Nyss tvittrade jag om att jag läst två böcker och skulle återkomma med kommentarer:

Jag fick stor respons så nu känner jag mig manad att hålla vad jag lovat. Detta inlägg är introduktion till en serie om ämnet.

Böckerna:

1. Anders Gerdmars bok Guds Ord räcker som jag just inhandlat. Eftersom jag diskuterat mycket med honom tidigare och detta är en seriös ansats att redogöra för evangeliska perspektiv på frågan, så känner jag mig skyldig att ta del av vad han har att säga och reagera på det.
2. Ungefär samtidigt fick jag av en ortodox vän tips om den andra boken, The Primacy of Peter, en antologi som kom ut 1963 med ny upplaga 1992. Den tecknar seriöst och utan polemik ortodoxa perspektiv på frågan om Petrus primat. Då boken kom ut hade påven Johannes XXIII sammankallat Andra Vatikankonciliet som väckte stora ekumeniska förhoppningar inom hela kristenheten. Boken har högsta aktualitet också idag.
3. Jag kan inte låta bli att lägga till en tredje matchande bok som jag tidigare skrivit om och som presenterar katolska perspektiv: Joseph Ratzingers Kallad till gemenskap (1997) som är en samling uppsatser om kyrko- och ämbetssyn . Se inlägg här, här och här.

Min utgångspunkt är att alla perspektiven har något att bidra med i sökandet efter sanningen, inte att polemiskt sätta upp de olika perspektiven mot varandra. Så resonerar alla seriösa teologer som sysslar med ekumenik. Som Kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI uttryckte det i en intervju med en tysk journalist:

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Min uppfattning är att seriösa teologer inom alla samfund kommit långt i ekumeniskt hänseende, det stora hindret att komma vidare ligger inte i brist på teologisk förståelse, utan i kyrkorna och samfunden som kört fast i upparbetade spår och som inte vill få sina cirklar rubbade. De tre sista påvarna har gjort mycket för att främja ekumeniken, men inte heller påvarna kan göra vad de vill, de kan inte genomföra reformer som inte är förankrade i kyrkan som helhet.

Detta var en introduktion, jag återkommer med fler inlägg.