Att Anders Gerdmar inte accepterar katolskt kristen tros syn på de Heligas samfund och Guds Moder Maria är en sak, där är vi eniga om att vi skiljer oss åt. Allvarligt och bidragande till onödig splittring är emellertid den bild han sprider av katolsk syn på rättfärdiggörelse genom tron. Han ägnar sig åt ren desinformation. Jag blir indignerad över hans gästkrönika idag i Världen idag där han framställer katolsk syn genom att beskriva Luthers grubblerier (vet inte hur överdriven bilden är även av Luthers inställning innan han han fann sin nådige och barmhärtige Gud):
I motsats till detta ställer han en befriad protestantisk syn där man redan är rättfärdiggjord men av egen kraft ändå kan tänka på att inte synda, även om Gud redan förlåtit en. Katoliker däremot, säger Anders, lever inte i nådens rum, utan på en stege som man genom egna ansträngningar klättrar uppför och når man inte ända upp innan livet slutar finns en liten sträcka kvar att avverka i skärselden.
Jag säger det igen: Detta är en alltigenom lögnaktig framställning som varken stämmer med hur vi katoliker i vardagen uppfattar detta eller med katolsk teologi. Teologer från Katolska kyrkan och från Lutherska Världsförbundet har nått konsensus om rättfärdiggörelsen och det finns ett gemensamt dokument om detta. Om Anders har en annan syn, så menar jag att det är hans syn som det är fel på och inte den gemensamma katolskt-lutherska synen.
Grubblerier över den egna synden (jag fattig syndig människa) brukar ju tillskrivas vår nordisklutherska folkmentalitet, medan katoliker brukar vara ganska obekymrade över sin synd och snarare ha tendenser att ”synda på nåden”. En seriös katolik springer inte till bikten dagarna i ända för att han grubblar över sin egen synd, men är däremot medveten om den och använder bikten som ett konstruktivt medel för att uppnå större helgelse. Det finns ett samband mellan rättfärdiggörelse och helgelse, det borde vara självklart för var och en.
Bengts Blogg 
Båda fördomarna är väl ändå något som får hänföras till folklore och inte genomtänkt systematisk teologi inom respektive samfund. Inte var Luther så gräsligt deppig jämnt och inte vi svenskar heller. Bikt finns ju också inom protestantismen och den gemensamma syndabekännelsen gissar jag inte är bara en svensk protestantisk företeelse eftersom jag stött på den i många andra länders gudstjänster.
Jag vet att det finns kristna i alla läger som fortfarande ängslas så över sin synd att de liksom Luther aldrig blir klara med sin bikt, liksom det finns de som syndar på nåden och helt enkelt inte bryr sig om sin helgelse, typ ”Gudfadern”. Rättfärdiggörelse av tro som följs av helgelse är väl typiskt protestantiskt som av utomstående missuppfattas som lagisk dysterhet och petnoga fariséism. Gerdmar ser på RKK på samma sätt som Mikael Niemi ser på laestadianismen, denna Lutherälskande väckelserörelse. Både Gerdmar och Niemi har fel men kommer till den slutsatsen utifrån fördomar och utanpåverk.
Är det inte den klart obibliska avlatshandeln Gerdmar reagerar mot? Den finns ju kvar i viss utsträckning och det ser jag som en ren villfarelse. Magiskt tänkande och inte levande tro råder om man tror sig förkorta ”skärselden” genom att gå igenom en viss port i Vatikanstaten.
Vad är Gerdmars egen syn på rättfärdiggörelsen? Har han framfört den någonstans?
Ett citat från påven under dagarna i Sverige:
En broder som bättre förstår Katolska kyrkans syn på dessa frågor är Thomas Schirrmacher från World Evangelical Alliance. Läs denna artikel av honom där han sammanfattar Lund-mötet.
Intressant artikel! Jag har ju trott att det rätt länge varit så att rättfärdiggörelsen är ett avslutat tvisteämne mellan RKK och protestanter.
Sedan bör väl vi alla ta Luther med några nypor salt, just detta att han sökte en barmhärtig Gud och fann det i Jesus medan han fortfarande framställde Gud Fader som farlig och blodtörstig gör ju att vi nästan ger islam rätt i att kristna tillber flera gudar. Luther missade att det var Gud som försonade världen med sig själv genom att utge sig själv på korset. Åtminstone är han ganska otydlig på den punkten. Luther var också en trogen augustinermunk i det att han trodde på predestination men den läran är ju inte luthersk numera tack vare Philipp Melanchton.
Jag tycker detta att RKK nu tagit upp Luthers lära om rättfärdiggörelsen och att Melanchton fick hyfsa Luthers extremaste uttryck visar att vi behöver varandra allihop. Vi kan inte förstå Bibeln ensamma vi måste prata med varandra. Kristet liv är ett liv i gemenskap. Det glömde RKK när de brände Jan Hus på bål och bannlyste Luther, men nu vänder RKK om och det är väl inget att ondgöra sig över. Det är ju bara naturligt, reformationen ska väl inte avslutas innan Himmelriket landar.
Jag står för min analys och kommer att beskriva synen på rättfärdiggörelse utförligt utifrån dialogdokumenten. Har varken tid eller utrymme så det räcker just här. Bengt borde veta att det både finns en skarp romersk-katolsk OCH protestantisk kritik av dokumenten, men denna tystas naturligtvis ner i samband med firandet. Samfundsekumenik är sällan djup eller sådan att det tillfredsställer dem som verkligen står för respektive samfunds originaltro. Min bedömning är att detta gäller även denna gång.
Anders! ”respektive samfunds orginaltro”. Detta låter märkligt, vem definierar den? Du? Jag? Påven? Det är som om du skulle förklara för mig hur mitt hem är möblerat och du anser dig ha större kunskap än jag om det och underkänner min beskrivning trots att du inte ens varit där.
Ingenting tystas ner, men de kyrkoledare som möttes måste naturligtvis ha rätt att tolka situationen på sitt sätt. Du har givetvis rätt att ifrågasätta och göra din tolkning, men du är ute på hal is.
Att tala om nedtystning tycker jag är rena konspirationsteorin, ungefär som Trump och vissa republikanska väljare är övertygqade om att presidentvalet är riggat.
Angående bedömning av Lund-mötets betydelse: Framtiden har facit.
Men Anders, det finns alltid de som inte vill förändra, som hatar all reformation och all ekumenik. Skulle vi mena att de är de enda ”riktiga” kristna, vad är då vi andra? Kristendomen har ju alltid varit en profetisk rörelse där inte alla hängt med från första början. Inte ens Jesus tolv närmaste lärjungar var alltid med på noterna direkt. Det kom med tiden. Ska vi bedöma alla rörelser efter dess mest extrema och excentriska uttryck blir det ju verkligen fel.
Är de mest normala protestanterna Amish som hävdar att jorden är platt och fyrkantig? Om nu de mest normala katolikerna lever kvar i 1800-talets högmodsförfall eller Leo X girighetsmaximum medan ekumeniskt sinnade RKKare med en protestantisk syn på rättfärdiggörelsen är icke-representativa (till och med om påven är bland dem), måste ju det betyda att de protestanter som tror att jorden är rund är abnorma protestanter som man inte ska fästa någon vikt vid.
Även om Gerdmar skrivit en förtjänstfull bok, så finns det en stor läsarrörelse som också kan redovisa varför det katolska inte är en väg till enighet.
http://www.dagen.se/debatt/darfor-forblir-vi-protestanter-1.666352
Själv har jag mer och mer lärt mig att uppskatta Gerdmars initiativ.
Han går numera de väl upptrampade stigar som de väckelsekristna alltid betonat.
Tack, jag vet att det finns en del som ser det på ditt sätt.
Mycket bra rutet Bengt! Om nu Gerdmar vill framstå som seriös, vilket jag först uppfattade att han ville, ska han inte komma med sådana falska anekdoter som vill skymma sikten för Katolska kyrkans verkliga tro i fråga om rättfärdiggörelsen.
Orignaltro var ett spännande nytt begrepp som han gärna får förklara.
En fråga Bengt: Är bikten något som en katolik måste göra för en präst eller räcker det bara med att gå till Fadern genom Jesus Kristus? Om inte är det en synd för en katolik (och i sådant fall vilken typ av synd; dödssynd?) att negligera en regelbunden bikt.
Du frågar Bengt, men eftersom en mig närstående protestantisk tradition fäster stor vikt vid bikten, och jag tycker att det är helt rätt att göra det, vill jag förklara en extrem-luthersk syn på bikten. Den bygger helt på att Jesus sa att han gett oss kristna Himmelrikets nycklar till exempel i Johannes 20:20-23 ”Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Man ska bikta sig ofta och åtminstone före HHN. Och det ligger en speciell välsignelse i att bikta sig och få höra att ens synder är förlåtna i Kristi namn och blod. Det är den bästa formen av syndaförlåtelse att få den tillsagd av en kristen medsyster/broder.
Lars Levi Laestadius fick själv uppleva en kamp liknande den Luther genomled men till skillnad från Luther hjälpte det inte med Romarbrevsläsning för att få frid. Det var först när han mötte läsaren Maria Clemensdotter i Åsele kyrka och hon tillsade honom syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod som Laestadius förstod att han var förlåten och frälst. Han kom upp ur en djup depression och återvände hem till Karesuando där han predikade detsamma som Maria i Åsele gjort för honom. Så började den stora, helt omvälvande, laestadianska väckelsen.
Så bikt är inte ett sakrament bara för RKK utan för alla kristna och det är en befrielse att ta del av den.
Alma-Lena 😀 ! Tack för din utvikning; jag är förtrogen med det förtjänstfulla med bikten såsom du beskriver den och Luther var som bekant inte mot bikten i dess mer prosaiska tappning.. Tänker närmast som sagt på huruvida RKK villkorar den som absolut nödvändig för saligheten medelst en präst såsom en alter Christus / In persona Christi. Luther gör som bekant likt dig en själavårdsmässig poäng av bikten men att det är tron på Kristi löfte enligt Ordet som ger förlåtelsen och inte någon överförd auktoritet/värdighet såsom dess garant (läs präst). /Magnus
Magnus! Jag har aldrig hört eller reflekterat över att det skulle vara som du hypotetiskt säger i din fråga. Sakramenten är nådemedel som tas emot och används i tro av oss människor till nytta och uppbyggelse. Inte att det till dem skulle knytas något tvång eller inskränkning i nådens flöde så att det blir en stupstock om man inte lyckas hitta en katolsk präst att bikta sig hos.
Om man vet om och tror på sakramentets verkan, men ändå av försumlighet inte använder sig av det är det naturligtvis en synd. Det är knappast en dödssynd. I vår stressade värld är det nog lätt att försumma både att gå till bikt och att gå till doktorn för sin fysiska hälsa. Det är ju något man kan nämna som en synd nästa gång man går till bikt.
Har man begått en allvarlig synd och inte hinner bikta innan man dör är bön om förlåtelse och ånger tillräckligt för förmedling av förlåtelse och nåd genom Jesus Kristus.
Tack för svar. En uppföljning dock. Är bikten verkligen valfri för en katolik eller är man de facto inte bunden (om inga giltiga undantag finns;.t.ex. de som du nämner och att man åtminstone har en hjärtats intention att uppsöka och om man haft en rimlig möjlighet) åtminstone en gång per år att bikta sig (t.e.x. i samband med fastan/påsken)? Kan en dödssynd förlåtas av Gud direkt (i bön och bekännelse till honom) utan att gå via försoningens/botens sakrament? Detta är nämligen knäckfrågan för att förstå t.ex. Luthers såväl som de flesta protestanters invändningar mot sakramentet i fråga; nämligen att prästen som en persona christi /alter christus blir garanten för Guds förlåtelse och inte Gud själv; detta eftersom prästen via sin vigning erhållit denna gudomliga egenskap d.v.s. att förlåta synder å Guds vägnar.
Jag finner inga indikationer i KKK eller i Tridentum att försoningens/botens sakrament inte skulle vara absolut villkorad för såväl Guds förlåtelse av åtminstone dödssynder och därmed frälsningen i det längre perspektivet.
§ 980. Det är genom botens sakrament som den döpte kan försonas med Gud och kyrkan: Fäderna hade rätt när det kallade boten ”ett mödosamt dop”. Detta botens sakrament är för dem som fallit efter dopet nödvändigt för frälsningen, liksom dopet själv är nödvändigt för dem som ännu inte är födda på nytt.
Mvh Magnus
Detta blir för mig ett ganska lagiskt resonemang. Ibland undrar jag om de som försöker tolka katolsk teologi är mera lagiska i sitt tänkande än katolikerna själva. Ditt resonemang känns mig främmande, jag får nog be dig ta det med en katolsk präst eller med en teolog av facket.
Botgöring är som jag ser det (och här i norr), inte kravet för att bli förlåten, det är frukten av att man blivit förlåten. Den som fått mycket förlåtet vill både förlåta andra och gottgöra den man skadat. Ibland kanske den skadade inte kan nås av olika skäl, då kan man hjälpa anhöriga elelr någon i liknande situation. Inte för att bli försonad utan för att man ÄR försonad. Kan tänka mig att till synes meningslös botgöring en gång uppkom från den viljan att ställa till rätta men när man inte ser hur ger man en peng till ett katedralbygge eller fotvandrar till Jerusalem.
Jag tänker att botgöring som gör skillnad illustreras väl i filmen ”The Mission” som bygger på verkliga händelser i gränslandet Argentina och Brasilien på 1700-talet där en till synes meningslös botgöring för ett mord leder en fd slavhandlare till att hjälpa dem han förr jagade. https://youtu.be/wzhhFRqjF_o Botgöringen är alltså också själavård och ett sätt att utbreda Guds rike. Jesus talade faktiskt allra mest om Guds världsordning inte individers personliga våndor. Han är verkligen ingen Guru som vill att vi, på alla andras bekostnad om det krävs, ska finna inre frid.
Kristen tro måste uttryckas i praktiken. Katekeser och bekännelsedokument borde ses som lägesrapporter inte lag. Varje enskilt fall måste få bestämma, ”den Heliga Ande och vi har beslutat” Jag håller med Rebella, skriv om kartan eller kasta den och gå på känn. Det är bara förvirrande när terräng och karta inte stämmer, då går man sannerligen vilse om man envetet följer kartan. Bibeln som kompass och de Heligas gemenskap som guide räcker.
Ibland diskuteras detta inom laestadianismen, just om man inte hinner bikta sig vid en gruvolycka till exempel. Jag märker att man tänker väldigt lika som RKK i detta och alla möjliga nyanser och tolkningar finns. Men de flesta kommer fram till att biktens själavårdande aspekt överväger, Gud kan alltid förlåta men vi kan inte alltid uppleva oss vara förlåtna.
Sådan är katolicismen,
obegriplig…
Lagisk?
Hur stor andel av alla katoliker tänker i så fall så lagiskt, som du tar avstånd från? Ska man döma av webforum (svenska FB-grupper och engelskspråkiga forum på annan plats): de allra flesta. De kanske inte är representativa, men ändå.
I teorin får man inte gå till kommunion om man har grova synder obiktade. I teorin. Lite som p Dominik Terstriep sade i radio ang. katoliker gifta med protestanter, att de… jag minns inte om han sade att de ”teoretiskt” inte kan dela nattvard, eller något annat ord, som pekade på dessa ständiga katolska undantag.
Ni är fullkomligt friggin’ obegripliga. Man måste nog vara italienare för att förstå, tror jag. Det gör också all diskussion meningslös, eftersom alla regler kan bortses från.
Rebella skakar vildsint på huvudet.
Rebella!
Du kan tycka det är paradoxalt att Katolska kyrkan synes så lagisk samtidigt som jag talar om att kyrkans kritiker är mera lagiska i sitt tänkande än Katolska kyrkan.
Jag står fast vid det. Du kastar ut barnet med badvattnet genom att ditt lagiska tänkande utesluter alla regler och alla kartor som schematiskt försöker beskriva terrängen.
Katolska kyrkan däremot sätter ner foten och accepterar kartor. Snart inser man dock att det blir för schematisk, därför inför man undantag och dessa blir alltmer detaljerade. Men man kommer in i en ond cirkel, till slut måste man konstatera att detaljreglerandet blir för komplext. Istället handlar det om god pastoral praxis och att låta den enskildes personliga trosutveckling komma i fokus istället för att detaljstyra katolikerna.
Sådan god pastoral praxis har egentligen förekommit i alla tider. Problemet uppstår mer när man diskuterar detta teorietiskt då gärna konservativa grupper dyker upp och anklagar en för att inte vara riktigt katolsk.
Ett annat problem är att de intellektuellt och socialt starka alltid kan hantnera detta, medan de svagare lätt hamnar i underläge och blir föremål för prästerligt godtycke.
Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
Jag rebloggar Bengt Malmgrens blogginlägg. Inte i första hand för hans samtal med Anders Gerdmar, utan mer för att jag mött liknande argument sen jag skrev om att jag ansökt om att bli upptagen i Katolska kyrkans gemenskap i april förra året.
Jag har ofta haft anledning att förundrat ta del av argument mot mitt val. Ofta förs samtalen tillbaka till 1500-talet. Ingenting har tydligen hänt i inom Katolska kyrkan eller inom protestantismen.
Kunnigare människor än vad jag är, har försökt intala mig att alla motsättningar som fanns på Luthers och andra reformatorernas tid fortfarande är helt aktuella och levande.
T ex som den konsensus kring rättfärdiggörelse, som bevisligen finns på pränt, inte skulle existera.
Man bör i sammanhanget erinra sig om att Katolska kyrkan också tar upp sådana undantagssituationer som nämns ovan:
1483 Då verkligt allvarliga skäl föreligger kan man använda sig av gemensamt firande av försoningen med allmän syndabekännelse och allmän avlösning. Ett sådant allvarligt skäl kan föreligga när det råder omedelbar livsfara och prästerna inte har tillräcklig tid att höra varje biktandes bekännelse. Ett sådant allvarligt skäl kan också föreligga då det med hänsyn till den stora mängden av människor som vill bikta sig inte finns tillräckligt med biktfäder för att på ett rimligt sätt inom rimlig tid ta emot enskild bikt och därvid bekänna sina allvarliga synder. De som vill bikta sig skulle då utan någon skuld för sin egen del berövas den sakramentala nåden eller den heliga kommunionen. I detta fall skall de troende för att avlösningen skall vara giltig ha föresatsen att vid lämpligt tillfälle gå till enskild bikt.[91] Det tillkommer stiftets biskop att bedöma om de villkor som krävs för allmän absolution föreligger.[92] Att många människor samlas med anledning av stora högtider eller vallfärder är inte liktydigt med att ett sådant allvarligt skäl skulle finnas.[93] [1401]
1484 ”Den enskilda och fullständiga bikten som följs av avlösningen förblir det vanliga sättet på vilket de troende försonas med Gud och kyrkan, om inte det är fysiskt eller moraliskt omöjligt att avlägga en sådan bekännelse och man därför är undantagen från den.”[94] Detta har sina djupa rötter. Kristus handlar i alla sina sakrament. Han vänder sig personligen till varje syndare: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark 2:5). Han är läkaren som lutar sig ned över varje sjuk människa som behöver honom[95] för att bota henne. Han reser upp dem och för dem tillbaka till den broderliga gemenskapen. Den personliga bikten är alltså den tydligaste formen för försoning med Gud och kyrkan. [878]
Tydligen är det så att färre och färre katoliker biktar sig regelbundet. En smått kontroversiell figur som Garry Wills säger att bikten är på väg ut, på det sätt som saker brukar försvinna ur Katolska kyrkan: den slutar praktiseras. Så det kan nog vara så att Bengt presenterar den nuvarande, faktiska situationen, medan Katekesen (antar det är den som Jonas M citerar) beskriver den teoretiska. Och när karta och terräng inte stämmer överens, då gäller terrängen – fast man med munnen hela tiden säger att kartan gäller…
…outgrundlig är katolicismen.
@Rebella, jag tror snarare att det är en fråga om en dissonans mellan klart uttryckt tillika bindande kyrklig praxis å ena sidan och somliga liberala katolikers olydnad eller rent av okunnighet gentemot den, å den andra. Har svårt att tro att RKK någonsin kommer att överge gällande rigorösa botpraxis detta eftersom den ”de fide” är fastslagen i t.ex. Tridentum. Märk väl, att de s.k. undantagen inte avser en valfrihet för katoliker vid grava synder att söka förlåtelsen hos Gud själv och att prästen såsom mellanhand i detta sammanhang endast skulle vara ”optional”. Lyssnade t.ex. igår på ett katolsk radioprogram där prästen klart uttryckte att dödssynder måste förlåtas av en präst (såsom ”in persona christi”). Vare sig vi talar om personlig bikt eller tillfälle till allmän avlösning så är den avhängig en alter christus – d.v.s. en präst.
Att som Bengt Malmgren uppleva att hans katolska tro blir felaktigt beskriven av en person som t.ex. Gerdmar handlar nog mer om att Malmgren ligger närmare den protestantiska fåran vad beträffar hans andliga generositet än vad han kanske önskar erkänna. Ett djupgående studium av katolsk dogmatik (t.ex den katolske dogmatikern Ludwig Ott och vad kyrkomötena genom historien slagit fast i lära) skulle göra honom mindre indignerad över att protestanter värd namnet alltjämt kritiserar de delar av Romers-Katolsk tro och praxis som aldrig genom historien har reformerats.
Jag hoppas slutligen att progressiva katoliker är medvetna om att det Vatican II (https://www.ewtn.com/library/ANSWERS/VAT-2.HTM) som de ofta utgår från i sina ekumeniska förhoppningar inte utgör något dogmatiskt koncilium utan ett pastoralt (d.v.s. inga nya dogmer slogs fast) utan att lagt kort ligger ifråga om föregående konciliers lärobeslut. I fråga om boten kvarstår därmed det faktum att en katolik för sin frälsnings skull måste (om undantagen inte är giltiga) uppsöka försoningens/botens sakrament.
/Magnus
Det kan du ju få tro.
After confession was made a sacrament, in the 13th century, you didn’t make your confession until puberty or afterwards, at age 12, 13, or 14. And you went maybe once a year. Pius changed that in one fell swoop, by introducing weekly confession and insisting that it start at the age of 7.
https://www.bostonglobe.com/ideas/2014/02/16/catholic-confession-steep-price/NbMVFfYljv26Gcphu17yPJ/story.html
Fifty years ago, the great majority of Catholics in this country confessed their sins regularly to a priest. Confession, after all, is one of the seven Catholic sacraments. But now only 2 percent of Catholics go regularly to confession, according to the Center for Applied Research in the Apostolate
Artikelns fokus ligger på samband mellan bikt och sexuellt utnyttjande – i sig intressant, men kanske något vi bör lämna till en annan diskussion.
Det väldigt flitiga biktandet är väl iofs något som satte fart på 1800-talet. Det blir kanske en historisk parentes.
@Rebella Det biktades mycket flitigt under Luthers 1500-tal därav hans aversion mot överdrifterna vilket vi möter i en del av hans skrifter (t.ex. i ”Om Kyrkans Babyloniska Fångenskap”) 😉 .
Det är inte så lätt att förstå tron endast genom efterforskningar på det teoretiska planet. Jag tror den måste levas. Ordet måste bli kött. Man behöver delta i gudstjänster och bekanta sig med t ex livs levande katoliker för att verkligen få ett hum om vad katolicism är.
Egentligen är det lite sympatiskt med alla dessa pastorala undantag som verkar finnas. För sådan är ju människan: vi lever under alla möjliga olika förhållanden, vi är motsägelsefulla och trassliga. Inte undra på då att det ibland blir lite krångligt att tillämpa tron även om läran i sig är klar och redig.
Detta skriver jag som icke-katolik och dessutom i brådska, därav lite luddigt
De pastorala undantagen är nog trevliga om du kommer i åtnjutande av dem, och mindre trevliga om du blir nekad.
Minns den gravida, ogifta italienska som skrev till påven om rädslan att inte hitta någon präst som ville döpa hennes barn. I Buenos Aires predikade dåvarande ärkebiskop Bergoglio emot just detta. Av detta lär vi oss att det inte är ovanligt, ute i världen, att präster nekar att döpa oäktingar, om än säkerligen okänt i svenska katolska församlingar. Detta är då ett ”pastoralt undantag” åt andra hållet, för det står väl ingenstans i kanonisk lag att oäktingar inte kan får eller bör döpas. Men jag förmodar att varje präst själv väljer, alltid kan säga nej av vilket skäl som helst exv. tidsbrist.
Nackdelen med systemet med pastorala undantag stavas alltså godtycke, samt att rätt stor makt läggs i prästens händer.
Eh, ordningen på kommentarerna här blir helt knäpp när man använder WordPress’ inbyggda funktioner att svara med utan att gå via Bengts blogg… ”Pius” i min kommentar ovan är iaf Pius X, och ändringen skedde 1910. Så jag hade fel – 1900-tal, inte 1800-tal.
@Rebella! Ja, visst tror jag det 🙂 d.v.s. att Luther talar sanning här och skriver utifrån sina egna personliga erfarenheter såsom kritiker. Luther levde på 1500-talet och beskriver sin samtids praxis utförligt. Dock.. Den ”personliga/enskilda bikten” enligt Fjärde Laterankonciliet (1215) och därefter via Tridentum (1563) var ålagda/bundna (Tridentum Fjärde Sessionen: Canon 8) vuxna av båda könen (ur dåtidens definition d.v.s. från puberteten) som ”minimum” en gång om året i samband med fastan/påsken. Föregående hade till sitt främsta syfte att ta itu med ev begångna dödssynder medan den offentliga bekännelsen av synd och prästlig avlösning utgjorde den gängse och mer frekvent brukade praxisen bland vanligt folk.
Mig veterligen så är dock ”miniumkravet för personlig bikt från 12-1500-talet” fortfarande det dogmatiska minimum-kravet trots Pius X:s uppmaning och dess enligt artikeln ökade frekvens av personlig bikt. Dock, precis som på Luthers tid såsom idag (http://www.catholic.com/quickquestions/is-a-catholic-required-to-go-to-confession-at-least-once-a-year-if-he-has-not-committ) utgör ett minimum-krav inte ett maxium-krav för den oroligt botfärdige (andligt känslige) .. Luther (som Gerdmar skriver ovan) nyttjade den personliga bikten som bekant långt över det dogmatiskt fastlagda minimum-kravet.
/Magnus
Jag har inte skrivit alls om medeltiden. Ber om ursäkt, men kommentarerna hamnar i jättekonstig ordning så det syns inte vad jag svarat på. Syftade på att du trodde minskat biktande handlade om ”somliga liberala katolikers olydnad eller rent av okunnighet gentemot den”.
@Rebella, Ok, då förstår jag. Nej, med olydnaden/okunnigheten avsåg jag katoliker som inte uppfattar sakramentet ifråga såsom officiell kyrkolära fastslagit; nämligen som nödvändigt för frälsningen (exkluderat de giltiga undantagen); d.v.s. mer eller mindre valfritt om än rekommenderat..
Som i så fall är majoriteten, Magnus.
Läran följer nog efter småningom.
Alma-Lena, Jonas, Magnus, Rebella!
Tack för att ni bidragit till att ge olika vinklingar åt det vi diskuterar. Mina reflektioner utifrån det ni skriver leder till att jag vidgar diskussionen till en högre abstraktionsnivå. Kartan eller terrängen? Kyrkans bestämda detaljregler och undantag eller pastoralt förnuft och människors vardag? Fariseernas regler eller Jesus barmhärtighet och dialog med den enskilda människan? Denna frågeställning kan tillämpas både på diskussionen om botens sakrament här eller t.ex. diskussionen om huruvida man kan tillåta skilda omgifta gå till kommunion eller i äktenskap mellan en prtestant och en katolik, att båda kan gå till kommunion i katolsk mässa som diskuterats i samband med familjesynodens slutdokument Amoris Laetitia.
Hela påve Franciskus pontifikat har präglats av att han vill lyfta fram det pastorala förnuftet som korrektiv till regelverkets disciplin. Inte så att regelverket skall ifrågasättas eller upphävas, kartan är fortfarande ett mycket bra orienteringsverktyg när det gäller att hitta rätt i livet, men det får inte leda till orimliga konsekvenser, därför är det viktigt med pastoral praxis.
Jesus själv visar vägen:
Och det finns många fler ställen i evangelierna där Jesus anger den rättaproportionenmellan pastoralt förnuft och detaljerade regler, ni kan själv göra ett bibelstudium kring detta.
Jag tror att Gud är suverän också över sina sakrament och framförallt att han har behag till barmhärtighet framför offer. Katolska kyrkan hade innan reformationen blivit alltmer detaljstyrd med olika regelsystem, och även inom Katolska kyrkan insåg var och en seriöst tänkande peron att en reformering behövdes och ett nytt fokus på den personliga tron och andligheten. Erasmus av Rotterdam var en av dem som gav röst åt detta. Han var vän med Luther men det föresvävade honom aldrig att bilda en ny kyrka. Efter schismen och den protestantiska reformationen har funnits olika utvecklingslinjer inom Katolska kyrkan: En motreformatorisk linje som reaktionsbildade mot Luther och närmast förstärkte detaljstyrningen, detta kulminerade vid Första Vatikankonciliet 1870 och fortsatte i den antimodernistiska strömningen en bit in på 1900-talet.
Samtidigt fanns en strömning i Katolska kyrkan som fortsatte att ta fasta på den personliga tron och strävan efter helgelse, t.ex. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare och många andra samt teologer under 1800-talet och 1900-talet som Möhler, Newman, Congar m.fl. vilket så småningom ledde fram till Andra Vatikankonciliet som helt riktigt påpekades var ett pastoralt koncilium.
Än idag har den förstnämnda antimodernistiska strömningen avläggare i form av Pius-brödraskapet och andra rörelser som är starkt kritiska till Andra Vatikankonciliet och som också vill gå tillbaka till den tidigare prekonciliära mässordningen. Förre påven Benedictus XVI gav tillåtelse att fira mässan på det gamla sättet, inte för att det var något fel på den nya mässordningen, men för att äldre personer som var vana vid den ordningen också skulle känna sig hemma i kyrkan.
Emellertid har det blivit så att det är många yngre peroner som söker sig till dessa grupper och som uttrycker sig som om den äldre mässan är egentligen bättre och finare och mer korrekt att fira än den nya mässan. Jag märker att det finns grupper också i min församling, Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm, som inte bara utnyttjar sin rätt att fira mässan enligt den gamla ordningen utan som också missionerar och försöker värva medlemmar. Anders Gerdmar observerar säkert att sådana grupper finns och tolkar det så att dessa representerar den sanna katolska orginaltron. Därför spelar det ingen roll vad jag, biskop Anders Arborelius eller påve Franciskus säger.
Givetvis skall man gå till bikt om man har begått en dödssynd, och det är en god vana och hälsosamt för det personliga andliga livet att regelbundet gå till bikt. Men man skall inte rida på kyrkans regler så mycket att det blir ett gissel istället för en hjälp. Man skall inte behöva vara teologie doktor och ha kunskap om alla äldre tiders kyrkliga dokument eller helt i händerna på prästers detaljanvisningar för att leva ett gott kristet liv. Det räcker med grundläggande kateketundervisning och sunt förnuft. Den enskilde kristne är myndig och den personliga tron är grunden. Rebella har rätt att det kan bli väldigt godtyckligt när man är utlämnad till prästerlig makt. Det kan ses mellan fingrarn för stora synder som begås av biskopar och prelater, (t.ex. pedofilskandalerna), medan enkla människors felsteg bestraffas hårt med disciplinära åtgärder.