Det var ett lyckat och för alla parter i kyrka och samhälle givande och uppskattat besök som påve Franciskus genomförde i Sverige. Han valde att personligen komma till åminnelsehögtiden av Reformationen i Lund istället för att skicka en lägre dignitär. Genom mediabevakningen som var exceptionell har många svenskar fått en klarare bild av påve Franciskus och Katolska kyrkan än tidigare.
Ibland kunde jag tycka bevakningen var alltför ytlig och okritiskt positiv, och jag vet inte hur många gånger jag hörde ordet ”rockstjärnestatus” nämnas i rapporteringen. I den sedvanliga presskonferensen på flygplanet hem som påven brukar hålla då han varit på en utlandsresa fick ett yttrande sagt på skämt fara runt i pressen, och som taget ur sitt sammanhang lät mycket värre än det var.
Låt oss som källor betrakta den till engelska transkriberade texten från presskonferensen tillhandahållen av Catholic News Agency och en videosnutt från Svt som innehåller Kristina Kapellins frågor på italienska med svensk undertext så förstår vi ganska väl dynamiken i samtalet och detsammanhang påvens skämt ingick i.
Kristina Kapellin föreslår som slutkläm på frågan om varför inte kvinnliga präster tillåts i Katolska kyrkan att det kanske beror på prästernas rädsla för konkurrens (competizione).Det är exakt den slutklämmen som får påven att skratta , och man ser även leenden på läpparna hos männen som står runtomkring. I detta sammanhang drar påven sitt skämt:
”Reading the history a bit in the area where we were, I saw that there was a queen who was widowed three times. And I said: but, this woman is strong, and they told me: Swedish women are very strong, very good. And because of this some Swedish man looks for a woman from another nationality…I don’t know if it’s true, but…on the ordination of women in the Catholic Church, the final word is clear, it was said by St. John Paul II and this remains. On competition, I don’t know…”
Observera att i Svt-videon är första delen av påvens svar bortredigerat vilket gör att hans yttrande om svenska män och kvinnor framstår som ännu mera ryckt ur sitt sammanhang. Andmeningen var: Katolska präster rädda för konkurrens? Nja, jag vet inte, men kanske män är rädda för konkurrens, har hört historier om svenska män… Men slutsatsen blir: Detta om konkurrens, jag vet inte…
Många av dessa ”starka” kvinnor både i Sverige och andra länder har påpekat att jämställdhet och bemötande av kvinnor är inte påvens bästa gren, och här ser vi att det är lättare att skämta bort än att ta jämställdhetsfrågorna på allvar. Detta skämt är ett i raden av flera uttalanden som visar att påve Franciskus inte har riktigt koll på hur hans kommunikation uppfattas av kvinnorna. I ett annat sammanhang har han kallat de kvinnliga deltagarna i en kommitté han tillsatt för ”jordgubbarna på tårtan”, helt säkert för att han ville kommunicera hur betydelsefulla kvinnorna är, men det skickade ju helt fel signaler.
Men med den öppna och transparenta attityd påve Franciskus har som har lett till ett öppnare klimat i kyrkan, att alla samtal är tillåtna och att också kvinnor får komma till tals, så tror jag han med tiden också kommer att lära sig kommunicera med kvinnor och inse att man måste ta jämställdhetsfrågorna på allvar. Utan att ge sig in på kvinnoprästfrågan så är det dags att släppa fram kvinnorna i kyrkan också på högre poster och i chefspositioner, och påve Franciskus har flera gånger sagt att han vill att kvinnor skall ta större plats i kyrkan. Öppningar finns idag, men det gäller nu att gå från ord till handling.
Kvinnliga präster då? Det är en mer komplicerad fråga som är större än att bara handla om jämställdhet. Påven upprepade på presskonferensen vad han sagt flera gånger tidigare, att han inte är beredd att öppna den frågan och att sista ordet nog är sagt genom Johannes Paulus II´s Ordinatio Sacerdotalis .
Att han sade nej till detta blåstes upp som en nyhet, fast hans inställning varit känd sedan tidigare. En del uppfattade det som att han stängde dörren helt, men det tyckte jag inte han gjorde. På Kristina Kapellins följdfråga om detta innebar att prästämbetet är stängt för kvinnan för all framtid svarade han
If we read well the declaration made by St. John Paul II, it goes along this line, yes.
”It goes along this line, yes” uppfattar jag inte som ett definitivt nej.
Man måste ha klart för sig att påven inte ensam kan ändra på en tung tradition i kyrkan om han inte har en majoritet av världskyrkan med sig, det har han varken mandat till att göra, och det skulle inte heller vasra praktiskt möjligt utan att splittra kyrkan. Därför förstår jag mycket väl att han inte vill öppna den dörren också just nu. Han har så många andra reformer på gång med modernisering av kurian, en annan samtalston i kyrkan, större transparens och att prioritera pastoral hållning framför lagiskhet som inte ser till den enskilda människans belägenhet som redan har skaffat honom många fiender i kyrkan, så det är nog en klok linje att ro det i land i första hand. Vatikankännaren John Allen tar upp en annan aspekt av påvens ovilja att ta upp kvinnoprästfrågan, nämligen hans skepticism till klerikalism.
Så bedömningen är nog riktig, vi kommer inte att få se några kvinnliga präster i Katolska kyrkan under överskådlig framtid, och definitivt inte under påve Franciskus livstid. På sikt tror jag ändå frågan måste öppnas och få en genomlysning, därför att det är inte lätt att förklara för vanligt folk varför Katolska kyrkan måste ha den ordningen. När Anders Arborelius fick frågan av en nyhetsreporter nyligen, så sade han att han måste ha en timme på sig för att förklara den frågan. Antje Jackelén har också sagt att katolska präster hon frågat om saken ofta haft svårt att ge bra svar, utan det blir ofta invecklade långa utläggningar. Ett argument är att Jesus var man, och prästen representerar i liturgin Jesus Kristus.
Det hela hänger samman med en antropologi som bygger på komplementaritet mellan man och kvinna och sexuell symbolism i skapelsen som också ligger till grund för synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, vilken jag inte i grunden tror är fel, men som Antje Jackelén sade, alla människor är ett i Jesus Kristus, och genom dopet är vi en ny skapelse där det inte är skillnad på jude och grek, man och kvinna etc. Det allmänna prästadömet är vi alla delaktiga i, och betraktar man de argument som katolska teologer som är för kvinnliga präster framför, så kan man inte lätt avfärda dem.
Kristina Kapellins sätt att ställa frågan var naivt, och hon kunde inte räkna med att få något annat svar än det hon fick. Svenska pressen har ändå varit relativt måttfull i sin rapportering.En som inte är måttfull är Katolska kyrkans egen hovinternkritiker Gert Gelotte, själv en gubbe liksom jag och som inte drar sig för att till max utnyttja detta ur sitt sammanhang ryckta påvecitat för att drämma till men värsta möjliga smasch. Jag är inte imponerad. Dessa frågor är värda en betydligt bättre belysning än så.
Varför utsätter sig då påven för dessa situationer där det finns risk att hans uttalanden misstolkas och utnyttjas? Varför är han inte en slipad politiker som från början tränar på sina repliker, har en yta hård som teflon, aldrig öppnar flanken och bara fäller väl planerade yttranden? Jag tror att svaret är att han vill inte, han skulle förlora alltför mycket på det, han skulle inte kunna vara lika personlig, inte kunna komma lika nära människorna, så det är värt att ta risken. I slutändan är det ändå den som missbrukar yttrandena och vinklar på ett fult sätt som förlorar. ”As they go low, we go high”
Mer på min blogg om kvinnliga präster.
Äldre inlägg om kvinnor i kyrkan
