Det kan tyckas post festum att kommentera påvens flygplansintervju nu. Men i efteranalysen har framkommit så många kloka tankar som korrigerar den felaktiga bild av uttalandet om starka kvinnor och rädda män som förmedlats av media. Den första bilden lär sitta kvar i människors medvetande oberoende av vad som sagts och korrigerats sedan, men för dem som vill ha ärliga analyser istället för att låta sig sugas med i den lättköpta fördomen vill jag peka på några kommentarer. Bloggarsignaturen Rebella är inte katolik, men en analytisk och rättvis iakttagare av Katolska kyrkan. Jag tycker hon träffar helt rätt och rebloggar hennes inlägg härnedan.
Det andra är Antje Jackelens Facebookinlägg om förtydligande av prästämbetet och skillnaden i synsätt mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Det är mycket bra. Det tredje är en artikel i Svenska Dagbladet av Ulla Gudmundson, tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen. Hon påpekar att genusfrågorna inte är påvens starkaste sida och att det är ett område där han behöver göra en självrannsakan, som han gjort så fint på många andra områden.
Bengts Blogg 
Ja, påve Franciskus hade nog ingen aning om hur snabbt man kan hamna inför den feministiska inkvisitionen. Påvens och katolska kyrkans syn på kvinnliga präster är ju väl känd också bland journalister – så vilket svar förväntade man sig? Att Kyrkan är ytterst konservativ skriver du själv i ett initierat blogginlägg (Om kvinnopräster, sept. 2015): ”Katolska kyrkan är ju världens mest mansdominerade organisation där det inte förekommer några kvinnor alls i den högsta ledningen, kardinalskollegiet. Påve Franciskus har försökt tillsätta några kvinnor på icke-klerikala chefsposter och i olika råd, men det är i mycket marginell omfattning. Oberoende av inställning i ämbetsfrågan, så håller många med om att Katolska kyrkan skulle tjäna på att få in mera kvinnor på högre poster.”
För mig är det självklart att kvinnor och män allt efter kompetens och duglighet ska ha samma tillträde till alla poster inom kyrkan. Och jag anar att det finns en process åt det hållet också inom den katolska kyrkan.
Vad gäller påvens genussyn finns säkert ett visst behov av självrannsakan, som Ulla Gudmundsson skriver. Samtidigt – i ett föredrag kring skriften”Genusfrågorna – levnadsvalen – familjen – ordenslivet” citerar diakonen Göran Fäldt bl.a. påve Franciskus: ”Jag undrar, sa påven Franciskus i en onsdagsaudiens för några år sedan ”om den så kallade genusteorin inte samtidigt är ett uttryck för frustration och resignation som söker eliminera sexuell olikhet därför att den inte längre vet hur den ska hantera sig själv.” och i samma föredrag citeras den polske ärkebiskopen Marek Jedraszewski som tar tydligt avstånd från alla försök att ”utjämna de enastående och storslagna skillnaderna mellan man och kvinna som Gud tänkt ut på ett underbart sätt.”
Ståndpunkter som jag delar mer än svenska kyrkans ofta tidsanpassade budskap i frågan.
Jag håller med dig Staffan. Jämlikhet, lika lön för lika arbete etc, att inte män favoriseras på kvinnors bekostnad är en sak vi måste kämpa för i kyrkan såväl som i samhället.
Att helt och hållet försöka utplåna spänningen mellan könen, eller så långt som queer-ideologerna går, att betrakta könsidentitet som helt och hållet relativt och en social konstruktion är något annat. Den formen av relativism är och kommer kyrkan att förbli i opposition till.
Det är lågmälda röster som Rebella, Bengt och Leopold Holtter som vidgar mina vyer m a p den Katolska Kyrkan, inte ångvälten Karlendal…