Påve em Benedict XVI om Europa: Kyrkan kan aldrig sluta att förkunna evangeliet!

Publicerat den 19 november, 2016 av Bengt Malmgren

lasttestamentJag fortsätter att läsa sista intervjuboken med påve emeritus Benedict. ”Last Testament: In His Own Words”.

Intervjuaren frågar med anledning av den nya evangelisationen som påve Johannes Paulus II uppmanade till och det Påvliga rådet för främjande av Ny Evangelisation som Benedict XVI inrättade: Är det över huvud taget möjligt att tro sig kunna kristna Europa igen, är det inte att bedra sig själv?

”It is not permissible simply to give up proclaiming the gospel. Indeed, it seemed completely absurd in ancient times that a couple of Jews went out and sought to win the great, learned and knowledgeable Graeco-Roman world for Christianity. There will always be great failures too. We do not know how Europe will develop, or the degree to which it will still be Europe if different strata of the population newly structure it. But to proclaim this Word, which bears power in itself, to build the future which makes the lives of human beings meaningful, that is independent of any calculation of success, and absolutely necessary. The Apostles could not make sociological investigations, that happens or it doesn’t, but they had to trust in the inner power of this Word. At first, very few, lowly, people joined. But then the circle grew.

Of course the Word of Gospel can disappear from continents. Indeed we can see now that the Christian continents of the beginning, Asia Minor and North Africa, are no longer Christian. It can even disappear in places where it was dominant. But it can never remain unsaid;  will never be unimportant.”

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Brasiliens blivande kardinal: Kyrkan skall vara profetisk och barmhärtig, ej kontrollerande

Publicerat den 14 november, 2016 av Bengt Malmgren

Ärkebiskop Sergio da Rocha, ordförande i Brasiliens biskopskonferens är en av de 16 biskopar och en präst som kommer att utnämnas till kardinal i samband med konsistoriet i Vatikanen senare denna månad. Alla kardinaler under 80 år är de som deltar i konklaven vid val av ny påve. Han intervjuades i en brasiliansk tidning, intervjun återfinns i engelsk översättning på Crux.

I mitt förra inlägg skrev jag att det funnits en utveckling i Katolska kyrkan sedan långt innan reformationen i riktning mot trons källor, mot förnyat fokus på den personliga tron och andligheten, bort från detaljstyrning och kontroll. Påve Franciskus har i sitt pontifikat i hög grad stått för detta. Detta märks också på hur han utser sina biskopar och kardinaler. Ärkebiskop Sergio da Roha är ett exempel på detta. jag citerar några avsnitt från intervjun:

Om Brasiliansk politik (Brasiliens biskopar har uttalat att landets kris beror på brist på etiska och moraliska referenspunkter:

”Ethics in politics needs to be recovered urgently, which requires honesty on the part of politicians, as well as overcoming political and electoral corruption.  A democratic society needs politicians and responsible politicians.  Political participation can’t be denied, or left to others.

Another attitude to be cultivated is the conscious exercise of citizenship. Every citizen, and civil society itself,  have much to contribute to justice and peace, so desired by all. In a special way, laity and lay Christians have much to offer. They should be ‘salt’ and ‘light’ also in the field of politics.”

Om kyrkans roll i politiken:

”Through the bishops’ conference, the Church seeks to be always open to dialogue with the executive branch, the legislative and the judiciary. The conference does not adopt a political-party stance, and does not defend governments or parties. It pursues its prophetic mission by offering a meaningful contribution to the Word of God and to the Church’s social doctrine, not political ideologies.

The conception of a Church that controls society is neither theologically justified nor viable in a complex and pluralistic culture. However, a servant, prophetic, and merciful Church has much to offer in overcoming social problems. We have much to do to overcome aggression, intolerance and violence. [We must] educate for dialogue and encourage respect for those who think differently. Anyone who thinks differently cannot be treated as an enemy, whether at home, on the streets, on social networks or in political environments.”

Om kyrkans roll i världen:

” I would emphasize the conflicts and wars that are making so many people suffer, especially the poorest and most defenseless. The cruel situation of refugees and immigrants, always remembered by the pope, demands the joint action of the countries and effective investment. There’s also poverty and misery that persist in an era of so much scientific and technological development, with the poor being sacrificed most when there is economic crisis or social conflicts.

It is not easy, but the Church needs to evangelize with special attention to these situations, to bring hope and new life. We have to evangelize the different cultural contexts, from popular piety to secularized environments and modern Areopagus. We cannot remain indifferent or comfortable, but walk the path of participation and communion. Always trusting in the grace of God!”

Om påve Franciskus betydelse:

”The Pope has contributed enormously with his teachings, but above all by his example and initiatives. We have learned a lot from him! He has encouraged us to be a missionary Church, going out to meet the wounded and the lost sheep. He’s pushed us to be a merciful and welcoming Church, a house of open doors, and a servant church, living in simplicity.”

Om kardinalernas roll:

”As Pope Francis has insisted, the cardinalate is not an honor, but a form of service….

I think the cardinals named in this Holy Year should be recognized as ‘cardinals of mercy.’ We must learn to conjugate, with Pope Francis, the word ‘merciful.’ Charity in everything and with all is not easy, but it is beautiful and makes the one who practices it and who receives it happy. I hope to collaborate, albeit modestly, so that charity shines ever more in the life of the Church. But this is only possible by the charity of Christ!”

bengtglauppsaladoc

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan

Publicerat den 12 november, 2016 av Bengt Malmgren

De sista 50 årens ekumeniska arbete håller på att bära frukt. Jag tror inte det främst beror på människors ansträngningar, skulle det inte vara för att det är en följd av den Helige Andes verkan i vår tid, så skulle de mänskliga ansträngningarna varit fruktlösa.

Allt fler kristna är idag medvetna om medkristna i andra samfund och att de inte kan ignoreras, allt färre tänker om andra kristna att de hör inte till oss. Dopet och trosbekännelsen är en enande grund för alla kristna. Medvetandet om Kyrkans universalitet och att inget enskilt samfund på egen hand kan gestalta denna är allmänt förekommande.

Romersk-katolska kyrkan har genom Påvliga enhetsrådet dialog med samtliga kyrkofamiljer inklusive nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar.

Andra Vatikankonciliet och samtligapåvar efter konciliet har betonat ekumeniken som högsta prioritet. Påven Johannes  Paulus II inbjöd i ekumenikencyklikan Ut unum sint alla andra samfundsledare till öppet samtal om hur man kan tänka sig och vill se Petrusämbetet gestaltat i en enad universell kyrka:

95. All this however must always be done in communion. When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ”vicars and ambassadors of Christ”.153 The Bishop of Rome is a member of the ”College”, and the Bishops are his brothers in the ministry.

Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ”a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator”.154 

……

96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ”that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me” (Jn 17:21)? (Uus 95-96)

Nyligen enades de ortodoxa autokefala kyrkorna och Romersk katolska kyrkan i en samsyn kring hur primatet i kyrkan var gestaltat under det första årtusendet. Denna samsyn är en grund för fortsatta samtal om enhet mellan katoliker och ortodoxa

fempatriarkat2

I Lund undertecknades nyligen en överenskommelse mellan Lutherska världsförbundets kyrkosamfund och Romersk-katolska kyrkan som innebar 5 imperativ kring hur man kan samarbeta redan nu. Samtidigt uttalades starka förhoppningar om att dagens teologiska hinder skall undanröja så att man kan ha gemensam kommunion. Enligt katolske biskopen William Kenney som har lång erfarenhet av luthersk-katolsk dialog finns öppningar som ganska snart kan leda framåt.

I samtalen kring 500-årsminnet av reformationen har det stått uppenbart att Luther inte ville åstadkomma en schism, han ville reformera Katolska kyrkan. Att så inte skedde var frukten av svaga biskopar och påve som hellre slog vakt om sin makt än att vara öppna för dialog och politiska intressen hos furstarna på den tiden. Att schismen kvarstår idag beror mycket lite på läromässiga skillnader och nästan uteslutande på strävan efter mänsklig makt och lättja som gör att man föredrar status quo framför att lyssna till  och agera utifrån vad Anden säger till församlingarna idag.

Katolska kyrkan hade innan reformationen blivit alltmer detaljstyrd med olika regelsystem, och även inom Katolska kyrkan insåg varje seriöst tänkande person att en reformering behövdes och ett nytt fokus läggas på den personliga tron och andligheten. Erasmus av Rotterdam var en av dem som gav röst åt detta. Han var vän med Luther men det föresvävade honom aldrig att bilda en ny kyrka. Efter schismen och den protestantiska reformationen har funnits olika utvecklingslinjer inom Katolska kyrkan: En motreformatorisk linje som reaktionsbildade mot Luther och närmast förstärkte detaljstyrningen, detta kulminerade vid Första Vatikankonciliet 1870 med dogmen om påvens ofelbarhet och fortsatte i den antimodernistiska strömningen en bit in på 1900-talet. (Se mitt tidigare inlägg, Enhet med eller under påven)

Samtidigt fanns en strömning i Katolska kyrkan som fortsatte att ta fasta på den personliga tron och strävan efter helgelse, t.ex. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare och många andra samt teologer under 1800-talet och 1900-talet som Möhler, Newman, Congar och många flera. Detta ledde så småningom fram till den utveckling som fick påven Johannes XIII att sammankalla Andra Vatikankonciliet.

Än idag har den förstnämnda strömningen avläggare i form av det antimodernistiska Pius-brödraskapet och andra traditionalistiska rörelser och grupper som är starkt kritiska till Andra Vatikankonciliet och som vill gå tillbaka till den tidigare gudstjänstordningen med den s.k. Tridentinska mässan. Förre påven Benedictus XVI gav genom dekretet Summorum Pontificum tillåtelse att fira den Tridentinska mässan som en extraordinarie mässform, detta inte för att det fattades något i den nya mässordningen, men för att det efterfrågades och för att äldre personer som var vana vid den ordningen skulle känna sig hemma i kyrkan.

Emellertid har det blivit så att det är många yngre personer som söker sig till dessa grupper, och man uttrycker sig som om den Tridentinska mässan egentligen är bättre och mer korrekt att fira än den ordinarie mässan. Man försöker också värva nya medlemmar i församlingarna. Dessa grupper är oftast antiekumeniska men tolkas av vissa evangelikala, som t.ex. Anders Gerdmar som i boken GUDS ORD RÄCKER tagit ställning mot Romersk katolska kyrkan, som företrädare för den sanna katolska orginaltron.

Så står vissa antiekumeniska grupper på den katolska sidan mot vissa lika antiekumeniska grupper på den evangelikala sidan. Men detta är inte mainstream. Majoriteten av kristna inklusive många ledare inom alla samfund inser ekumenikens nödvändighet.

Att katolska kyrkan blivit ett rött skynke både för vissa evangelikala konservativa grupper och för socialliberala sekulära grupper som ser Katolska kyrkans hänvisning till Gud och naturrätten som inskränkning i individens frihet (även vissa inomkatolska radikala grupper är kritiska till läroämbetet), tror jag beror på olika tolkningar av regelverk och katekes alltifrån lära om påvemakt till preventivmedel och aborter.

Jag tror att kritikerna i själva verket tänker mer lagiskt än Romersk katolska kyrkan själv. De kastar ut barnet med badvattnet genom att föredra relativism och utesluta alla regler och kartor (=Katolska kyrkans katekes) som försöker beskriva terrängen och auktoritativt tolka morallagarna. Allt sådant upplevs som hindrande för människans frihet och rätt att gestalta sitt eget projekt.

Katolska kyrkan däremot sätter ner foten och accepterar kartor. Snart inser man dock att de blir för schematiska, livets komplexitet kräver undantag och dessa blir alltmer detaljerade. Det blir till sist en ond cirkel där detaljreglerandet blir för komplext för att kunna förmedlas till vanliga icke teologiskt och filosofiskt utbildade människor på ett begripligt sätt.

Då är det enda rimliga att byta strategi och låta god pastoral praxis och den enskildes personliga trosutveckling komma i fokus istället för att detaljstyra katolikerna. Sådan god pastoral praxis har egentligen förekommit i alla tider. Problemet uppstår mer när man diskuterar detta teoretiskt då gärna traditionalistiska grupper dyker upp och anklagar en för att inte vara riktigt katolsk. Ett annat problem är att de intellektuellt och socialt starka alltid förstått och kunnat hantera detta, medan de svagare lätt hamnar i underläge och blir föremål för prästerligt godtycke, t.ex. kvinnor i fattiga delar av världen där kyrkans regler inte blir befriande utan del i ett redan starkt patriarkalt förtryck.

Jag tror att Gud är suverän också över sina sakrament och framförallt att han har behag till barmhärtighet framför offer. Hela påve Franciskus pontifikat har präglats av att han vill lyfta fram det pastorala förnuftet som korrektiv till regelverkens disciplin. Detta är innebörden i Barmhärtighetens år som avslutas i dagarna. Inte så att regelverket skall ifrågasättas eller upphävas, kartan är fortfarande ett mycket bra orienteringsverktyg när det gäller att hitta rätt i livet, men det får inte leda till orimliga konsekvenser, därför är det viktigt med pastoral praxis.

Jesus själv visar vägen:

Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: ”Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?” Han svarade: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” (Mark 7:5-8)

Och det finns många fler ställen i evangelierna där Jesus anger den rätta proportionen mellan pastoralt förnuft och detaljerade regler, var och en kan själv göra ett bibelstudium kring detta.

Med denna Romersk-katolska kyrkans ändrade pastorala inriktning tror jag att det går att få nya perspektiv på ekumeniken. Alla måste inse att det går inte att fortsätta med business as usual, utan vända sig utåt mot de andra medkristna, och var och en behöver rannsaka sig själv och se vad man behöver ändra hos sig själv.

– Romersk katolska kyrkan behöver ge upp kvarvarande triumfalistiska drag och i ödmjukhet vända sig mot andra kristna och acceptera de andliga rikedomar som finns hos dem. Detta är klart uttalat i kyrkliga dokument men har ofta inte slagit igenom i praktiken i prästers och lekfolkets attityder.

– Ortodoxa kyrkorna behöver ge upp all nationalistisk triumfalism och gamla negativa känslor gentemot Rom-kyrkan.

– Frikyrkor behöver sluta att betrakta de gamla samfunden som döda och att se sig själv som framtidens kyrka. Då kan de fungera som kreativa förnyelserörelser som kan berika hela kristenheten.

– Ser vi till Lutherska världsförbundets kyrkor, så vet jag inte hur representativ Svenska kyrkan är för dess medlemskyrkor, men i Sverige påpekar många att politikerstyrningen förlamar kyrkan, tar ifrån biskoparna deras lärouppdrag och urvattnar kyrkans lära i liberalteologisk riktning.

Min tro är emellertid att när man i den katolsk-lutherska dialogen verkligen går på djupet med lärofrågorna, så kommer man att vara ganska överens om grunden. Liberalteologi är inget som fungerar att formulera dogmatiskt, eftersom det mera handlar om vad man vill välja bort eller relativisera.  Det grundläggande kristna arvet däremot, Trons skatt som Kyrkan förvaltat och har en 2000-årig tradition att formulera för varje ny tidsepok är något som även Svenska kyrkan säger sig vilja bygga på. Ja, det är väl alldeles tydligt, för man ställer sig i allmänhet kritiskt till dem som påstår något annat.

För att åstadkomma enhet måste vi också definiera vad som menas med enhet. Man är överens om att det inte är samma som total organisatorisk enhet, utan en enhet i mångfald.
Läs också: Påven varnar för tre falska modeller i strävan mot kristen enhet.

lobergdimma

?

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 10 kommentarer

Kristna väljares stöd för Trump ologiskt

Publicerat den 12 november, 2016 av Bengt Malmgren

Evangelikala kristna i USA, de som brukar kallas ”den kristna högern” har traditionellt röstat republikanskt, men det starka stödet från den grupp till Trump trots allt hans kvinnoförakt, föraktfulla uttalanden om olika folkgrupper hans och sexistiska är svårt att förstå. Även katolska väljare röstade lite mer än 50 % för Trump, och ju mer de praktiserade sin tro genom kyrkobesök, ju större var deras stöd för Trump. En argument jag hört är att med Hillary hade det blivit ännu sämre, och de tänker då på hennes stöd för aborter ända in i sista graviditetsveckan (om detta rykte nu är sant, men så sägs det). Enligt vissa rapporter verkar supporten för Trump ha nått ända upp i predikstolarna. Med abortfrågan i fokus tycks man ha blundat för alla andra nackdelar med Trump. Och apropå abortfrågan: Trump har ändrat sig flera gånger.

En sak är säker, de kristna väljarna är en grupp man inte kan bortse från, och de socialliberala politikernas föraktfulla inställning till människolivet före födelsen är magstarkt för många, det förstår jag verkligen. Skulle Hillary Clinton bara varit lite mer tillmötesgående för denna grupp och uttala förståelse för deras stöd för människolivet i sin helhet och lite mera talat om abort som en nödlösning än som en mänsklig rättighet, så hade hon nått ända fram och blivit vald till USA´s första kvinnliga president. WikiLeaks offentliggörande av brevväxling som blottlade kritik av katolikers inställning gjorde inte saken bättre.

Bill Johnson, en pingstkarismatisk ledare i USA har pläderat för att det finns argument i Bibeln för att man borde rösta på Trump. I denna video smular Micael Grenholm effektivt sönder hans argumentation och avslöjar en högst förvrängd bibeltolkning. Johnson tycks ha spänt vagnen framför hästen och bestämt sig för att stödja Trump och sedan anpassat bibeltolkningen efter det:

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Uncategorized | Märkt , , , | 10 kommentarer

Aldrig bedöma påve-på-plan-yttrande, innan man sett transkriptet.

Publicerat den 10 november, 2016 av Bengt Malmgren

Det kan tyckas post festum att kommentera påvens flygplansintervju nu. Men i efteranalysen har framkommit så många kloka tankar som korrigerar den felaktiga bild av uttalandet om starka kvinnor och rädda män som förmedlats av media. Den första bilden lär sitta kvar i människors medvetande oberoende av vad som sagts och korrigerats sedan, men för dem som vill ha ärliga analyser istället för att låta sig sugas med i den lättköpta fördomen vill jag peka på några kommentarer. Bloggarsignaturen Rebella är inte katolik, men en analytisk och rättvis iakttagare av Katolska kyrkan. Jag tycker hon träffar helt rätt och rebloggar hennes inlägg härnedan.

Det andra är Antje Jackelens Facebookinlägg om förtydligande av prästämbetet och skillnaden i synsätt mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Det är mycket bra. Det tredje är en artikel i Svenska Dagbladet av Ulla Gudmundson, tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen. Hon påpekar att genusfrågorna inte är påvens starkaste sida och att det är ett område där han behöver göra en självrannsakan, som han gjort så fint på många andra områden.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 3 kommentarer

Benedict XVI om Europa i en brytningstid – ställer krav på nya former av närvaro för Kyrkan

Publicerat den 6 november, 2016 av Bengt Malmgren

”it is obvious that the Church is increasingly stepping out of the old European fabric of life, and is thus taking on a new character and a new form in her trajectory. Above all, we see how the dechristianization of Europe progresses, that in Europe things pertaining to Christianity are increasingly disappearing from the character of public life. So the Church must find a new kind of presence, must change her way of being present. There are seismic periodic changes in process. But we do not yet know at which precise point we can say that one era begins and another starts.”

from ”Last Testament: In His Own Words” by Pope Benedict XVI

Vid sitt besök i Storbritannien 2010 sade Benedict XVI till katolikerna församlade vid ett stort möte i Hyde Park:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Hela talet här.

Tidigare på min blogg:
Räcker ej längre att stå på traditionen. Ny evangelisation är det som gäller – Vi är tillbaka i kyrkans första tid

evangelietsgladje

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en ny evangelisk iver

De små aktiva grupperna, de lokala församlingarna, den personliga tron och engagemanget att utifrån sin tro tjäna samället och särskilt de mest utsatta kommer att bli mycket viktigt. Också påve Franciskus framhåller detta tydligt i sitt programdokument, den apostoliska uppmaningen Evangelii Gaudium där han vänder sig till alla kristna:

”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

I denna inriktning på personlig tro och de små gruppernas betydelse finns ett samförstånd med de inom frikyrkorna som på olika sätt verkar för detta. Också med frikyrkorna har och önskar Katolska kyrkan ha en dialog.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Katolsk-ortodox dialog: Samförstånd om Primatet under de första 1000 åren

Publicerat den 5 november, 2016 av Bengt Malmgren

Katolska och ortodoxa teologer har just avslutat en samtalsrunda som resulterat i att man kommit fram till samsyn rörande vissa punkter om primatet under de första 1000 åren av kyrkans historia. Samtalen avslutades i Chieti i Italien 21 september och resultaten redovisas i ett dokument ”Synodality and Primacy during the First Millennium: Towards a Common Understanding in Service to the Unity of the Church”. Anmärkningsvärt är att även Rysk-ortodoxa kyrkan och Georgiska kyrkan, som annars hört till de mest kritiska är införstådda med det hela.

fempatriarkat2

Under första milenniet var de kristna indelade under fem patriarkala säten, där Rom betraktades som ett hedersprimat. Inget av patriarkaten kunde fatta beslut under deras jurisdiktion utan samtycke från de andra patriarkaten. Detta kallas synodalitet.

Msgr Andrea Palmieri från Påvliga enhetsrådet förklarar att man i dokumentet kommit fram till tre punkter angående den roll biskopen av Rom hade:

  1. Biskopen av Rom hade rätt att presidera över liturgiska ceremonier i egenskap av biskop från det främsta biskopssätet.
  2. Rombiskopens roll vid koncilier uppmärksammas. Han närvarade alltid genom delegater och sanktionerade vad som hade kommits överens om.
  3. Biskopar hade rätt att appellera till Rom om man menade att en lokal synod inte hade gått rätt till.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 12 kommentarer

Påve emeritus Benedictus XVI tankar om kristendomens framtid

Publicerat den 5 november, 2016 av Bengt Malmgren

”That we’re no longer coextensive with modern culture, the basic shape of Christianity is no longer determined, that is obvious. Today we live in a positivistic and agnostic culture, which shows itself more and more intolerant towards Christianity. In that sense, Western society, or Europe in any case, will no longer simply be a Christian society. Believers will have to strive all the more to continue to form and to bear the awareness of values and the awareness of life. A resolute faith among individual congregations and local churches will be important. The responsibility is greater.”

lasttestament

 

Från Pope Benedict XVI Last Testament in His Own Words, den sista i en serie intervjuböcker med journalisten Peter Seewald som just kommit ut i engelsk version.

http://amzn.to/2exPUot

Publicerat i Church | Märkt , | 6 kommentarer

Allvarligt att felaktig bild av katolsk rättfärdiggörelselära sprids

Publicerat den 4 november, 2016 av Bengt Malmgren

Att Anders Gerdmar inte accepterar katolskt kristen tros syn på de Heligas samfund och Guds Moder Maria är en sak, där är vi eniga om att vi skiljer oss åt. Allvarligt och bidragande till onödig splittring är emellertid den bild han sprider av katolsk syn på rättfärdiggörelse genom tron. Han ägnar sig åt ren desinformation. Jag blir indignerad över hans gästkrönika idag i Världen idag där han framställer katolsk syn genom att beskriva Luthers grubblerier (vet inte hur överdriven bilden är även av Luthers inställning innan han han fann sin nådige och barmhärtige Gud):

agtext

I motsats till detta ställer han en befriad protestantisk syn där man redan är rättfärdiggjord men av egen kraft ändå kan tänka på att inte synda, även om Gud redan förlåtit en. Katoliker däremot, säger Anders, lever inte i nådens rum, utan på en stege som man genom egna ansträngningar klättrar uppför och når man inte ända upp innan livet slutar finns en liten sträcka kvar att avverka i skärselden.

Jag säger det igen: Detta är en alltigenom lögnaktig framställning som varken stämmer med hur vi katoliker i vardagen uppfattar detta eller med katolsk teologi. Teologer från Katolska kyrkan och från Lutherska Världsförbundet har nått konsensus om rättfärdiggörelsen och det finns ett gemensamt dokument om detta. Om Anders har en annan syn, så menar jag att det är hans syn som det är fel på och inte den gemensamma katolskt-lutherska synen.

Grubblerier över den egna synden (jag fattig syndig människa) brukar ju tillskrivas vår nordisklutherska folkmentalitet, medan katoliker brukar vara ganska obekymrade över sin synd och snarare ha tendenser att ”synda på nåden”. En seriös katolik springer inte till bikten dagarna i ända för att han grubblar över sin egen synd, men är däremot medveten om den och använder bikten som ett konstruktivt medel för att uppnå större helgelse. Det finns ett samband mellan rättfärdiggörelse och helgelse, det borde vara självklart för var och en.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 35 kommentarer

Påven, kvinnorna och gubbarna

Publicerat den 2 november, 2016 av Bengt Malmgren

Det var ett lyckat och för alla parter i kyrka och samhälle givande och uppskattat besök som påve Franciskus genomförde i Sverige. Han valde att personligen komma till åminnelsehögtiden av Reformationen i Lund istället för att skicka en lägre dignitär.  Genom mediabevakningen som var exceptionell har många svenskar fått en klarare bild av påve Franciskus och Katolska kyrkan än tidigare.

Ibland kunde jag tycka bevakningen var alltför ytlig och okritiskt positiv, och jag vet inte hur många gånger jag hörde ordet ”rockstjärnestatus” nämnas i rapporteringen. I den sedvanliga presskonferensen på flygplanet hem som påven brukar hålla då han varit på en utlandsresa fick ett yttrande sagt på skämt fara runt i pressen, och som taget ur sitt sammanhang lät mycket värre än det var.

Låt oss som källor betrakta den till engelska transkriberade texten från presskonferensen tillhandahållen av Catholic News Agency och en videosnutt från Svt som innehåller Kristina Kapellins frågor på italienska med svensk undertext så förstår vi ganska väl dynamiken i samtalet och detsammanhang påvens skämt ingick i.

Kristina Kapellin föreslår som slutkläm på frågan om varför inte kvinnliga präster tillåts i Katolska kyrkan att det kanske beror på prästernas rädsla för konkurrens (competizione).Det är exakt den slutklämmen som får påven att skratta , och man ser även leenden på läpparna hos männen som står runtomkring. I detta sammanhang drar  påven sitt skämt:

”Reading the history a bit in the area where we were, I saw that there was a queen who was widowed three times. And I said: but, this woman is strong, and they told me: Swedish women are very strong, very good. And because of this some Swedish man looks for a woman from another nationality…I don’t know if it’s true, but…on the ordination of women in the Catholic Church, the final word is clear, it was said by St. John Paul II and this remains. On competition, I don’t know…”

Observera att i Svt-videon är första delen av påvens svar bortredigerat vilket gör att hans yttrande om svenska män och kvinnor framstår som ännu mera ryckt ur sitt sammanhang. Andmeningen var: Katolska präster rädda för konkurrens? Nja, jag vet inte, men kanske män är rädda för konkurrens, har hört historier om svenska män… Men slutsatsen blir: Detta om konkurrens, jag vet inte…

popeflightjpg

Många av dessa ”starka” kvinnor både i Sverige och andra länder har påpekat att jämställdhet och bemötande av kvinnor är inte påvens bästa gren, och här ser vi att det är lättare att skämta bort än att ta jämställdhetsfrågorna på allvar. Detta skämt är ett i raden av flera uttalanden som visar att påve Franciskus inte har riktigt koll på hur hans kommunikation uppfattas av kvinnorna. I ett annat sammanhang har han kallat de kvinnliga deltagarna i en kommitté han tillsatt för ”jordgubbarna på tårtan”, helt säkert för att han ville kommunicera hur betydelsefulla kvinnorna är, men det skickade ju helt fel signaler.

Men med den öppna och transparenta attityd påve Franciskus har som har lett till ett öppnare klimat i kyrkan, att alla samtal är tillåtna och att också kvinnor får komma till tals, så tror jag han med tiden också kommer att lära sig kommunicera med kvinnor och inse att man måste ta jämställdhetsfrågorna på allvar. Utan att ge sig in på kvinnoprästfrågan så är det dags att släppa fram kvinnorna i kyrkan också på högre poster och i chefspositioner, och påve Franciskus har flera gånger sagt att han vill att kvinnor skall ta större plats i kyrkan. Öppningar finns idag, men det gäller nu att gå från ord till handling.

Kvinnliga präster då?  Det är en mer komplicerad fråga som är större än att bara handla om jämställdhet. Påven upprepade på presskonferensen vad han sagt flera gånger tidigare, att han inte är beredd att öppna den frågan och att sista ordet nog är sagt genom Johannes Paulus II´s Ordinatio Sacerdotalis .

Att han sade nej till detta blåstes upp som en nyhet, fast hans inställning varit känd sedan tidigare. En del uppfattade det som att han stängde dörren helt, men det tyckte jag inte han gjorde. På Kristina Kapellins följdfråga om detta innebar att prästämbetet är stängt för kvinnan för all framtid svarade han

If we read well the declaration made by St. John Paul II, it goes along this line, yes.

”It goes along this line, yes” uppfattar jag inte som ett definitivt nej.

Man måste ha klart för sig att påven inte ensam kan ändra på en tung tradition i kyrkan om han inte har en majoritet av världskyrkan med sig, det har han varken mandat till att göra, och det skulle inte heller vasra praktiskt möjligt utan att splittra kyrkan. Därför förstår jag mycket väl att han inte vill öppna den dörren också just nu. Han har så många andra reformer på gång med modernisering av kurian, en annan samtalston i kyrkan, större transparens och att prioritera pastoral hållning framför lagiskhet som inte ser till den enskilda människans belägenhet som redan har skaffat honom många fiender i kyrkan, så det är nog en klok linje att ro det i land i första hand. Vatikankännaren John Allen tar upp en annan aspekt av påvens ovilja att ta upp kvinnoprästfrågan, nämligen hans skepticism till klerikalism.

Så bedömningen är nog riktig, vi kommer inte att få se några kvinnliga präster i Katolska kyrkan under överskådlig framtid, och definitivt inte under påve Franciskus livstid. På sikt tror jag ändå frågan måste öppnas och få en genomlysning, därför att det är inte lätt att förklara för vanligt folk varför Katolska kyrkan måste ha den ordningen. När Anders Arborelius fick frågan av en nyhetsreporter nyligen, så sade han att han måste ha en timme på sig för att förklara den frågan. Antje Jackelén har också sagt att katolska präster hon frågat om saken ofta haft svårt att ge bra svar, utan det blir ofta invecklade långa utläggningar. Ett argument är att Jesus var man, och prästen representerar i liturgin Jesus Kristus.

Det hela hänger samman med en antropologi som bygger på komplementaritet mellan man och kvinna och sexuell symbolism i skapelsen som också ligger till grund för synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, vilken jag inte i grunden tror är fel, men som Antje Jackelén sade, alla människor är ett i Jesus Kristus, och genom dopet är vi en ny skapelse där det inte är skillnad på jude och grek, man och kvinna etc. Det allmänna prästadömet är vi alla delaktiga i, och betraktar man de argument som katolska teologer som är för kvinnliga präster framför, så kan man inte lätt avfärda dem.

Kristina Kapellins sätt att ställa frågan var naivt, och hon kunde inte räkna med att få något annat svar än det hon fick. Svenska pressen har ändå varit relativt måttfull i sin rapportering.En som inte är måttfull är Katolska kyrkans egen hovinternkritiker Gert Gelotte, själv en gubbe liksom jag och som inte drar sig för att till max utnyttja detta ur sitt sammanhang ryckta påvecitat för att drämma till men värsta möjliga smasch. Jag är inte imponerad. Dessa frågor är värda en betydligt bättre belysning än så.

Varför utsätter sig då påven för dessa situationer där det finns risk att hans uttalanden misstolkas och utnyttjas? Varför är han inte en slipad politiker som från början tränar på sina repliker,  har en yta hård som teflon, aldrig öppnar flanken och bara fäller väl planerade yttranden? Jag tror att svaret är att han vill inte, han skulle förlora alltför mycket på det, han skulle inte kunna vara lika personlig, inte kunna komma lika nära människorna, så det är värt att ta risken. I slutändan är det ändå den som missbrukar yttrandena och vinklar på ett fult sätt som förlorar. ”As they go low, we go high”

Mer på min blogg om kvinnliga präster.

Äldre inlägg om kvinnor i kyrkan

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 20 kommentarer