I mitt förra inlägg motiverade jag att den kristna tron tas emot av en gemenskap och att man inte kan se det skrivna Ordet helt isolerat från den gemenskap som tagit emot det och förvaltar det. Trons centrum är framförallt Jesus Kristus, det levande Ordet, inte en bok. Katoliker är dock överens med Anders Gerdmar om att Bibeln i sin helhet är Guds inspirerade ord.

Däremot är allt inte nedskrivet i Bibeln, det kan finnas element i traditionen som inte explicit uttrycks i Bibeln. Kriteriet på en genuin tradition är den inte motsägs av Bibeln, men kan ha visst stöd i bibeltexten och att den bär rik andlig frukt och att den prövad i den helige Andes ljus är helt i Evangeliets anda. Anders Gerdmar tycks avfärda all sådan tradition, men en sådan hållning är inte förenlig med den kristna gemenskapens troserfarenhet genom alla tider. Som jag skrev i förra inlägget så handlar det inte om sola scriptura kontra traditionen, utan en genuin tradition, med Jesus Kristus och Bibeln i centrum kontra olika vildvuxna mänskliga traditioner som behöver rensas bort. Men jag vet inte, Anders sade att jag misstolkat honom och att han skall förtydliga sig på sin egen blogg, kanske han ändå inte avfärdar traditionen principiellt och helt.

Då handlar det mera om att urskilja andarna, vad som är genuint och vad som är bråte som ansamlats under historien som behöver rensas bort. Kyrkan behöver ständigt reformeras, och här kommer både den inomkatolska reformprocessen och ekumenisk  kritik och dialog in.

En sak som enligt min mening inte ligger utanför den genuina traditionen är Kyrkans relation till de heligas gemenskap, alla helgon genom alla tider. Jag tror kanske att Anders Gerdmar godkänner detta också, däremot är han kritisk till åtföljande seder som utvecklats i Katolska kyrkan, som att kanonisera vissa helgon samt vanan att be om helgonens förbön. Men inget av detta ligger utanför sund kristen tradition och är starkt förankrat både i Romersk-katolska kyrkan samt i österns katolska, ortodoxa och apostoliska kyrkor.

Redan i fornkristen tid ärade man martyrernas minne på deras dödsdagar, men också andra Guds vänner vars minne var värda att minnas till tröst och uppbyggelse. Helgonens liv är en avspegling av Jesu liv. Kristus lever i Kyrkan, och Kyrkan består av människor. Genom den verkar Gud. Helgonen vittnar om att Guds underbara gärningar fortsätter genom historien. Apostlagärningarna handlar om hur den Helige Ande inspirerade de första kristna, men historien fortsätter och den Helige Ande är alltjämt samma drivkraft i kristna människors liv. Den sky av vittnen som Hebreerbrevet talar om utökas dag för dag. Vad helgonen har betytt för den katolska familjekänslan kan knappast överskattas.

De heligas gemenskap, en gemenskap som innefattar alla nu levande och alla generationer som föregått oss, är en integrerad del av kyrkans väsen. Därför har detta fått ett eget kapitel i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från kapitel 7, Den jordiska Kyrkans eskatologiska karaktär och hennes enhet med den himmelska Kyrkan där tydligare än någonsin den universella visionen av Kyrkan som en gemenskap med långt vidare definition än den Romersk-katolska kyrkan framträder:

”Intill dess Herren kommer i sitt majestät och alla änglar med honom (jfr Matt 25:31) och döden har gjorts om intet och lagts under Herren (jfr 1 Kor 15:26-27), vandrar en del av hans lärjungar på jorden, andra som lämnat detta jordeliv renas, och åter andra är förhärligade och skådar ‘klart den treenige Guden själv, sådan han är’, alla har vi dock, om än i olika grad och på olika sätt, gemenskap i en och samma kärlek till Gud och till nästan och sjunger samma lovsång till Guds ära. Ty alla som tillhör Kristus och har hans Ande växer samman till en enda Kyrka och är förbundna med honom (jfr Ef 4:16). Enheten mellan dem som vandrar på jorden och de bröder som har avsomnat i Kristi frid upphävs på intet sätt, tvärtom, enligt Kyrkans genom tiderna bestående tro stärks den genom det gemensamma ägandet av det andliga goda.

Genom att de saliga är innerligare förenade med Kristus ger de hela Kyrkan större stadga i dess strävan mot heligheten, höjer värdigheten i den kult som hon frambär åt Gud på jorden, och bidrar på mångahanda sätt till hennes ytterligare uppbyggnad (jfr 1 Kor 12:12-27). Upptagna i Faderns rike och närvarande hos Herren (jfr 2 Kor 5:8), upphör de nämligen inte att genom honom, med honom och i honom be för oss hos Fadern.” (LG 49)

Även i Kyrkans eukaristiska bön som framförs i varje mässa inbegrips alla som söker Gud med uppriktigt hjärta och alla dem som gått hädan:

”Kom ihåg, Herre, alla för vilka vi frambär detta offer till dig… hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta.

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna, vilkas tro du ensam känner. Barmhärtige Fader, låt oss, dina barn, alla vinna himmelens arvedel, tillsammans med den saliga Jungfrun, Guds moder Maria, med apostlarna och de heliga i ditt rike, där vi med hela skapelses, befriad från syndens och dödens fördärv, skall förhärliga dig genom Kristus, vår Herre, ty genom honom skänker du allt gott åt världen.” (från mässans fjärde eukaristiska bön)

Jag vill förtydliga för texten i Anders bok kan missförstås som att det är den Romersk-katolska kyrkan som skapar helgon genom kanonisationsprocessen. Så är inte fallet. Helgonen är i Guds härlighet, det är inget som den jordiska kyrkan styra över. Kanonisationsprocessen innebär endast att Kyrkan gör urskiljningen att en viss person som levat säkert tillhör helgonens skara och därmed skrivs in i helgonkalendariet och får vördas inom hela världskyrkan. Men helgonen i himmelen hos Gud är en betydligt större skara än de få som kanoniserats.

En annan viktig sak som lätt kan missförstås om man läser Anders bok, och jag har ofta hört denna uppfattning hos evangeliska kristna, är att bruket att be till helgonen är en form av spiritism där de döda kontaktas på ett ockult sätt. Kontakten med de heliga äger rum genom den de heligas gemenskap som beskrivits här, det har inget som helst med ockultism eller andebesvärjelse att göra, vilket Katolska kyrkan stänger dörren för.

Men inom Kyrkans mysterium och de heligas gemenskap som vi innefattas i kan vi med förtröstan vända oss till helgonen. När Anders använder som argument mot att kunna be hom helgonens förbön att det måste innebära att ett helgon har makt att vara på flera ställen samtidigt (eftersom flera i olika delar av världen kan åberopa samma helgon), så har han redan en förförståelse av detta som tar ner mysteriet till något vi kan ha fysikaliska begrepp om. Men mysteriet går inte att fånga in i sådana kategorier.

Bland helgonen intar självklart Maria, Guds moder en särskilt viktig plats eftersom hon är den som fött Jesus. I Andra Vatikankonciliet tänkte man först ge henne ett eget dokument, men så insåg man att hon är så förbunden med Kyrkan att hon också fick ett eget kapitel i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Kapitel 8, Den saliga Jungfrun Guds moder Maria i Kristi och Kyrkans mysterium. Jag går inte in på detta i detalj, var och en som vill veta mer kan läsa denna text själva. Jag går inte in ytterligare på Maria-dogmerna och Maria-fromheten i Katolska kyrkan, utan bara konstaterar att Anders här är oenig med Katolska kyrkan.

Våmbs medeltidskyrka vid Billingen. Till vänster om koret Maria med barnet. I mitten triumfkrucifixet som man skymtar nedre delen av

Jag vill bara konstatera att det i katolsk helgonvördnad och Maria-fromhet finns överdrifter. Katolska kyrkan är mycket medveten om detta, men det finns ingen anledning att för den skull också avsäga sig det riktiga bruket. Frestelsen att tillbe det skapade framför Skaparen har alltid förelegat människan, men tron hjälper henne att få rätt perspektiv på detta. Inte heller evangeliskt kristna undgår denna frestelse. Bibelordet fundamentalistiskt uppfattat kan också bli något man vördar oegentligt om man fokuserar på bibelns bokstav snarare än dess anda. En bibel, sliten och tummad på och understrykningar på varenda sida kan vittna om djup fromhet och vördnad för Ordet, men det kan också innebära att man gjort det yttre attributet och fromma ordvändningar till sin avgud. Jag säger inte att det behöver vara så i de flesta fall,men min poäng är att benägenheten att dyrka det skapade framför Skaparen är inte ett specifikt katolskt problem, utan det är mänskligt.

Det är kyrkans herdars uppgift att vägleda de troende rätt här. I kapitlet om Maria i LG ägnas ett stycke åt just detta:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när de begrundar Gudsmoderns enastående värdighet. Genom att under läroämbetets ledning vårda sig om studiet av den Heliga Skrift, de heliga fäderna och Kyrkans liturgi skall de på rätt sätt belysa den saliga Jungfruns uppgifter och privilegier, som alltid hänför sig till Kristus, källan till all  sanning, helighet och fromhet. De skall noggrant undvika allt som, vare sig i ord eller gärning, skulle kunna vilseleda de från oss skilda bröderna eller några som helst andra vad beträffar Kyrkans sanna lära. De troende slutligen skall komma ihåg att en sann andakt varken består i steril och flyktig känsla eller i benägenhet till vantro, utan att den kommer från den sanna tron, genom vilken vi leds fram till att erkänna Gudsmoderns höghet samt till att älska henne med ett barns tillgivenhet och efterlikna henne i dygder.” (LG 67)

Jag tror att Anders i den evangeliska tro han företräder kan bejaka vissa delar av det jag här beskrivit i ett sammanhang, nämligen de heligas gemenskap med Kyrkan som en levande gemenskap genom alla tider med de nu levande och dem som gått före oss. Vad Anders däremot varit tydlig med att han inte bejakar är:

• Bruket att be om helgonens förbön
• Helgonkanoniseringar
• Läran om skärselden
• Marias framträdande roll i Kyrkan, och speciellt Maria-dogmerna.

Det ligger utanför detta inläggs ram att argumentera för att övertyga honom om något annat, men det kan vara bra att reda ut vad man är överens om och inte.

Jag återkommer med fler kommentarer. Då tänkte jag det skall handla om:

• Avlat, (ett ämne jag tycker själv är svårt)
• Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
• Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
• Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)