Bengts Blogg

Anders Gerdmars balansgång

Publicerat den 23 september, 2016 av Bengt Malmgren

Jag tycker det har varit en intressant och viktig debatt om Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER.Inför 500-årsminnet av reformationen är det ett hälsotecken att vi får ett levande samtal om evangeliskt/katolskt.

I början när jag läst boken skrev jag på min blogg att jag inte tyckte boken var så antikatolsk som den utgav sig för att vara. Det är ett intryck som står sig även efter sista tidens debatt. Anders Gerdmar går en balansgång mellan att å ena sidan inte vara så antikatolsk att han riskerar att dra på sig saklig kritik från katolskt håll, å andra sidan tillräckligt kritisk för att motivera att efterreformatorisk evangelism i den tappning han står för har en mission att fylla som motståndare till det katolska och som ger råg i ryggen åt dem som ser Katolska kyrkan som en motståndare.

Jag länkar här till några artiklar från sista tiden:

Anders Gerdmar: Katolska trädet måste ansas (Dagen 22 sept)

Christian Braw: Gedigen granskning av den katolska katekesen (Dagen)

Lucas Eriksson: Kritik av Katolska kyrkan kräver korrekta fakta (Dagen 19 sept)

Mikael Karlendal: Hur är det med Gamla testamentets apokryfer? (blogg)

I debatten utgår jag från en och samma verklighet som vi ser på från olika perspektiv: Skriften, Kyrkan, Ämbetet, vare sig vi betonar det sakramentala med vigning till biskop o präst eller det karismatiska med tjänstegåvorna. Anders Gerdmar framhåller i sin slutreplik i Dagen Katolska kyrkan som ett träd som måste ansas, men han erkänner att stammen är frisk och förmedlar äkta tro. Det är ett uttryck som korresponderar mot konstaterandet att kyrkan hela tiden behöver reformeras, vilket är en högst katolsk grundsats.

Anders konstaterar också i sin slutreplik att det inte handlar om att ha rätt i en debatt utan om att ett rent och klart evangelium måste förkunnas. Och då är det ett faktum att Guds ord räcker. Det har han rätt i och det kan vi katoliker stämma in i på en nivå, men förmodligen är vi överens bara så länge vi inte analyserar vad vi menar med ”Guds Ord”
För Anders Gerdmar är det företrädesvis ett antal texter som kanoniserats av Kyrkan, för oss katoliker är det Guds levande Ord som kommit ner från himlen. Som Lucas Eriksson skriver i sin slutreplik:

”Jag tror på Guds ord som är Kristus själv: ”Ordet var hos Gud och Ordet var Gud … Ordet blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:1,14). Detta Guds ord överlämnade sin lära en gång för alla (Jud 3), och detta muntligt. Mycket av detta skrevs sedan ner medan annat fördes vidare muntligt (2 Tess 2:15).”

Bibeln är förvisso helig skrift och ofelbar, men Guds Ord är något mycket större och levande som rymmer Inkarnationens hela mysterium. Detta förvaltar vi som i ett lerkärl, i Kyrkans levande tradition (vilken Gerdmar också är en del av). När Anders Gerdmar säger att katolikerna är utan grund när de kämpar för traditionen ”i stället för” att tala om evangeliet om Jesus Kristus demonstrerar han den klyfta som finns i förståelse av tradition mellan katoliker och efterreformatorisk evangelism. Tradition är inte något lite extra som grädden på moset, det är den levande dynamik i vilken Guds Ord förmedlas vidare genom historien. När man analyserar dessa meningsskiljaktigheter tror jag inte det så mycket handlar om skillnad i sak, utan ett missförstånd av hur vi katoliker konceptualiserar själva frågan om traditionen.

Anders argumentation kring GT´s apokryfer verkar tunn. Mikael Karlendal har analyserat detta och refererar till aktuell forskning och har läst The Biblical Canon – Its Origin, Transmission, and Authority av Lee Martin McDonald, professor emeritus i Nya testamentet och expert på kanonfrågor (han är inte katolik utan protestant). Som jag förstår hade judarna på Jesus tid ingen ”Bibel”, men många spridda skrifter som de erkände och använde som Guds ord. Det fanns ingen speciell judisk kanon under apostlarnas tid. Kanonfrågor började diskuteras av vissa rabbiner i diasporan efter Jerusalems förstörelse.

Jag är ingen expert på detta, men så mycket tycker jag mig se att det finns mycket fakta och forskning kring kanon-frågorna som Anders inte nämner, och att han väljer ut de fakta som passar det han vill visa. Det blir lika tunt som han påstår Katolska kyrkans argumentation är för bibliskt stöd till vissa delar av läran som han kallar efterbibliska påfund.

Gerdmar listar några saker han inte tycker katoliken Lucas Eriksson som bemötte honom i Dagen-debatten svarat på. Jag citerar och kommenterar själv punkt för punkt:

”Tror han att romersk-katolska kyrkan är ‘Kristi enda kyrka’, ”den universella vägen till frälsning”, att ”endast genom denna kan man få del av nådemedlen i deras fullhet”, (Katolska kyrkans katekes, min kursivering).”

– Nej, så tror inte vi katoliker. Vi tror att det bara finns en enda helig, katolsk och apostolisk kyrka, grundad av Jesus Kristus, ett universellt redskap för Frälsningen och som alla kristna är delaktiga i. Vi tror förvisso att Katolska kyrkan inom sig bevarat nådens fullhet, men vi tror att frälsning finns också utanför Romersk-katolska kyrkan, till och med att icke döpta kan bli frälsta, tänk t.ex. dem som dött utan att någonsin ha hört talas om Jesus Kristus och inte kunnat ta ställning under sitt liv. Kyrkan är förvisso ett universellt redskap för frälsningen, men det är inte så svartvitt enkelt som Anders tycks föreställa sig det i sitt resonemang.

”…att påven är Kristi ställföreträdare?”

– Ja, i viss mening tror vi så. Inte så att påven är en supermänniska, han är som vilken människa som helst, en syndare i behov av Guds nåd. Men vi tror att det finns ett vigningens sakrament i kyrkan till biskop,präst och diakon och att biskoparna förvaltar läroämbetet. Vi tror också att biskopen av Rom har en särskild uppgift som kyrkans högste ledare. Petrusämbetet och primatet kommer jag att återkomma till i en bloggpost inom kort.

”…att man kan be Maria och helgon om förbön, på skärseld och avlat?”

-Ja, vi tror på de heligas gemenskap och att det finns ett samband mellan kyrkan på jorden, de som gått före oss till himlen. Avlat tycker jag personligen är knepigt, det missförstås lätt och jag kan inte försvara det på ett bra sätt. Jag har tidigare skrivit om hur jag försöker se på det och ändå få in i en helhetsbilden.

Men att Maria och helgonen tillhör de Heligas gemenskap och att de innesluts i liturgin, det är inget jag tänker Katolska kyrkan misstar sig om, där har Anders Gerdmar och jag skilda meningar.

”…att en evangelisk församling [inte] har riktig nattvard?”

– Katolska kyrkan anser faktiskt att en evangelisk församling inte har en riktig nattvard eftersom sakramentet inte förvaltas på ett riktigt sätt och inte av vigda tjänare. Låt mig till det infoga en personlig kommentar: Jag menar att Gud är suverän också över sina sakrament, och jag vill gärna tro att evangeliska församlingar som firar nattvard i god tro blir välsignade av det och inte drabbas av det som Paulus skriver om i 1 Kor 11:29.

Katolska kyrkan talar inte gärna om ”Nattvarden”, Herrens måltid, eftersom det bara uttrycker en delaspekt av vad detta sakrament innebär. Åminnelsen av Jesus sista kvällsmåltid med apostlarna är en del, men det innefattat hela det kristna livets höjdpunkt och källa, Påsken och Frälsningens mysterium. Det föregriper den himmelska liturgin, det är tackoffer och uttrycker Kyrkans djupaste gemenskap. Vi katoliker talar gärna om Eukaristin, som uttrycker tacksägelsen för Frälsningen, man talar också om Brödsbrytelsen som uttrycker samhörigheten med den judiska rit där Jesus instiftade sakramentet eller Kommunionen som uttrycker att vi genom sakramentet förenas med Kristus eller Mässoffret därför att det aktualiserar Kristi offer och innesluter Kyrkans offergåva.

Katekesens text ger en bra utläggning som förtydligar hur Katolska kyrkan ser på detta sakrament. Jag återger därför här KKK 1322-1344:

—————

EUKARISTINS SAKRAMENT

1322 Den heliga eukaristin fullbordar den kristna initiationen. De som upphöjts till det kungliga prästadömets värdighet genom dopet och ännu djupare har blivit likformiga med Kristus i konfirmationen deltar genom eukaristin med hela gemenskapen i Herrens offer. [1212]

1323 ”Vår Frälsare instiftade vid den sista måltiden, i den natt då han blev förrådd, det eukaristiska offret av sin kropp och sitt blod för att därigenom låta korsets offer äga fortbestånd genom tiderna, till dess han kommer åter, och för att så anförtro åt kyrkan, sin älskade brud, åminnelsen av sin död och uppståndelse: hängivelsens sakrament, enhetens tecken, kärlekens band, påskmåltiden där Kristus mottages, ’där hjärtat uppfylles av nåd och borgen lämnas på vår tillkommande härlighet’.”[1] [1402]

I. Eukaristin – källan och höjdpunkten för kyrkans liv

1324 Eukaristin är ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”.[2] ”De andra sakramenten liksom alla kyrkans ämbeten och tjänster liksom all apostolisk verksamhet är förbundna med eukaristin och inriktade på den. Ty den heliga eukaristin omfattar hela kyrkans andliga skatt, dvs, Kristus själv, vår påsk.”[3] [864]

1325 ”Livsgemenskapen med Gud och Gudsfolkets enhet är det som gör kyrkan till vad hon är. Eukaristin är tecken på detta och förverkligar det. I eukaristin finns höjdpunkten både på den handling som Gud genom Kristus helgar världen med, och den gudstjänst med vilken människorna i den helige Ande tjänar Kristus och genom honom tjänar Fadern.”[4] [775]

1326 Slutligen förenar vi oss i den eukaristiska gudstjänsten redan med den himmelska liturgin och erfar i förväg det eviga livet där Gud skall vara allt i alla.[5] [1090]

1327 Kort sagt, eukaristin är sammanfattningen av och höjdpunkten på vår tro: ”Vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin, och eukaristin i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka.”[6] [1124]

II. Vad kallas detta sakrament?

1328 Den outsinliga rikedomen i detta sakrament kommer till uttryck i de olika namn man ger det. Vart och ett av dessa namn tar fram vissa aspekter på det. Det kallas: Eukaristi därför att det är tacksägelse till Gud. Orden eucharistein (Luk 22:19; 1 Kor 11:24) och eulogein (Matt 26:26; Mark 14:22) erinrar om de judiska välsignelser som förkunnar – framför allt vid måltiden – Guds verk: skapelse, återlösning och helgelse. [2637; 1082; 1359]

1329 Herrens måltid[7] därför att det rör sig om den aftonmåltid, nattvard som Herren intog med sina lärjungar kvällen före sitt lidande, och om föregripandet av Lammets bröllopsmåltid[8] i det himmelska Jerusalem. [1382]

Brödsbrytelse därför att denna rit som är något särskilt för en judisk måltid, togs i bruk av Jesus när han som värd vid måltiden[9] välsignade och delade ut brödet, framför allt vid den sista nattvarden.[10] Det är när han gör detta som hans lärjungar känner igen honom efter hans uppståndelse,[11] och det är med detta uttryck de första kristna beskriver sina eukaristiska sammankomster.[12] De klargör därigenom att alla de som äter av det brutna brödet, Kristus, träder i gemenskap med honom och bildar en enda kropp med honom.[13] [790]

Eukaristisk sammankomst (synaxis) därför att eukaristin firas i de troendes församling, synligt uttryck för kyrkan.[14] [1348]

1330 Åminnelse av Herrens lidande och uppståndelse. [1341]

Det heliga offret därför att det aktualiserar Kristi, Frälsarens, offer och innesluter kyrkans offergåva; eller också det heliga mässoffret, ”lovoffret” (Heb 13:15),[15] andligt offer,[16] rent och heligt offer[17] därför att det fullbordar och överträffar alla det Gamla förbundets offer. [2643; 614]

Den heliga och gudomliga liturgin, därför att hela kyrkans liturgi finner sin mitt och sitt tydligaste uttryck då detta sakrament firas; därför kallas det i denna mening för firandet av de heliga mysterierna. Man talar också om det Allraheligaste sakramentet därför att detta sakrament är sakramentens sakrament. De eukaristiska gestalterna som bevaras i tabernaklet benämns på detta sätt. [1169]

1331 Kommunion, därför att det är genom detta sakrament som vi förenar oss med Kristus som ger oss del av sin kropp och sitt blod för att bilda en enda kropp.[18] Detta sakrament kallas också det heliga: ta hagia; sancta[19] – detta är den främsta betydelsen av ”den gemenskap med det heliga” (communio sanctorum) som den apostoliska trosbekännelsen talar om – änglarnas bröd, himmelskt bröd, odödlighetens läkemedel,[20] vägkost… [950; 948; 1405]

1332 Den heliga mässan därför att liturgin i vilken frälsningsmysteriet har ägt rum avslutas med de troendes sändning (missio) att göra Guds vilja i sitt dagliga liv. [849]

III. Eukaristin i frälsningshistoriskt perspektiv

Bröd och vin som tecken

1333 I hjärtat av den eukaristiska gudstjänsten befinner sig brödet och vinet som genom Kristi ord och åkallan av den helige Ande blir Kristi kropp och blod. Trogen sin Herres befallning fortsätter kyrkan att till hans åminnelse ända till hans återkomst i härlighet göra det han gjorde kvällen före sitt lidande: ”Han tog ett bröd…” ”Han tog en bägare med vin….” Genom att på ett hemlighetsfullt sätt bli till Kristi kropp och blod fortsätter brödets och vinets tecken också att visa på att skapelsen är god. Så tackar vi i offertoriet Skaparen för brödet och vinet,[21] frukt av ”människors arbete” men först ”jordens frukt” och ”vinträdets frukt”, Skaparens gåvor. Kyrkan ser i prästkungen Melkisedeks handling, han som ”bar fram bröd och vin” (1 Mos 14:18) en föraning om sin egen offergåva.[22] [1350; 1147; 1148]

1334 I det Gamla förbundet bars bröd och vin fram som offer av jordens förstlingsfrukt, som tecken på tacksamhet mot Skaparen. Men bröd och vin får också en ny betydelse i samband med uttåget ur Egypten: det osyrade bröd som Israel äter varje år vid påsk erinrar om det brådstörtade uttåget ur Egypten som innebar befrielse; minnet av mannat i öknen påminner Israel för all framtid om att det lever av det bröd som är Guds ord.[23] Slutligen är det dagliga brödet det utlovade landets frukt, pant på Guds trohet mot sina löften. ”Välsignelsens kalk” (1 Kor 10:16) vid slutet av den judiska påskmåltiden lägger till den festglädje som vinet ger en eskatologisk dimension: den messianska förväntan om Jerusalems återupprättande. Jesus instiftade sin eukaristi genom att ge en ny och definitiv innebörd åt välsignelsen av bröd och vin. [1150; 1363]

1335 Bespisningsundren då Herren uttalade välsignelsen, bröt brödet och delade ut det genom sina lärjungars försorg för att ge föda åt människoskaran förebådar överflödet av hans enda och enastående bröd i hans eukaristi.[24] Det tecken som utgjordes av vatten som förvandlats till vin i Kana[25] förebådar redan den ”stund” som innebär Jesu förhärligande. Detta tecken visar på fullbordan av bröllopsmåltiden i Faderns rike, där de troende skall dricka det nya vinet,[26] som blivit Kristi blod. [1151]

1336 Förkunnelsen av eukaristin för första gången splittrade lärjungarna, precis som förkunnelsen av lidandet skandaliserade dem: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” (Joh 6:60). Eukaristin och korset är stötestenar. Det är samma mysterium – och det upphör inte att vara anledning till splittring: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” (Joh 6:67): denna Herrens fråga genljuder i alla tider. Den är en inbjudan av hans kärlek till att upptäcka att det är han ensam som har ”det eviga livets ord” (Joh 6:68), och att i tro ta emot hans gåva, eukaristin, är detsamma som att ta emot honom själv. [1327]

Instiftandet av eukaristin

1337 Herren som hade älskat de sina, älskade dem ända till slutet. Han visste att stunden hade kommit för honom att lämna denna värld för att återvända till sin Fader. Under måltidens gång tvättade han därför deras fötter och gav dem kärleksbudet.[27] För att ge dem en pant på denna kärlek, för att aldrig avlägsna sig från de sina och för att göra dem delaktiga i sin påsk instiftade han eukaristin som åminnelse av sin död och sin uppståndelse och han befallde sina lärjungar att fira den ända till hans återkomst och ”gjorde dem då till det Nya förbundets präster”.[28] [610; 611]

1338 De tre synoptiska evangelierna och Paulus har åt oss förmedlat berättelsen om eukaristins instiftande; Johannes å sin sida berättar om Jesu ord i Kafarnaums synagoga, ord som är förberedelse för instiftandet av eukaristin: Kristus betecknar sig själv som livets bröd, som kommit ned från himlen.[29]

1339 Jesus valde påsktiden för att fullgöra det han hade förutsagt i Kafarnaum: ge sin kropp och sitt blod åt sina lärjungar: [1169]

Så kom det osyrade brödets högtid, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände iväg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss” …och de ordnade för påskmåltiden. När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er, innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” …Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig”. Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er (Luk 22:7-20).[30]

1340 Då Jesus firade den sista nattvarden med sina apostlar inom ramen för en påskmåltid gav han sin slutgiltiga tolkning av den judiska påsken. Ja, Jesu övergång till sin Fader genom sin död och sin uppståndelse, den nya påsken, sker i förväg i den sista nattvarden och firas i eukaristin som fullbordar den judiska påsken och förebådar kyrkans slutliga påsk i Gudsrikets härlighet. [1151; 677]

”Gör detta till minne av mig”

1341 Jesu befallning att upprepa hans handlingar och ord ”till dess att han kommer” begär inte bara att man skall minnas Jesus och det han har gjort. Den avser det liturgiska firandet, av apostlarna och deras efterträdare, av Kristi åminnelse, av hans liv, hans död, hans uppståndelse och hans förmedling hos Fadern. [611; 1363]

1342 Från begynnelsen har kyrkan varit trogen Herrens befallning. Om kyrkan i Jerusalem sades det: [2624]

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. …De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje (Apg 2:42,46).

1343 Det var framför allt på den ”första dagen i veckan”, det vill säga på söndagen, Herrens uppståndelses dag som de kristna samlades för att ”bryta brödet” (Apg 20:7). Från denna tid fram till våra dagar har firandet av eukaristin fortsatt med samma grundläggande struktur så som vi idag överallt i kyrkan möter den. [1166, 2177]

Den förblir kyrkans mitt

1344 Så förkunnar Guds folk på sin pilgrimsvandring från mässa till mässa Jesu påskmysterium ”till dess att han kommer” (1 Kor 11:26) ”och vandrar korsets smala väg”[31] fram emot den himmelska festmåltiden, då alla utvalda skall sätta sig vid bordet i Guds rike. [1404]

_________

Detta är vad Katolska kyrkan tror, och det kan inte förminskas eller relativiseras bara för uppnå kortsiktig förbättring i ekumeniska relationer. Tvärtom tror vi att vi gör hela Guds folk en björntjänst om vi skulle relativisera det vi tror på, precis som Anders Gerdmar tänker då han vill vara tydlig med sin evangeliska vision. Tydlighet och att stå fast vid det man tror är det som gagnar sann ekumenik och god dialog, inte kompromiss och relativisering. Och som Anders säger, det är argumenten som talar och bryts mot varandra, ibland som kallt stål, men vi som diskuterar med varandra är vänner ändå.

Nu tror jag många kristna, också icke-katoliker, delar den tro som kommer till uttryck i ovan citerade avsnitt av katekesen, och jag har tidigare argumenterat för att var och en som tror så borde vara välkommen att fira Eukaristin med Katolska kyrkan oberoende av formellt medlemskap eller inte, (vilket inte är möjligt idag). Att däremot säga att samma sakrament firas fullvärdigt i alla evangeliska samfund låter sig svårligen göras utan att detta föregås av djupgående dialog och undersökning av vad som skiljer och vad som förenar.

Prästen och teologen Christian Braw framför intressanta synpunkter på Gerdmars bok i en Dagenartikel. Han har fel i sak då han påstår att Katolska kyrkan anser att alla andra kyrkor utanför Romersk katolska bara är föreningar. Men många ortodoxa kyrkor erkänns som fullvärdiga lokalkyrkor. Men hans poäng är nog, och där har han rätt, att Anders Gerdmars egen kyrka inte skulle anses fullvärdig utifrån katolskt perspektiv. Jag vill främst fokusera på Braws slutsats:

”Om man vill kritisera Anders Gerdmars framställning finns det bara två punkter där kritik blir relevant. Antingen får man visa att den romersk-katolska katekesen inte säger vad Gerdmar uppger att den säger. Eller också får man visa att hans bild av evangelisk tro inte är sann eller inte hela sanningen.”

Både ett visst sätt att läsa Katolska kyrkans katekes och de gränsdragningar Anders Gerdmar gör i sin bok, vilket blir en spegelbild av katekesen, inbjuder till ett sådant betraktelsesätt. Svart eller vitt. Spelplanen är dukad, schackspelet kan börja. Låt oss se vem som först blir matt.

Men nej, inte riktigt så. Katolska kyrkans katekes skall inte ses som en lagbok som i detalj beskriver vad varje kristen måste tro, utan den måste hela tiden läsas mot bakgrund av den levande apostoliska tron i den helige Andes ljus och med förnuftet och samvetet som ledstjärnor. Katekesen skall användas som bakgrundsmaterial för dem som undervisar i tron till att hämta inspiration och för teologisk reflektion. Men katekesen i sin detaljrikedom kan inte användas direkt som en utläggning av katolsk tro, utan den måste tolkas och förklaras i den kulturella kontext där den läses. Varning alltså för en alltför fundamentalistisk läsning av texten.

Vill man förstå katolsk tro inifrån är det lämpligare att läsa teologiska texter av senare datum än paragraferna sida upp och sida ner i katekesen. Jag rekommenderar t.ex. kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt. Vill man inte fördjupa sig i hans mera akademiska teologiska texter som t.ex. Principles of Catholic Theology, så kan man med fördel läsa intervjuböckerna med den tyske journalisten Peter Seewald: Gud och Världen (2000) och Världens ljus (2010). En sista bok med intervjuer med den gamle påven som gjorts efter hans avgång har just kommit ut på italienska och tyska, och kommer att utges på engelska i början av november med titeln Final Conversations.

Det finns böcker som jag hellre rekommenderar än Katekesen om man vill lära känna katolsk tro. Påve Franciskus Evangeliets glädje är en slags programförklaring till hans pontifikat, och snart kommer en ny intervjubok, Final Conversations med påve emeritus Benedikt.

Så hur skall man egentligen se på Katolska Kyrkans Katekes? Det var ett jättearbete som gjordes efter Andra Vatikankonciliet, och som av Johannes Paulus II den 11 oktober 1992 (på 30-årsdagen efter konciliets öppnande) ledsagat av den apostoliska konstitutionen Fidei depositum överlämnades till kristenheten. Den hade bred förankring hos världens biskopar och delkyrkor där präster och lekmän bidragit till att ta fram den.

Katekesen togs av vissa emot med misstrto, av andra med stor förväntan. En del av västvärldens katolska intellektuella avvisade den helt. Man påstod att innehållet var statiskt, dogmatiskt, ”förkonciliärt” och att den var förlegad redan från början. Andra tog emot den med glädje som en bra stödresurs i trosförmedling och undervisning, men i medvetenhet om att den måste omsättas och tolkas i den lokala kulturella kontexten. Den har också legat till grund för YouCat, ungdomskatekesen som togs fram lagom till Världsungdomsdagen i Madrid som tolkar den katolska tron för ungdomar.

Man bör inte som jag upplever Anders gör läsa katekesen helt i förkonciliär anda med sådan respekt för de enskilda paragrafernas statiska lydelse att det blir överordnat den egna förståelsen.

Jag hittade en intressant text av kardinal Joseph Ratzinger om katekesen från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI)

Ratzinger konstaterar att katekesen inte är en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära, vilket är en viktig skillnad.

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Trons skatt, depositum fidei, är en gåva Kyrkan fått ta emot. Katekesens uppgift är att visa upp denna gåva och på ett pedagogiskt sätt formulera den för vår tid. Ratzinger skriver att katekesens språkliga utformning inte är disputationens, utan snarare vittnesbördets, förkunnelsens. Men vittnesbörd och förkunnelse måste också ta hänsyn till mottagaren och utformas på ett sätt så att den andre kan förstå. Hur är detta möjligt med en katekes som riktar sig till alla troende i hela världen, människor med olika bildningsgrad och som lever i olika kulturella miljöer?

Utifrån dessa förutsättningar, skriver Ratzinger

”…förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt ”dialog”, till exempel med västvärldens intellektuella, blir den bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext (sammanhang). Den måste försöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka”.

Här talar Ratzinger om subsidiaritet och lokalkyrkans egen rättighet och ansvar att ta till sig och tolka texten. Det är värt att begrunda, då det finns en tendens att bortse från att texten inte är lagisk utan innehåller levande tro som skall omsättas på lokalplanet. Alltför många präster, biskopar och ängsliga kateketer hoppar kanske över det egna begrundandet av tron som skall ligga till grund för att ta emot texten på rätt sätt. Anders Gerdmar gör kanske samma misstag, men åt andra hållet: Han läser också efter bokstaven, men istället för att ängsligt rätta sig efter den avvisar han den helt i vissa stycken. Men jag hoppas att Anders konfrontation med katekesens text istället kan bli ett fruktbart möte mellan texten och hans egen reflektion och begrundan av tron, vilket är själva avsikten med katekesen.

Så min reaktion på Braws synpunkter blir: Katolska kyrkans katekes är inte sista ordet, och den evangeliska trosutläggning som kommer till uttryck i Anders Gerdmars bok är inte alltigenom sann och komplett. Ecclesia semper reformanda. Idag är det en global ekumenisk process.

Till sist: Ser att Anders sista dygnet skrivit ett nytt blogginlägg där han lovordar mig för att vara en ovanligt påläst katolsk lekman. Man tackar för omdömet. Men han gör det för lätt för sig genom att döma ut Lucas Ericssons bemötande av honom. Jag tycker nog Lucas har en hel del poänger. Jag håller med om att Mikael Karlendal var nedlåtande och oartig i sitt första blogginlägg, och jag förstår Anders reaktion, men i senare inlägg där han mera går in på sakfrågor tycker jag han har mycket att komma med till samtalet också.

Teologisk fikastund med Anders och mig har varit på tal, och Anders aktualiserade det på nytt i sitt senaste blogginlägg. Låt oss se till att det blir verklighet snart.

Älvdalen, vid Trängslet

Tidigare inlägg om Anders Gerdmars bok:

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, prästämbetet, Uncategorized | Märkt ekumenik, sakrament | 20 kommentarer

Påven i Assisi: Likgiltigheten den största sjukdomen som hindrar fred

Publicerat den 22 september, 2016 av Bengt Malmgren

20 sept var påven tillsammans med andra ledare för världens religioner samlade i Assisi för att gemensamt bidra till fred i världen. I den gemensamma deklarationen från mötet sägs:

“This is the spirit that animates us: to bring about encounters through dialogue, and to oppose every form of violence and abuse of religion which seeks to justify war and terrorism.”

Påven har vid flera tillfällen uttalat tanken att äkta religion som verkligen söker Guds ansikte är oförenligt med terrorism och mördande i Guds namn. Religiöst motiverad terrorism är en perversion av vad religion skulle vara. Här finns alltså en sanningsfråga och ett behov att urskilja andarna. Allt som kallas religion är inte bra religion. Deklarationen visar att de religiösa ledarna som var med i Assisi är inne på samma linje.

Det interreligiösa mötet hade inget med synkrets eller relativism att göra. Påven sade i sitt tal:

”Without syncretism or relativism, we have rather prayed side-by-side and for each other.”

Men kristna liksom människor från andra religioner har ett gemensamt ansvar att förvalta jorden och livet här och nu och bidra till fred i en söndrad värld. Påven sade:

”The greatest challenge before us, however, is to identify and act on the root causes that force millions of people to leave their homes, their livelihoods, their families and their countries.”

Påven identifierade likgiltigheten som den största sjukdomen i vår tid, vilket hindrar oss att verka för fred.

”[indifference] is a virus that paralyzes, rendering us lethargic and insensitive, a disease that eats away at the very heart of religious fervor, giving rise to a new and deeply sad paganism: the paganism of indifference… “We cannot remain indifferent. Today the world has a profound thirst for peace.”

parolinun Vatikanen bedriver en intensiv diplomati för att främja freden. 19 september talade kardinal Pietro Parolin till FN´s möte om migrations- och flyktingkrisen i världen. Han konstaterade att primärt är orsaken till dagens flykting- och migrationskris åstadkommen av människan själv, genom krig och konflikter. Ur Parolins tal:

”Since human choices provoke conflicts and wars, it is well within our power and responsibility to address this root cause that drives millions to become refugees, forced migrants and internally displaced persons.

The Holy See thus pleads for a common commitment on the part of individual governments and the international community to bring to an end all fighting, hatred and violence, and to pursue peace and reconciliation.

The Holy See remains firmly convinced that, as Pope Francis has often stated, the way to resolve open questions must be that of diplomacy and dialogue.

Moreover, in the last few years religious persecution has become more and more a cause of displacement.

Although other groups are heavily targeted, many reports confirm that Christians are by far the most persecuted faith group, speaking of “religious-ethnic cleansing”, which Pope Francis calls “a form of genocide”. Some of those persecuted, even in asylum countries, are facing harassment in refugee settings. We must not abandon them.

The preparatory document for this Roundtable rightly highlights that the availability and use of low technology weaponry has resulted in the spread of conflict, especially in countries and societies where the rule of law is fragile and poverty is widespread.”

Parolin nämnde också begränsning av vapenhandeln och bekämpande av fattigdom som viktiga faktorer i att få slut på krig och konflikter.

[Mera bakgrundsmaterial till Assisi-mötet och hela Parolins tal här]

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt assisi, diplomati, fred, interreligiös dialog, påven | 1 kommentar

Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur.

Publicerat den 11 september, 2016 av Bengt Malmgren

Den fortsatta diskussionen kring boken GUDS ORD RÄCKER visar att Anders Gerdmar och jag nog står varandra mycket närmare i synen på traditionen än vad bokens antikatolska yta tycks antyda.

Följande twitterdialog belyser som i ett nötskal vad det handlar om:

Anders har nog rätt att jag har missbedömt honom: Han har en mer katolsk syn på traditionen än vad man kan tro efter att ha läst boken. Sista meningen sammanfattar vad som skiljer: Inget får rum utanför Skriftens tak.

På två punkter skiljer han sig från Katolska kyrkan:

Han godkänner inte att Gamla testamentets apokryfer tillhör bibelns kanon. De infogades i kanon på 400-talet. Detta är avgörande eftersom en del av de ”utombibliska” bruk som Anders menar att Katolska kyrkan ägnar sig åt har ett visst stöd just i dessa apokryfer.
Han menar att Bibeln att Kyrkans lära och praxis måste ha explicit stöd i Bibeln. Det hjälper inte att hänvisa till en 2000-årig tradition om vi idag inte kan läsa ut att den har ett tydligt och ovedersägligt stöd i Bibeln.

Att Bibeln tolkad i ljuset av Kyrkans tro och med den Helige Andes ledning är Guds ofelbara Ord och normerande och att Uppenbarelsen är avslutad i och med apostlarna, därom är vi överens. Vi är också överens så långt som att en tradition som motsägs av Bibeln inte kan vara genuin. Men mycket av det i Katolska kyrkan Anders är kritisk mot motsägs inte av Bibeln och har dessutom stöd i Bibeln enligt Katolska kyrkans tolkning. Anders har fel i att Katolska kyrkan sätter traditionen framför Skriften. Att som Anders gör efter 2000 år döma ut traditioner som funnits i världskyrkan sedan årtusenden med ledning av modern partikulär bibeltolkning utanför de stora historiska kyrkornas tradition är inte trovärdigt.

Modern evangelisk frikyrklighet har inte monopol på bibeltolkning, utan i ärlighetens namn bör man erkänna att det finns olika tolkningstraditioner. I en levande dialog med den stora traditionen kan man bidra till dogmutveckling och ökad förståelse för Uppenbarelsen, men genom att kräva tolkningsföreträde ställer man sig utanför. Det är ett förhållningssätt som tar alltför lättvindigt på svårigheterna med bibeltolkning och leder rakt in i fundamentalismens återvändsgränd.

Nu tror jag Anders är medveten om detta, för han låter mer antikatolsk än vad han i själva verket är. Det gäller även synen på de karismatiska nådegåvorna i förhållande till sakramenten, temat för detta blogginlägg. Min (och Katolska kyrkans) utgångspunkt är att struktur, ämbete, sakrament OCH den Helige Ande, de andliga nådegåvor hör till trons fullhet. Ämbete OCH det allmänna prästadömet är lika viktiga. Jag tänkte börja med en grundläggande argumentation varför det konkreta, strukturella också behövs i Kyrkan och att det inte står i motsats till Anden, men upptäcker att Anders själv redan skrivit en utmärkt artikel om detta. 2014 skrev han en artikel i Teologi och ledarskap (som då hette Keryx) med titeln ANDENS FJÄRDE VÅG. Jag kunde inte uttryckt det bättre själv. Läs därför Anders Gerdmars artikel innan ni går vidare här.

Andens fjärde våg innebär den Helige Andes liv integrerat i Kyrkans helhet. Detta är som jag skall visa helt och fullt katolsk teologi. Det är inte så att Andens fulla liv är ett program som i praktiken är genomfört i Katolska kyrkan, fortfarande finns många biskopar, präster och lekmän som är djupt skeptiska till karismatisk förnyelse och vill begränsa kyrkans liv till det sakramentala, men om man ser till officiella kyrkliga dokument från Andra Vatikankonciliet och framåt, så ser man att Andens liv, det allmänna prästadömet och att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall eftersökas också idag och inte var begränsade bara till Kyrkans första tid fullt ut bejakas. Framförallt har kyrkans högsta ledning genom alla påvar från det att Karismatiska förnyelsen startade i Katolska kyrkan för 50 år sedan varit starkt positiva och gett förnyelsen sitt stöd, liksom många biskopar och präster.

Men detta tog sin början redan i slutet på 1800-talet. Då levde i Italien en nunna inom Oblatsystrarna av den helige Ande, Elena Guerra som fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:

“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”

För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.
Sr Elena sade:

“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”

Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos, och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

William J Seymour

Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.

Den Pingstkarismatiska förnyelseströmmen började utanför de historiska kyrkorna, men snart återvände den in i dem, och slutligen också i Katolska kyrkan.
1960 tog Dennis Bennett, kyrkoherde i Episkopalkyrkan i Los Angeles emot Andens dop. Det väckte initialt stort motstånd inom hans kyrka, men det blev början på den karismatiska förnyelsen i de protestantiska kyrkorna.

Påven Johannes XXIII som tog initiativet till att sammankalla Andra Vatikankonciliet saligförklarade 1959 Elena Guerra. Och inför öppnandet av konciliet 1962 bad påve Johannes följande bön:

”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen.”

Konciliet avslutades 1965 och den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan inleddes i januari 1967.

Under Andra Vatikankonciliet antogs fyra grundkonstitutioner, bl.a. konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. En av dem som hade stort inflytande var en av de fyra kardinaler som påven tillsatte att vara en slags redaktionsgrupp för konciliet, nämligen Kardinal Leo-Jozef Suenens från Belgien. Han är en av dem som ligger bakom att skrivningen om den Helige Andes gåvor kom till så tydligt uttryck i dokumentet. Han förordnades sedan då Karismatiska förnyelsen hade startat till Vatikanens kontaktperson gentemot förnyelsen och kom att få stor betydelse som supporter och inspiratör.

”It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, ”allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: ”The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit”. These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good.” (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

Kardinal Suenens i samspråk med Moder Teresa vid en internationell karismatisk ledarkonferens i Rom 1984. Undertecknad var där.

Att det behövdes en ny Pingst i Katolska kyrkan var många överens om. Under Katolska karismatiska förnyelsens första tid, den började i USA skrevs en liten bok av några katolska teologer som beskrev den helige Ande i Kyrkan under de första århundradena, hur de andliga nådegåvorna sedan kom att ebba ut, och hur en förnyelse behövs i vår tid.

[Skriften heter BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN och finns tillgänglig här]

I förordet skrev en biskop:

Den 18 februari 1967 fick en grupp reträttdeltagare från Duquesne-universitetetet i Pittsburgh, Pennsylvania, erfara uppfyllandet av Guds löfte på ett kraftfullt sätt. I ett ögonblick av nåd utgjöt Gud i sin stora kärlek sin helige Ande över dem. Han både förde dem in i en medvetenhet om dopet i den helige Ande och lät dem erfara kraften därav. Vad de redan erfarit genom dopets och konfirma-tionens sakrament blev nu levande och verkligt i dem på ett nytt sätt.

Av föreliggande dokument och genom många andra studier står det klart att denna pingstens nåd, kallad dopet i den helige Ande, inte är förbehållen någon särskild rörelse utan tillhör hela kyrkan. Detta är ingenting nytt. Det är i själva verket fråga om samma nåd som varit ämnad för Guds folk ända sedan den första pingstdagen i Jerusalem och genom kyrkans hela historia.

Denna pingstens nåd har i kyrkans liv och praxis enligt kyrkofädernas skrifter setts såsom normerande för kristet liv och integrerat i varje persons fullständiga upptagande i kyrkan.Genom utgivandet av detta dokument hoppas arbetsgruppen för karismatisk förnyelse att initiera en fortsatt teologisk reflektion rörande pingsten, att hjälpa människor till en klarare medvetenhet om Guds plan för hela sitt folk och att uppmuntra kloka kyrkoledare att i själavården utveckla modeller som är i linje med grundtanken i detta dokument, att dopet i den helige Ande är en naturlig del av kyrkans offentliga, liturgiska liv.

29 maj 2004 var Karismatiska förnyelsens folk samlade på Petersplatsen tillsammans med Johannes Paulus II i samband med pingstaftonens vesper. Påven sade då:

“I greet in a special way the members of Renewal in the Spirit, one of the various branches of the great family of the Catholic Charismatic Movement. Thanks to the Charismatic Movement, a multitude of Christians, men and women, young people and adults have rediscovered Pentecost as a living reality in their daily lives. I hope that the spirituality of Pentecost will spread in the Church as a renewed incentive to prayer, holiness, communion and proclamation… I warmly hope that this initiative will lead many to rediscover the gifts of the Spirit, whose original source is Pentecost. …Come, Holy Spirit, fill the hearts of your faithful and enkindle in them the fire of your love, though the peoples spoke different tongues you united them in proclaiming the same faith, alleluia”

Benedict XVI har också starkt uppmuntrat förnyelsen, och vid ett tillfälle sade han att det är viktigt att en ny PINGSTENS KULTUR kan spridas i kyrkan.

Denna video visar en 10 minuters illustrativ historik av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan:

[Mera om påve Franciskus och Karismatiska förnyelsen]

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började fullständigt oväntat inom världskristenheten som en Guds överraskning, ingen människa kunde planera eller förutse detta. Det hade visserligen som vi sett föregåtts av bön om förnyelse av livet i den Helige Ande, men ingen kunde ju förutse på vilket sätt. Denna Guds överraskning har kommit i flera vågor

Pingströrelsen som startade i USA vid 1900-talets början.
Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen kommer in i de historiska protestantiska samfunden på 1960-talet
Karismatisk förnyelsen börjar i Katolska kyrkan 1967, strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning.

Alla delar av kristenheten är berörda av vår tids pingst, den största andeutgjutelsen någonsin. Den helige Ande är kärlekens och enhetens Ande. Någonting händer i dem som tar emot honom. En ny kärlek spirar fram inom kristenheten. Vår tids pingstförnyelse har utvecklats till världshistoriens största, och enda spontana, ekumeniska rörelse genom tiderna (man räknar med att 25% av världskristenheten är berörd av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen). Man har insett att man faktiskt kan göra allt gemensamt: be, fira gudstjänst, läsa bibeln, arbeta med projekt av alla de slag, undervisa, bedriva själavård, evangelisera…

Om jag försöker tyda tidens tecken, så är det nu dags för den fjärde vågen, den som Anders Gerdmar talade om i den ovan nämnda Keryx-artikeln. För även om de karismatiska förnyelserörelserna, (och även andra nya kyrkliga rörelser under 1900-talet) förnyat de historiska kyrkorna, så har den andliga förnyelsen i praktiken inte slagit igenom på bred front. Anders skriver att Katolska kyrkan skiljer ut sig genom att förnyelsen där tagits emot med öppna armar av ledningen. Det stämmer, men detta kan vara på gott och ont. Den riskerar därmed att domesticeras (tämjas) för mycket så att den blir för etablerad och förlorar sin ursprungliga kraft till att verkligen förändra.

Det gäller idag för alla kyrkor och samfund att inte stanna upp och nöja sig med det man har, utan fortsätta att be om förnyelse och ett nytt utgjutande av den Helige Ande.

Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans ramar, kanske det var nödvändigt för att den skulle utvecklas till den världsrörelse den blev och så småningom vända tillbaka till de historiska kyrkorna. Idag representerar de nya pingstkarismatiska församlingarna som är utanför både den etablerade Pingströrelsen och de historiska samfunden denna frihet som kanske behövs. Katolska kyrkan och de nya samfunden borde kunna samarbeta och ömsesidigt dra nytta av de andliga rikedomar och gåvor som ryms inom dem. Det kräver en fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

Katolska kyrkan måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för Katolska kyrkan att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde underlätta denna process.

2011 anordnade dåvarande Livets Ords Teologiska Seminarium som Anders Gerdmar var rektor för ett spännande seminarium på Ribbingebäck med pingstkarismatiska teologer om Anden och Kyrkan. Även katolske prästen Peter Hocken, forskare och specialist på pingstkarismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan medverkade. Läs mera här.

Anders Gerdmar framstår för mig som en teolog med stor förståelse för Katolska kyrkan och inriktad på samarbete och ekumenik. Därför blir jag förvånad när han skriver en bok med så stark retorisk udd mot Katolska kyrkan, mer förvånad än att en och annan från Livets Ord-miljön tar steget och konverterar till Katolska kyrkan.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt den pingstkarismatiska förnyelseströmmen, ecklesiologi, ekumenik, evangelikalism, karismatisk förnyelse, livets ord, pingströrelsen, teologi | 12 kommentarer

Anders Gerdmars analys av katolsk syn på traditionen är för grund

Publicerat den 9 september, 2016 av Bengt Malmgren

Jag håller på med en serie blogginlägg med katolska perspektiv på Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER. Planerade inlägg är följande:

Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

Dessa kommer så småningom, men jag sticker mellan med en och annan kommentar till den aktuella debatten. Anders Gerdmar svarar idag i Dagen på kritiken mot hans bok.

Anders skriver:

År 2016 kommer kanske att gå till historien som ett brytningsår när det gäller relationen romersk-katolsk och evangelisk tro. Påven kommer till Sverige, inbjuden av Lutherska världsförbundet (!), och då är det inte konstigt att debatten kring romersk-katolskt och evangeliskt blir intensiv.

Instämmer helt. Det är i det perspektivet man skall se den aktuella debatten. Däremot är min bedömning lite annorlunda vinklad. Skall Lutherjubileet vara början till slutet på 500 års schism har jag retoriskt frågat. Anders verkar däremot se det som att Katolska kyrkans ”system” äntligen skall falla samman och alla inse att Anders ganska speciella evangeliska tolkning skall vinna genomslag.

Jag har jag svårt att se Anders som en representativ teolog för hela den postreformatiriska kristenheten utanför de katolska och ortodoxa kyrkorna. Han representerar en evangelikal karismatisk frikyrkoteologi som är skeptisk till ämbete och sakrament över huvud taget så som det uppfattas av katolsk och ortodox tro och även av Luther för den delen. Luther ville inte bilda någon ny kyrka. Han framförde en adekvat kritik mot korruption och missbruk inom Katolska kyrkan och han ville framhäva den personliga tron som grunden för vår frälsning. Han var inte emot katolsk syn på ämbete och sakrament, Maria och helgonen, men mot att många helgonkulter gått överstyr, därför blev den nya protestantiska mässan väldigt spartansk och detta med de heligas gemenskap framhävdes inte så mycket som i den katolska mässan.

Anders Gerdmar kastar ut barnet med badvattnet genom att spartanskt rensa bort allt ur den gamla traditionen för att bara hålla sig till Bibeln. Tradition, förmedlingen av tron genom vittnen är och kommer alltid att vara för handen som en bas i hur vi tar emot och uppfattar tron, både som personer och som kyrka. Det är lika självklart som luften vi andas. Skriften, som är av Gud inspirerad och som tolkas i ljuset av den Helige Ande i kyrkans tradition är ofelbar och normerande, där är vi överens. Katolska kyrkan har en mycket balanserad och klok syn på hur förhållandet mellan skrift och tradition hänger ihop.

Det positiva med Anders bok är dock att han är tydlig med den teologin och försöker att ärligt lägga ut den. Vi katoliker brukar också framhålla att man måste veta vara man själv står för att man skall kunna möta andra i en ärlig och konstruktiv dialog. Då kan jag ju knappast vara kritisk till Anders i det avseendet eftersom han gör vad jag själv rekommenderar. Men jag tycker Anders inte går tillräckligt djupt i sin analys. Han tycks uppfatta sig i total opposition mot Katolska kyrkan när han retoriskt skriver:

”Jag tror katolikerna gör sig själva och kristenheten en otjänst när de vill upphöja tradition över Skriften. Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror”

Detta är okontroversiellt, och han har fel när han säger att katolikerna vill upphöja tradition över Skriften. Där är hans analys alldeles för grund, och likt Don Quijote rider han till storms mot väderkvarnar. Han tycks inte se att hans egen bibelfundamentalistiska teologi i lika hög grad representerar en ny tradition som han upphöjer över skriften.

Anders representerar en helt ny tolkningstradition som utvecklats kanske framförallt sista 100 åren som har avknoppat sig från den stora traditionen och ser denna teologi som vägledande för framtidens kyrka.

Min kritik mot Anders är främst att han inte märker att han representerar en ny tradition som han upphöjer till högre norm än skriften samt hans alldeles för ytliga analys av katolsk syn på skrift och tradition. Framförallt måste man besinna att det sker en dogmutveckling i Katolska kyrkan, den saken borde vara uppenbar för var och en som följt Katolska kyrkans historia sista 200 åren. Men Anders likt många protestanter läser kyrkofäderna, gamla katolska dokument och katekesen som om det vore för Katolska kyrkan fundamentalistiska texter som inte behöver tolkas i relation till vår tids kultur.

Med sin positiva syn på mycket i Katolska kyrkan och att hon bevarar tron som ”förenar alla som bekänner sig till Kristus, vare sig de är evangeliska eller katoliker”, så vill jag inte tolka Anders som en Don Quijote, utan som en teolog som erkänner att det finns en apostolisk tradition och som är en dialogpartner med katolska teologer som givetvis likaledes är angelägna att utveckla och fördjupa förståelsen av vad som är genuin tradition.

Detta med GT´s apokryfer och hur de tillfogades Bibelns kanon ligger utanför min kunskapssfär, och det avstår jag från att kommentera. Anders verkar ha god kunskap på detta område, och här skulle det vara intressant med kommentarer från verkligen insatta katolska teologer.

Jag vid Husaby källa där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000. Den fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.

Fler länkar:
Anders Gerdmar, hemsida

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt ekumenik, evangelikalism, historia | 3 kommentarer

Fler minnen av Moder Teresa

Publicerat den 8 september, 2016 av Bengt Malmgren

14202533_10154420932257777_7645093406670590360_n På Facebookgruppen Mitt kors presenterde jag ett brev som vår familj fick från Moder Teresa där hon talar mycket vackert om korset. Min fru o jag skrev ett brev till Moder Teresa. Vi behövde hjälp i en kritisk situation och fick svar. Ur brevet:
”Se på korset – Jesus huvud är böjt för att kyssa, hans händer utsträckta för att omfamna er – hans hjärta är öppet för att ta emot er – han sade också att vadhelst ni gör för varandra gör ni för mig. Så älska varandra såsom Jesus älskar var och en av er. Min bön för er är att ni må bli Ett – hjärta fullt av kärlek – fullt av Jesus. Gud välsigne er.

Vi träffade Moder Teresa en annan gång också, det var i Rom 1984 på en internationell ledarkonferens med Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Moder Teresa höll ett mycket engagerande tal till ledarna om att vi som kyrka skall se på Jesus och följa honom i att vara bärare av Guds kärlek i världen.

[Här är ljudfilen]

Nedan några bilder från samma konferens.

Moder Teresa med en av sina systrar. T.h. P Fio Mascharenas, då ordförande för ICCRO, Karismatiska förnyelsens servicekontor i Rom (numera ICCRS)

Moder Teresa i samspråk med Kardinal Suenens

Den nordiska gruppen samlad på konferenscentret Domus Pacis i Rom. Jag i röd tröja.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt helgon, karismatisk förnyelse, moder teresa | 2 kommentarer

Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro

Publicerat den 6 september, 2016 av Bengt Malmgren

Olika tolkningar av bibeltexter och den kristna trons konkreta utformning i varat kommer alltid att finnas, sådana skillnader finns inom samfund, inte bara mellan samfund. Men Jesus grundade en enda Kyrka, det finns en enda Uppenbarelse som är avslutad i och med apostlarna som levde tillsammans med Jesus här på jorden. Det är tron på den vi kristna sätter i centrum. Tillsammans söker vi fördjupa förståelsen för den, eller så anser vi att vår partikulära grupp har funnit den och tar avstånd från andra grupper som vi menar är heretiska. Men vi är alla överens om att allting inte är relativt, var och en blir inte salig på sin tro.

Genom samtal och konfrontation mellan olika tolkningar utvecklas kyrkans tro. Debatten kring Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER har fått mig att reflektera över olika sätt att förhålla sig till konfrontationen mellan olika tolkningar inom kristenheten.

Tes-antites kan vara en fruktbar modell som Anders tillämpar och som han också får andra att tillämpa som svarar honom. Genom att renodla och tydliggöra de olika tolkningarna kan en dialog uppstå som leder till förståelse på en högre nivå. Detta förutsätter intellektuell hederlighet och en genuin önskan att lyssna till och förstå motparten. Risken med detta förhållningssätt är annars att man bygger skyttegravar och gräver ner sig i sin egen uppfattning. Då får vi en utveckling av sekterism vilket är skadligt.

Att utgå från det gemensamma och på den basen bygga relationer och vänskap är en annan modell. Om parterna står långt från varandra och misstron är stor mellan dem kan detta vara den enda möjliga vägen att börja. Riskerna med det förhållningssättet är att man trivs för bra med varandra, och kombinerat med konflikträdsla och ovillighet att rubba sina egna cirklar kan detta leda till att man underlåter att konfrontera skillnader och slutar utvecklas, eftersom den spänning som finns mellan olika tolkningar är en konstruktiv drivkraft till utveckling.

Jag har ibland funderat över varför jag som lekman bloggar så mycket och engagerar mig i teologiska och kyrkopolitiska frågor. Det finns ett ideal att som lekman jobbar man helhjärtat med de angelägenheter man är engagerad i i världen utanför kyrkan, familj, yrkesliv, volontärarbete, grannar, fritid, sedan sköter sig kyrkan själv, man går dit och deltar i gudstjänstfirande och sakrament som på ett andligt plan sammanfattar det som är livets djupaste mening.

Så skulle det kunna se ut för mig om jag snävar in mitt perspektiv och bara ser till den församling jag tillhör, går till mässan på söndag och stänger mig för allt det som händer utanför. Så skulle det säkert också kunna se ut för en medlem i Livets ord eller Hillsong som går till deras härliga gudstjänster och dras med i lovsången och deltar i något av deras evangelisations- eller sociala projekt och inte låtsas om att det finns en värld utanför det.

Men det fungerar ju till sist inte att vi kristna lever med vattentäta skott mellan varandra, speciellt som det lätt uppstår sekteristiska tendenser där det vi visar utåt är mera oenighet och bråk än enighet, och speciellt som samhället blir alltmer sekulariserat och det uppfattas som alltmer suspekt att vara kristen. Som kristen i världen finner jag det nödvändigt att öppna upp samtalet både med mina medkristna och med den sekulariserade världen. Jag vill inte att min kyrka skall sova eller leva i det förgångna, utan att hon skall ha en alert dialog med dagens värld. Det går inte att undandra sig att bidra till detta på det sätt man känner sig kallad till. Så tror jag många lekmän med mig tänker som uppfattar Kyrkan och den kristna tron som en existentiellt viktig del av varat. Det går inte att ducka i vår globaliserade medieintesiva värld och inte bidra till utvecklingen

En annan broder som jag inte känner som engagerar sig är juriststudenten och nyblivne katoliken Lucas Eriksson från Uppsala. Han bidrar till samtalet om Anders Gerdmars bok genom en debattartikel i Dagen idag: Förvrängda fakta om katoliker. Jag tycker den var bra skriven. Han tar upp kyrkofadern Irenaeus som han tycker att Gerdmar läser alltför selektivt. I och för sig kan man väl läsa selektivt, bara man är tydlig med det. Anders Gerdmar har sagt att han är kritisk till en del av det kyrkofäderna lär och att de automatiskt inte kan betraktas som auktoriteter.

Också Mikael Karlendal tar upp vad Anders skriver om Irenaeus i ytterligare ett blogginlägg där han sakligt kritiserar Anders bok.

Debatten som den utvecklats hittills styrker mig i att Anders Gerdmars bok mera främjar än försämrar en ökad förståelse för Katolska kyrkan. Om vi på ömse sidor är mogna att tillämpa metodologin tes-antites utan att förfalla till sekterism, så kan utvecklingen gå framåt.

Själv har jag ju skrivit flera inlägg där jag fått möjlighet att ge katolska perspektiv på Anders bok:

Och jag planerar ytterligare följande inlägg:

Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtvikarbyn

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt ecklesiologi, ekumenik, evangelikalism | 3 kommentarer

Kyrkan måste bli mera av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution

Publicerat den 3 september, 2016 av Bengt Malmgren

På södag helgonförklaras Moder Teresa. Hon satte Jesus i centrum i sitt liv och hennes kallelse var att med sitt liv vittna om Jesus kärlek genom att praktiskt tjäna de fattigaste bland de fattiga. Många människor, inte bara de fattigaste, utan också de rika har känt sig berörda av hennes vittnesbörd.

Moder Teresas andlige ledare, jesuitfadern Celeste van Exem sade om henne: ”Meningen med hela hennes liv fanns i personen Jesus”. När en reporter frågade henne vilken plats hon ger Jesus i sitt liv svarade hon direkt: ”Jag ger honom all plats”

Katolska kyrkan, liksom alla kristna kyrkor existerar för att sätta Jesus i centrum, och i samband med att jag håller på att kommentera Anders Gerdmars bok undrar jag varför vi kristna ägnar så mycket tid åt att strida om teologiska detaljfrågor så att det utåt verkar som att kristen tro handlar om att ha superkontroll på teologiska finesser istället för att sätta det personliga vittnesbördet om Jesus i centrum och vår strävan att leva ett liv i enlighet med det dubbla kärleksbudskapet.

Det är inte det att jag inte tycker dogmatik och teologi är oviktigt, långtifrån, men när en detaljstyrning går så långt att Kyrkan för en bred allmänhet mera framstår som en legalistisk formalistisk organisation än en levande gemenskap i Jesus, då är det dags att fundera på hur väl man lyckas med sitt evangeliserande uppdrag i vår tid.

Jag tänker att helgonen, inte bara de kanoniserade, utan alla okända som under sitt vardagsliv uträttat storverk i kärlekens tjänst och i trohet mot Jesus är kyrkans viktigaste ansikte utåt. Men i vår globaliserade av sociala medier dominerade värld har det intellektuellt verbaliserade tagit överhanden så att det framstår som att kristendomen är som vilken partikulär ideologi som helst. Också liturgin riskerar att intellektualiseras och formaliseras i sina beståndsdelar om fokus faller så mycket på att genomföra exakt varje detalj enligt regelboken att man glömmer vad liturgin egentligen skulle vara: En fest inför Herrens ansikte där Frälsningens mysterium firas. Läs Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium så finner ni en magnifik vision för detta. Om mina frikyrkliga vänner för ett ögonblick kan lägga av sig sina antikatolska glasögon, så tror jag de förstår precis vad jag menar.

När jag presenterade Katolska kyrkan för en grupp religionsvetenskapstudenter från Södertörns högskola för några dagar sedan försökte jag förklara den inkluderande universella vision som är mässans själ, och jag citerade då delar av den fjärde eukaristiska bönen som uttrycker något av denna inklusivitet och universalitet:

”Kom ihåg Herre… (vår påve Franciskus, vår biskop Anders) ..och alla som är samlade här, hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta…

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna vilkas tro du ensam känner….

Här inkluderas alla som söker Gud med uppriktigt hjärta, och jag tänker att för den som inte är negativt inställd till den kristna tron eller till Katolska kyrkan i princip kan det kännas positivt att dessa universella inkluderande böner frambärs varje dag över hela jorden i den heliga mässan. Åtminstone kände jag det positivt innan jag blev katolik, sedan tog jag steget att också bli aktivt delaktig i detta.

Jag tänker också att vetskapen om detta kan kännas positiv för alla våra bröder och systrar i den kristna tron som inte är katoliker. Om man inte är aktivt schismatisk och underkänner Katolska kyrkans gudstjänstfirande så tror jag många uppskattar detta inkluderanade sätt på vilket Katolska kyrkan frambär sina förböner.

Men ni katoliker är väl exkluderande, invänder någon. Ni tycker att Katolska kyrkan ensam är kyrkan. Inte alls. Den inkluderande universalitet som finns i den eukaristiska bönen är verkligen så inkluderande som den framstår. Dopet är ett grundläggande inkluderande sakrament, Katolska kyrkan erkänner alla som är döpta med ett kristet dop som fundamentalt tillhörande den universella Kyrkan.

Jag har länge tänkt att det är dags för Katolska kyrkan att öppna upp sin hittills mycket restriktiva praxis för nattvarden. Många kristna som har fötts in i andra kyrkliga miljöer än den katolska har aldrig aktivt tagit ställning mot Katolska kyrkan, och kanske i sitt hjärta stämmer de in i det som sägs i den eukaristiska bönen. Varför då inte öppna upp nattvardsbordet och låta ansvaret att bedöma sin samhörighet vila på mottagaren av sakramentet? Martin Lembke, katolik och religionsfilosof från Lund är inne på samma tanke som jag.

Tankefiguren att Katolska kyrkan till sitt väsen är exklusiv är en artefakt. Frågan är varför hon inte lyckas föra ut detta budskap bättre till den breda publiken. I mycket har Katolska kyrkan sig själv att skylla, det var en process som började redan på 1700-talet i kyrkans motstånd mot modernisering, upplysning och vetenskap.

Under 1800-talet förlorade påvestaten all sin politiska makt, och Vatikanstaten som tidigare omfattade stora delar av nuvarande Italien och där påven styrde som en kung decimerades till ett intet. Samtidigt hade upplysningstiden och rationalismen berövat kyrkan dess monopol över tänkandet. Istället för att möta detta genom att fördjupa trons mysterium och bli en gemenskap i Kristus, att vara i världen men inte av världen, och vara i dialog med världen och erbjuda världen det inte den positivistiska vetenskapen kan erbjuda, så stärktes kyrkans institutionella och juridiska karaktär. Hon anammade världens sätt att tänka. Kyrkan grundlade därmed själv det som utvecklas till en ateistisk filosofi genom att helt åtskilja det naturliga från det övernaturliga. Det som skulle vara trons skatt, har utvecklats till en samling dokument med dogmatiska utsagor, snarare än det som var meningen, en levande tro i ständig utveckling och reform.

Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Det skrivna ordet, genom allmän läskunnighet på 1800-talet, ledde till att självförståelsen av tron blev alltmer färgad utifrån ett inlärt mönster, kateketiskt rabblande, istället för utifrån personligt sökande och personlig erfarenhet. Texter och språk behöver alltid tolkas, och vi är medvetna om att vårt språk avslöjar vår självförståelse. Språket kommer att påverka synen på både mina medmänniskor och min verklighetsuppfattning. Detta gäller också det liturgiska och teologiska språkbruket. Jag skulle hävda att Katolska kyrkans språkbruk och tradering av tron än idag, både i förhållande till sina egna i förmedlandet av katekesen och i kontakt med världen, alltför mycket fortfarande är kvar i ett sådant detaljfixerat legalistiskt förhållningssätt vilket förkväver trons mysterium och inte uppmuntrar till en personlig relation till Jesus Kristus.

Att hitta balansen i detta så att kommunikationen med världen kan fungera och Kyrkan återvinna sin auktoritet är utmaningen som inte bara Katolska kyrkan, utan hela kristenheten står i inför idag. Kyrkans och kristenhetens uppgift i världen är att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till. Men en auktoritet att göra detta är inget man med tvång kan ta sig utan något som blir givet genom att man vinner förtroende.

Kardinal Ratzinger, som sedan blev påve Benedikt XVI har påpekat att Kyrkan är en levande gemenskap i Kristus och en jordisk institution på en gång, och att dessa båda går i varandra och behöver vara i balans. Han påpekade att kyrkan under de första 1000 åren präglades av att vara en gemenskap i Kristus, men under det andra årtusendet har kyrkan mer och mer präglats av att vara en jordisk institution.

Parallellt med detta fanns en utveckling redan under 1800-talet och början av 1900-talet som fokuserade på gemenskapsaspekten igen och beredde vägen för Andra Vatikankonciliet och dess öppning för ekumenik och uppdatering av kyrkan till att göra den kapabel att kommunicera med den moderna världen. Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet. Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron.

Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Newman betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

När nu beslutet att sammankalla Andra Vatikankonciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser den antimodernistiska tiden under 1800-talet och början på 1900-talet tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX) som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns också många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Fortfarande sitter många rester av detta antimodernistiska antiekumeniska arv kvar i väggarna i Katolska kyrkan, och jag kan förstå mina protestantiska vänner som drar sig för att gå in under påvens auktoritet på sådana villkor.

2popes Men de båda sista påvarna har starkt sett behovet av att Katolska kyrkan utvecklas mera åt en gemenskap i Kristus, att det formalistiska och legalistiska inte får tränga undan mysteriet och det pastorala. Kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI anses ibland vara en konservativ person, men jag menar att i sin teologi är han inte alls det utan tvärtom mycket radikal. Jag menar att han är en av vår tids största teologer som betonar förnuftet och rationaliteten parallellt med mysteriet men hans karaktär av renodlad akademiker gjorde det kanske inte så lätt att omsätta teologin i praktiken, vilket präglade hans pontifikat.

En som verkligen har nådegåvan att omsätta detta pastorala program i praktiken är påve Franciskus. En del har antytt att det finns motsättningar mellan Benedictus och Franciskus, att Benedictus skulle se en fara i Franciskus radikala tolkning av tron. Så tror jag inte alls, tvärtom är de ett hjärta och en själ. Franciskus omsätter i praktiken den teologi som Benedictus stod för.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: ”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt andra vatikankonciliet, benedict xvi, ecklesiologi, påven | 81 kommentarer

Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Publicerat den 2 september, 2016 av Bengt Malmgren

Mikael Karlendal tycker jag är för snäll i min kritik av Anders Gerdmars bok, och jag tycker att Mikael är lite för kaxig över sin nyvunna katolska tro på ett sätt som skrämmer bort protestanter istället för att främja dialog. Men kanske både hans och mitt förhållningssätt behövs, det viktiga är att vi får en bra teologisk debatt på saklig grund. När Mikael går från polemik till att argumentera sakligt i teologiska frågor blir det något helt annat. Det märks att han i samband med sin konversion verkligen tänkt över detta med Skrift och Tradition och presenterar katolsk syn mycket bra och pedagogiskt. Jag länkar här hans inlägg som är en tung och saklig kritik av Anders Gerdmars utläggning.

Anders Gerdmar trasslar in sig i motsägelsefulla resonemang när han argumenterar för Skriften allena och mot Traditionen. I själva verket tvingas han också erkänna att det finns en tradition. Det vore bra om denna pseudodebatt eller snarast polemik om skrift kontra tradition kunde upphöra, och att protestanter tillsammans med oss katoliker istället kunde använda våra gemensamma teologiska resurser till saklig kritik och att undersöka och fördjupa vad som är genuin tradition.

I föregående inlägg skrev jag att jag tyckte att Anders Gerdmars resonemang i hans bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk var tunt och märkligt. I detta inlägg vill jag visa läsaren på en sådan sak. Ett av de tydligaste exemplen rör frågan om Skrift och Tradition, och om den protestantiska principen sola scriptura (Skriften…

via Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt bibeln, bibeltolkning, ekumenik, evangelikalism | 12 kommentarer

Avlat

Publicerat den 28 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Idag vill jag skriva om avlat och ger mig därmed in på något av det mest ökända och av många inklusive mig själv missförstådda inom Katolska kyrkan. Avlat kommer från fornsvenskan och betyder efterskänka. I Nationalencyklopedin förklaras avlat såhär:

”(inom katolska kyrkan) efterskänkande av botgöring mot viss prestation spec. om vissa urartningar under senmedeltiden: avlatsbrev, avlatshandel”

Den definitionen gör oss inte mycket klokare. I Katolska kyrkans katekes finner vi en något utförligare beskrivning. ”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats (dvs genom bikt och avlösning,min anm.) blir efterskänkt inför Gud”. (KKK 1471)

Det förutsätter att man först gått till bikt, att man har fullständig ånger och föresats att inte mera synda.

Katekesen talar om syndens dubbla följdverkningar (KKK 1472):

Berövandet av gemenskapen med Gud och vi går miste om det eviga livet. Med katekesens nomenklatur är detta syndens ”eviga straff”.
Varje synd medför också en bortvändhet från Gud och en osund bundenhet till det skapade som är i behov av rening, antingen här på jorden eller i det vi kallar skärselden. Med katekesens nomenklatur kallas detta ”timligt straff”.

Även om gemenskapen med Gud (1) återupprättats genom syndabekännelse och avlösning, så är ändå något i andevärlden skadat (2) som behöver repareras. Det är här avlaten kommer in.

Allt detta låter väldigt juridiskt i en modern människas öron. Det är en gammaldags nomenklatur (”eviga och timliga straff”) som används, man kunde tycka att det skulle förklaras bättre i en katekes som getts ut i modern tid (Katolska kyrkans katekes gavs ut 1995, 30 år efter Andra Vatikankonciliet). Katekesen själv påpekar att ”straff” inte skall förstås i egentlig bemärkelse som Guds hämnd, utan något som kommer från syndens egen natur. Detta föranleder mig igen att påminna om att katekesen inte är ämnad att läsas som en lagbok, utan den måste tolkas och översättas till aktuell kulturell kontext. Den skall hela tiden läsas med förnuft och i trons ljus.

Läser man hela texten i katekesen om avlaten eftertänksamt och på så sätt, så går det att få ut något av den som ger näring åt tron. Jag återger textavsnittet nedan i slutet på mitt inlägg.

Jag tänker såhär:

Den eviga skilsmässan från Gud undgår vi genom Kristus frälsargärning på korset. Botens sakrament betecknar detta: Då jag nämner min synd vid namn, uppriktigt ångrar och ber om förlåtelse förmedlar prästen i Jesu Kristi namn förlåtelse, och synden är verkligen utplånad. Jag kan också i min egen bön göra en akt av ånger och be om förlåtelse varje gång jag fallit i synd.

Men all synd har också både fysiska och andliga konsekvenser som inte omedelbart försvinner även om jag blir förlåten. Har jag mördat någon blir denne inte återuppväckt. Såren, både fysiska och själsliga, läks inte omedelbart om jag skadat någon. Vissa saker kan jag själv bidra till att reparera: Jag kan återlämna sådant som är stulet, jag kan be den jag förbrutit mig mot om förlåtelse, men även om jag gör det, så är det något som är skadat i relationen, förtroende tar lång tid att återuppbygga.

Likaså i den andliga världen. Något skadas i relation till Gud och till medmänniskan för varje synd jag begår. Precis som det i den fysiska världen finns naturlagar, så finns det i den andliga världen en lag om sådd och skörd som ligger i sakens natur. Gud har skapat världen så, och precis som han inte upphäver naturlagarna hur som helst, så upphäver han inte heller den andliga världens lagar. Syndens natur är sådan att den bryter ner. Därför behövs botgöring och reparation.

Man förstår att med den detaljerade lagiska beskrivning av frälsningens ekonomi och avlat som fanns i Katolska kyrkan tidigare, så var frestelsen stor för korrumperade kyrkoledare att göra pengar på detta och handla med avlatsbrev, som ju var ett av de allvarligaste missbruken som Luther kritiserade. Handel med avlatsbrev avskaffades i Katolska kyrkan i och med konciliet i Trient på 1500-talet.

Man förstår också att det kan ge upphov till oro och ångest för den som är tvångsmässigt lagd. Om nu kyrkan genom avlaten förmedlar en så fantastisk nåd, så skulle jag ju kunna förgås av oro om jag missar ett enda tillfälle till avlat genom att besöka den eller den kyrkan och bikta mig där under det eller det jubileet och be de föreskrivna bönerna, för tänk om jag missar något annars.

Men så bokstavligt får det inte tas. Jag har själv deltagit i avlatserbjudanden i samband med vissa jubileer, men jag har då mera sett det som en andlig övning och meditation över synden och syndens konsekvenser i våra liv samt Frälsningens storhet och Guds barmhärtighet. Jag vet att Kyrkan getts fullmakten att lösa och binda och tar då i tro emot vad som lovas, och jag känner mig helgad och renad.

Men det är ju inte så att min helgelse- och reningsprocess står eller faller med om jag deltar i den eller den avlatshandlingen. Allt vi människor gör i tro, deltagande i Liturgin, förbön, utövar goda gärningar och visar kärlek mot våra medmänniskor bidrar till vår helgelse och till att reparera världen.

Det största problemet är till syvende och sist inte att min kyrka brukar en praxis som jag inte helt och hållet förstår eller som jag tycker kan missförstås, utan det är mitt eget hjärtas ljumhet och bortvändhet från Gud.

bengtvänern

Vi måste komma ihåg att Gud är barmhärtighetens Gud som alltid är beredd att förlåta och komma oss till mötes, bara vi är beredda att öppna våra hjärtan för honom. För den som älskar Gud samverkar alltid allt till det bästa. Kom ihåg det så ni inte frestas att läsa nedanstående text alltför lagiskt.

Katolska kyrkans katekes om avlat, 1471-79:

Avlaten

1471     Läran om avlat och avlatspraxis hör nära samman med verkan av botens sakrament.

Vad menas med avlat?

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat.”^[79]

”Avlaten är partiell eller fullständig, dvs, den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden.”^[80] Man kan använda sig av avlaten för sig själv eller låta den komma de avlidna till del.^[81]

Syndens straff

1472     För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.^[82] [1861; 1031]

1473     Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan”^[83] [2447]

I de heligas gemenskap

1474     Den kristna människa som försöker uppnå rening från synden och helgelse med Guds nåd finner att hon inte är ensam. ”Alla Guds barns liv är på ett underbart sätt – i Kristus och genom Kristus – bundet till andra kristna bröders och systrars liv, i den övernaturliga enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp, som i en mystisk person.”^[84] [946–959; 795]

1475     I de heligas gemenskap ”råder det alltså bland de troende – bland dem som har uppnått det himmelska fäderneslandet, dem som har fått möjlighet att göra bot i skärselden och dem som fortfarande vandrar sin pilgrimsgång på jorden – ett hållbart kärlekens band och rikt utbyte av allt gott”.^[85] I detta underbara utbyte gagnar den enes helighet den andre, långt mer än den skada som den enes synd har kunnat förorsaka den andre. Så kan den ångerfulle syndaren genom att ta sin tillflykt till de heligas gemenskap fortare och effektivare bli befriad från syndens straff.

1476     Dessa andliga tillgångar i de heligas gemenskap kallar vi också för kyrkans skatt, ”som inte är en mängd tillgångar i likhet med en samling materiella rikedomar som anhopats under århundradens gång, utan som utgörs av det obegränsade och outsinliga värde som Kristi, vår Frälsares, försoningsgärning och förtjänster har inför Gud – den gärning och de förtjänster som har framburits för att mänskligheten skulle befrias från synden och nå fram till gemenskap med Fadern. Det är i Kristus, vår Frälsare, som återlösningens tillfyllestgörelse och förtjänster finns i överflöd”.^[86] [617]

1477     ”Likaså finns det verkligen väldiga, omätliga och alltid nya värde som den saliga jungfru Marias och alla helgons bön och goda gärningar har inför Gud i denna skatt. De har blivit helgade av Kristi nåd genom att vandra i hans fotspår och har fullgjort ett verk som behagar Gud, så att de genom att arbeta för sin frälsning också i den enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp har medverkat till sina bröders frälsning.”^[87] [969]

Genom kyrkan efterskänker Gud de timliga syndastraffen

1478     Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. Så vill kyrkan inte bara komma denna kristna människa till hjälp, utan också mana henne till fromma, botfärdiga och kärleksfulla gärningar.^[88] [981]

1479     Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder. [1032]

Fler dokument:

Paulus VI, apostolisk konstitution Indulgentiarum Doctrina

Tidigare på min blogg om Anders Gerdmars bok:

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av den gren man själv sitter på

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

De flesta protestanter jag talar med tycker det jag skriver är ganska sympatiskt, och om detta verkligen vore Katolska kyrkan har de inget att invända. De största kritikerna är dock de som menar att jag inte ger en sann bild av Katolska kyrkan genom det jag skriver, utan deras sanna bild är den som de mest antimodernistiska katolikerna representerar, som Piusbrödraskapet och dem närstående grupper. Skriver jag för radikalt brukar jag få kritik från konservativa katoliker, men jag noterar att jag hittills inte fått någon kritik från det hållet.

Men även de protestanter som tycker jag skriver sympatiskt har naturligtvis en grundläggande kritik mot Katolska kyrkan ändå. Som Håkan Sunnliden när han på sin blogg skriver:

”det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romersk-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. ”

Detta är en kritik att ta på allvar, och som jag menar Katolska kyrkan också tar på allvar,om än det är svårt att ändra på en så stor och tung institution, det tar tid. Men en process är på gång från Andra Vatikankonciliet och framåt som innebär en ökad dialog och även ett erkännande att också Katolska kyrkan behöver ändra sig. Det är klart, att om Katolska kyrkan vill utöva ett ledarskap inom hela kristenheten, så duger det inte att man inte har stora delar av kristenheten med sig. Då kan man ju inte utöva något ledarskap. Mer om det i kommande inlägg.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt andlighet, avlat, ekumenik | 9 kommentarer

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

Publicerat den 23 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

I mitt förra inlägg motiverade jag att den kristna tron tas emot av en gemenskap och att man inte kan se det skrivna Ordet helt isolerat från den gemenskap som tagit emot det och förvaltar det. Trons centrum är framförallt Jesus Kristus, det levande Ordet, inte en bok. Katoliker är dock överens med Anders Gerdmar om att Bibeln i sin helhet är Guds inspirerade ord.

Däremot är allt inte nedskrivet i Bibeln, det kan finnas element i traditionen som inte explicit uttrycks i Bibeln. Kriteriet på en genuin tradition är den inte motsägs av Bibeln, men kan ha visst stöd i bibeltexten och att den bär rik andlig frukt och att den prövad i den helige Andes ljus är helt i Evangeliets anda. Anders Gerdmar tycks avfärda all sådan tradition, men en sådan hållning är inte förenlig med den kristna gemenskapens troserfarenhet genom alla tider. Som jag skrev i förra inlägget så handlar det inte om sola scriptura kontra traditionen, utan en genuin tradition, med Jesus Kristus och Bibeln i centrum kontra olika vildvuxna mänskliga traditioner som behöver rensas bort. Men jag vet inte, Anders sade att jag misstolkat honom och att han skall förtydliga sig på sin egen blogg, kanske han ändå inte avfärdar traditionen principiellt och helt.

Då handlar det mera om att urskilja andarna, vad som är genuint och vad som är bråte som ansamlats under historien som behöver rensas bort. Kyrkan behöver ständigt reformeras, och här kommer både den inomkatolska reformprocessen och ekumenisk kritik och dialog in.

En sak som enligt min mening inte ligger utanför den genuina traditionen är Kyrkans relation till de heligas gemenskap, alla helgon genom alla tider. Jag tror kanske att Anders Gerdmar godkänner detta också, däremot är han kritisk till åtföljande seder som utvecklats i Katolska kyrkan, som att kanonisera vissa helgon samt vanan att be om helgonens förbön. Men inget av detta ligger utanför sund kristen tradition och är starkt förankrat både i Romersk-katolska kyrkan samt i österns katolska, ortodoxa och apostoliska kyrkor.

Redan i fornkristen tid ärade man martyrernas minne på deras dödsdagar, men också andra Guds vänner vars minne var värda att minnas till tröst och uppbyggelse. Helgonens liv är en avspegling av Jesu liv. Kristus lever i Kyrkan, och Kyrkan består av människor. Genom den verkar Gud. Helgonen vittnar om att Guds underbara gärningar fortsätter genom historien. Apostlagärningarna handlar om hur den Helige Ande inspirerade de första kristna, men historien fortsätter och den Helige Ande är alltjämt samma drivkraft i kristna människors liv. Den sky av vittnen som Hebreerbrevet talar om utökas dag för dag. Vad helgonen har betytt för den katolska familjekänslan kan knappast överskattas.

De heligas gemenskap, en gemenskap som innefattar alla nu levande och alla generationer som föregått oss, är en integrerad del av kyrkans väsen. Därför har detta fått ett eget kapitel i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från kapitel 7, Den jordiska Kyrkans eskatologiska karaktär och hennes enhet med den himmelska Kyrkan där tydligare än någonsin den universella visionen av Kyrkan som en gemenskap med långt vidare definition än den Romersk-katolska kyrkan framträder:

”Intill dess Herren kommer i sitt majestät och alla änglar med honom (jfr Matt 25:31) och döden har gjorts om intet och lagts under Herren (jfr 1 Kor 15:26-27), vandrar en del av hans lärjungar på jorden, andra som lämnat detta jordeliv renas, och åter andra är förhärligade och skådar ‘klart den treenige Guden själv, sådan han är’, alla har vi dock, om än i olika grad och på olika sätt, gemenskap i en och samma kärlek till Gud och till nästan och sjunger samma lovsång till Guds ära. Ty alla som tillhör Kristus och har hans Ande växer samman till en enda Kyrka och är förbundna med honom (jfr Ef 4:16). Enheten mellan dem som vandrar på jorden och de bröder som har avsomnat i Kristi frid upphävs på intet sätt, tvärtom, enligt Kyrkans genom tiderna bestående tro stärks den genom det gemensamma ägandet av det andliga goda.

Genom att de saliga är innerligare förenade med Kristus ger de hela Kyrkan större stadga i dess strävan mot heligheten, höjer värdigheten i den kult som hon frambär åt Gud på jorden, och bidrar på mångahanda sätt till hennes ytterligare uppbyggnad (jfr 1 Kor 12:12-27). Upptagna i Faderns rike och närvarande hos Herren (jfr 2 Kor 5:8), upphör de nämligen inte att genom honom, med honom och i honom be för oss hos Fadern.” (LG 49)

Även i Kyrkans eukaristiska bön som framförs i varje mässa inbegrips alla som söker Gud med uppriktigt hjärta och alla dem som gått hädan:

”Kom ihåg, Herre, alla för vilka vi frambär detta offer till dig… hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta.

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna, vilkas tro du ensam känner. Barmhärtige Fader, låt oss, dina barn, alla vinna himmelens arvedel, tillsammans med den saliga Jungfrun, Guds moder Maria, med apostlarna och de heliga i ditt rike, där vi med hela skapelses, befriad från syndens och dödens fördärv, skall förhärliga dig genom Kristus, vår Herre, ty genom honom skänker du allt gott åt världen.” (från mässans fjärde eukaristiska bön)

Jag vill förtydliga för texten i Anders bok kan missförstås som att det är den Romersk-katolska kyrkan som skapar helgon genom kanonisationsprocessen. Så är inte fallet. Helgonen är i Guds härlighet, det är inget som den jordiska kyrkan styra över. Kanonisationsprocessen innebär endast att Kyrkan gör urskiljningen att en viss person som levat säkert tillhör helgonens skara och därmed skrivs in i helgonkalendariet och får vördas inom hela världskyrkan. Men helgonen i himmelen hos Gud är en betydligt större skara än de få som kanoniserats.

En annan viktig sak som lätt kan missförstås om man läser Anders bok, och jag har ofta hört denna uppfattning hos evangeliska kristna, är att bruket att be till helgonen är en form av spiritism där de döda kontaktas på ett ockult sätt. Kontakten med de heliga äger rum genom den de heligas gemenskap som beskrivits här, det har inget som helst med ockultism eller andebesvärjelse att göra, vilket Katolska kyrkan stänger dörren för.

Men inom Kyrkans mysterium och de heligas gemenskap som vi innefattas i kan vi med förtröstan vända oss till helgonen. När Anders använder som argument mot att kunna be hom helgonens förbön att det måste innebära att ett helgon har makt att vara på flera ställen samtidigt (eftersom flera i olika delar av världen kan åberopa samma helgon), så har han redan en förförståelse av detta som tar ner mysteriet till något vi kan ha fysikaliska begrepp om. Men mysteriet går inte att fånga in i sådana kategorier.

Bland helgonen intar självklart Maria, Guds moder en särskilt viktig plats eftersom hon är den som fött Jesus. I Andra Vatikankonciliet tänkte man först ge henne ett eget dokument, men så insåg man att hon är så förbunden med Kyrkan att hon också fick ett eget kapitel i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Kapitel 8, Den saliga Jungfrun Guds moder Maria i Kristi och Kyrkans mysterium. Jag går inte in på detta i detalj, var och en som vill veta mer kan läsa denna text själva. Jag går inte in ytterligare på Maria-dogmerna och Maria-fromheten i Katolska kyrkan, utan bara konstaterar att Anders här är oenig med Katolska kyrkan.

Våmbs medeltidskyrka vid Billingen. Till vänster om koret Maria med barnet. I mitten triumfkrucifixet som man skymtar nedre delen av

Jag vill bara konstatera att det i katolsk helgonvördnad och Maria-fromhet finns överdrifter. Katolska kyrkan är mycket medveten om detta, men det finns ingen anledning att för den skull också avsäga sig det riktiga bruket. Frestelsen att tillbe det skapade framför Skaparen har alltid förelegat människan, men tron hjälper henne att få rätt perspektiv på detta. Inte heller evangeliskt kristna undgår denna frestelse. Bibelordet fundamentalistiskt uppfattat kan också bli något man vördar oegentligt om man fokuserar på bibelns bokstav snarare än dess anda. En bibel, sliten och tummad på och understrykningar på varenda sida kan vittna om djup fromhet och vördnad för Ordet, men det kan också innebära att man gjort det yttre attributet och fromma ordvändningar till sin avgud. Jag säger inte att det behöver vara så i de flesta fall,men min poäng är att benägenheten att dyrka det skapade framför Skaparen är inte ett specifikt katolskt problem, utan det är mänskligt.

Det är kyrkans herdars uppgift att vägleda de troende rätt här. I kapitlet om Maria i LG ägnas ett stycke åt just detta:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när de begrundar Gudsmoderns enastående värdighet. Genom att under läroämbetets ledning vårda sig om studiet av den Heliga Skrift, de heliga fäderna och Kyrkans liturgi skall de på rätt sätt belysa den saliga Jungfruns uppgifter och privilegier, som alltid hänför sig till Kristus, källan till all sanning, helighet och fromhet. De skall noggrant undvika allt som, vare sig i ord eller gärning, skulle kunna vilseleda de från oss skilda bröderna eller några som helst andra vad beträffar Kyrkans sanna lära. De troende slutligen skall komma ihåg att en sann andakt varken består i steril och flyktig känsla eller i benägenhet till vantro, utan att den kommer från den sanna tron, genom vilken vi leds fram till att erkänna Gudsmoderns höghet samt till att älska henne med ett barns tillgivenhet och efterlikna henne i dygder.” (LG 67)

Jag tror att Anders i den evangeliska tro han företräder kan bejaka vissa delar av det jag här beskrivit i ett sammanhang, nämligen de heligas gemenskap med Kyrkan som en levande gemenskap genom alla tider med de nu levande och dem som gått före oss. Vad Anders däremot varit tydlig med att han inte bejakar är:

Bruket att be om helgonens förbön
Helgonkanoniseringar
Läran om skärselden
Marias framträdande roll i Kyrkan, och speciellt Maria-dogmerna.

Det ligger utanför detta inläggs ram att argumentera för att övertyga honom om något annat, men det kan vara bra att reda ut vad man är överens om och inte.

Jag återkommer med fler kommentarer. Då tänkte jag det skall handla om:

Avlat, (ett ämne jag tycker själv är svårt)
Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtblommor

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt ecklesiologi, ekumenik, helgon, maria | 6 kommentarer

Bengts Blogg

Anders Gerdmars balansgång

Påven i Assisi: Likgiltigheten den största sjukdomen som hindrar fred

Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur.

Anders Gerdmars analys av katolsk syn på traditionen är för grund

Fler minnen av Moder Teresa

Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro

Kyrkan måste bli mera av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution

Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Avlat

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

Bengt Malmgren på Facebook

Följ denna blogg:

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Meta

Bloggar jag följer