycker att Gerdmar läser alltför selektivt. I och för sig kan man väl läsa selektivt, bara man är tydlig med det. Anders Gerdmar har sagt att han är kritisk till en del av det kyrkofäderna lär och att de automatiskt inte kan betraktas som auktoriteter.

Också Mikael Karlendal tar upp vad Anders skriver om Irenaeus i ytterligare ett blogginlägg där han sakligt kritiserar Anders bok.

Debatten som den utvecklats hittills styrker mig i att Anders Gerdmars bok mera främjar än försämrar en ökad förståelse för Katolska kyrkan. Om vi på ömse sidor är mogna att tillämpa metodologin tes-antites utan att förfalla till sekterism, så kan utvecklingen gå framåt.

Själv har jag ju skrivit flera inlägg där jag fått möjlighet att ge katolska perspektiv på Anders bok:

 

Och jag planerar ytterligare följande inlägg:

  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtvikarbyn

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Kyrkan måste bli mera av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution

Publicerat den 3 september, 2016 av Bengt Malmgren

mtPå södag helgonförklaras Moder Teresa. Hon satte Jesus i centrum i sitt liv och hennes kallelse var att med sitt liv vittna om Jesus kärlek genom att praktiskt tjäna de fattigaste bland de fattiga. Många människor, inte bara de fattigaste, utan också de rika har känt sig berörda av hennes vittnesbörd.

Moder Teresas andlige ledare, jesuitfadern Celeste van Exem sade om henne: ”Meningen med hela hennes liv fanns i personen Jesus”. När en reporter frågade henne  vilken plats hon ger Jesus i sitt liv svarade hon direkt: ”Jag ger honom all plats”

Katolska kyrkan, liksom alla kristna kyrkor existerar för att sätta Jesus i centrum, och i samband med att jag håller på att kommentera Anders Gerdmars bok undrar jag varför vi kristna ägnar så mycket tid åt att strida om teologiska detaljfrågor så att det utåt verkar som att kristen tro handlar om att ha superkontroll på teologiska finesser istället för att sätta det personliga vittnesbördet om Jesus i centrum och vår strävan att leva ett liv i enlighet med det dubbla kärleksbudskapet.

Det är inte det att jag inte tycker dogmatik och teologi är oviktigt, långtifrån, men när en detaljstyrning går så långt att Kyrkan för en bred allmänhet mera framstår som en legalistisk formalistisk organisation än en levande gemenskap i Jesus, då är det dags att fundera på hur väl man lyckas med sitt evangeliserande uppdrag i vår tid.

Jag tänker att helgonen, inte bara de kanoniserade, utan alla okända som under sitt vardagsliv uträttat storverk i kärlekens tjänst och i trohet mot Jesus är kyrkans viktigaste ansikte utåt. Men i vår globaliserade av sociala medier dominerade värld har det intellektuellt verbaliserade tagit överhanden så att det framstår som att kristendomen är som vilken partikulär ideologi som helst. Också liturgin riskerar att intellektualiseras och formaliseras i sina beståndsdelar om fokus faller så mycket på att genomföra exakt varje detalj enligt regelboken att man glömmer vad liturgin egentligen skulle vara: En fest inför Herrens ansikte där Frälsningens mysterium firas. Läs Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium så finner ni en magnifik vision för detta. Om mina frikyrkliga vänner för ett ögonblick kan lägga av sig sina antikatolska glasögon, så tror jag de förstår precis vad jag menar.

När jag presenterade Katolska kyrkan för en grupp religionsvetenskapstudenter från Södertörns högskola för några dagar sedan försökte jag förklara den inkluderande universella vision som är mässans själ, och jag citerade då delar av den fjärde eukaristiska bönen som uttrycker något av denna inklusivitet och universalitet:

”Kom ihåg Herre… (vår påve Franciskus, vår biskop Anders) ..och alla som är samlade här, hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta…

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna vilkas tro du ensam känner….

Här inkluderas alla som söker Gud med uppriktigt hjärta, och jag tänker att för den som inte är negativt inställd till den kristna tron eller till Katolska kyrkan i princip kan det kännas positivt att dessa universella inkluderande böner frambärs varje dag över hela jorden i den heliga mässan. Åtminstone kände jag det positivt innan jag blev katolik, sedan tog jag steget att också bli aktivt delaktig i detta.

Jag tänker också att vetskapen om detta kan kännas positiv för alla våra bröder och systrar i den kristna tron som inte är katoliker. Om man inte är aktivt schismatisk och underkänner Katolska kyrkans gudstjänstfirande så tror jag många uppskattar detta inkluderanade sätt på vilket Katolska kyrkan frambär sina förböner.

Men ni katoliker är väl exkluderande, invänder någon. Ni tycker att Katolska kyrkan ensam är kyrkan. Inte alls. Den inkluderande universalitet som finns i den eukaristiska bönen är verkligen så inkluderande som den framstår. Dopet är ett grundläggande inkluderande sakrament, Katolska kyrkan erkänner alla som är döpta med ett kristet dop som fundamentalt tillhörande den universella Kyrkan.

Jag har länge tänkt att det är dags för Katolska kyrkan att öppna upp sin hittills mycket restriktiva praxis för nattvarden. Många kristna som har fötts in i andra kyrkliga miljöer än den katolska har aldrig aktivt tagit ställning mot Katolska kyrkan, och kanske i sitt hjärta stämmer de in i det som sägs i den eukaristiska bönen. Varför då inte öppna upp nattvardsbordet och låta ansvaret att bedöma sin samhörighet vila på mottagaren av sakramentet? Martin Lembke, katolik och religionsfilosof från Lund är inne på samma tanke som jag.

Tankefiguren att Katolska kyrkan till sitt väsen är exklusiv är en artefakt. Frågan är varför hon inte lyckas föra ut detta budskap bättre till den breda publiken. I mycket har Katolska kyrkan sig själv att skylla, det var en process som började redan på 1700-talet i kyrkans motstånd mot modernisering, upplysning och vetenskap.

Under 1800-talet förlorade påvestaten all sin politiska makt, och Vatikanstaten som tidigare omfattade stora delar av nuvarande Italien och där påven styrde som en kung decimerades till ett intet. Samtidigt hade upplysningstiden och rationalismen berövat kyrkan dess monopol över tänkandet. Istället för att möta detta genom att fördjupa trons mysterium och bli en gemenskap i Kristus, att vara i världen men inte av världen, och vara i dialog med världen och erbjuda världen det inte den positivistiska vetenskapen kan erbjuda, så stärktes  kyrkans institutionella och juridiska karaktär. Hon anammade världens sätt att tänka.  Kyrkan grundlade därmed själv det som utvecklas till en ateistisk filosofi genom att helt åtskilja det naturliga från det övernaturliga. Det som skulle vara trons skatt, har utvecklats till en samling dokument med dogmatiska utsagor, snarare än det som var meningen, en levande tro i ständig utveckling och reform.

Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Det skrivna ordet, genom allmän läskunnighet på 1800-talet, ledde till att självförståelsen av tron blev alltmer färgad utifrån ett inlärt mönster, kateketiskt rabblande, istället för utifrån personligt sökande och personlig erfarenhet. Texter och språk behöver alltid tolkas, och vi är medvetna om att vårt språk avslöjar vår självförståelse. Språket kommer att påverka synen på både mina medmänniskor och min verklighetsuppfattning. Detta gäller också det liturgiska och teologiska språkbruket.  Jag skulle hävda att Katolska kyrkans språkbruk och tradering av tron än idag, både i förhållande till sina egna i förmedlandet av katekesen och i kontakt med världen, alltför mycket fortfarande är kvar i ett sådant detaljfixerat legalistiskt förhållningssätt vilket förkväver trons mysterium och inte uppmuntrar till en personlig relation till Jesus Kristus.

Att hitta balansen i detta så att kommunikationen med världen kan fungera och Kyrkan återvinna sin auktoritet är utmaningen som inte bara Katolska kyrkan, utan hela kristenheten står i inför idag. Kyrkans och kristenhetens uppgift i världen är att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till. Men en auktoritet att göra detta är inget man med tvång kan ta sig utan något som blir givet genom att man vinner förtroende.

Kardinal Ratzinger, som sedan blev påve Benedikt XVI har påpekat att Kyrkan är en levande gemenskap i Kristus och en jordisk institution på en gång, och att dessa båda går i varandra och behöver vara i balans. Han påpekade att kyrkan under de första 1000 åren präglades av att vara en gemenskap i Kristus, men under det andra årtusendet har kyrkan mer och mer präglats av att vara en jordisk institution.

Parallellt med detta fanns en utveckling redan under 1800-talet och början av 1900-talet som fokuserade på gemenskapsaspekten igen och beredde vägen för Andra Vatikankonciliet och dess öppning för ekumenik och uppdatering av kyrkan till att göra den kapabel att kommunicera med den moderna världen. Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet. Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron.

Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Newman betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

När nu beslutet att sammankalla Andra Vatikankonciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades  påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser den antimodernistiska tiden under 1800-talet och början på 1900-talet tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX) som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns också många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX  erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Fortfarande sitter många rester av detta antimodernistiska antiekumeniska arv kvar i väggarna i Katolska kyrkan, och jag kan förstå mina protestantiska vänner som drar sig för att gå in under påvens auktoritet på sådana villkor.

2popesMen de båda sista påvarna har starkt sett behovet av att Katolska kyrkan utvecklas mera åt en gemenskap i Kristus, att det formalistiska och legalistiska inte får tränga undan mysteriet och det pastorala. Kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI anses ibland vara en konservativ person, men jag menar att i sin teologi är han inte alls det utan tvärtom mycket radikal. Jag menar att han är en av vår tids största teologer som betonar förnuftet och rationaliteten parallellt med mysteriet  men hans karaktär av renodlad akademiker gjorde det kanske inte så lätt att omsätta teologin i praktiken, vilket präglade hans pontifikat.

En som verkligen har nådegåvan att omsätta detta pastorala program i praktiken är påve Franciskus. En del har antytt att det finns motsättningar mellan Benedictus och Franciskus, att Benedictus skulle se en fara i Franciskus radikala tolkning av tron. Så tror jag inte alls, tvärtom är de ett hjärta och en själ.  Franciskus omsätter i praktiken den teologi som Benedictus stod för.

 

evangelietsgladje

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: ”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 81 kommentarer

Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Publicerat den 2 september, 2016 av Bengt Malmgren

Mikael Karlendal tycker jag är för snäll i min kritik av Anders Gerdmars bok, och jag tycker att Mikael är lite för kaxig över sin nyvunna katolska tro på ett sätt som skrämmer bort protestanter istället för att främja dialog. Men kanske både hans och mitt förhållningssätt behövs, det viktiga är att vi får en bra teologisk debatt på saklig grund.  När Mikael går från polemik till att argumentera sakligt i teologiska frågor blir det något helt annat. Det märks att han i samband med sin konversion verkligen tänkt över detta med Skrift och Tradition och presenterar katolsk syn mycket bra och pedagogiskt. Jag länkar här hans inlägg som är en tung och saklig kritik av Anders Gerdmars utläggning.

Anders Gerdmar trasslar in sig i motsägelsefulla resonemang när han argumenterar för Skriften allena och mot Traditionen. I själva verket tvingas han också erkänna att det finns en tradition. Det vore bra om denna pseudodebatt eller snarast polemik om skrift kontra tradition kunde upphöra, och att protestanter tillsammans med oss katoliker istället kunde använda våra gemensamma teologiska resurser till saklig kritik och att undersöka och fördjupa vad som är genuin tradition.

I föregående inlägg skrev jag att jag tyckte att Anders Gerdmars resonemang i hans bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk var tunt och märkligt. I detta inlägg vill jag visa läsaren på en sådan sak. Ett av de tydligaste exemplen rör frågan om Skrift och Tradition, och om den protestantiska principen sola scriptura (Skriften…

via Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , | 12 kommentarer

Avlat

Publicerat den 28 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Idag vill jag skriva om avlat och ger mig därmed in på något av det mest ökända och av många inklusive mig själv missförstådda inom Katolska kyrkan. Avlat kommer från fornsvenskan och betyder efterskänka. I Nationalencyklopedin förklaras avlat såhär:

”(inom katolska kyrkan) efterskänkande av botgöring mot viss prestation spec. om vissa urartningar under senmedeltiden: avlatsbrev, avlatshandel”

Den definitionen gör oss inte mycket klokare. I Katolska kyrkans katekes finner vi en något utförligare beskrivning.  ”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats (dvs genom bikt och avlösning,min anm.)  blir efterskänkt inför Gud”. (KKK 1471)

Det förutsätter att man först gått till bikt, att man har fullständig ånger och föresats att inte mera synda.

Katekesen talar om syndens dubbla följdverkningar (KKK 1472):

  1. Berövandet av gemenskapen med Gud och vi går miste om det eviga livet. Med katekesens nomenklatur är detta syndens ”eviga straff”.
  2. Varje synd medför också en bortvändhet från Gud och en osund bundenhet till det skapade som är i behov av rening, antingen här på jorden eller i det vi kallar skärselden. Med katekesens nomenklatur kallas detta ”timligt straff”.

Även om gemenskapen med Gud (1) återupprättats genom syndabekännelse och avlösning, så är ändå något i andevärlden skadat (2) som behöver repareras. Det är här avlaten kommer in.

Allt detta låter väldigt juridiskt i en modern människas öron. Det är en gammaldags nomenklatur (”eviga och timliga straff”) som används, man kunde tycka att det skulle förklaras bättre i en katekes som getts ut i modern tid (Katolska kyrkans katekes gavs ut 1995, 30 år efter Andra Vatikankonciliet). Katekesen själv påpekar att ”straff” inte skall förstås i egentlig bemärkelse som Guds hämnd, utan något som kommer från syndens egen natur. Detta föranleder mig igen att påminna om att katekesen inte är ämnad att läsas som en lagbok, utan den måste tolkas och översättas till aktuell kulturell kontext. Den skall hela tiden läsas med förnuft och i trons ljus.

Läser man hela texten i katekesen om avlaten eftertänksamt och på så sätt, så går det att få ut något av den som ger näring åt tron.  Jag återger  textavsnittet nedan i slutet på mitt inlägg.

Jag tänker såhär:

Den eviga skilsmässan från Gud undgår vi genom Kristus frälsargärning på korset. Botens sakrament betecknar detta: Då jag nämner min synd vid namn, uppriktigt ångrar och ber om förlåtelse förmedlar prästen i Jesu Kristi namn förlåtelse, och synden är verkligen utplånad. Jag kan också i min egen bön göra en akt av ånger och be om förlåtelse varje gång jag fallit i synd.

Men all synd har också både fysiska och andliga konsekvenser som inte omedelbart försvinner även om jag blir förlåten. Har jag mördat någon blir denne inte återuppväckt. Såren, både fysiska och själsliga, läks inte omedelbart om jag skadat någon. Vissa saker kan jag själv bidra till att reparera: Jag kan återlämna sådant som är stulet, jag kan be den jag förbrutit mig mot om förlåtelse, men även om jag gör det, så är det något som är skadat i relationen, förtroende tar lång tid att återuppbygga.

Likaså i den andliga världen. Något skadas i relation till Gud och till medmänniskan för varje synd jag begår. Precis som det i den fysiska världen finns naturlagar, så finns det i den andliga världen en lag om sådd och skörd som ligger i sakens natur. Gud har skapat världen så, och precis som han inte upphäver naturlagarna hur som helst, så upphäver han inte heller den andliga världens lagar. Syndens natur är sådan att den bryter ner. Därför behövs botgöring och reparation.

Man förstår att med den detaljerade lagiska beskrivning av frälsningens ekonomi och avlat som fanns i Katolska kyrkan tidigare, så var frestelsen stor för korrumperade kyrkoledare att göra pengar på detta och handla med avlatsbrev, som ju var ett av de allvarligaste missbruken som Luther kritiserade. Handel med avlatsbrev avskaffades i Katolska kyrkan i och med konciliet i Trient på 1500-talet.

Man förstår också att det kan ge upphov till oro och ångest för den som är tvångsmässigt lagd. Om nu kyrkan genom avlaten förmedlar en så fantastisk nåd, så skulle jag ju kunna förgås av oro om jag missar ett enda tillfälle till avlat genom att besöka den eller den kyrkan och bikta mig där under det eller det jubileet och be de föreskrivna bönerna, för tänk om jag missar något annars.

Men så bokstavligt får det inte tas. Jag har själv deltagit i avlatserbjudanden i samband med vissa jubileer, men jag har då mera sett det som en andlig övning och meditation över synden och syndens konsekvenser i våra liv samt Frälsningens storhet och Guds barmhärtighet. Jag vet att Kyrkan getts fullmakten att lösa och binda och tar då i tro emot vad som lovas, och jag känner mig helgad och renad.

Men det är ju inte så att min helgelse- och reningsprocess står eller faller med om jag deltar i den eller den avlatshandlingen. Allt vi människor gör i tro, deltagande i Liturgin, förbön, utövar goda gärningar och visar kärlek mot våra medmänniskor bidrar till vår helgelse och till att reparera världen.

Det största problemet är till syvende och sist inte att min kyrka brukar en praxis som jag inte helt och hållet förstår eller som jag tycker kan missförstås, utan det är mitt eget hjärtas ljumhet och bortvändhet från Gud.

bengtvänern

Vi måste komma ihåg att Gud är barmhärtighetens Gud som alltid är beredd att förlåta och komma oss till mötes, bara vi är beredda att öppna våra hjärtan för honom. För den som älskar Gud samverkar alltid allt till det bästa. Kom ihåg det så ni inte frestas att läsa nedanstående text alltför lagiskt.

Katolska kyrkans katekes om avlat, 1471-79:

Avlaten

1471     Läran om avlat och avlatspraxis hör nära samman med verkan av botens sakrament.

Vad menas med avlat?

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat.”[79]

”Avlaten är partiell eller fullständig, dvs, den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden.”[80] Man kan använda sig av avlaten för sig själv eller låta den komma de avlidna till del.[81]

Syndens straff

1472     För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.[82] [1861; 1031]

1473     Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan”[83] [2447]

I de heligas gemenskap

1474     Den kristna människa som försöker uppnå rening från synden och helgelse med Guds nåd finner att hon inte är ensam. ”Alla Guds barns liv är på ett underbart sätt – i Kristus och genom Kristus – bundet till andra kristna bröders och systrars liv, i den övernaturliga enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp, som i en mystisk person.”[84] [946–959; 795]

1475     I de heligas gemenskap ”råder det alltså bland de troende – bland dem som har uppnått det himmelska fäderneslandet, dem som har fått möjlighet att göra bot i skärselden och dem som fortfarande vandrar sin pilgrimsgång på jorden – ett hållbart kärlekens band och rikt utbyte av allt gott”.[85] I detta underbara utbyte gagnar den enes helighet den andre, långt mer än den skada som den enes synd har kunnat förorsaka den andre. Så kan den ångerfulle syndaren genom att ta sin tillflykt till de heligas gemenskap fortare och effektivare bli befriad från syndens straff.

1476     Dessa andliga tillgångar i de heligas gemenskap kallar vi också för kyrkans skatt, ”som inte är en mängd tillgångar i likhet med en samling materiella rikedomar som anhopats under århundradens gång, utan som utgörs av det obegränsade och outsinliga värde som Kristi, vår Frälsares, försoningsgärning och förtjänster har inför Gud – den gärning och de förtjänster som har framburits för att mänskligheten skulle befrias från synden och nå fram till gemenskap med Fadern. Det är i Kristus, vår Frälsare, som återlösningens tillfyllestgörelse och förtjänster finns i överflöd”.[86] [617]

1477     ”Likaså finns det verkligen väldiga, omätliga och alltid nya värde som den saliga jungfru Marias och alla helgons bön och goda gärningar har inför Gud i denna skatt. De har blivit helgade av Kristi nåd genom att vandra i hans fotspår och har fullgjort ett verk som behagar Gud, så att de genom att arbeta för sin frälsning också i den enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp har medverkat till sina bröders frälsning.”[87] [969]

Genom kyrkan efterskänker Gud de timliga syndastraffen

1478     Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. Så vill kyrkan inte bara komma denna kristna människa till hjälp, utan också mana henne till fromma, botfärdiga och kärleksfulla gärningar.[88] [981]

1479     Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder. [1032]

 

Fler dokument:

Paulus VI, apostolisk konstitution Indulgentiarum Doctrina

Tidigare på min blogg om Anders Gerdmars bok:

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av den gren man själv sitter på

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

 

De flesta protestanter jag talar med tycker det jag skriver är ganska sympatiskt, och om detta verkligen vore Katolska kyrkan har de inget att invända. De största kritikerna är dock de som menar att jag inte ger en sann bild av Katolska kyrkan genom det jag skriver, utan deras sanna bild är den som de mest antimodernistiska katolikerna representerar, som Piusbrödraskapet och dem närstående grupper. Skriver jag för radikalt brukar jag få kritik från konservativa katoliker, men jag noterar att jag hittills inte fått någon kritik från det hållet.

Men även de protestanter som tycker jag skriver sympatiskt har naturligtvis en grundläggande kritik mot Katolska kyrkan ändå. Som Håkan Sunnliden när han på sin blogg skriver:

”det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romersk-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. ”

Detta är en kritik att ta på allvar, och som jag menar Katolska kyrkan också tar på allvar,om än det är svårt att ändra på en så stor och tung institution, det tar tid. Men en process är på gång från Andra Vatikankonciliet och framåt som innebär en ökad dialog och även ett erkännande att också Katolska kyrkan behöver ändra sig.  Det är klart, att om Katolska kyrkan vill utöva ett ledarskap inom hela kristenheten, så duger det inte att man inte har stora delar av kristenheten med sig. Då kan man ju inte utöva något ledarskap. Mer om det i kommande inlägg.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 9 kommentarer

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

Publicerat den 23 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

I mitt förra inlägg motiverade jag att den kristna tron tas emot av en gemenskap och att man inte kan se det skrivna Ordet helt isolerat från den gemenskap som tagit emot det och förvaltar det. Trons centrum är framförallt Jesus Kristus, det levande Ordet, inte en bok. Katoliker är dock överens med Anders Gerdmar om att Bibeln i sin helhet är Guds inspirerade ord.

Däremot är allt inte nedskrivet i Bibeln, det kan finnas element i traditionen som inte explicit uttrycks i Bibeln. Kriteriet på en genuin tradition är den inte motsägs av Bibeln, men kan ha visst stöd i bibeltexten och att den bär rik andlig frukt och att den prövad i den helige Andes ljus är helt i Evangeliets anda. Anders Gerdmar tycks avfärda all sådan tradition, men en sådan hållning är inte förenlig med den kristna gemenskapens troserfarenhet genom alla tider. Som jag skrev i förra inlägget så handlar det inte om sola scriptura kontra traditionen, utan en genuin tradition, med Jesus Kristus och Bibeln i centrum kontra olika vildvuxna mänskliga traditioner som behöver rensas bort. Men jag vet inte, Anders sade att jag misstolkat honom och att han skall förtydliga sig på sin egen blogg, kanske han ändå inte avfärdar traditionen principiellt och helt.

Då handlar det mera om att urskilja andarna, vad som är genuint och vad som är bråte som ansamlats under historien som behöver rensas bort. Kyrkan behöver ständigt reformeras, och här kommer både den inomkatolska reformprocessen och ekumenisk  kritik och dialog in.

En sak som enligt min mening inte ligger utanför den genuina traditionen är Kyrkans relation till de heligas gemenskap, alla helgon genom alla tider. Jag tror kanske att Anders Gerdmar godkänner detta också, däremot är han kritisk till åtföljande seder som utvecklats i Katolska kyrkan, som att kanonisera vissa helgon samt vanan att be om helgonens förbön. Men inget av detta ligger utanför sund kristen tradition och är starkt förankrat både i Romersk-katolska kyrkan samt i österns katolska, ortodoxa och apostoliska kyrkor.

Redan i fornkristen tid ärade man martyrernas minne på deras dödsdagar, men också andra Guds vänner vars minne var värda att minnas till tröst och uppbyggelse. Helgonens liv är en avspegling av Jesu liv. Kristus lever i Kyrkan, och Kyrkan består av människor. Genom den verkar Gud. Helgonen vittnar om att Guds underbara gärningar fortsätter genom historien. Apostlagärningarna handlar om hur den Helige Ande inspirerade de första kristna, men historien fortsätter och den Helige Ande är alltjämt samma drivkraft i kristna människors liv. Den sky av vittnen som Hebreerbrevet talar om utökas dag för dag. Vad helgonen har betytt för den katolska familjekänslan kan knappast överskattas.

De heligas gemenskap, en gemenskap som innefattar alla nu levande och alla generationer som föregått oss, är en integrerad del av kyrkans väsen. Därför har detta fått ett eget kapitel i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från kapitel 7, Den jordiska Kyrkans eskatologiska karaktär och hennes enhet med den himmelska Kyrkan där tydligare än någonsin den universella visionen av Kyrkan som en gemenskap med långt vidare definition än den Romersk-katolska kyrkan framträder:

”Intill dess Herren kommer i sitt majestät och alla änglar med honom (jfr Matt 25:31) och döden har gjorts om intet och lagts under Herren (jfr 1 Kor 15:26-27), vandrar en del av hans lärjungar på jorden, andra som lämnat detta jordeliv renas, och åter andra är förhärligade och skådar ‘klart den treenige Guden själv, sådan han är’, alla har vi dock, om än i olika grad och på olika sätt, gemenskap i en och samma kärlek till Gud och till nästan och sjunger samma lovsång till Guds ära. Ty alla som tillhör Kristus och har hans Ande växer samman till en enda Kyrka och är förbundna med honom (jfr Ef 4:16). Enheten mellan dem som vandrar på jorden och de bröder som har avsomnat i Kristi frid upphävs på intet sätt, tvärtom, enligt Kyrkans genom tiderna bestående tro stärks den genom det gemensamma ägandet av det andliga goda.

Genom att de saliga är innerligare förenade med Kristus ger de hela Kyrkan större stadga i dess strävan mot heligheten, höjer värdigheten i den kult som hon frambär åt Gud på jorden, och bidrar på mångahanda sätt till hennes ytterligare uppbyggnad (jfr 1 Kor 12:12-27). Upptagna i Faderns rike och närvarande hos Herren (jfr 2 Kor 5:8), upphör de nämligen inte att genom honom, med honom och i honom be för oss hos Fadern.” (LG 49)

Även i Kyrkans eukaristiska bön som framförs i varje mässa inbegrips alla som söker Gud med uppriktigt hjärta och alla dem som gått hädan:

”Kom ihåg, Herre, alla för vilka vi frambär detta offer till dig… hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta.

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna, vilkas tro du ensam känner. Barmhärtige Fader, låt oss, dina barn, alla vinna himmelens arvedel, tillsammans med den saliga Jungfrun, Guds moder Maria, med apostlarna och de heliga i ditt rike, där vi med hela skapelses, befriad från syndens och dödens fördärv, skall förhärliga dig genom Kristus, vår Herre, ty genom honom skänker du allt gott åt världen.” (från mässans fjärde eukaristiska bön)

Jag vill förtydliga för texten i Anders bok kan missförstås som att det är den Romersk-katolska kyrkan som skapar helgon genom kanonisationsprocessen. Så är inte fallet. Helgonen är i Guds härlighet, det är inget som den jordiska kyrkan styra över. Kanonisationsprocessen innebär endast att Kyrkan gör urskiljningen att en viss person som levat säkert tillhör helgonens skara och därmed skrivs in i helgonkalendariet och får vördas inom hela världskyrkan. Men helgonen i himmelen hos Gud är en betydligt större skara än de få som kanoniserats.

En annan viktig sak som lätt kan missförstås om man läser Anders bok, och jag har ofta hört denna uppfattning hos evangeliska kristna, är att bruket att be till helgonen är en form av spiritism där de döda kontaktas på ett ockult sätt. Kontakten med de heliga äger rum genom den de heligas gemenskap som beskrivits här, det har inget som helst med ockultism eller andebesvärjelse att göra, vilket Katolska kyrkan stänger dörren för.

Men inom Kyrkans mysterium och de heligas gemenskap som vi innefattas i kan vi med förtröstan vända oss till helgonen. När Anders använder som argument mot att kunna be hom helgonens förbön att det måste innebära att ett helgon har makt att vara på flera ställen samtidigt (eftersom flera i olika delar av världen kan åberopa samma helgon), så har han redan en förförståelse av detta som tar ner mysteriet till något vi kan ha fysikaliska begrepp om. Men mysteriet går inte att fånga in i sådana kategorier.

Bland helgonen intar självklart Maria, Guds moder en särskilt viktig plats eftersom hon är den som fött Jesus. I Andra Vatikankonciliet tänkte man först ge henne ett eget dokument, men så insåg man att hon är så förbunden med Kyrkan att hon också fick ett eget kapitel i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Kapitel 8, Den saliga Jungfrun Guds moder Maria i Kristi och Kyrkans mysterium. Jag går inte in på detta i detalj, var och en som vill veta mer kan läsa denna text själva. Jag går inte in ytterligare på Maria-dogmerna och Maria-fromheten i Katolska kyrkan, utan bara konstaterar att Anders här är oenig med Katolska kyrkan.

våmb

Våmbs medeltidskyrka vid Billingen. Till vänster om koret Maria med barnet. I mitten triumfkrucifixet som man skymtar nedre delen av

Jag vill bara konstatera att det i katolsk helgonvördnad och Maria-fromhet finns överdrifter. Katolska kyrkan är mycket medveten om detta, men det finns ingen anledning att för den skull också avsäga sig det riktiga bruket. Frestelsen att tillbe det skapade framför Skaparen har alltid förelegat människan, men tron hjälper henne att få rätt perspektiv på detta. Inte heller evangeliskt kristna undgår denna frestelse. Bibelordet fundamentalistiskt uppfattat kan också bli något man vördar oegentligt om man fokuserar på bibelns bokstav snarare än dess anda. En bibel, sliten och tummad på och understrykningar på varenda sida kan vittna om djup fromhet och vördnad för Ordet, men det kan också innebära att man gjort det yttre attributet och fromma ordvändningar till sin avgud. Jag säger inte att det behöver vara så i de flesta fall,men min poäng är att benägenheten att dyrka det skapade framför Skaparen är inte ett specifikt katolskt problem, utan det är mänskligt.

Det är kyrkans herdars uppgift att vägleda de troende rätt här. I kapitlet om Maria i LG ägnas ett stycke åt just detta:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när de begrundar Gudsmoderns enastående värdighet. Genom att under läroämbetets ledning vårda sig om studiet av den Heliga Skrift, de heliga fäderna och Kyrkans liturgi skall de på rätt sätt belysa den saliga Jungfruns uppgifter och privilegier, som alltid hänför sig till Kristus, källan till all  sanning, helighet och fromhet. De skall noggrant undvika allt som, vare sig i ord eller gärning, skulle kunna vilseleda de från oss skilda bröderna eller några som helst andra vad beträffar Kyrkans sanna lära. De troende slutligen skall komma ihåg att en sann andakt varken består i steril och flyktig känsla eller i benägenhet till vantro, utan att den kommer från den sanna tron, genom vilken vi leds fram till att erkänna Gudsmoderns höghet samt till att älska henne med ett barns tillgivenhet och efterlikna henne i dygder.” (LG 67)

Jag tror att Anders i den evangeliska tro han företräder kan bejaka vissa delar av det jag här beskrivit i ett sammanhang, nämligen de heligas gemenskap med Kyrkan som en levande gemenskap genom alla tider med de nu levande och dem som gått före oss. Vad Anders däremot varit tydlig med att han inte bejakar är:

  • Bruket att be om helgonens förbön
  • Helgonkanoniseringar
  • Läran om skärselden
  • Marias framträdande roll i Kyrkan, och speciellt Maria-dogmerna.

Det ligger utanför detta inläggs ram att argumentera för att övertyga honom om något annat, men det kan vara bra att reda ut vad man är överens om och inte.

Jag återkommer med fler kommentarer. Då tänkte jag det skall handla om:

  • Avlat, (ett ämne jag tycker själv är svårt)
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtblommor

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 6 kommentarer

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på

Publicerat den 20 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Inledningsvis vill jag säga att jag tror att kristenheten i Sverige just nu är i en fas av väldigt konstruktivt samtal. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för medlemmarna i Livets Ord att ha ett så neutralt perspektiv på det hela eftersom två starka ledare med anknytning till församlingen drar åt var sitt håll. Men min utgångspunkt är att vi alla döpta fundamentalt tillhör samma kyrka genom att vi bekänner vår tro på Jesus Kristus som Frälsare och Herre och har vår trygghet i honom. Oberoende av samfundstillhörighet umgås vi som bröder och systrar och förtröstar på Jesus. Vi följer honom och inte Apollos eller Paulus, Anders eller Ulf. Därför kan vi bevara lugnet och inte förgås av oro över att kristenheten inte är enad. Splittringen beror ju inte på mig som enskild medlem i en kyrka eller samfund, däremot kan jag bidra så gott jag kan till ökad förståelse, försoning och fred utifrån den horisont där jag befinner mig.

Jag har hittills skrivit ganska positivt om Anders Gerdmars bok. Detta av tre skäl:

  • Han står i den stora apostoliska traditionen när det gäller de centrala delarna av tron, den gemensamma trosbekännelsen.
  • Hans bild av Katolska kyrkan är inte negativ. Han säger att Katolska kyrkan också står i den stora apostoliska traditionen, men har lagt till vissa saker till evangeliet. Det är betydligt bättre att bli betraktad som evangeliet plus än som antikrist.
  • Katolska kyrkan behöver också utvecklas och hälsar konstruktiv kritik välkommen.

 

Nu övergår jag till att diskutera detaljer där jag är kritisk till Anders framställning, och den viktigaste punkten handlar om traditionen kontra sola scriptura, Anders framställning av evangelisk syn på traditionen inom det egna samfundet, och framförallt beskrivningen hur han uppfattar Katolska kyrkans syn på tradition vilken är djupt missvisande.

Tradition är något som finns i alla mänskliga gemenskaper. Alla mänskliga gemenskaper och samhällen är bärare av minnen från vår tidigare historia så som de förmedlats av  förfäderna. Man kan till och med säga att det är människans unika signum att utvecklas genom att föra vidare en tradition på detta sätt. Apor kan lära sig att hantera vissa tekniska hjälpmedel, men de kan inte genom tradition överföra sådana lärdomar till nästa generation. Vad som utmärkte arten Homo Sapiens som kom till Europa för c:a 50.000 år sedan var att utveckla gemenskap och utbyte inom större grupper, inte bara den egna flocken, något som neandertalarna inte kunde. Och det som är grundläggande för mänskligheten som helhet är självklart också grundläggande för Kyrkan, den gemenskap på jorden som är bärare av det förmedlade minnet av uppenbarelsen om Guds frälsning.

Alltsedan syndafallet finns det två typer av tradition:

  • Den goda och sanna traditionen om liv och frälsning. Gud som skapat människan, älskade henne, vill hennes bästa och inte ger upp henne utan söker henne på nytt då hon fallit.
  • Den falska traditionen om människan som gör uppror mot Gud och menar att hon klarar sig på egen hand och att vägen till lycka och framgång går genom att frigöra sig från all traditionen.

Dessa två finns i samhället som sådant och självklart också inom Kyrkan som därför hela tiden är i behov av förnyelse och reform.

Anders Gerdmar bejakar i någon mån att också de efterreformatoriska samfunden är beroende av den stora apostoliska traditionen som han erkänner också Katolska kyrkan är delaktig i och bidragit till att bevara. Så långt är allt gott och väl. Men sedan får han det att låta som att det han kallar Traditionen med stort T är något som Katolska kyrkan hittat på efter eget gottfinnande och använder som man vill för att addera allehanda främmande material till tron. Detta är en helt felaktig och skev bild.

Felaktiga traditioner kan ha smugit sig in, helt klart eftersom traditionen har dessa två sidor som jag nämnt ovan. Och detta gäller alla kristna kyrkor och samfund. Det handlar inte om sola scriptura kontra traditionen, utan om att traditionen hela tiden behöver renas för att Kyrkan rätt skall bevara den ursprungliga goda traditionen.

Temat för Katolska kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet har varit reform, åter till källorna, skriften och kyrkofäderna, och att man vill samarbeta med hela kristenheten i denna process.

Under historiens gång har Katolska kyrkan varit ivrig på att precisera och i detalj förtydliga hur man tror och inte tror, många gånger har detta kanske gått för långt och man har satt ord på och försökt precisera trons mysterier på ett sätt som många gånger förlett tanken till att man har mänsklig kunskap om saker som egentligen är omöjligt att veta. Hur är det t.ex. möjligt att omfatta säker mänsklig kunskap om detaljerna i transsubstiationen? Katoliker läser Katolska kyrkans katekes med urskiljning och förstår att tron inte står och faller med hur jag i detalj tänker och tror kring  detaljer i frälsningsmysteriet, utan förstår att hela tiden hålla dialogen med det egna förnuftet och sin egen genuint uppfattade tro i fokus.

Katolska kyrkans katekes skall alltså inte läsas alltför lagiskt fundamentalistiskt, då kan man hamna helt fel. Katekesen som är skriven för hela världen och främst som en inspirationskälla för dem som skall vaka över och undervisa i tron kan inte omedelbart tas emot och vara sista ordet i förhållande till alla kulturer och olika nivåer av bildning, utan att det måste till mera närliggande kommunikationsvägar. Det gäller också när katekesen träder i kontakt med protestanter eller västerlandets intellektuella.

Ovanstående tillämpat på traditionen: När katekesen talar om relationen mellan skrift och apostolisk tradition (p 80 – 82) så är det inga påhittade kyrkliga dogmer som avses, utan helt enkelt att sätta ord på detta som är ett mänskligt faktum, att den apostoliska traditionen förmedlas som en tradition som bärs av en gemenskap. Bibeln är en del av denna tradition, men traditionen är ett vidare begrepp än den nedskrivna texten. Också Anders Gerdmar erkänner att Nya testamentets kanon fastställdes inom ramen för denna gemenskap. Diskussionen om hur lång tid det tog innan kanon var fastställd lämnar jag därhän, Anders hävdar att det mesta var klart redan inom ramen för första århundradet, det må vara så, men om kanon blev klar förr eller senare ändrar inte på det förhållandet att den fastställdes inom ramen för den kristna gemenskapen och att slutfasen var en tid efter det att den första apostlakretsen gått ur tiden. Anders erkänner också att trosbekännelsernas formuleringar, preciseringen av Jesus som sann Gud och sann människa och Gud som treening är något som fastställdes inom den traditionsbärande gemenskapens ram.

Jag kan inte se det som att Anders motsäger sig själv genom att  a) bejakar förekomsten av en genuin tradition, b) förnekar att det är den traditionen Katolska kyrkan talar om utan något annat påhittat,  vilket i slutändan hamnar i ett slags misstänkliggörande av traditionen som sådan och att han sätter upp ett konstlat motsatsförhållande mellan tradition och sola scriptura.

Jesus föddes också i en tradition. Några vill se honom som en revolutionär som bröt med allt vad tradition hette, vilket inte är sant. Han gick i synagogan, och han hänvisade till lagen och profeterna (Matt 5:19). Men samtidigt kritiserade han också traditionen och gick till storms mot en lagiskhet som bara uppfyllde lagens bokstav men inte dess anda (Mark 7:13). Jesus kritiserade traditionen för att den genuina traditionen skulle komma fram.

Jesus förhållande i relation till Synagogan motsvaras idag av hur en modern lärjunge borde förhålla sig till Kyrkan och traditionen. Inte som en revolutionär som förkastar allt det gamla och gör anspråk på att vara den nya Kyrkan, utan på att hålla fast vid bandet till Kyrkan och den stora Apostoliska traditionen och sträva efter traditionens rening från ovidkommande mänskliga traditioner.

Luther tog kraftfullt avstånd från alla mänskligt tillagda traditioner i dåtidens kyrka, och kontrade med sola scriptura som Guds rena ord. Men också Skriften är ju mitt i traditionen, så vad Luther gjorde var att protestera mot en viss form av tradition och ersätta det med en annan tradition, men som han betraktade inte som kyrklig eller historisk tradition utan som Guds direkta (otolkade) ord till människan.

Men tron kan inte utvecklas fruktbart utan kontakt med dem bakåt i tiden som förmedlat den och erfarit Gudsuppenbarelsen. Det är en illusion att tro att människan har tillgång till det rena Gudsordet utanför den gemenskap som är bärare av den stora traditionen. Traditionen är inte en fiende, utan en hjälp i att tolka Guds ord och omsätta det till liv i nuet.

[Referens: Joseph Cardinal Ratzinger: Principles of Catholic Theology]

bengttällberg

Tidigare inlägg i denna serie:

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | 16 kommentarer

Där alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort tror jag Gerdmars bok istället kan stimulera intresset för Katolska kyrkan

Publicerat den 19 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Jag ser att Anders Gerdmars bok diskuteras flitigt nu i pressen, och idag citerade tidningen Dagen från min blogg, så det är bäst att jag skyndar mig att skriva utlovande fortsatta kommentarer.

Ulf Ekman intervjuades i samma artikel där jag citerades, och han befarar att Gerdmars bok vrider klockan tillbaka, så att vi på nytt får en mera antikatolsk evangelisk kristenhet i Sverige. Jag tror den faran är överdriven, därtill har Gerdmars bok alltför lite antikatolicism över sig, han erkänner också bra sidor med Katolska kyrkan och att också evangeliska samfund har sina brister. Boken är inte anti-katolsk men förklarar sakligt i positiva termer vad den typ av evangelisk kristendom Anders Gerdmar representerar står för idag. Därför tror jag inte boken stimulerar till antikatolicism, men väl till ett ökat intresse för saklig teologisk diskussion, vilket inte är till nackdel för Katolska kyrkan och gynnar ekumeniken.

Många är positivt inställda till Katolska kyrkan idag och söker sig själva information, en del konverterar. Men de flesta aktiva evangeliska kristna som inte tror att Katolska kyrkan är rätta vägen är inte mottagliga för katolsk apologetik. Tvärtom ökar alltför ivrig sådan deras motstånd mot Katolska kyrkan. För denna grupp tror jag paradoxalt nog att Anders Gerdmars bok är en bättre inkörsport till kunskap om Katolska kyrkan som också kan stimulera nyfikenheten att utforska mera.

Förra gången skrev jag om kyrkosyn och min nästa artikel som jag håller på att förbereda kommer att handla om den konkreta kontexten och den nedskrivna texten, dvs förhållandet mellan Bibeln och den totala traditionskontext i vilken tron förmedlas. Att få ett bättre perspektiv på vad tradition handlar om tror jag nämligen är grundläggande för det fortsatta ekumeniska samtalet. Att Bibeln är Guds inspirerade ord som är normgivande för Kyrkan är vi överens om, vilket också Anders Gerdmar konstaterar.  Traditionen är inget mystiskt, inte ens en dogm utan ett faktum. Som det hör till alla mänskliga gemenskaper att leva i en tradition, så är det också med Kyrkan. Som troende gemenskap är vi bärare av ett kollektivt minne som bygger på vad vi fått ta emot genom tidigare generationer som kommunicerat det till oss. Bibeln är förstås mitt i traditionen och Bibeln tolkas i ljuset av en tradition alltsedan apostlarna. Förnyelse handlar inte om att kasta ut traditionen, utan om att skilja ut bra tradition från dålig tradition. Förnyelse handlar om att den rätta traditionen skall kunna komma till uttryck också idag. Detta vill jag säga lite mer om i nästa inlägg.

Sedan tänkte jag avhandla följande ämnen:

  • Maria och helgonen, avlat
  • Sakrmenten
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete
  • Påvens roll
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur

Jag återkommer.

siljanrättvik

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 7 kommentarer

Att kristna skulle föra en kulturkamp mot muslimer är det minsta problemet idag

Publicerat den 16 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Flera olika debatter tycks flöda samman på ett säreget sätt idag. Unikt är att tre prästers upprop till att bära sitt kors till stöd för förföljda kristna i världen, utlöst av det brutala mordet på en fransk präst nyligen har engagerat hela media-Sverige. Vem sade att Sverige är ett sekulariserat land?

I botten ligger identitetsideologin, där personer med viss bakgrund inte betros med rena motiv utan misstänkliggörs utifrån vilka de är.

Skärskådar man Göran Rosenbergs argumentation i Expressen ser man att hans argument för att underkänna legitimiteten av Mitt kors-initiativet inte bygger på några konkreta fakta, utan går helt ut på att misstänkliggöra initiativtagarnas motiv: Någon hade tidigare haft samröre med SD, någon hade låtit sig intervjuas av en extremistisk tidskrift, visserligen utan att förstå att journalisten var därifrån, och dessutom engagerar ju personen i fråga sig inte tillräckligt i de kristna palestiniernas situation, därför är hennes engagemang nu inte trovärdigt o.s.v.

Identitetsideologin är i avtagande och har inte längre hegemoni i den svenska debatten, men vissa håller fast vid den, t.ex. store och starke auktoriteten Göran Rosenberg som denna gång nog kommit helt fel i tolkningen av en inomkyrklig debatt han inte känner till ivrigt påhejad av av andra som  t.ex. advokatsamfundets ledare Anne Ramberg som som likt Bill och Bull förstärker vad elaka Måns sagt:
rambergtweet
Denna typ av mobbningsinslag är olustig. Vi lever i ett fritt land, tack och lov, men vi skall nog vara rädda om det demokratiska klimat vi har och låta det vara högt till tak i den fria debatten och respektera även meningsmotståndarna. I ett annat politiskt läge kan priset för att ha fel åsikter bli betydligt högre.

Sedan har vi debatten inom Svenska kyrkan där kritik framförts från många håll mot att Kyrkans ledning är alltför vag i att stå fast vid grunderna i den kristna tron och verkar ha en politisk agenda att skapa någon slags enhetsreligion. Ledningen lyssnar inte till  kritiken, istället misstänkliggörs kritikerna, och vi har fått en mycket infekterad debatt. Misstänkliggörandet av Mitt kors-initiativet var droppen som fick bägaren att rinna över.

Det är bra att allt får komma upp till ytan i en öppen debatt, men många efterlyser en annan intern samtalston och dialog mellan ledning och biskopar, präster och övrig personal inom kyrkan. Jacob Sunnliden, informatör i Svenska Kyrkan i Helsingborg är förvånad över att samtalet nu gå så snett:

– Vi borde vara bättre på att prata med varandra än så här, säger han i en intervju med Dagen. Annars är det inte ovanligt med debatter och konflikter i Kyrkan, och Jacob är övertygad om att detta inte är den sista. Jag känner mig lugn i stormen säger han, det kommer säkert värre stormar tids nog. Rent organisatoriskt kan det vara bra att reda ut hur det kunnat bli såhär menar han, men för Svenska kyrkan som kyrka känner han ingen oro: ”– Kyrkan behöver inte ha någon försvarare, på så sätt. Är det från Herren så kommer det att bestå, annars kommer det att trilla”, säger Jacob Sunnliden.

Så tror jag också, men Svenska kyrkan är också en viktig del av det svenska samhället och har ett evangeliserande uppdrag i Sverige. Om kyrkan mår bra i sin inre dialog kan den också bli mycket bättre i att nå ut och påverka samhället i positiv riktning. Det räcker inte med politiska utspel från ledningen (en del menar det är för mycket av det och för lite intern dialog mellan ledning och präster, se t.ex prästen Patrik Petterssons blogg), människor ser och reagerar också på det som finns under ytan.

Identitetsideologernas tes som kommer till uttryck också i kritiken av Mitt kors går ut på att det finns en dold agenda av främlingsfientlighet och islamofobi och att man vill driva en kulturkamp mot islam. Försvararna av Mitt kors å sin sida känner inte alls igen sig i den kritiken och reagerar kraftfullt och uppfattar det snarare som en kulturkamp i omvänd riktning. Så när några kyrkoledare tillsammans med ledare inom judendom och islam i en DN-artikel talar om att undvika kulturkamp uppfattar man det som att man skall se mellan fingrarna på militant islamism och inte tillåta oss själva att lyfta fram det positiva vi har att vara stolta över i vårt eget arv. Så stannar samtalet i ett slags rollspel där man har sina givna positioner istället för att det blir en äkta dialog.

anders_arborelius

En som försöker föra dialogen vidare är biskop Anders Arborelius. I en intervju med Katolskt Magasin förklarar han sin syn på vad han menade med kulturkamp som medundertecknare av DN-artikeln. Det handlar inte alls om att vika sig och se mellan fingrarna på islamistiskt inspirerat våld utan något helt annat, biskop Anders tar som exempel Bismarcks kamp mot Katolska kyrkan i Tyskland på 1800-talet och syftar på statligt ingripande som försvårar en minoritets religionsutövning. Översatt till vår tid:

”– I vårt fall kanske rentav religion som sådan. Vi hör ju att det finns röster som vill inskränka de statliga bidragen till de religiösa grupper som inte helt slaviskt följer gängse normer (till exempel när det gäller kvinnliga präster, samkönade äktenskap). Vi har hört en f.d. minister säga att man borde inskrida mot religiösa friskolor. Vi har hört att man inte skall tillåta utländsk finansiering av religiösa lokaler (om det nu gäller Saudi Arabien eller Bonifatiuswerk är osagt).  Mer och mer hör man röster som säger att all religion är av ondo och leder till terror och därför måste motverkas med alla medel. Det är dessa uttryck för kulturkamp som man måste försöka genomskåda.”

Jag uppfattar att biskopen talar om en kulturkamp från det sekulära samhället mot religioner med idén om en slags sekulär enhetsideologi. Också Joel Halldorf har tagit upp detta, och menar att en sådan ideologi i slutändan blir repressiv och förtryckande. Grundtanken är att bejaka en sekulär stat, men ett mångkulturellt samhälle där religionerna ses som en tillgång, inte en belastning.

Biskop Anders markerar också klart att han inte vill att vi kristna skall tona ner vår tro, vare sig i det offentliga livet eller i dialog med andra religioner och sekulära ideologier.
All religionsdialog bygger på att man står fast i sin egen tro, annars kan det lätt bli fråga om synkretism istället för dialog. – Därför är det ofta lättare för Katolska Kyrkan att delta i dialogen med andra religioner eftersom vi har en så tydligt formulerad dogmatik, påpekar biskop Anders.

För sin egen del avvisar biskop Anders alltså kritiken mot DN-artikeln på två avgörande punkter:

  • Med att undvika kulturkamp avsåg han inte förbud att kritisera och stå upp mot våld och terror och förtryckande sidor inom islam.
  • Han avvisar tolkningen att artikeln skulle uttrycka att man som kristen borde vara otydlig med att uttrycka sin egen tro för att undvika kulturkampen.

Frågan är om alla författarna till artikeln är ense om denna tolkningsgrund. Vad säger biskop Jackelén? Vad säger imam Mahmoud Khalfi som enl Per Gudmundson står Muslimska brödraskapet nära? Man undrar i alla fall om hur samarbetet kring artikeln gått till, vem som hållit i pennan, hur djupt samförståndet varit och om det bland författarna finns en gemensam tolkningen av texten.

Förutom i Bismarcks Tyskland kan man tala om kulturkamp i t.ex. Turkiet där utrensningarna av oliktänkande i mina ögon går betydligt längre än att bara göra upp med kuppmakarna, eller Putins Ryssland och den aggressiva politiken i Ukraina där alla andra kyrkor utom den Rysk-ortodoxa motarbetas. För att inte nämna många arab-länder där det är förbjudet att konvertera till kristendomen och där oliktänkande förföljs och straffas på olika sätt. Där kan man tala om kulturkamp, och i det perspektivet blir det löjligt att tala om Mitt kors-initiativet som ett försök att starta religionskrig.

Visst, det finns islamofobi, det finns de som längtar tillbaka till en svensk enhetskultur med kyrkan som ett garnityr mitt i byn, och kampanjen kan säkert missbrukas av några, men att kristna skulle vilja bedriva någon kulturkamp mot islam är nog det minsta problemet i Sverige idag.

———-

crossofrenewal

 

Till sist: I skrivande stund har Facebook-gruppen Mitt kors snart 7000 medlemmar. Jag har själv gått med, och till min glädje hörde jag att även Humanisternas ordförande Christer Sturmark gått med.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , | 9 kommentarer

Att leva är att exkludera

Publicerat den 15 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Mitt kors-initiativet på Facebook är snart uppe i 6000 medlemmar. Jag har bestämt mig för att också gå med. En del vill kalla initiativet rasistiskt eller exkluderande eller att man har en dold agenda, men det är rena spekulationer som de som kommit med dessa anklagelser inte givit några som helst konkreta skäl för.

Korset är den mest inkluderande symbol som finns, det betecknar Guds kärlek till alla människor. Jag skäms inte för min kristna tro, och att bära korset också i solidaritet med mina bröder och systrar som lider och förföljs ser jag som naturligt och riktigt.

Kritiken mot Mitt kors-initiativet har dock fått mig att fundera över detta med att exkludera och inkludera. Vad innebär det egentligen, är det förstnämnda alltid fel och det sistnämnda alltid rätt?

Men som människa i världen kan man inte leva utan att exkludera. Bara detta att jag säger att jag skäms inte för korset innebär att jag exkluderar något annat, nämligen att leva som om korset inte hade någon betydelse i mitt liv. Varje val jag gör, varje ställningstagande innebär med nödvändigt att jag exkluderar det som ligger utanför mitt val. Vi kan inte leva utan att exkludera. Det har ingenting med nedvärdering eller uteslutning av andra människor att göra. Vi klarar att leva tillsamman trots att vi inte är en amorf massa med exakt samma världsbild. Jag tror det om mig själv, och jag har förtroende för att mina medmänniskor är lika bra som jag på det.  Därför blir en kritik som utgår från att man inte är tillräckligt inklusiv diffus och missvisande. Man måste precisera sig bättre.

Vi människor är etiska varelser som har nedlagt en önskan i vår natur att välja det goda. Men synden finns också i världen som en realitet att räkna med, vår ursprungliga godhet är skadad och vi har alla en benägenhet att också välja det onda. Genom att välja det goda exkluderar vi det onda, men vi kan också välja det onda och därigenom exkludera det goda. Vårt samvete kan vara mer eller mindre grumlat så att vi inte riktigt ser. Det finns uppenbar ondska i världen som vi inte kan blunda för och som vi måste benämna vid namn och stå upp emot. Men då gäller det att vi har tränat vårt eget seende och skärpt vårt samvete så mycket som möjligt. Jesus uppmanar oss att först ta bort bjälken i vårt eget öga innan vi ägnar oss att ta bort grandet ur vår grannes.

crossofrenewal

Detta kors kallas Cross of the Renewal och är tänkt som ett vittnesbörd om den Helige Andes kraft i bärarens liv. Blod och vatten springer fram från Jesu sida upp i en halvcirkel ovanför korset. Det symboliserar den Helige Andes utgjutande. I slutet på halvcirkeln syns en duva, och texten ”VENI CREATOR SPIRITUS, Kom Helige Ande, uttrycker vår ihärdiga bön för ett kontinuerligt utgjutande av den Helige Ande. Utan den Helige Ande står vi oss slätt. Med Anden blir vi starka och kan ge ett effektivt vittnesbörd om Guds kärlek till alla människor.

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt | 8 kommentarer