Inledningsvis vill jag säga att jag tror att kristenheten i Sverige just nu är i en fas av väldigt konstruktivt samtal. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för medlemmarna i Livets Ord att ha ett så neutralt perspektiv på det hela eftersom två starka ledare med anknytning till församlingen drar åt var sitt håll. Men min utgångspunkt är att vi alla döpta fundamentalt tillhör samma kyrka genom att vi bekänner vår tro på Jesus Kristus som Frälsare och Herre och har vår trygghet i honom. Oberoende av samfundstillhörighet umgås vi som bröder och systrar och förtröstar på Jesus. Vi följer honom och inte Apollos eller Paulus, Anders eller Ulf. Därför kan vi bevara lugnet och inte förgås av oro över att kristenheten inte är enad. Splittringen beror ju inte på mig som enskild medlem i en kyrka eller samfund, däremot kan jag bidra så gott jag kan till ökad förståelse, försoning och fred utifrån den horisont där jag befinner mig.
Jag har hittills skrivit ganska positivt om Anders Gerdmars bok. Detta av tre skäl:
- Han står i den stora apostoliska traditionen när det gäller de centrala delarna av tron, den gemensamma trosbekännelsen.
- Hans bild av Katolska kyrkan är inte negativ. Han säger att Katolska kyrkan också står i den stora apostoliska traditionen, men har lagt till vissa saker till evangeliet. Det är betydligt bättre att bli betraktad som evangeliet plus än som antikrist.
- Katolska kyrkan behöver också utvecklas och hälsar konstruktiv kritik välkommen.
Nu övergår jag till att diskutera detaljer där jag är kritisk till Anders framställning, och den viktigaste punkten handlar om traditionen kontra sola scriptura, Anders framställning av evangelisk syn på traditionen inom det egna samfundet, och framförallt beskrivningen hur han uppfattar Katolska kyrkans syn på tradition vilken är djupt missvisande.
Tradition är något som finns i alla mänskliga gemenskaper. Alla mänskliga gemenskaper och samhällen är bärare av minnen från vår tidigare historia så som de förmedlats av förfäderna. Man kan till och med säga att det är människans unika signum att utvecklas genom att föra vidare en tradition på detta sätt. Apor kan lära sig att hantera vissa tekniska hjälpmedel, men de kan inte genom tradition överföra sådana lärdomar till nästa generation. Vad som utmärkte arten Homo Sapiens som kom till Europa för c:a 50.000 år sedan var att utveckla gemenskap och utbyte inom större grupper, inte bara den egna flocken, något som neandertalarna inte kunde. Och det som är grundläggande för mänskligheten som helhet är självklart också grundläggande för Kyrkan, den gemenskap på jorden som är bärare av det förmedlade minnet av uppenbarelsen om Guds frälsning.
Alltsedan syndafallet finns det två typer av tradition:
- Den goda och sanna traditionen om liv och frälsning. Gud som skapat människan, älskade henne, vill hennes bästa och inte ger upp henne utan söker henne på nytt då hon fallit.
- Den falska traditionen om människan som gör uppror mot Gud och menar att hon klarar sig på egen hand och att vägen till lycka och framgång går genom att frigöra sig från all traditionen.
Dessa två finns i samhället som sådant och självklart också inom Kyrkan som därför hela tiden är i behov av förnyelse och reform.
Anders Gerdmar bejakar i någon mån att också de efterreformatoriska samfunden är beroende av den stora apostoliska traditionen som han erkänner också Katolska kyrkan är delaktig i och bidragit till att bevara. Så långt är allt gott och väl. Men sedan får han det att låta som att det han kallar Traditionen med stort T är något som Katolska kyrkan hittat på efter eget gottfinnande och använder som man vill för att addera allehanda främmande material till tron. Detta är en helt felaktig och skev bild.
Felaktiga traditioner kan ha smugit sig in, helt klart eftersom traditionen har dessa två sidor som jag nämnt ovan. Och detta gäller alla kristna kyrkor och samfund. Det handlar inte om sola scriptura kontra traditionen, utan om att traditionen hela tiden behöver renas för att Kyrkan rätt skall bevara den ursprungliga goda traditionen.
Temat för Katolska kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet har varit reform, åter till källorna, skriften och kyrkofäderna, och att man vill samarbeta med hela kristenheten i denna process.
Under historiens gång har Katolska kyrkan varit ivrig på att precisera och i detalj förtydliga hur man tror och inte tror, många gånger har detta kanske gått för långt och man har satt ord på och försökt precisera trons mysterier på ett sätt som många gånger förlett tanken till att man har mänsklig kunskap om saker som egentligen är omöjligt att veta. Hur är det t.ex. möjligt att omfatta säker mänsklig kunskap om detaljerna i transsubstiationen? Katoliker läser Katolska kyrkans katekes med urskiljning och förstår att tron inte står och faller med hur jag i detalj tänker och tror kring detaljer i frälsningsmysteriet, utan förstår att hela tiden hålla dialogen med det egna förnuftet och sin egen genuint uppfattade tro i fokus.
Katolska kyrkans katekes skall alltså inte läsas alltför lagiskt fundamentalistiskt, då kan man hamna helt fel. Katekesen som är skriven för hela världen och främst som en inspirationskälla för dem som skall vaka över och undervisa i tron kan inte omedelbart tas emot och vara sista ordet i förhållande till alla kulturer och olika nivåer av bildning, utan att det måste till mera närliggande kommunikationsvägar. Det gäller också när katekesen träder i kontakt med protestanter eller västerlandets intellektuella.
Ovanstående tillämpat på traditionen: När katekesen talar om relationen mellan skrift och apostolisk tradition (p 80 – 82) så är det inga påhittade kyrkliga dogmer som avses, utan helt enkelt att sätta ord på detta som är ett mänskligt faktum, att den apostoliska traditionen förmedlas som en tradition som bärs av en gemenskap. Bibeln är en del av denna tradition, men traditionen är ett vidare begrepp än den nedskrivna texten. Också Anders Gerdmar erkänner att Nya testamentets kanon fastställdes inom ramen för denna gemenskap. Diskussionen om hur lång tid det tog innan kanon var fastställd lämnar jag därhän, Anders hävdar att det mesta var klart redan inom ramen för första århundradet, det må vara så, men om kanon blev klar förr eller senare ändrar inte på det förhållandet att den fastställdes inom ramen för den kristna gemenskapen och att slutfasen var en tid efter det att den första apostlakretsen gått ur tiden. Anders erkänner också att trosbekännelsernas formuleringar, preciseringen av Jesus som sann Gud och sann människa och Gud som treening är något som fastställdes inom den traditionsbärande gemenskapens ram.
Jag kan inte se det som att Anders motsäger sig själv genom att a) bejakar förekomsten av en genuin tradition, b) förnekar att det är den traditionen Katolska kyrkan talar om utan något annat påhittat, vilket i slutändan hamnar i ett slags misstänkliggörande av traditionen som sådan och att han sätter upp ett konstlat motsatsförhållande mellan tradition och sola scriptura.
Jesus föddes också i en tradition. Några vill se honom som en revolutionär som bröt med allt vad tradition hette, vilket inte är sant. Han gick i synagogan, och han hänvisade till lagen och profeterna (Matt 5:19). Men samtidigt kritiserade han också traditionen och gick till storms mot en lagiskhet som bara uppfyllde lagens bokstav men inte dess anda (Mark 7:13). Jesus kritiserade traditionen för att den genuina traditionen skulle komma fram.
Jesus förhållande i relation till Synagogan motsvaras idag av hur en modern lärjunge borde förhålla sig till Kyrkan och traditionen. Inte som en revolutionär som förkastar allt det gamla och gör anspråk på att vara den nya Kyrkan, utan på att hålla fast vid bandet till Kyrkan och den stora Apostoliska traditionen och sträva efter traditionens rening från ovidkommande mänskliga traditioner.
Luther tog kraftfullt avstånd från alla mänskligt tillagda traditioner i dåtidens kyrka, och kontrade med sola scriptura som Guds rena ord. Men också Skriften är ju mitt i traditionen, så vad Luther gjorde var att protestera mot en viss form av tradition och ersätta det med en annan tradition, men som han betraktade inte som kyrklig eller historisk tradition utan som Guds direkta (otolkade) ord till människan.
Men tron kan inte utvecklas fruktbart utan kontakt med dem bakåt i tiden som förmedlat den och erfarit Gudsuppenbarelsen. Det är en illusion att tro att människan har tillgång till det rena Gudsordet utanför den gemenskap som är bärare av den stora traditionen. Traditionen är inte en fiende, utan en hjälp i att tolka Guds ord och omsätta det till liv i nuet.
[Referens: Joseph Cardinal Ratzinger: Principles of Catholic Theology]
Tidigare inlägg i denna serie:
Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa
Katolicitet ett mångtydigt begrepp
Anders Gerdmars bok inte antikatolsk
Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat
Bengts Blogg 
Bengt !
Ofta är det intressant att läsa dina utläggningar, då du försöker anknyta till den evangelisk karismatiska kristenheten.
Tyvärr blir ditt uppdrag övermäktigt då du försöker påvisa en hängbro över till det katolska som inte håller att gå på.
I denna långa ansats så avslöjar du faktiskt ohållbarheten med denna hängbro i din näst sista mening: ”Det är en illusion att tro att människan har tillgång till det rena Gudsordet utanför den gemenskap som är bärare av den stora traditionen.”.
Här går den tydligaste skiljelinjen, som bekräftas av Jesu löfte ”Jag ska sända er Anden och han ska visa er…”
Nutida stora bevis för detta är evangeliska väckelserörelser som vuxit sig starka i kommunistdiktaturer som Kina & Sovjet. T.o.m. i totalitära muslimska stater.
Kristna som tvingas lita på bibliska tilltal och förlita sig på Andens vägledning. Deras vittnesmål efter ibland mångåriga fängelsevistelser är vittnesmål som vida överträffar vår västerländska ”tradition”.
De påvisar om inte evangeliets sprängkraft helt utan traditionens bojor, där Guds Ord och Andens tilltal vägleder dagligen.
Den tradition som katolska kyrkan försöker envist hävda är för många en täckelse för Andens frihet och dagliga vägledning.
//
Nils
Jag anser att din verklighetsbeskrivning inte stämmer. Att tradition finns är ett faktum, att inte låtsas om det är att leva i ett vaacum. Vi läser Ordet, och vi umgås med den Helige Ande i ett sammanhang som vi lärt oss genom en gemenskap som förmedlar det åt oss. Också de väckelserörelser du talar om i Kina etc agerar inte i ett vaacum, utan har fått ta emot det de har att ge genom en gemenskap.
Det handlar inte om tradition eller inte tradition, utan om bra genuin tradition eller dålig förvanskad tradition.
God tradition är ingen boja utan ger en struktur som kanaliserar och underlättar Andens verk. Det är en erfarenhet som jag har hört många pingstpastorer säga.
Nej – din omskrivning och katolikernas starka betoning av tradition lyfter en ny täckelse (förlåt) för det allra heligaste för gemene man – till motsats för bibelordet ”Här är icke jude, grek eller man & kvinna…
Den ”katolska traditionen” ger ställföreträdande roller för påve, maria & ikoner, helgon m.m. som faktiskt skapar nya ”förlåtelser = täckelser” till det som Gud rev mitt itu vid Jesu död och försoning när förlåtelsen i templet rämnade.
Det är beviset för att var och en har fullt tillträde till det allra heligaste, och ska inte mötas av de täckelser som katolska kyrkan påvisar (döljer) med sin starka hänvisning och upphöjande av tradition, jämställt och ibland överordnad skriften !
Nej.
Intressant feedback Bengt.
Alltid intressant hur olika man tolkar teologi, beroende på den personliga horisonten. Nu är jag lika lite expert på katolsk tro, som du på evangelikal, men jag måste ändå tvivla på att du har Jesuiterna på Newmaninstitutet med dig i ditt resonemang runt Traditionen. Ej heller lite tyngre katolska teologer. Finner flera problem med ditt resonemang.
A) Du ägnar större delen av posten att slå in öppna dörrar i ditt fokus på just tradition. Vare sig Gerdmar eller evangelikala kristna förnekar förekomsten av tradition i alla sammanhang, inom eller utanför RKK.
B) Din presentation av RKK’s Tradition är ju i princip samma som protestanters. (Var detta jag tänker på när jag menar att du knappast har Jesuiterna med dig). Ta bara denna kommentar;
”Katolska kyrkans katekes skall alltså inte läsas alltför lagiskt fundamentalistiskt, då kan man hamna helt fel.”
Du har något av en privatreligiös tolkning av RKK’s Tradition och Läroämbete. Förvisso en sympatisk sådan, men inget som förändrar anledningen vi är många som väljer att stå utanför Romersk Katolicism.
Kanske har du umgåtts för mycket med evangeliska troende, eller fått någon form av överdos av den nya ekumeniken 😉
Mvh
Daniel
Nej du Daniel! Så enkelt är det inte. Jesuiterna betraktas av konservativa katoliker som radikala, men det hör inte hit. Men jag tror nog jag får medhåll från de flesta. Och som referens till tankarna jag framfört här har jag ingen mindre än förre påven, Joseph Ratzinger och hans bok Principles of Catholic Theology från 1982. Däremot tror jag det finns konservativa katoliker av den antimodernistiska skolan som ställer sig kritiska till det jag skriver, och SSPX som är de som gått allra längst i sin kritik av Katolska kyrkans utveckling efter Andra Vatikankonciliet. Men får jag kritik från andra katoliker, så gärna det, det blir en del av den inomkatolska dialogen i dessa frågor. Du måste förstå att katolsk teologi hela tiden utvecklas och att Katolska kyrkan inte är så stel som många tror i sina värsta felföreställningar.
Förlåt, jag blandar ihop korten. Det är det där karismatiska ni inte riktigt har med er Jesuiterna i. Om jag ska summera det du säger är det största problemet i katosk-protestantiska dialoger då att vi är för många protestanter som tar er katekes och era dogmer på allvar. (Alltså utgår ifrån att ni menar vad ni säger). Det förklarar ju en hel del.
Det råder ingen tvekan om att RKK i sin nedtecknade Tradition likställer Skriften med Traditionen så du måste förstå att det är aningen förvirrande att lyssna till falangen som lägger till en nypa salt.
Jag är en sådan där radikal typ. Med andra ord gillar inte kompromisser och halvsanningar. Lutar åt att det får bli SSPX i det fall jag skulle gå över Tibern 😉
Hej Daniel!
Beträffande jesuiter, så är det nog individuellt hur de förhåller sig till Karismatiska förnyelsen. Det finns jesuitpräster som är hängivna karismatiker och stöder rörelsen o deltar i internationella konferenser. Påve Franciskus själv är ju jesuit och verkligen positiv till Karismatiska förnyelsen. Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola var verkligen karismatisk och verkade i de andliga nådegåvorna, ssk förmågan att skilja på andar.
Det råder ingen tvekan om hur RKK ser på förhållande mellan skrift och tradition enligt din tolkning. Detta är ju en urskiljningsprocess där sanningen står i fokus, ej exakta ordalydelsen av gamla dokument, utan hur man tolkar det utifrån dagens horisont och i den helige Andes ljus.
Intressant vad du säger om din hängivenhet åt det radikala. Det förklarar en hel del och utgör en tolkningsbakgrund till hur man skall förstå dig.
Pingback: Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien | Bengts Blogg
Pingback: Behöver vi tradition, eller är det så att Guds ord räcker? | Aletheia — Blogg & Tankesmedja
Bengt: Det där med Jesuiterna var ett onödigt sidospår. Framtida medlemskap i SSPX likaså (lite tillspetsat). Men det som kvarstår är att jag tar det skrivna ordet på högsta allvar, vare sig det rör sig om Skriften eller Traditionen. Din inställning till katolsk tradition är för mig både uppfriskande och besvärande på samma gång. Mest besvärande. Besvärande i det att det onekligen ser ut som om du istället för att ta en debatt kring hur orimligt hela tanken är att jämställa Traditionen med Skriften, försöker du öppna en bakdörr och smita ut.
Det är ju hela ‘grejen’ med en sann katolik. Allt eller inget. Måhända en lite svartvit bild, men något ligger det ju i den i alla fall.
Jag uppskattar givetvis också din öppenhet för tanken att Kyrkan kan behöva se över en del, eller reformeras som Gerdmar påpekar i sin bok, men öppenheten för denna tanke är till föga hjälp vad gäller den diskussion som nu kommer i kölvattnet på Gerdmars bok. D.v.s. både ‘proffsteologer’ och ‘lekmannateologer’ som du och jag – har att förhålla oss till verkligheten såsom den ser ut idag, inte hur vi vill att den ska se ut.
Sedan vill jag vara tydlig med att när jag samtalar kring Romersk-Katolicism kontra Protestantism är det inte utifrån vår egen förträfflighet eller att vi i vår ur sitter på hela sanningen och på så vis känner behovet att döma ut allt inom RKK.
Den i katolska kretsar (orkar inte ständigt skriva ‘Romersk-Katolsk) avskydda Sola Scriptura tanken är ju det som möjliggör en ständigt pågående reformation. Är fullt medveten om att det skett förändringar inom Kyrkan också, dock ofta med flera hundra år emellan. Med er nya påve kan det förvisso gå lite fortare än ‘normalt’ men likväl.
Nåväl, jag ska inte ‘prata’ ihjäl dig – vill bara tänka lite högt här i denna miljö där du visar prov på att tänka och tycka lite utanför ramarna. Jag förstår att du och jag kanske har en hel del samsyn i vår relation till traditionen både med och utan stort ‘T’, men jag är som sagt inte alls övertygad om att din tolkning delas av Rom.
Allt gott
/Daniel
Tack att du använder min blogg att tänka högt en stund. Intressant!
Pingback: Avlat | Bengts Blogg
Pingback: Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro | Bengts Blogg
Pingback: Anders Gerdmars balansgång | Bengts Blogg
Pingback: Behöver vi tradition, eller är det så att Guds ord räcker? – Sionblogg på svenska