Jag tycker det har varit en intressant och viktig debatt om Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER.Inför 500-årsminnet av reformationen är det ett hälsotecken att vi får ett levande samtal om evangeliskt/katolskt.

I början när jag läst boken skrev jag på min blogg att jag inte tyckte boken var så antikatolsk som den utgav sig för att vara. Det är ett intryck som står sig även efter sista tidens debatt. Anders Gerdmar går en balansgång mellan att å ena sidan inte vara så antikatolsk att han riskerar att dra på sig saklig kritik från katolskt håll, å andra sidan tillräckligt kritisk för att motivera att efterreformatorisk evangelism i den tappning han står för har en mission att fylla som motståndare till det katolska och som ger råg i ryggen åt dem som ser Katolska kyrkan som en motståndare.

Jag länkar här till några artiklar från sista tiden:

Anders Gerdmar: Katolska trädet måste ansas (Dagen 22 sept)

Christian Braw: Gedigen granskning av den katolska katekesen (Dagen)

Lucas Eriksson: Kritik av Katolska kyrkan kräver korrekta fakta (Dagen 19 sept)

Mikael Karlendal: Hur är det med Gamla testamentets apokryfer? (blogg)

I debatten utgår jag från en och samma verklighet som vi ser på från olika perspektiv: Skriften, Kyrkan, Ämbetet, vare sig vi betonar det sakramentala med vigning till biskop o präst eller det karismatiska med tjänstegåvorna. Anders Gerdmar framhåller i sin slutreplik i Dagen Katolska kyrkan som ett träd som måste ansas, men han erkänner att stammen är frisk och förmedlar äkta tro. Det är ett uttryck som korresponderar mot konstaterandet att kyrkan hela tiden behöver reformeras, vilket är en högst katolsk grundsats.

Anders konstaterar också i sin slutreplik att det inte handlar om att ha rätt i en debatt utan om att ett rent och klart evangelium måste förkunnas. Och då är det ett faktum att Guds ord räcker. Det har han rätt i och det kan vi katoliker stämma in i på en nivå, men förmodligen är vi överens bara så länge vi inte analyserar vad vi menar med ”Guds Ord”
För Anders Gerdmar är det företrädesvis ett antal texter som kanoniserats av Kyrkan, för oss katoliker är det Guds levande Ord som kommit ner från himlen. Som Lucas Eriksson skriver i sin slutreplik:

”Jag tror på Guds ord som är Kristus själv: ”Ordet var hos Gud och Ordet var Gud … Ordet blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:1,14). Detta Guds ord överlämnade sin lära en gång för alla (Jud 3), och detta muntligt. Mycket av detta skrevs sedan ner medan annat fördes vidare muntligt (2 Tess 2:15).”

Bibeln är förvisso helig skrift och ofelbar, men Guds Ord är något mycket större och levande som rymmer Inkarnationens hela mysterium. Detta förvaltar vi som i ett lerkärl, i Kyrkans levande tradition (vilken Gerdmar också är en del av). När Anders Gerdmar säger att katolikerna är utan grund när de kämpar för traditionen ”i stället för” att tala om evangeliet­ om Jesus Kristus demonstrerar han den klyfta som finns i förståelse av tradition mellan katoliker och efterreformatorisk evangelism. Tradition är inte något lite extra som grädden på moset, det är den levande dynamik i vilken Guds Ord förmedlas vidare genom historien. När man analyserar dessa meningsskiljaktigheter tror jag inte det så mycket handlar om skillnad i sak, utan ett missförstånd av hur vi katoliker konceptualiserar själva frågan om traditionen.

Anders argumentation kring GT´s apokryfer verkar tunn. Mikael Karlendal har analyserat detta och refererar till aktuell forskning och har läst The Biblical Canon – Its Origin, Transmission, and Authority av Lee Martin McDonald, professor emeritus i Nya testamentet och expert på kanonfrågor (han är inte katolik utan protestant). Som jag förstår hade judarna på Jesus tid ingen ”Bibel”, men många spridda skrifter som de erkände och använde som Guds ord. Det fanns ingen speciell judisk kanon under apostlarnas tid. Kanonfrågor började diskuteras av vissa rabbiner i diasporan efter Jerusalems förstörelse.

Jag är ingen expert på detta, men så mycket tycker jag mig se att det finns mycket fakta och forskning kring kanon-frågorna som Anders inte nämner, och att han väljer ut de fakta som passar det han vill visa. Det blir lika tunt som han påstår Katolska kyrkans argumentation är för bibliskt stöd till vissa delar av läran som han kallar efterbibliska påfund.

Gerdmar listar några saker han inte tycker katoliken Lucas Eriksson som bemötte honom i Dagen-debatten svarat på. Jag citerar och kommenterar själv punkt för punkt:

”Tror han att romersk-katolska kyrkan är ‘Kristi enda kyrka’, ”den universella vägen till frälsning”, att ”endast genom denna kan man få del av nådemedlen i deras fullhet”, (Katolska kyrkans katekes, min kursivering).”

– Nej, så tror inte vi katoliker. Vi tror att det bara finns en enda helig, katolsk och apostolisk kyrka, grundad av Jesus Kristus, ett universellt redskap för Frälsningen och som alla kristna är delaktiga i. Vi tror förvisso att Katolska kyrkan inom sig bevarat nådens fullhet, men vi tror att frälsning finns också utanför Romersk-katolska kyrkan, till och med att icke döpta kan bli frälsta, tänk t.ex. dem som dött utan att någonsin ha hört talas om Jesus Kristus och inte kunnat ta ställning under sitt liv. Kyrkan är förvisso ett universellt redskap för frälsningen, men det är inte så svartvitt enkelt som Anders tycks föreställa sig det i sitt resonemang.

”…att påven är Kristi ställföreträdare?”

– Ja, i viss mening tror vi så. Inte så att påven är en supermänniska, han är som vilken människa som helst, en syndare i behov av Guds nåd. Men vi tror att det finns ett vigningens sakrament i kyrkan till biskop,präst och diakon och att biskoparna förvaltar läroämbetet. Vi tror också att biskopen av Rom har en särskild uppgift som kyrkans högste ledare. Petrusämbetet och primatet kommer jag att återkomma till i en bloggpost inom kort.

”…att man kan be Maria och helgon om förbön, på skärseld och avlat?­”

-Ja, vi tror på de heligas gemenskap och att det finns ett samband mellan kyrkan på jorden, de som gått före oss till himlen. Avlat tycker jag personligen är knepigt, det missförstås lätt och jag kan inte försvara det på ett bra sätt. Jag har tidigare skrivit om hur jag försöker se på det och ändå få in i en helhetsbilden.

Men att Maria och helgonen tillhör de Heligas gemenskap och att de innesluts i liturgin, det är inget jag tänker Katolska kyrkan misstar sig om, där har Anders Gerdmar och jag skilda meningar.

”…att en evangelisk församling [inte] har riktig nattvard?”

– Katolska kyrkan anser faktiskt att en evangelisk församling inte har en riktig nattvard eftersom sakramentet inte förvaltas på ett riktigt sätt och inte av vigda tjänare. Låt mig till det infoga en personlig kommentar: Jag menar att Gud är suverän också över sina sakrament, och jag vill gärna tro att evangeliska församlingar som firar nattvard i god tro blir välsignade av det och inte drabbas av det som Paulus skriver om i 1 Kor 11:29.

Katolska kyrkan talar inte gärna om ”Nattvarden”, Herrens måltid, eftersom det bara uttrycker en delaspekt av vad detta sakrament innebär. Åminnelsen av Jesus sista kvällsmåltid med apostlarna är en del, men det innefattat hela det kristna livets höjdpunkt och källa, Påsken och Frälsningens mysterium. Det föregriper den himmelska liturgin, det är tackoffer och uttrycker Kyrkans djupaste gemenskap. Vi katoliker talar gärna om Eukaristin, som uttrycker tacksägelsen för Frälsningen, man talar också om Brödsbrytelsen som uttrycker samhörigheten med den judiska rit där Jesus instiftade sakramentet eller Kommunionen som uttrycker att vi genom sakramentet förenas med Kristus eller Mässoffret därför att det aktualiserar Kristi offer och innesluter Kyrkans offergåva.

Katekesens text ger en bra utläggning som förtydligar hur Katolska kyrkan ser på detta sakrament. Jag återger därför här KKK 1322-1344:

—————

EUKARISTINS SAKRAMENT

1322 Den heliga eukaristin fullbordar den kristna initiationen. De som upphöjts till det kungliga prästadömets värdighet genom dopet och ännu djupare har blivit likformiga med Kristus i konfirmationen deltar genom eukaristin med hela gemenskapen i Herrens offer. [1212]

1323 ”Vår Frälsare instiftade vid den sista måltiden, i den natt då han blev förrådd, det eukaristiska offret av sin kropp och sitt blod för att därigenom låta korsets offer äga fortbestånd genom tiderna, till dess han kommer åter, och för att så anförtro åt kyrkan, sin älskade brud, åminnelsen av sin död och uppståndelse: hängivelsens sakrament, enhetens tecken, kärlekens band, påskmåltiden där Kristus mottages, ’där hjärtat uppfylles av nåd och borgen lämnas på vår tillkommande härlighet’.”[1] [1402]

I. Eukaristin – källan och höjdpunkten för kyrkans liv

1324 Eukaristin är ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”.[2] ”De andra sakramenten liksom alla kyrkans ämbeten och tjänster liksom all apostolisk verksamhet är förbundna med eukaristin och inriktade på den. Ty den heliga eukaristin omfattar hela kyrkans andliga skatt, dvs, Kristus själv, vår påsk.”[3] [864]

1325 ”Livsgemenskapen med Gud och Gudsfolkets enhet är det som gör kyrkan till vad hon är. Eukaristin är tecken på detta och förverkligar det. I eukaristin finns höjdpunkten både på den handling som Gud genom Kristus helgar världen med, och den gudstjänst med vilken människorna i den helige Ande tjänar Kristus och genom honom tjänar Fadern.”[4] [775]

1326 Slutligen förenar vi oss i den eukaristiska gudstjänsten redan med den himmelska liturgin och erfar i förväg det eviga livet där Gud skall vara allt i alla.[5] [1090]

1327 Kort sagt, eukaristin är sammanfattningen av och höjdpunkten på vår tro: ”Vårt sätt att tänka överensstämmer med eukaristin, och eukaristin i sin tur bekräftar vårt sätt att tänka.”[6] [1124]

II. Vad kallas detta sakrament?

1328 Den outsinliga rikedomen i detta sakrament kommer till uttryck i de olika namn man ger det. Vart och ett av dessa namn tar fram vissa aspekter på det. Det kallas: Eukaristi därför att det är tacksägelse till Gud. Orden eucharistein (Luk 22:19; 1 Kor 11:24) och eulogein (Matt 26:26; Mark 14:22) erinrar om de judiska välsignelser som förkunnar – framför allt vid måltiden – Guds verk: skapelse, återlösning och helgelse. [2637; 1082; 1359]

1329 Herrens måltid[7] därför att det rör sig om den aftonmåltid, nattvard som Herren intog med sina lärjungar kvällen före sitt lidande, och om föregripandet av Lammets bröllopsmåltid[8] i det himmelska Jerusalem. [1382]

Brödsbrytelse därför att denna rit som är något särskilt för en judisk måltid, togs i bruk av Jesus när han som värd vid måltiden[9] välsignade och delade ut brödet, framför allt vid den sista nattvarden.[10] Det är när han gör detta som hans lärjungar känner igen honom efter hans uppståndelse,[11] och det är med detta uttryck de första kristna beskriver sina eukaristiska sammankomster.[12] De klargör därigenom att alla de som äter av det brutna brödet, Kristus, träder i gemenskap med honom och bildar en enda kropp med honom.[13] [790]

Eukaristisk sammankomst (synaxis) därför att eukaristin firas i de troendes församling, synligt uttryck för kyrkan.[14] [1348]

1330 Åminnelse av Herrens lidande och uppståndelse. [1341]

Det heliga offret därför att det aktualiserar Kristi, Frälsarens, offer och innesluter kyrkans offergåva; eller också det heliga mässoffret, ”lovoffret” (Heb 13:15),[15] andligt offer,[16] rent och heligt offer[17] därför att det fullbordar och överträffar alla det Gamla förbundets offer. [2643; 614]

Den heliga och gudomliga liturgin, därför att hela kyrkans liturgi finner sin mitt och sitt tydligaste uttryck då detta sakrament firas; därför kallas det i denna mening för firandet av de heliga mysterierna. Man talar också om det Allraheligaste sakramentet därför att detta sakrament är sakramentens sakrament. De eukaristiska gestalterna som bevaras i tabernaklet benämns på detta sätt. [1169]

1331 Kommunion, därför att det är genom detta sakrament som vi förenar oss med Kristus som ger oss del av sin kropp och sitt blod för att bilda en enda kropp.[18] Detta sakrament kallas också det heliga: ta hagia; sancta[19] – detta är den främsta betydelsen av ”den gemenskap med det heliga” (communio sanctorum) som den apostoliska trosbekännelsen talar om – änglarnas bröd, himmelskt bröd, odödlighetens läkemedel,[20] vägkost… [950; 948; 1405]

1332 Den heliga mässan därför att liturgin i vilken frälsningsmysteriet har ägt rum avslutas med de troendes sändning (missio) att göra Guds vilja i sitt dagliga liv. [849]

III. Eukaristin i frälsningshistoriskt perspektiv

Bröd och vin som tecken

1333 I hjärtat av den eukaristiska gudstjänsten befinner sig brödet och vinet som genom Kristi ord och åkallan av den helige Ande blir Kristi kropp och blod. Trogen sin Herres befallning fortsätter kyrkan att till hans åminnelse ända till hans återkomst i härlighet göra det han gjorde kvällen före sitt lidande: ”Han tog ett bröd…” ”Han tog en bägare med vin….” Genom att på ett hemlighetsfullt sätt bli till Kristi kropp och blod fortsätter brödets och vinets tecken också att visa på att skapelsen är god. Så tackar vi i offertoriet Skaparen för brödet och vinet,[21] frukt av ”människors arbete” men först ”jordens frukt” och ”vinträdets frukt”, Skaparens gåvor. Kyrkan ser i prästkungen Melkisedeks handling, han som ”bar fram bröd och vin” (1 Mos 14:18) en föraning om sin egen offergåva.[22] [1350; 1147; 1148]

1334 I det Gamla förbundet bars bröd och vin fram som offer av jordens förstlingsfrukt, som tecken på tacksamhet mot Skaparen. Men bröd och vin får också en ny betydelse i samband med uttåget ur Egypten: det osyrade bröd som Israel äter varje år vid påsk erinrar om det brådstörtade uttåget ur Egypten som innebar befrielse; minnet av mannat i öknen påminner Israel för all framtid om att det lever av det bröd som är Guds ord.[23] Slutligen är det dagliga brödet det utlovade landets frukt, pant på Guds trohet mot sina löften. ”Välsignelsens kalk” (1 Kor 10:16) vid slutet av den judiska påskmåltiden lägger till den festglädje som vinet ger en eskatologisk dimension: den messianska förväntan om Jerusalems återupprättande. Jesus instiftade sin eukaristi genom att ge en ny och definitiv innebörd åt välsignelsen av bröd och vin. [1150; 1363]

1335 Bespisningsundren då Herren uttalade välsignelsen, bröt brödet och delade ut det genom sina lärjungars försorg för att ge föda åt människoskaran förebådar överflödet av hans enda och enastående bröd i hans eukaristi.[24] Det tecken som utgjordes av vatten som förvandlats till vin i Kana[25] förebådar redan den ”stund” som innebär Jesu förhärligande. Detta tecken visar på fullbordan av bröllopsmåltiden i Faderns rike, där de troende skall dricka det nya vinet,[26] som blivit Kristi blod. [1151]

1336 Förkunnelsen av eukaristin för första gången splittrade lärjungarna, precis som förkunnelsen av lidandet skandaliserade dem: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” (Joh 6:60). Eukaristin och korset är stötestenar. Det är samma mysterium – och det upphör inte att vara anledning till splittring: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” (Joh 6:67): denna Herrens fråga genljuder i alla tider. Den är en inbjudan av hans kärlek till att upptäcka att det är han ensam som har ”det eviga livets ord” (Joh 6:68), och att i tro ta emot hans gåva, eukaristin, är detsamma som att ta emot honom själv. [1327]

Instiftandet av eukaristin

1337 Herren som hade älskat de sina, älskade dem ända till slutet. Han visste att stunden hade kommit för honom att lämna denna värld för att återvända till sin Fader. Under måltidens gång tvättade han därför deras fötter och gav dem kärleksbudet.[27] För att ge dem en pant på denna kärlek, för att aldrig avlägsna sig från de sina och för att göra dem delaktiga i sin påsk instiftade han eukaristin som åminnelse av sin död och sin uppståndelse och han befallde sina lärjungar att fira den ända till hans återkomst och ”gjorde dem då till det Nya förbundets präster”.[28] [610; 611]

1338 De tre synoptiska evangelierna och Paulus har åt oss förmedlat berättelsen om eukaristins instiftande; Johannes å sin sida berättar om Jesu ord i Kafarnaums synagoga, ord som är förberedelse för instiftandet av eukaristin: Kristus betecknar sig själv som livets bröd, som kommit ned från himlen.[29]

1339 Jesus valde påsktiden för att fullgöra det han hade förutsagt i Kafarnaum: ge sin kropp och sitt blod åt sina lärjungar: [1169]

Så kom det osyrade brödets högtid, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände iväg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss” …och de ordnade för påskmåltiden. När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er, innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.” …Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig”. Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er (Luk 22:7-20).[30]

1340 Då Jesus firade den sista nattvarden med sina apostlar inom ramen för en påskmåltid gav han sin slutgiltiga tolkning av den judiska påsken. Ja, Jesu övergång till sin Fader genom sin död och sin uppståndelse, den nya påsken, sker i förväg i den sista nattvarden och firas i eukaristin som fullbordar den judiska påsken och förebådar kyrkans slutliga påsk i Gudsrikets härlighet. [1151; 677]

”Gör detta till minne av mig”

1341 Jesu befallning att upprepa hans handlingar och ord ”till dess att han kommer” begär inte bara att man skall minnas Jesus och det han har gjort. Den avser det liturgiska firandet, av apostlarna och deras efterträdare, av Kristi åminnelse, av hans liv, hans död, hans uppståndelse och hans förmedling hos Fadern. [611; 1363]

1342 Från begynnelsen har kyrkan varit trogen Herrens befallning. Om kyrkan i Jerusalem sades det: [2624]

Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. …De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje (Apg 2:42,46).

1343 Det var framför allt på den ”första dagen i veckan”, det vill säga på söndagen, Herrens uppståndelses dag som de kristna samlades för att ”bryta brödet” (Apg 20:7). Från denna tid fram till våra dagar har firandet av eukaristin fortsatt med samma grundläggande struktur så som vi idag överallt i kyrkan möter den. [1166, 2177]

Den förblir kyrkans mitt

1344 Så förkunnar Guds folk på sin pilgrimsvandring från mässa till mässa Jesu påskmysterium ”till dess att han kommer” (1 Kor 11:26) ”och vandrar korsets smala väg”[31] fram emot den himmelska festmåltiden, då alla utvalda skall sätta sig vid bordet i Guds rike. [1404]

_________

Detta är vad Katolska kyrkan tror, och det kan inte förminskas eller relativiseras bara för uppnå kortsiktig förbättring i ekumeniska relationer. Tvärtom tror vi att vi gör hela Guds folk en björntjänst om vi skulle relativisera det vi tror på, precis som Anders Gerdmar tänker då han vill vara tydlig med sin evangeliska vision. Tydlighet och att stå fast vid det man tror är det som gagnar sann ekumenik och god dialog, inte kompromiss och relativisering. Och som Anders säger, det är argumenten som talar och bryts mot varandra, ibland som kallt stål, men vi som diskuterar med varandra är vänner ändå.

Nu tror jag många kristna, också icke-katoliker, delar den tro som kommer till uttryck i ovan citerade avsnitt av katekesen, och jag har tidigare argumenterat för att var och en som tror så borde vara välkommen att fira Eukaristin med Katolska kyrkan oberoende av formellt medlemskap eller inte, (vilket inte är möjligt idag). Att däremot säga att samma sakrament firas fullvärdigt i alla evangeliska samfund låter sig svårligen göras utan att detta föregås av djupgående dialog och undersökning av vad som skiljer och vad som förenar.

Prästen och teologen Christian Braw framför intressanta synpunkter på Gerdmars bok i en Dagenartikel. Han har fel i sak då han påstår att Katolska kyrkan anser att alla andra kyrkor utanför Romersk katolska bara är föreningar. Men många ortodoxa kyrkor erkänns som fullvärdiga lokalkyrkor. Men hans poäng är nog, och där har han rätt, att Anders Gerdmars egen kyrka inte skulle anses fullvärdig utifrån katolskt perspektiv. Jag vill främst fokusera på Braws slutsats:

”Om man vill kritisera Anders Gerdmars framställning finns det bara två punkter där kritik blir relevant. Antingen får man visa att den romersk-katolska katekesen inte säger vad Gerdmar uppger att den säger. Eller också får man visa att hans bild av evangelisk tro inte är sann eller inte hela sanningen.”

Både ett visst sätt att läsa Katolska kyrkans katekes och de gränsdragningar Anders Gerdmar gör i sin bok, vilket blir en spegelbild av katekesen, inbjuder till ett sådant betraktelsesätt. Svart eller vitt. Spelplanen är dukad, schackspelet kan börja. Låt oss se vem som först blir matt.

Men nej, inte riktigt så. Katolska kyrkans katekes skall inte ses som en lagbok som i detalj beskriver vad varje kristen måste tro, utan den måste hela tiden läsas mot bakgrund av den levande apostoliska tron i den helige Andes ljus och med förnuftet och samvetet som ledstjärnor. Katekesen skall användas som bakgrundsmaterial för dem som undervisar i tron till att hämta inspiration och för teologisk reflektion. Men katekesen i sin detaljrikedom kan inte användas direkt som en utläggning av katolsk tro, utan den måste tolkas och förklaras i den kulturella kontext där den läses.  Varning alltså för en alltför fundamentalistisk läsning av texten.

Vill man förstå katolsk tro inifrån är det lämpligare att läsa teologiska texter av senare datum än paragraferna sida upp och sida ner i katekesen. Jag rekommenderar t.ex. kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt. Vill man inte fördjupa sig i hans mera akademiska teologiska texter som t.ex. Principles of Catholic Theology, så kan man med fördel läsa intervjuböckerna med den tyske journalisten Peter Seewald: Gud och Världen (2000) och Världens ljus (2010). En sista bok med intervjuer med den gamle påven som gjorts efter hans avgång har just kommit ut på italienska och tyska, och kommer att utges på engelska i början av november med titeln Final Conversations.

Det finns böcker som jag hellre rekommenderar än Katekesen om man vill lära känna katolsk tro. Påve Franciskus Evangeliets glädje är en slags programförklaring till hans pontifikat, och snart kommer en ny intervjubok, Final Conversations med påve emeritus Benedikt.

Så hur skall man egentligen se på Katolska Kyrkans Katekes? Det var ett jättearbete som gjordes efter Andra Vatikankonciliet, och som av Johannes Paulus II den 11 oktober 1992 (på 30-årsdagen efter konciliets öppnande) ledsagat av den apostoliska konstitutionen Fidei depositum överlämnades till kristenheten. Den hade bred förankring hos världens biskopar och delkyrkor där präster och lekmän bidragit till att ta fram den.

Katekesen togs av vissa emot med misstrto, av andra med stor förväntan. En del av västvärldens katolska intellektuella avvisade den helt. Man påstod att innehållet var statiskt, dogmatiskt, ”förkonciliärt” och att den var förlegad redan från början. Andra tog emot den med glädje som en bra stödresurs i trosförmedling och undervisning, men i medvetenhet om att den måste omsättas och tolkas i den lokala kulturella kontexten. Den har också legat till grund för YouCat, ungdomskatekesen som togs fram lagom till Världsungdomsdagen i Madrid som tolkar den katolska tron för ungdomar.

Man bör inte som jag upplever Anders gör  läsa katekesen helt i förkonciliär anda med sådan respekt för de enskilda paragrafernas statiska lydelse att det blir överordnat den egna förståelsen.

Jag hittade en intressant text av kardinal Joseph Ratzinger om katekesen från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI)

Ratzinger konstaterar att katekesen inte är en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära, vilket är en viktig skillnad.

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang  citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Trons skatt, depositum fidei, är en gåva Kyrkan fått ta emot. Katekesens uppgift är att visa upp denna gåva och på ett pedagogiskt sätt formulera den för vår tid.  Ratzinger skriver att katekesens språkliga utformning inte är disputationens, utan snarare vittnesbördets, förkunnelsens. Men vittnesbörd och förkunnelse måste också ta hänsyn till mottagaren och utformas på ett sätt så att den andre kan förstå. Hur är detta möjligt med en katekes som riktar sig till alla troende i hela världen, människor med olika bildningsgrad och som lever i olika kulturella miljöer?

Utifrån dessa förutsättningar, skriver Ratzinger

”…förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt ”dialog”, till exempel med västvärldens intellektuella, blir den bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext (sammanhang). Den måste försöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka”.

Här talar Ratzinger om subsidiaritet och lokalkyrkans egen rättighet och ansvar att ta till sig och tolka texten. Det är värt att begrunda, då det finns en tendens att bortse från att texten inte är lagisk utan innehåller levande tro som skall omsättas på lokalplanet. Alltför många präster, biskopar och ängsliga kateketer hoppar kanske över det egna begrundandet av tron som skall ligga till grund för att ta emot texten på rätt sätt. Anders Gerdmar gör kanske samma misstag, men åt andra hållet: Han läser också efter bokstaven, men istället för att ängsligt rätta sig efter den avvisar han den helt i vissa stycken. Men jag hoppas att Anders konfrontation med katekesens text istället kan bli ett fruktbart möte mellan texten och hans egen reflektion och begrundan av tron, vilket är själva avsikten med katekesen.

Så min reaktion  på Braws synpunkter blir: Katolska kyrkans katekes är inte sista ordet, och den evangeliska trosutläggning som kommer till uttryck i Anders Gerdmars bok är inte alltigenom sann och komplett. Ecclesia semper reformanda. Idag är det en global ekumenisk process.

Till sist: Ser att Anders sista dygnet skrivit ett nytt blogginlägg där han lovordar mig för att vara en ovanligt påläst katolsk lekman. Man tackar för omdömet. Men han gör det för lätt för sig genom att döma ut Lucas Ericssons bemötande av honom. Jag tycker nog Lucas har en hel del poänger. Jag håller med om att Mikael Karlendal var nedlåtande och oartig i sitt första blogginlägg, och jag förstår Anders reaktion, men i senare inlägg där han mera går in på sakfrågor tycker jag han har mycket att komma med till samtalet också.

Teologisk fikastund med Anders och mig har varit på tal, och Anders aktualiserade det på nytt i sitt senaste blogginlägg. Låt oss se till att det blir verklighet snart.

Älvdalen, vid Trängslet

Tidigare inlägg om Anders Gerdmars bok:

• Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur
• Anders Gerdmars analys av katolsk syn på traditionen är för grund
• Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro
• Kyrkan måste bli mer av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution
• Är Skriften allena förenligt med Skriften?
• Avlat
• Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien
• En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av den gren man själv sitter på
• Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa
• Katolicitet ett mångtydigt begrepp
• Anders Gerdmars bok inte antikatolsk
• Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat