Jag håller på med en serie blogginlägg med katolska perspektiv på Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER. Planerade inlägg är följande:
- Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
- Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
- Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)
Dessa kommer så småningom, men jag sticker mellan med en och annan kommentar till den aktuella debatten. Anders Gerdmar svarar idag i Dagen på kritiken mot hans bok.
Anders skriver:
År 2016 kommer kanske att gå till historien som ett brytningsår när det gäller relationen romersk-katolsk och evangelisk tro. Påven kommer till Sverige, inbjuden av Lutherska världsförbundet (!), och då är det inte konstigt att debatten kring romersk-katolskt och evangeliskt blir intensiv.
Instämmer helt. Det är i det perspektivet man skall se den aktuella debatten. Däremot är min bedömning lite annorlunda vinklad. Skall Lutherjubileet vara början till slutet på 500 års schism har jag retoriskt frågat. Anders verkar däremot se det som att Katolska kyrkans ”system” äntligen skall falla samman och alla inse att Anders ganska speciella evangeliska tolkning skall vinna genomslag.
Jag har jag svårt att se Anders som en representativ teolog för hela den postreformatiriska kristenheten utanför de katolska och ortodoxa kyrkorna. Han representerar en evangelikal karismatisk frikyrkoteologi som är skeptisk till ämbete och sakrament över huvud taget så som det uppfattas av katolsk och ortodox tro och även av Luther för den delen. Luther ville inte bilda någon ny kyrka. Han framförde en adekvat kritik mot korruption och missbruk inom Katolska kyrkan och han ville framhäva den personliga tron som grunden för vår frälsning. Han var inte emot katolsk syn på ämbete och sakrament, Maria och helgonen, men mot att många helgonkulter gått överstyr, därför blev den nya protestantiska mässan väldigt spartansk och detta med de heligas gemenskap framhävdes inte så mycket som i den katolska mässan.
Anders Gerdmar kastar ut barnet med badvattnet genom att spartanskt rensa bort allt ur den gamla traditionen för att bara hålla sig till Bibeln. Tradition, förmedlingen av tron genom vittnen är och kommer alltid att vara för handen som en bas i hur vi tar emot och uppfattar tron, både som personer och som kyrka. Det är lika självklart som luften vi andas. Skriften, som är av Gud inspirerad och som tolkas i ljuset av den Helige Ande i kyrkans tradition är ofelbar och normerande, där är vi överens. Katolska kyrkan har en mycket balanserad och klok syn på hur förhållandet mellan skrift och tradition hänger ihop.
Det positiva med Anders bok är dock att han är tydlig med den teologin och försöker att ärligt lägga ut den. Vi katoliker brukar också framhålla att man måste veta vara man själv står för att man skall kunna möta andra i en ärlig och konstruktiv dialog. Då kan jag ju knappast vara kritisk till Anders i det avseendet eftersom han gör vad jag själv rekommenderar. Men jag tycker Anders inte går tillräckligt djupt i sin analys. Han tycks uppfatta sig i total opposition mot Katolska kyrkan när han retoriskt skriver:
”Jag tror katolikerna gör sig själva och kristenheten en otjänst när de vill upphöja tradition över Skriften. Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror”
Detta är okontroversiellt, och han har fel när han säger att katolikerna vill upphöja tradition över Skriften. Där är hans analys alldeles för grund, och likt Don Quijote rider han till storms mot väderkvarnar. Han tycks inte se att hans egen bibelfundamentalistiska teologi i lika hög grad representerar en ny tradition som han upphöjer över skriften.
Anders representerar en helt ny tolkningstradition som utvecklats kanske framförallt sista 100 åren som har avknoppat sig från den stora traditionen och ser denna teologi som vägledande för framtidens kyrka.
Min kritik mot Anders är främst att han inte märker att han representerar en ny tradition som han upphöjer till högre norm än skriften samt hans alldeles för ytliga analys av katolsk syn på skrift och tradition. Framförallt måste man besinna att det sker en dogmutveckling i Katolska kyrkan, den saken borde vara uppenbar för var och en som följt Katolska kyrkans historia sista 200 åren. Men Anders likt många protestanter läser kyrkofäderna, gamla katolska dokument och katekesen som om det vore för Katolska kyrkan fundamentalistiska texter som inte behöver tolkas i relation till vår tids kultur.
Med sin positiva syn på mycket i Katolska kyrkan och att hon bevarar tron som ”förenar alla som bekänner sig till Kristus, vare sig de är evangeliska eller katoliker”, så vill jag inte tolka Anders som en Don Quijote, utan som en teolog som erkänner att det finns en apostolisk tradition och som är en dialogpartner med katolska teologer som givetvis likaledes är angelägna att utveckla och fördjupa förståelsen av vad som är genuin tradition.
Detta med GT´s apokryfer och hur de tillfogades Bibelns kanon ligger utanför min kunskapssfär, och det avstår jag från att kommentera. Anders verkar ha god kunskap på detta område, och här skulle det vara intressant med kommentarer från verkligen insatta katolska teologer.
Jag vid Husaby källa där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000. Den fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.
Fler länkar:
Anders Gerdmar, hemsida
Bengts Blogg 
Pingback: Om missvisande antikatolsk retorik | Mikael Karlendal
Ja det är bedrägligt att kasta sten i glashus. Att anklaga Kyrkan för bristande bibliskhet, som protestant; är livsfarligt.
Jag har ännu inte sett ett försvar värd namnet på t ex ”Sola Scriptura”, ”Sola Fide” eller varför det ska vara 66 böcker. Här är man högst ”obiblisk”…
Angående deuterokanonska skrifter, se AveMarisStella Invändning 6.
Kyrkans kanon har alltid varit 73. Judarna har en egen. Det beror just på Kyrkan och hennes tro på Jesus (många deuterokanoniska skrifter är djupt kristologiska).
Att ha en auktoritet för GT o en för MT är totalt intellektuellt haveri.
Pingback: Anders Gerdmars balansgång | Bengts Blogg