Har Bibeln 66 eller 73 böcker? Deuterokanoniska skrifterna, Gamla Testamentets apokryfer, kärt barn har många namn. Diskussionen om dessa har aktualiserats genom Anders Gerdmars bok GUD ORD RÄCKER. Jag har efterlyst att en katolsk teologisk expert belyser ämnet, och nu har så skett: I en artikel i dagens nummer av Världen idag har Martin Lembke, teolog från Lund en mycket pedagogiskt upplysande och saklig artikel.
Anders Gerdmar framför i sin bok inga sakliga fel, och den oenighet mellan katolsk syn och Anders som man fått intrycket tyckts råda av den tidigare debatten beror inte så mycket på oenighet om fakta som att man har olika referensramar.
Oenigheten beror på
- Hur man ser på den tidiga traditionen. I västliga delar av kyrkan var de omstridda skrifterna redan tidigt medräknade på lika nivå bland Bibelns böcker. Ett argument starkt nog för en katolik.
- Hur man ser på indicier och det resonerande förnuftet. Vi kan inte säkert veta om Jesus betraktade de omstridda skrifterna som tillhörande Bibeln eller inte, Martin Lembke och andra katolska teologer resonerar sig fram hur man kan tänka kring detta. Men Anders Gerdmar godtar inte indicier och den formen av resonerande. Skall något godtas måste det framgå explicit av Bibeln.
För oss katoliker är det självklart att Guds ord definierat explicit som den protestantiska kanons texter och inget annat inte räcker, utan att texterna bärs av en tradition och att vi har tillit till den liksom till det resonerande förnuftet, annars hamnar man i cirkelbevis. Gerdmars spartanskt reduktionistiska förhållningssätt till tradition och förnuft slår över i en antiintellektuell bibelfundamentalism som inte håller och som jag tror många protestanter också är kritiska till. Den på teologiska grunder negativa hållningen till GT´s apokryfer uppstod först på 1800-talet och Anders Gerdmar representerar synes det mig en egen postreformatorisk tradition inom kristenheten som gått mycket längre än Luther i puritanism och textfundamentalism.
Jag återkommer som jag lovat snart med ett inlägg om primatet och synodialiteten i kyrkan. Då kommer jag också att gå in på ortodoxa perspektiv.
Bengts Blogg 
Du skriver
Intressant.
Att tidigare svenska biblar oftast haft med dem ser vi t.ex. genom att Bellman i sin serie bibel-parodier även har med temat Susanna i badet, i visan ”Joachim uti Babylon”. Susanna i badet hittar vi i apokryfiska ”Tillägg till Daniel”. Alla kände till storyn på Bellmans tid. Annars hade det varit meningslöst att göra parodi på den.
Vad var det för teologiskt grundad negativ hållning till apokryferna, som uppstod på 1800-talet? Har det att göra med fundamentalismen, eller är ursprunget ett annat? Vet du?
Grunden till att ”de deuterokanonska skrifterna” trängdes ut, var att brittiska bibelsällskapet massspred biblar i Sverige. De var reformerta o vägrade ta med de 7 extra.
Jag vet inte orsaken till detta. Jag hämtade informationen från den katolske teologen Daniel J Harringtons artikel i boken The Canon Debate. Han menar att de deuterokanoniska skrifterna var uppskattade också inom protestantismen, anledningen till att de inte togs med i alla biblar var att de tog plats, och när boktryckarkonsten kommit och man producerade massupplagor av biblar ville man hålla ner volymen så mycket som möjligt. Men Harrington hävdar att det var först på 1800-talet som man införde teologiska invändningar mot dessa texter. Anders (signaturen annorzzz), tack för ditt bidrag, du upplyser om att reformerta kristna var en riktning som hade teologiska invändningar. Det vore intressant att veta vilka invändningar det var.
Detta bekräftar ju min bild av att det uppstod en egen efterreformatorisk tradition som gick mycket längre än Luther och att Anders Gerdmar idag är en representant för den strömningen, det kanske inte bara är reformerta, utan också andra evangelikala och evangeliska strömningar inom den protestantiska delen av kristenheten.
Frågan är vilka teologiska överväganden man gjort, är detta noggrant prövade insikter och där man utrannsakat i den helige Andes ljus, eller handlar det om sekteristika strömningar där man helt enkelt vill markera så mycket avstånd som möjligt från det katolska. Det vore intressant att få detta belyst.
Herr Luthers beskrivning av dessa omstridda skrifter: ”Det är böcker, som inte anses likvärdiga med den heliga Skrift, men ändå är nyttiga och goda att läsa.”
Det brittiska bibelsällskap som åsyftas torde vara detta
https://en.wikipedia.org/wiki/British_and_Foreign_Bible_Society
och det förefaller tämligen ekumeniskt – enligt den tidens ekumenik, som Katolska kyrkan höll sig utanför. Däremot kan man ju tänka sig att det i Sverige samarbetat med den pietistiska rörelsen. Där tror jag du har din efterreformatoriska strömning, Bengt. Pietismens barn idag är i Sverige huvuddelen av det vi brukar kalla för frikyrkor, samt EFS. Om man prompt måste dela in protestanter i de tre grupperna lutheraner, anglikaner och reformerta räknas väl frikyrkligheten huvudsakligen till de reformerta, men jag tror inte den indelningen är så viktig idag. Pietismen torde vara viktigare än monsieur Calvin. Det vi kallar för fundamentalism är vad jag förstår också ett av pietismens och ”läseriets” barn. De som kallar sig för ”evangelikaler” hör hemma i detta pietist-spektrum – en del närmare fundamentalismen, andra längre ifrån.
Jag tror inte att huvudpoängen från början var att försvara sig mot katolicism. Snarare mot modern otäck historisk-kristisk bibelforskning och tidig liberalteologi, den som inom katolicismen benämnes ”modernism”. Vill man ha en bibel att bokstavstro på kan man inte ha böcker som är ”inte helig skrift men nyttiga och goda att läsa”. Då åker de ut. Att ”katolska villoläror” ibland stödjer sig på dessa omstridda böcker, så man får ett till argument emot RKK, är nog en bonus snarare än grundorsak.
Så tror jag. Den som tycker att jag spekulerar på lösa grunder må komma med bättre fakta.
Sällskapet biblifierade de nordiska hemmen. Det var mycket reformert präglat (innan poetismen kom till Sverige).
Se mer bl a här; https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Brittiska_och_utländska_bibelsällskapet
Reformerta har en mkt lång o trist antikatolsk historia; än värre än 1800-talets lutherdom (vars liturgi var en kort inledning till en lång predikan med kort avslutning i svart skrud i vitkalkad lada).
Inte konstigt pietism upplevdes som positiv; mot den sakramentala tråkigheten. 😦
Svensk pietism är från 1700-talet, mao äldre än detta brittiska bibelsällskap.
Rebella
Jo det är sant att embriot till pietismen kom under 1600-1700-talen.
Jag bara försökte ha en huvudpoäng i att pietism som inomkyrklig o frikyrklig strömning växte ur kgl salighetsverkets armod…
Allt Gott
Bengt,
Din blogg är spännande att läsa för det finns en trosutveckling och du ger mig värdefullt material att själv fundera vidare över.
Bibelfundamentalism och traditionalism är egentligen samma sak; ett korthus. Jesus har aldrig förbjudit oss att för livets skull göra någonting för första gången, exempelvis gemensam eukaristi/nattvard.
Jaroslav Pelikan var en amerikansk professor i kyrkohistoria och ortodox. Hans ord om traditionen har blivit bevingade:
“Tradition is the living faith of the dead, traditionalism is the dead faith of the living. And, I suppose I should add, it is traditionalism that gives tradition such a bad name.” (The Vindication of Tradition, 1983, s 65)
“Tradition lives in conversation with the past, while remembering where we are and when we are and that it is we who have to decide. Traditionalism supposes that nothing should ever be done for the first time, so all that is needed to solve any problem is to arrive at the supposedly unanimous testimony of this homogenized tradition.” (Christianity as an enfolding circle, 1989, s 57)
Det centrala, den nästan zenartade begynnelsepunkten, för all reflexion var enligt Pelikan:
”If Christ is risen – then nothing else matters.
And if Christ is not risen – then nothing else matters.”
Inez
Jag håller med om att bibelfundamentalism och traditionalism är samma andas barn. man överbetonar en delaspekt och förlorar därmed helhetsperspektivet. Detta i motsats till en sund syn på både Skrift och tradition.
Preach it, sister!
Jag undrar om man inte får säga att begreppet [bibel]fundamentalism är en ganska sen skapelse. Det brukar hänvisas till The Fundamentals, en amerikansk skapelse i början av förra seklet, men det man då började med att betona var Kristologin. Sanning är väl att det var först med Tridentinum som någon definitiv kanon formulerades. Problemet är bara att det finns flera varianter. Klokast är nog det ”reformatoriska” som ännu inte anslutit till någon definitiv lista.
”Utan” tradition – är det vad Gerdmar skriver? Huvudrepresentanten för rabbinsk kanonprioritering var väl Hieronymus?!